min pojkvän är bekväm av sig (det vill säga ganska lat, som jag), har dåliga matvanor (som jag, fast till och med ännu värre). samtidigt som han sitter stilla för det mesta har han muskler och en slimmad kropp (något jag inte direkt ser som något negativt höhöhohohähä). och han är en sån jädrans hurtbulle när han vill vara det (en egenskap vi tyvärr inte verkar dela, och det handlar väl om inställning). han joggar som en antilop när andan faller på. det närmaste jag kom ett nyårslöfte var kombinationen att försöka förbättra både mina och hans matvanor + börja jogga med honom. men jag vågar inte jogga med honom. det tar stopp i hjärnan när jag tänker på att han ska behöva stanna var hundrade meter bara för att jag måste pausa hela tiden. funderar på om jag ska ägna mental energi åt att försöka motivera mig själv till att först jogga på egen hand tills jag nått en viss grad av uthållighet. men var finner och hämtar man sådan motivation?

när vi kommer hem för fulla är jag ännu känsligare än vanligt och han blir grinig och okänslig. men morgonen efter skrattar vi åt oss själva och kramas. och precis när jag är som mest orolig och lite nere vänder det tack vare honom. när vi lägger oss skapligt för att jag ska upp tidigt somnar vi ändå inte förrän timmar senare eftersom vi har för mycket att fnittra åt och för att vi förundras över len och varm hud. och det känns som att något har lossnat den senaste veckan och jag får höra mer än förut. får svar på frågor jag bär på men som jag inte yttrat högt. kanske har han insett något. hur som helst så uppskattar jag honom så himla mycket och kan fortfarande inte fatta hur någon så fin kunde bli min.

snart, snart kan jag glömma den där c-uppsatsen för gott. fick ett starkt G och när jag läser förklaringen förstår jag precis varför, vilket gör mig lite bitter. men om ett tag kommer jag förhoppningsvis vara stolt. och nu har vårens kurs i engelska inletts. trots att det är en a-kurs kommer det bli mycket att göra - och ovant att gå i skolan så ofta. jag hade behövt ett riktigt lov och mer än endast två helt lediga, uppsatsångestfria dagar innan dess för att må helt bra inombords, men det är bara att bita ihop.

vill att de jag tycker om ska få vara glada hela tiden. eller åtminstone tillfreds med tillvaron. inte oroa sig, vara deppiga, se ner på sig själva. (jag vet att det är precis sådär jag är lite då och då, men jag räknas inte för jag har inget verkligt att vara ledsen över.)

när någon nära mig är ledsen skär det i mig som av tusen knivar. en sten bygger bo i min mage. hjärtat bankar ständigt i ultraspeed. det finns inget jag kan göra ibland. jag hatar när det inte finns något jag kan göra. när det knappt finns något att säga som på allvar kan lätta tyngden på deras axlar.

♥

nyårsafton var jättebra. fina johanna på besök. vi gjorde potatisgratäng och kladdkaka med ett lager vit choklad och jordgubbsströssel. till det den rökta fläskfilén jag fått av mamma. jag och min pojkvän drack cosmo och jag var sämst på sällskapsspel. sedan gick vi på korridorsfest och jag fick kyssa honom vid tolvslaget medan stjärnor, lyktor och fyrverkerier trängdes på himlen.

men på nyårsdagen när johanna hade åkt hem och jag var ensam med en massiv mängd disk (åh jag hatar att diska!) och en lätt bakfylla trillade jag ner i nåt slags svart hål. ville inte vara ensam hemma, visste att jag inte skulle stå ut. på darrande ben klev jag på bussen hem till kim och medan vi senare fnissade som mest åt något internskämt brast dammen. mitt i ett skratt började tårarna rinna och vägrade länge att sluta trots att han höll om mig och tröstade mig som bara han kan. vet fortfarande inte helt säkert varför jag var så ledsen, men misstänker att det är skol-/uppsatsstress eftersom en del av den där känslan har stannat kvar sen dess. hoppas att den försvinner när uppsatsen är inskickad (imorgon) och opponeringen är gjord (den 13e).

trots att min uppsats inte är helt klar har jag valt att ta ledigt idag. har fått uppmuntrande kommentarer från både en fin vän och min handledare. det känns lite bättre tack vare det. men jag har fortfarande inte lärt mig att tycka att det jag själv gör är bra.

Fem händelser som varit bra det här året: 1. Jag blev kär. PÅ RIKTIGT. I någon som blev kär i mig på riktigt. Det var inte bra - det var och är det bästa som hänt mig i år och alla andra år. 2. Jag lämnade korridorslivet bakom mig och fick flytta ihop med Tilda som är en fin vän och som lagar god mat. 3. Såg Robyn live. 4. Fick reda på att Maria ska få en till son i april. 5. Alla möten med och fina återseenden av vänner och familj.
Fem händelser som varit sämst det här året: 1. Min bristande studiemotivation. Den försvann liksom under hösten. 2. Att jag inte hittat praktikplats till våren. Inte för att jag ansträngt mig så mycket. Och jag är ändå sugen på att läsa engelska, vilket jag ska göra just i vår. 3. Att mina pengar tycks gå åt trots att jag är bra på att spara. 4. Någon blev sjuk (men verkar som tur är må bra nu). 5. Att någon blev ledsen samtidigt som jag blev lycklig.
Vad har du lärt dig i år? En hel del om litteraturvetenskap och retorik. Att jag klarar att få bra betyg trots att jag saknar motivation och ork. En hel del om mig själv. Ja, framför allt det sistnämnda faktiskt. Till exempel vet jag nu hur jag fungerar i ett förhållande (läs: i ett förhållande med precis rätt person). Att jag klarar det utan att vara knäpp och förstöra.
Blev året som du har tänkt dig? Jag hade nog trott att jag skulle fortsätta vara ensam och ledsen men så ville han plötsligt vara med mig. I övrigt har det nog inte varit ett så annorlunda år mot tidigare år. Man mognar ju lite hela tiden såklart så skillnad mot förr har det väl trots allt varit.
Vilka kläder har du använt mest? Någon av mina klänningar skulle jag tro. Har ett par med blommor som jag växlat mycket mellan. Klänningar är något av det bästa jag vet.

P.S. Nästa gång jag känner att det är dags att förändra hårfärgen ska jag bli blond. Det ni. Nej, inte superblond men något liknande den färg jag hade fram tills jag var en sisådär tolv år. För jag läste nånstans att om man någon gång har haft naturligt ljust hår så kan man ha det igen. Det känns som ett ganska stort steg och jag är nog lite rädd. Så det lär bli framåt sommaren, eller åtminstone inte innan våren, så att jag hinner vänja mig vid tanken. Det lite dumma är den förmodade råttfärgade utväxten och det faktum att en blekning nog inte direkt är det mina torra längder behöver. Men jag vill vara ljus i håret till sommaren. Sådetså.

The Twilight saga-filmerna, särskilt den senaste, är lite för klyschiga för att jag ska tycka att de är bättre än underhållande. Å andra sidan är det ibland - för att inte säga ganska ofta - härligt att se filmer som snarare är visuellt underhållande och erbjuder dramatik än de filmer som är tunga och flertydiga. Något som jag dock alltid gillat (jaja, förutom det att de manliga huvudkaraktärerna är rara personer) är soundtracken. Det är alltid fina artister som bidrar med låtar och det senaste albumet är inget undantag. Så himla bra!

Förresten vill jag utveckla min förklaring till varför jag numera har ganska svårt för Twilight-serien. När jag läste böckerna för ett antal år sedan tyckte jag att handlingen var fin och jag uppskattade romantiken och skildringen av hur svårt det är att välja mellan det som hjärtat valt (den skrämmande odödligheten) och det som hjärtat kanske borde ha valt (den trygga dödligheten). Sedan dess har det dock överskuggats av den enorma hysterin kring fenomenet Twilight. Jag tycker det är synd på nåt sätt - bland annat är det trist hur det objektifieras kring framför allt Pattinson/Edward och Lautner/Jacob. Vill inte framstå som en hycklare här (jag säger bara: Orlando Bloom). Visst är det fint att visa uppskattning för skådespelarinsatser och visst ska man få drömma om den där gentlemannavampyren och varulven med gigantisk bröstkorg för det hör liksom till tonåren att få drömma om sånt. Det jag menar är mest det att det blir för mycket för mig; att alla skrikande, besatta, mer eller mindre unga fans litegrann förstör mina möjligheter till att uppskatta både böckerna och filmerna. Och sen är hela mormongrejen ganska obehaglig, men å andra sidan - letar man så kan man finna mindre trevliga saker även i exempelvis Narnia (hela kristna budskaps-grejen är ju en aning trist) och Harry Potter (som jag ju avgudar, men där man likväl kan finna en och annan brist).

Jaha, ja det var väl vad jag hade att säga för tillfället. Kul att jag inte skrivit inlägg på länge för att sedan plötsligt känna mig manad att argumentera för min syn på fenomenet Twilight. Haha!

Yay! Jag har äntligen bestämt mig för en telefon och det blev denna. Håll gärna tummarna för att den ska vara snäll mot mig. Nu får jag vänta med spänning i ett par dagar innan den anländer.

idag har jag surat över irriterande små faktum såsom att jag igår använde min helt nya basker i totalt max en timme, lade den i väskan för att det blåste så mycket att jag var rädd att den skulle blåsa bort - för att sen tappa den nånstans på stan bara en stund senare när jag plockade upp annat ur väskan. detta upptäckte jag idag när vi skulle ut och jag ville använda baskern. hatar när jag förlorar saker!! det är inte det materiella/slösade pengar-sidan, utan mer själva känslan att det kunde ha varit något mer värdefullt jag tappade än en ändå ganska billig basker. jag får väl bli lite mer paranoid och ständigt se mig omkring efter egentappade grejer när jag är ute och far. åååååh vad irriterande. köpa ny basker, hej hå hej hå.

...och så kan jag inte bestämma mig för en telefon att köpa. håller på att bli GALEN.

som många andra lyssnar jag ofta på musik, och då nästan alltid genom spotify. jag har en hel del listor och min favorit är, kanske en aning förvånande, min gamla lista med jullåtar. jag brukar börja lyssna på julmusik redan i slutet av oktober för jag älskar julen; exempelvis känner jag sällan sådant lugn och harmoni som när jag klär granen. ja, så klyschigt är det. och det jag älskar med jullåtar är att man tycker om dem - och ännu viktigare: får tycka om dem - trots att vissa av dem är hur töntiga som helst. mina favoriter är de äldsta, de som nästan inte är töntiga alls för att de liksom dök upp innan det blev tjatigt att släppa nya versioner av jingle bells. och genom de där gamla låtarna verkar julen så mycket mysigare än vad den är nuförtiden. inte alls lika plastig. men det är kanske bara jag som inbillar mig. förresten kommer jag kanske sätta samman en lista med bara mina favoriter, om jag orkar.

hur som helst. jag har inte så mycket motivation att skriva blogg för tillfället. och det händer inte så mycket som är värt att skriva om. jag skriver hemtenta, skriver c-uppsats, pussas, kramas. men här är i alla fall julmusiken jag sammanställt hittills. den kommer nog fortsätta att uppdateras fram till jul. jag rekommenderar att ni har shuffle igång för det blir lite tjatigt att höra i'll be home for christmas fyra gånger i rad, trots att det är olika versioner. god jul!

(ps. kan någon mer eller mindre kunnig person assistera mig i sökandet efter en ny mobil? jag vann precis ett stipendium och min nuvarande telefon blir bara segare och segare, så jag tänkte byta innan den somnar in. jag tänker mig att den får kosta mellan 2000 och 3000 kr. egentligen är jag sugen på denna, men den är aningen för dyr. dock bortser jag kanske från det till slut. annars är den här ett alternativ, billigare och kanske rentav bättre. men jag vet inte. jag gillar sony ericsson, men kan tänka mig vilken bra android-telefon som helst. det enda kravet, förutom halvkravet på priset, är kvalitet. hehe, duh... men ja, snälla gullisar, om ni ville hjälpa mig vore jag så himlans tacksam!)

det är inte svartsjuka egentligen även om det är det enklaste sättet att beskriva det. jag vet ju att det inte är något där. det är inte ens verklig oro. det är bara jag som värderar mig själv så lågt att jag tänker att jag kan bli mosad av vilken annan tjej som helst. det är så korkat för jag är hans och han är min. det vet jag mer säkert än något annat. jag tänker bara såhär för att jag drömde så dumt i natt och jag har aldrig varit så ledsen och krossad som jag var i den drömmen. men tur då att dum dröm bara är just en dum dröm. och att vara lite orolig hela tiden för att han ska hitta någon bättre är kanske bra ändå, för då tar jag honom inte för given (vad jag tjatar om det där "inte ta för givet". men det är ju så viktigt).

jag lyckas skrapa fram det negativa oavsett hur mitt liv ser ut. som nu, när jag har det jag så länge önskade mig. då kan jag ibland gå runt och vara livrädd att förlora det. jag orkar inte med sådana tankar. vill så gärna kunna leva i nuet.

förresten ska fina josse, som för tillfället är hemma i flen på besök, hjälpa mig tona håret imorgon (egentligen behöver jag väl snarare få håret klippt, men det ignorerar jag nu och väljer uppiffande färg istället). jag behöver hjälp med att välja färg, kan verkligen inte bestämma mig. kim tycker guld kopparblond, men blir det verkligen bra till min grådaskiga hud? jag har verkligen ingen aning. söta vänner, skriv gärna en kommentar om vilken färg ni tror skulle vara fin på mig! jag tänker ljust eller aningen mörkt, med antingen röda/varma eller guldiga/kalla toner. det vill säga: jag funderar på typ hela spektrat utom blond-blond (jag ska inte blondera håret - väljer jag en ljus färg menar jag bara att jag vill ljusa upp eller förstärka den färg jag har), riktigt illrött eller mörk-mörkbrun/svart. de få gångerna jag färgat hos frisörer har jag fått ganska mörk färg, ena gången med kalla och andra med varma toner. men jag känner att jag helst inte vill ha jättemörkt för då blir övergången till min vanliga färg så himla tydlig. men jag vet inte, det kommer kanske sluta med mörkt ändå för jag är ju velputte-madde, höhö.

jag älskar när vi klockan fyra på natten går och lägger oss och han busar med täcket medan jag gråter och skrattar om vartannat, ja gråtskrattar av trötthet, och han sedan håller täcket ovanför oss som ett tälttak och jag kryper nära och vi skrattar åt mina tårar och jag ser bara hans ögon och hans leende och måste anstränga mig för att kunna vända mig bort och släcka lampan för jag vill inte bryta magin. och han somnar i mina små armar och mitt i natten har jag vänt mig om och gnyr om att jag fryser och så får jag vara lilla sked och somnar med näsan mot hans varma hand.

denna dag är ganska mycket hans och min, för nu (eller ja, om exakt en timme) har det gått ett helt halvår sedan han ringde på och jag skuttade genom korridoren, öppnade dörren och övermannades av magfjärilar. jag önskar så mycket att det ska bli minst hundratjugo halvår till.