Självförtroende och integritet.
Vilade mig en stund under en utekväll och kom då plötsligt att tänka på den gång då någon inför en fest bad mig att låtsas att jag har bra självförtroende; att vara mitt "bästa jag" eftersom jag inte skulle känna så många sedan innan som vet hur blyg jag kan vara annars. Det var säkert inte illa menat, men jag tog ändå illa vid mig på nåt vis. Jag ska väl kunna vara precis den jag är och ändå accepteras i sociala sammanhang? Och det hjälper inte att någon ber en att anamma ett självförtroende, så länge man inte känner att man kan ta till sig det på riktigt. Dessutom: trots att jag har dåligt självförtroende och i många sammanhang underskattar mig själv, tror jag att jag har något viktigare som väger upp, nämligen stark integritet. Jag är säker i mina värderingar och är noga med att ingen får trampa på mig.
På tal om integriteten. Just som jag satt där och reflekterade såg jag i ögonvrån hur någon sökte sig närmare. Han frågar om jag är där ensam. Jag pekar mot dansgolvet där min pojkvän dansar med sin kompis och förklarar att nej, det är jag inte. Tycker jag var väldigt tydlig med detta. Och även om jag hade sagt att jag var där själv, hade följande varit lika oacceptabelt i mina ögon. Dessutom godtar jag inte fylla som ursäkt.
Plötsligt börjar han smeka mig över ryggen. Med snabba drag, som om han tror att det gör det hela helt normalt. Han för in handen i håret på mig och stryker det bakåt, rufsar om det. Jag stelnar till och på grund av chocken blir jag som handlingsförlamad om man ser till hur jag borde reagerat; kan inte frammana ett "Nej", kan inte flytta mig eller skrika argt åt honom. Istället får jag fram ett ansträngt leende, som om en del av mig tror att det på nåt vis ska få honom att fatta att detta är helt oacceptabelt. Tittar mot dansgolvet och Kim för att skapa distans till vad som just pågår. Att jag inte springer till tryggheten är för att jag trots allt vill klara mig själv; för att det delvis handlar om min ilska över att jag som ensam tjej är utsatt på ett sånt ställe, och för att jag blir så jävla arg.
Plötsligt börjar han smeka mig över ryggen. Med snabba drag, som om han tror att det gör det hela helt normalt. Han för in handen i håret på mig och stryker det bakåt, rufsar om det. Jag stelnar till och på grund av chocken blir jag som handlingsförlamad om man ser till hur jag borde reagerat; kan inte frammana ett "Nej", kan inte flytta mig eller skrika argt åt honom. Istället får jag fram ett ansträngt leende, som om en del av mig tror att det på nåt vis ska få honom att fatta att detta är helt oacceptabelt. Tittar mot dansgolvet och Kim för att skapa distans till vad som just pågår. Att jag inte springer till tryggheten är för att jag trots allt vill klara mig själv; för att det delvis handlar om min ilska över att jag som ensam tjej är utsatt på ett sånt ställe, och för att jag blir så jävla arg.
Han slutar ta på mig, men bara för att sträcka fram handen och presentera sig. Jag skakar hans hand, återigen för att en del av mig tror att det ska få honom att lägga av. Men nej, han stryker mig över ryggen och håret igen. Efter en kort stund kommer Kim och hans vän glatt skuttandes, men istället för att stanna kvar och berätta vad denne socialt dysfunktionelle kille gjort rusar jag mot utgången. Först när vi satt oss vid uteserveringen berättar jag, och vi går tillbaka in för att de vill skälla på killen. Säga åt vakterna att kasta ut honom. Men vi hittade honom aldrig. Han måste ha flytt när han kom på att det inte finns en enda människa som tycker att man beter sig sådär. Eller så letade han upp nästa person att tafsa på...
Även i efterhand är jag så fruktansvärt äcklad. Det handlar inte i huvudsak om VAD han gjorde (men visst vill jag raka av mig håret för att han rörde vid det), mer om ATT han gjorde så överhuvudtaget. Att han brukar nån slags makt över mig genom att klampa in på min personliga sfär. Att han tog på min kropp utan tillåtelse. Vad får denne främling att tro att han får inkräkta så på min person?
Men han tog mig inte på brösten eller könet, så då är det väl okej.
Fy fan.
Även i efterhand är jag så fruktansvärt äcklad. Det handlar inte i huvudsak om VAD han gjorde (men visst vill jag raka av mig håret för att han rörde vid det), mer om ATT han gjorde så överhuvudtaget. Att han brukar nån slags makt över mig genom att klampa in på min personliga sfär. Att han tog på min kropp utan tillåtelse. Vad får denne främling att tro att han får inkräkta så på min person?
Men han tog mig inte på brösten eller könet, så då är det väl okej.
Fy fan.
jag kommer aldrig på en bra rubrik.
nu var det jättelängesen jag skrev här. har inte haft någon ork eller inspiration. och det händer inte så mycket spännande saker i mitt liv heller för den delen. jättekul början på det här inlägget...
läste precis inläggen från just efter att jag och kim insett/erkänt att vi nog var lite småkära i varandra och jag var så himla pepp på livet. kan jag inte få vara det nu också? jag är inte mindre lycklig eller kär, snarare tvärtom; det har gått mer än ett och ett halvt år och jag känner mig så hemma i det här, jag är så kär i honom och jag får ständigt bekräftelse i att han är lika kär i mig. samtidigt är jag lika rädd som då; rädd att plötsligt bli lämnad, rädd att jag själv ska börja känna mindre än vad jag känner nu (även om det sistnämnda känns omöjligt).
jag tror att det här med peppen som jag inte känner på samma sätt idag har att göra med nån slags naturlig utveckling. plötsligt insåg jag att jag var kär och att denne någon faktiskt var kär i mig. (herregud-hur-är-det-möjligt-att-nåt-sånt-fantastiskt-händer-mig???) då var det som om jag lyftes av en osynlig hand till toppen av ett lyckoberg där fluffiga kärleksmoln omfamnade mig så att jag inte kunde se nåt annat än KIM, den där killen som jag bara veckor tidigare tänkt på som en av mina bästa vänner, för vi är ju så lika på många sätt och han får mig att skratta som ingen annan, men som jag inte fattade att jag var kär i.
och sen gick det mesta av den chocken över och jag resonerar enligt följande om hur det är efter att i princip alla typer av chocker klingat av: människan måste gå vidare, och gör just det (mer eller mindre). det är lite som när pappa nästan dog och jag var säker på att jag alltid skulle vara rädd att han plötsligt skulle dö, eller att han alltid skulle gå runt hemma och blicka runt på sina tillhörigheter som en nyfödd som precis upptäckt livet eftersom han insett att det var så nära att han inte hade fått se allt det där igen - så är det inte nu; jag är rädd ibland men det innefattar inte bara pappa utan alla jag tycker om, och pappa blev ganska snabbt sitt gamla vanliga jag (även om han säkert förändrats på ett eller annat sätt). man måste gå vidare och leva sitt liv och tränga undan rädslor som förtär. så när det gäller kärleken har mitt liv blivit så himla mycket vardag och jag kämpar ibland med att intala mig själv att det är så det ska vara. jag trivs ju med hur det är, jag skulle inte byta det mot något annat. samtidigt är jag rädd att jag kommer bli permanent ångestfylld över att jag inte finner någon egentlig mening med livet. jag har kim, familjen, vännerna - men jag behöver något mer, något jag inte har ännu, något som har med mig som person att göra. jag har ingen fast plats i världen, ingen trygghet på det sättet. jag vet inte vem jag är! är det drömjobbet jag behöver? egen lägenhet eller hus? barn? inte nog med att det är deprimerande att inte kunna finna meningen med livet - det är deprimerande själva det att man blir deprimerad över det faktum att man är deprimerad över att man känner så starkt att det måste finnas en konkret mening med ens liv (var det nån som hängde med i den där meningens resonemang med alla upprepningar av "deprimerad"?). varför måste människan (eller, i alla fall jag - men jag gissar att jag inte är ensam) hitta ett mål med livet för att orka eller - lite mindre krasst - för att kunna slappna av helt? ibland önskar jag att jag var en katt eller nåt annat mysigt djur, för de har inte en sådan överutvecklad hjärna som vi människor har. vad skönt det vore att sova femton timmar om dagen, medan ens största bekymmer skulle vara huruvida man skulle få lite mer mat NU, NU, NU eller om man måste vänta tio sekunder på att matte/husse öppnar den där burken.
läste precis inläggen från just efter att jag och kim insett/erkänt att vi nog var lite småkära i varandra och jag var så himla pepp på livet. kan jag inte få vara det nu också? jag är inte mindre lycklig eller kär, snarare tvärtom; det har gått mer än ett och ett halvt år och jag känner mig så hemma i det här, jag är så kär i honom och jag får ständigt bekräftelse i att han är lika kär i mig. samtidigt är jag lika rädd som då; rädd att plötsligt bli lämnad, rädd att jag själv ska börja känna mindre än vad jag känner nu (även om det sistnämnda känns omöjligt).
jag tror att det här med peppen som jag inte känner på samma sätt idag har att göra med nån slags naturlig utveckling. plötsligt insåg jag att jag var kär och att denne någon faktiskt var kär i mig. (herregud-hur-är-det-möjligt-att-nåt-sånt-fantastiskt-händer-mig???) då var det som om jag lyftes av en osynlig hand till toppen av ett lyckoberg där fluffiga kärleksmoln omfamnade mig så att jag inte kunde se nåt annat än KIM, den där killen som jag bara veckor tidigare tänkt på som en av mina bästa vänner, för vi är ju så lika på många sätt och han får mig att skratta som ingen annan, men som jag inte fattade att jag var kär i.
och sen gick det mesta av den chocken över och jag resonerar enligt följande om hur det är efter att i princip alla typer av chocker klingat av: människan måste gå vidare, och gör just det (mer eller mindre). det är lite som när pappa nästan dog och jag var säker på att jag alltid skulle vara rädd att han plötsligt skulle dö, eller att han alltid skulle gå runt hemma och blicka runt på sina tillhörigheter som en nyfödd som precis upptäckt livet eftersom han insett att det var så nära att han inte hade fått se allt det där igen - så är det inte nu; jag är rädd ibland men det innefattar inte bara pappa utan alla jag tycker om, och pappa blev ganska snabbt sitt gamla vanliga jag (även om han säkert förändrats på ett eller annat sätt). man måste gå vidare och leva sitt liv och tränga undan rädslor som förtär. så när det gäller kärleken har mitt liv blivit så himla mycket vardag och jag kämpar ibland med att intala mig själv att det är så det ska vara. jag trivs ju med hur det är, jag skulle inte byta det mot något annat. samtidigt är jag rädd att jag kommer bli permanent ångestfylld över att jag inte finner någon egentlig mening med livet. jag har kim, familjen, vännerna - men jag behöver något mer, något jag inte har ännu, något som har med mig som person att göra. jag har ingen fast plats i världen, ingen trygghet på det sättet. jag vet inte vem jag är! är det drömjobbet jag behöver? egen lägenhet eller hus? barn? inte nog med att det är deprimerande att inte kunna finna meningen med livet - det är deprimerande själva det att man blir deprimerad över det faktum att man är deprimerad över att man känner så starkt att det måste finnas en konkret mening med ens liv (var det nån som hängde med i den där meningens resonemang med alla upprepningar av "deprimerad"?). varför måste människan (eller, i alla fall jag - men jag gissar att jag inte är ensam) hitta ett mål med livet för att orka eller - lite mindre krasst - för att kunna slappna av helt? ibland önskar jag att jag var en katt eller nåt annat mysigt djur, för de har inte en sådan överutvecklad hjärna som vi människor har. vad skönt det vore att sova femton timmar om dagen, medan ens största bekymmer skulle vara huruvida man skulle få lite mer mat NU, NU, NU eller om man måste vänta tio sekunder på att matte/husse öppnar den där burken.
Saker jag upptäckte under OS-tävlingarna igår, och lite annat.
Det coolaste 800-metersloppet någonsin fick man uppleva igår. Herregud. Och Kenya har en himla maffig nationalsång:
PS. nu har jag skickat in uppgifterna i sommarkursen. vet inte när jag senast var så stressad i huvud och hjärta som igår och idag - och jag som ändå har en tendens att stressa upp mig över ALLT. nu ska jag dricka vin och hoppas på fler vackra sportögonblick att gråta över ikväll (har redan bölat över herrarnas semifinalvinst i handboll och meseret defars glädjetårar på prisutdelningen) för jag behöver släppa på spänningarna.
PS. nu har jag skickat in uppgifterna i sommarkursen. vet inte när jag senast var så stressad i huvud och hjärta som igår och idag - och jag som ändå har en tendens att stressa upp mig över ALLT. nu ska jag dricka vin och hoppas på fler vackra sportögonblick att gråta över ikväll (har redan bölat över herrarnas semifinalvinst i handboll och meseret defars glädjetårar på prisutdelningen) för jag behöver släppa på spänningarna.
angenämt dilemma, eller nåt.
var på fikadejt hos min svärmor fram tills för en timme sedan. vi hade så trevligt att det plötsligt hade gått 6 och en halv timme sedan vi satte oss ner. nackdelen gällande att tiden flög förbi är att jag behöver plugga men inte orkar förrän jag ätit middag, men inte orkar laga middag eftersom jag inte har någon energi. men det äre värt, när man har umgåtts och haft det bra.
MÅSTE plugga duktigt ikväll om jag i helgen ska få göra det jag hoppas kunna göra.
och på måndag hoppas jag få veta om det blir som jag tänkt mig. om det inte riktigt blir som jag tänkt mig, får jag skylla mig själv en aning och vara nöjd ändå; jag får tänka att det blir som det är menat.
MÅSTE plugga duktigt ikväll om jag i helgen ska få göra det jag hoppas kunna göra.
och på måndag hoppas jag få veta om det blir som jag tänkt mig. om det inte riktigt blir som jag tänkt mig, får jag skylla mig själv en aning och vara nöjd ändå; jag får tänka att det blir som det är menat.
sådant som gör mig arg och orkeslös. och sedan lite glädje.
såg nyss att en kille skrivit att man vet att man har tråkigt när man tittar på damfotboll, och jag antar det var seriöst menat. hittills är det bara killar som håller med, vad jag kan se. och. jag. blir. så. trött. det är ju slentrianmässiga attityder som denna som kommer leda till att damfotboll fortsätter vara milslångt mindre populärt än herrfotboll. och jag vet även tjejer som tycker att herrfotbollen är värd allt intresse, vilket inte direkt hjälper damfotbollens situation. visst är det färre lag som tävlar inom damfotbollen, visst måste kvaliteten överlag bli bättre - men hur ska det någonsin kunna ske en utveckling om allmänheten tänker såhär? för mig spelar det ingen roll om det är män eller kvinnor som tävlar; jag följer det med samma intresse. kvinnor som är framstående inom idrott förtjänar minst lika mycket respekt och beundran som män.
något annat som jag stör mig på är människor som tittar på sport mest av den anledningen att man tycker att den ena eller den andra är attraktiv. minns att jag en gång för några år sedan hörde en tjej säga att det inte spelar någon roll att markus rosenberg gjorde en dålig match "för han är ju så himla snygg". gah, ytligheten! det kändes riktigt trist att höra för någon som faktiskt är genuint intresserad av sporten och spelet.
men nu ska jag sluta vara upprörd. idag vann sara algotsson ostholt och hennes wega ett os-silver i fälttävlan - en sport där män och kvinnor tävlar med och mot varandra på samma villkor. det var sjukt spännande, och så himla bra gjort! fin insats av svenska laget som helhet, och äntligen något positivt för sverige i detta os.
(ps. "Damfotboll är ungefär lika intressant som dressyr". orkar inte. det är sådan dagisnivå på sånt där tänkande, typ "kalle är dum" "jaha varför tycker du det?" "nä jag vet inte..."; ingen reflektion kring vad det beror på att man tycker så, ingen önskan om att det SKA bli lika kul att se damfotboll som herrfotboll, ingen tanke kring vad som behöver göras.)
något annat som jag stör mig på är människor som tittar på sport mest av den anledningen att man tycker att den ena eller den andra är attraktiv. minns att jag en gång för några år sedan hörde en tjej säga att det inte spelar någon roll att markus rosenberg gjorde en dålig match "för han är ju så himla snygg". gah, ytligheten! det kändes riktigt trist att höra för någon som faktiskt är genuint intresserad av sporten och spelet.
men nu ska jag sluta vara upprörd. idag vann sara algotsson ostholt och hennes wega ett os-silver i fälttävlan - en sport där män och kvinnor tävlar med och mot varandra på samma villkor. det var sjukt spännande, och så himla bra gjort! fin insats av svenska laget som helhet, och äntligen något positivt för sverige i detta os.
(ps. "Damfotboll är ungefär lika intressant som dressyr". orkar inte. det är sådan dagisnivå på sånt där tänkande, typ "kalle är dum" "jaha varför tycker du det?" "nä jag vet inte..."; ingen reflektion kring vad det beror på att man tycker så, ingen önskan om att det SKA bli lika kul att se damfotboll som herrfotboll, ingen tanke kring vad som behöver göras.)
mitt liv just nu.
fingrarna stinker vitlök sedan middagstillagningen. hur många gånger jag än tvättar händerna vill de inte sluta osa. som att löksaften letat sig långt, långt ner i huden. OS förstör mitt liv, och med det menar jag att jag knappt fått något plugg gjort idag eftersom det funnits en massa sport att följa. misstänker att det kommer fortsätta såhär de närmsta veckorna men jag får väl ta mig i kragen och skriva ändå. om bara motivationen kunde infinna sig! jag ska försöka tänka på att jag får några pluggfria veckor i augusti. men då kommer min pojkvän fortfarande jobba varannan vecka så vi kommer inte hinna ses mer bara för att jag blir ledig. se, jag lyckas alltid vända något positivt till regntunga ångestmoln.
ska nog börja avsluta varje dag med att tänka på vad som varit fint med den. positivt idag: maten jag lagade blev jättegod, sverige vann mot tunisien, jag har choklad som väntar på att ätas upp, jag har en plan för vad jag ska skriva i uppsatsen trots att bara två sidor blivit skrivna hittills, det har varit ganska fint väder, jag har ringt ett samtal och snuddat vid ett ämne som ger mig fjärilar i magen.
ska nog börja avsluta varje dag med att tänka på vad som varit fint med den. positivt idag: maten jag lagade blev jättegod, sverige vann mot tunisien, jag har choklad som väntar på att ätas upp, jag har en plan för vad jag ska skriva i uppsatsen trots att bara två sidor blivit skrivna hittills, det har varit ganska fint väder, jag har ringt ett samtal och snuddat vid ett ämne som ger mig fjärilar i magen.
plugg, sol, tv.
sitter i soffan med ett glas apelsinsaft, mätt och belåten tack vare den ovanliga energin att laga ordentlig mat som infann sig för nån timme sedan. makaroner och tomatsås med roliga ingredienser. en lättsam hollywoodkomedi visas på teven. min hud doftar svagt av solkräm och näsan och armarna har idag fått ännu ett gäng fräknar (jag älskar fräknar!). den ena uppgiften i harry-kursen är snart mer eller mindre färdig och det hade känts så himla skönt om det inte vore så att jag har den största uppgiften kvar att skriva. men lite duktig kan jag väl erkänna att jag varit de senaste dagarna...
snart börjar olympiska spelen och just idag när jag kollade igenom tävlingsschemat påmindes jag om hur mycket jag älskar sånt här. kan knappt beskriva den barnsliga lycka jag känner inför att se på sport. vid sådana här tillfällen är det dessutom hur mycket olika grejer som helst varje dag i flera veckor. åååh, himmelriket.
snart börjar olympiska spelen och just idag när jag kollade igenom tävlingsschemat påmindes jag om hur mycket jag älskar sånt här. kan knappt beskriva den barnsliga lycka jag känner inför att se på sport. vid sådana här tillfällen är det dessutom hur mycket olika grejer som helst varje dag i flera veckor. åååh, himmelriket.
ett ständigt inre pendlande.
vet inte om det är nyttigt eller destruktivt för mig att vara ensam. jag har blivit så beroende av någon annan att det känns bra att få lite egentid max en dag; därefter känns det som att vara fängslad tillsammans med sina egna dumma tankar. jag håller mig sysselsatt med sommarkurs och pussel och vänner-marathon och solig sommarluft, men ibland hjälper det inte.
och sen det där med hur jag känner inför att kim är borta ungefär varannan vecka. jag vet att många par är isär betydligt mer, men jag kan bara utgå från mig själv och jag känner verkligen... det här är inget för mig. men så kan jag plötsligt överraska mig själv med att hantera det bra - som idag till exempel. vi sa hej då och jag var inte bitter på världen på samma sätt som jag brukar vara. kanske berodde det på att jag inte somnade ledsen igår utan trygg och varm, och när jag vaknade på morgonen kunde jag leva för stunden i vetskapen om att han faktiskt var där just då. hoppas jag fortsätter ta vara på ögonblick istället för att älta dåtid eller oroa mig för framtiden.
idag störtade en fågel rakt in i vardagsrummets fönsterruta. jag blev livrädd och tänkte för en sekund att någon kastat en snöboll på rutan, men insåg sen... ja, fel årstid. en liten tuss fjädrar sitter fortfarande kvar. som tur är såg jag fågeln flyga iväg efter olyckan och sätta sig i ett buskage. och när jag en stund senare tittade ut på balkongen satt samma fågel på balkongräcket! det måste ha varit den, för den såg väldigt tilltufsad ut. vi stirrade på varandra en längre stund innan den flög iväg. ganska fint på nåt vis - som om fågeln visste att jag hade oroat mig för den och sen kom tillbaka för att visa att den var okej. haha vad töntig jag känner mig! det är nog mer troligt att fågeln tror att jag har stulit dess lägenhet, eller nåt.
och sen det där med hur jag känner inför att kim är borta ungefär varannan vecka. jag vet att många par är isär betydligt mer, men jag kan bara utgå från mig själv och jag känner verkligen... det här är inget för mig. men så kan jag plötsligt överraska mig själv med att hantera det bra - som idag till exempel. vi sa hej då och jag var inte bitter på världen på samma sätt som jag brukar vara. kanske berodde det på att jag inte somnade ledsen igår utan trygg och varm, och när jag vaknade på morgonen kunde jag leva för stunden i vetskapen om att han faktiskt var där just då. hoppas jag fortsätter ta vara på ögonblick istället för att älta dåtid eller oroa mig för framtiden.
idag störtade en fågel rakt in i vardagsrummets fönsterruta. jag blev livrädd och tänkte för en sekund att någon kastat en snöboll på rutan, men insåg sen... ja, fel årstid. en liten tuss fjädrar sitter fortfarande kvar. som tur är såg jag fågeln flyga iväg efter olyckan och sätta sig i ett buskage. och när jag en stund senare tittade ut på balkongen satt samma fågel på balkongräcket! det måste ha varit den, för den såg väldigt tilltufsad ut. vi stirrade på varandra en längre stund innan den flög iväg. ganska fint på nåt vis - som om fågeln visste att jag hade oroat mig för den och sen kom tillbaka för att visa att den var okej. haha vad töntig jag känner mig! det är nog mer troligt att fågeln tror att jag har stulit dess lägenhet, eller nåt.
myggbiten.
aj aj aj MYGGBETT. i lördags fick jag minst 47 stycken på benen och resten har jag inte orkat räkna. jag kliar snart sönder kroppen. varför älskar myggen just mig?
är det bara jag som inte vet vad jag vill jobba med i framtiden? är jag för kräsen som inte söker vilket jobb som helst? jag känner ju att jag vill trivas med allt jag gör, men kanske sätter jag krokben för mig själv på nåt vis genom att tänka så... gjorde jag fel som valde bort master i bibliotek- och informationsvetenskap eller arkivvetenskap till hösten? känner mig så stressad över att jag måste bli något. men jag känner inte hundraprocentigt för någon av dessa masterutbildningar, så då ska man väl inte läsa någon av dem heller? som det ser ut nu planerar jag att läsa engelska B i höst, och engelska C i vår. ännu en c-uppsats alltså! men jag är rädd att jag är trött på att plugga; att det trots mitt stora intresse för engelska inte ska kännas värt det utan bara kännas som att jag pluggar för att jag inte vet vad jag ska göra annars. å andra sidan kan jag tänka att om jag läser engelska det närmsta året kan jag i framtiden läsa till facköversättare. eller arkivarie eller bibliotekarie. eller läsa master i engelska och kanske bli forskare (fast nääää?). om jag nu vill syssla med sånt. baaaaah!
igår kväll, efter trevligt sällskapsspelsumgänge med josefine, johanna och kim, satt jag i köket med pappa och diskuterade en massa viktiga saker. fick bland annat höra om hur han för tjugo år sedan hade kunnat råka riktigt illa ut. på sin systers 40-årsfest gjorde alkoholen honom lite för djärv när han upptäckte att en annan gäst var nynazist. pappa blev arg och undrade hur någon med sådana åsikter kan leva med sig själv. mannen sa vid ett tillfälle "om det inte var din syster som fyllde år skulle jag slå ihjäl dig". visst är det dumt att ge sig in i en diskussion med en sådan människa - man bör nog säga "jag vill inte diskutera det här med dig" när man upptäcker vad personen står för - men jag kan inte låta bli att vara stolt över att pappa vågade ifrågasätta någon med sådan snedvriden syn på världen. och det är lite lustigt att den där killen ansåg att han behövde ta till våld mot någon som tyckte annorlunda. det liksom bekräftar den bild man har av främlingsfientliga människor.
är det bara jag som inte vet vad jag vill jobba med i framtiden? är jag för kräsen som inte söker vilket jobb som helst? jag känner ju att jag vill trivas med allt jag gör, men kanske sätter jag krokben för mig själv på nåt vis genom att tänka så... gjorde jag fel som valde bort master i bibliotek- och informationsvetenskap eller arkivvetenskap till hösten? känner mig så stressad över att jag måste bli något. men jag känner inte hundraprocentigt för någon av dessa masterutbildningar, så då ska man väl inte läsa någon av dem heller? som det ser ut nu planerar jag att läsa engelska B i höst, och engelska C i vår. ännu en c-uppsats alltså! men jag är rädd att jag är trött på att plugga; att det trots mitt stora intresse för engelska inte ska kännas värt det utan bara kännas som att jag pluggar för att jag inte vet vad jag ska göra annars. å andra sidan kan jag tänka att om jag läser engelska det närmsta året kan jag i framtiden läsa till facköversättare. eller arkivarie eller bibliotekarie. eller läsa master i engelska och kanske bli forskare (fast nääää?). om jag nu vill syssla med sånt. baaaaah!
igår kväll, efter trevligt sällskapsspelsumgänge med josefine, johanna och kim, satt jag i köket med pappa och diskuterade en massa viktiga saker. fick bland annat höra om hur han för tjugo år sedan hade kunnat råka riktigt illa ut. på sin systers 40-årsfest gjorde alkoholen honom lite för djärv när han upptäckte att en annan gäst var nynazist. pappa blev arg och undrade hur någon med sådana åsikter kan leva med sig själv. mannen sa vid ett tillfälle "om det inte var din syster som fyllde år skulle jag slå ihjäl dig". visst är det dumt att ge sig in i en diskussion med en sådan människa - man bör nog säga "jag vill inte diskutera det här med dig" när man upptäcker vad personen står för - men jag kan inte låta bli att vara stolt över att pappa vågade ifrågasätta någon med sådan snedvriden syn på världen. och det är lite lustigt att den där killen ansåg att han behövde ta till våld mot någon som tyckte annorlunda. det liksom bekräftar den bild man har av främlingsfientliga människor.
ps. fick se min grabb i uniform i helgen (visserligen inte den blå han ska ha vid drottningholm utan den vanliga gröna, men äsch) och har insett att jag är rätt svag för sånt hihi. har man på sig sin uniform utomhus måste man visst även bära mössan (ordning ska det va!), så hela kitet fick jag se. väldans stilig var han, men jag tycker å andra sidan alltid att han är fin. jag är förresten egentligen inte särskilt patriotisk och så (får för mig att man kan skapa ordning och fred utan vapen), men trots att jag inte förstår mig på allt det där som har med militären att göra så stöttar och respekterar jag både kim och hans duktiga (och något mer seriöst militärkarriärsintresserade) bror i tyskland. bara de inte vådaskjuter några oskyldiga civila eller en snäll hund eller nåt medan de övar. och nog känner jag mig stolt av att gå bredvid uniform-kim - men kanske har just den stoltheten mest att göra med att jag tycker han är så snygg? höhö.
sommaren har återvänt, både i luften och i hjärtat.
idag har jag omväxlande pluggat, solat och skrattat åt mina söta föräldrar. resten av kvällen ägnas åt plugg, skulle jag tro. kanske lite kortspel med mor och far. imorgon ska jag till stockholm för att umgås med amanda. hoppas på second hand-fynd, god mat, skratt och sol. på fredag ska jag och föräldrarna eventuellt till mariefred OCH sen, enligt vad jag kan utläsa från hans senaste sms, kommer kim hit efter jobbet! jag är sådär obeskrivligt glad såklart, och skjuter undan tanken på att han ju snart kommer vara borta en vecka till...och en till...och ännu en. det är inte värt att jag tänker på det redan nu. i helgen, och från och med tisdag och en vecka framåt, ska jag krama honom så mycket jag kan. knappt släppa taget om hans hand, mhm. för att göra helgen ännu bättre väntas det på lördag bli en spännande drinktävling med fina vänner. yay! annG har en bra drink-idé till vårt lag. ska bli kuuuwl att pyssla ihop ett bra tävlingsbidrag, hihi.
spel.
i söndags var det avskedsmiddag för min lillasyster som igår flyttade till sundsvall. förutom att det såklart var jättetrevligt bara att umgås med familjen, spelade vi också spel såsom monopol, yatzy, och cluedo. trots att det överlag gick ganska dåligt för mig har jag ändå sedan dess blivit som besatt av att spela sällskapsspel. så himla kul! kan inte sluta tänka på spel. spel spel spel. åh abstinensen. önskar att någon ville komma över och bara spela kort eller nåt. nåväl; jag vet vad jag ska önska mig i födelsedagspresent i alla fall.
jag saknar honom.
han och jag, vi har precis samma humor. vi skrattar hela tiden. åt sådant som andra gör. åt varandra, och åt den egna galenskapen när vi hittar på tokigheter tillsammans. nu var det en vecka sedan jag fick skratta på det där viset. det känns så himla onödigt.
nåt annat som är onödigt är att jag slösar bort tid på att sakna honom. det jag menar är: han kommer ju inte dyka upp här i flen bara för att jag ständigt tänker på honom och hur mycket jag saknar'n vilket innebär att jag borde fokusera min energi på annat, såsom familj och vänner som befinner sig på nära avstånd. å andra sidan är energin ändå inte på topp just nu på grund av en förkylning som varken vill visa sig helt eller försvinna. feberkänningar, huvudvärk, illamående, halsont, trötthet - men sen händer det liksom inget mer. det är frustrerande att inte orka göra roliga saker med vänner när man har chansen, till exempel. men jag får nog bara rycka upp mig.
jag hoppas jag mår bättre snart och att vädret håller sig till att presentera sol så att jag orkar och har möjligheten att hitta på roliga sommarsaker. vill inte bara plugga bort besöket i hemstaden medan regnet smattrar mot fönstren, vill inte hinna tänka på att hjärtat längtar samtidigt som det känns töntigt att jag ältar denna saknad så mycket eftersom vi får ses om mindre än två veckor.
nåt annat som är onödigt är att jag slösar bort tid på att sakna honom. det jag menar är: han kommer ju inte dyka upp här i flen bara för att jag ständigt tänker på honom och hur mycket jag saknar'n vilket innebär att jag borde fokusera min energi på annat, såsom familj och vänner som befinner sig på nära avstånd. å andra sidan är energin ändå inte på topp just nu på grund av en förkylning som varken vill visa sig helt eller försvinna. feberkänningar, huvudvärk, illamående, halsont, trötthet - men sen händer det liksom inget mer. det är frustrerande att inte orka göra roliga saker med vänner när man har chansen, till exempel. men jag får nog bara rycka upp mig.
jag hoppas jag mår bättre snart och att vädret håller sig till att presentera sol så att jag orkar och har möjligheten att hitta på roliga sommarsaker. vill inte bara plugga bort besöket i hemstaden medan regnet smattrar mot fönstren, vill inte hinna tänka på att hjärtat längtar samtidigt som det känns töntigt att jag ältar denna saknad så mycket eftersom vi får ses om mindre än två veckor.
på vissa punkter tycks jag aldrig lära mig att tänka annorlunda.
jag har så himla höga krav på mig själv. när jag begår ett misstag eller gör bort mig, då ältar jag det länge, länge. det handlar om att jag oroar mig över vad folk ska tro om mig. men det handlar också om att jag börjar ifrågasätta den jag hoppas att jag är, åtminstone när jag tycker att den jag plötsligt verkar vara inte alls stämmer överens med den jag vill vara. jag är en känslomänniska som ofta reagerar snabbt och starkt på saker, ja. och jag blir lätt arg och ledsen när jag tycker att någon beter sig illa. men nej, jag gillar inte att prata illa om andra (man kan nog till och med slå till med att jag hatar det) och jag anstränger mig till det yttersta för att om jag någon gång gör det, så ska det i stort handla om hur människor behandlar varandra - att någon behandlat någon annan illa och så vidare.
jag tänker hålla fast vid just det kravet på mig själv, att vara den mest sympatiska människa jag kan vara. men jag skulle vilja lära mig att släppa på oron gällande vad andra kanske tror eller tycker om mig. det som betyder något är i slutändan att mina närmaste och jag själv vet vem jag är, och att jag inte gör sådant som gör just de närmaste eller mig själv besvikna.
en annan sak jag gärna vill ska ändras är den känsla som följt mig sedan början på tonåren, eller kanske dök den upp ännu tidigare; jag vill inte synas-känslan. dåligt självförtroende är väl en annan beskrivning. visst har det studsat upp och ner genom åren. och så starkt som det varit sedan kim och jag blev kära i varandra, så har det aldrig varit tidigare (det hjälper ganska mycket att ha någon som säger att han tycker om sådant hos en själv som ingen tidigare sagt att man tyckt om). men det är fortfarande mycket som måste till för att jag ska vara lugn i själen. för det duger inte att jag vill gömma mig varje gång jag kliver in i ett rum fyllt med människor. att min kroppshållning borde vara olaglig. att jag inte vågar le med tänderna när jag fotas. att jag inte riktigt tror på mig själv gällande skolan och framtida yrkesbana. det finns nog ingen annan än jag själv som kan ändra på det här, men jag vet inte hur jag ska börja. en dag ordnar det sig kanske av sig själv - dock misstänker jag att det krävs att jag inte oroar mig eller ältar på samma sätt som nu, att jag helt enkelt lär mig att tänka annorlunda.
jag tänker hålla fast vid just det kravet på mig själv, att vara den mest sympatiska människa jag kan vara. men jag skulle vilja lära mig att släppa på oron gällande vad andra kanske tror eller tycker om mig. det som betyder något är i slutändan att mina närmaste och jag själv vet vem jag är, och att jag inte gör sådant som gör just de närmaste eller mig själv besvikna.
en annan sak jag gärna vill ska ändras är den känsla som följt mig sedan början på tonåren, eller kanske dök den upp ännu tidigare; jag vill inte synas-känslan. dåligt självförtroende är väl en annan beskrivning. visst har det studsat upp och ner genom åren. och så starkt som det varit sedan kim och jag blev kära i varandra, så har det aldrig varit tidigare (det hjälper ganska mycket att ha någon som säger att han tycker om sådant hos en själv som ingen tidigare sagt att man tyckt om). men det är fortfarande mycket som måste till för att jag ska vara lugn i själen. för det duger inte att jag vill gömma mig varje gång jag kliver in i ett rum fyllt med människor. att min kroppshållning borde vara olaglig. att jag inte vågar le med tänderna när jag fotas. att jag inte riktigt tror på mig själv gällande skolan och framtida yrkesbana. det finns nog ingen annan än jag själv som kan ändra på det här, men jag vet inte hur jag ska börja. en dag ordnar det sig kanske av sig själv - dock misstänker jag att det krävs att jag inte oroar mig eller ältar på samma sätt som nu, att jag helt enkelt lär mig att tänka annorlunda.
nu får grabbarna skärpa sig. och jag kramas bland blommiga lakan.
det gick ju inte så bra i måndags, men det försöker jag glömma. dock vill jag dröja vid den här mikael lustig-grejen som cirkulerar på nätet. #hållenstolpe. herregud, jag är inte så torr att jag inte förstår humorn. faktum är att bilderna är jätteroliga. och vi har all anledning att vara besvikna. det jag motsätter mig är bara det där när man skyller allt på en person (och så fascineras jag av att vi svenskar, däribland såklart jag själv, aldrig till slut förlikar oss med att det gått dåligt, utan måste ha nåt att vara sura över länge, länge). och nej, jag har inte tagit det där jätteseriöst (twitter-/tumblrtrender känns inte som något att hetsa upp sig över), utan detta är mer en tanke som växt fram när jag sett folkets reaktioner i olika sportsammanhang. visst - precis som under hockey-vm - var det i princip en persons misstag som ledde till ett mål för motståndarlaget, men faktum är att det är laget som helhet (det vill säga alla spelare) som måste spela betydligt bättre för att vi ska kunna ta oss vidare. när ukraina gjorde 2-1 borde sverige ha kunnat slå tillbaka. men det var väl nåt missförstånd gällande taktiken, eller premiärnerver, eller hjärnsläpp, eller så har vi inget att sätta emot. vad vet jag. och det är ju lätt att vara efterklok. nu hoppas jag bara att det går bättre på fredag. och åker vi ut så får man blicka framåt mot olympiska spelen.
annars har jag blivit ompysslad av den finaste unge man jag nånsin mött. vi har ätit choklad, druckit trocadero och sett en sprakig vhs-version av troja på min lilla, lilla tv (jag blev som alltid snyftig när hector dog). vi har diskuterat i sömnen som vanligt. glömt att äta frukost. sett extramaterialet till sagan om ringen. sen cyklade han iväg och jag lyssnade på ljudbok i solen och hamnade sedan i sängen framför fotboll och lite slöplugg.
och det här är så himla fint. får mig att tro att jag kanske också skulle kunna gå vidare. jag vill vara en sån som tar kärleken på för stort allvar för då känner jag att det vi har, det lever varje sekund. men jag bävar inför hur jag skulle reagera om det tog slut. dock: hoppfullheten. till slut skulle det kanske inte göra ont.
annars har jag blivit ompysslad av den finaste unge man jag nånsin mött. vi har ätit choklad, druckit trocadero och sett en sprakig vhs-version av troja på min lilla, lilla tv (jag blev som alltid snyftig när hector dog). vi har diskuterat i sömnen som vanligt. glömt att äta frukost. sett extramaterialet till sagan om ringen. sen cyklade han iväg och jag lyssnade på ljudbok i solen och hamnade sedan i sängen framför fotboll och lite slöplugg.
och det här är så himla fint. får mig att tro att jag kanske också skulle kunna gå vidare. jag vill vara en sån som tar kärleken på för stort allvar för då känner jag att det vi har, det lever varje sekund. men jag bävar inför hur jag skulle reagera om det tog slut. dock: hoppfullheten. till slut skulle det kanske inte göra ont.
lite separationsbitterhet får ju även jag dela med mig av, såhär när jag tycker den finns lite överallt.
vi ska inte vara på samma ställe på midsommar. det innebär i sin tur att vi inte kommer ses alls under en tre veckor lång period, för precis efter midsommar far han iväg till kungsängen och börjar jobba på allvar.
herregud vad jag ska vara (och är!!) glad att vi har varandra överhuvudtaget. det är ju det viktigaste av allt; det enda i min bitterhetsröra som egentligen betyder något.
men det som skaver är den otrevliga kombinationen att vi inte firar midsommar tillsammans och att jag inte alls kommer vara sysselsatt på samma sätt som han under perioden vi är isär (för övrigt den längsta period jag varit utan honom sedan vi blev tillsammans). jag kommer alltså ha massor med tid över till att sakna honom, medan hans dagar kommer flyga förbi. lyllo-kim.
åh, för både min egen och omgivningens skull hoppas jag att jag dels tar tag i sommarkursen ordentligt under dessa veckor, dels hittar på en massa roligt med familj och vänner. lova att hjälpa mig, annars är jag rädd att jag ska bli en bitter och självcentrerad vän (i och för sig känns det en aning självcentrerat att be om distraktionshjälp, men önskan om att hitta på saker handlar såklart minst lika mycket om att jag vill umgås med dem jag tycker om. så det så!).
för att till slut vara lite mer positiv: vi kommer vara jätteglada när vi väl ses igen, och kanske ta varandra lite mindre för givet.
herregud vad jag ska vara (och är!!) glad att vi har varandra överhuvudtaget. det är ju det viktigaste av allt; det enda i min bitterhetsröra som egentligen betyder något.
men det som skaver är den otrevliga kombinationen att vi inte firar midsommar tillsammans och att jag inte alls kommer vara sysselsatt på samma sätt som han under perioden vi är isär (för övrigt den längsta period jag varit utan honom sedan vi blev tillsammans). jag kommer alltså ha massor med tid över till att sakna honom, medan hans dagar kommer flyga förbi. lyllo-kim.
åh, för både min egen och omgivningens skull hoppas jag att jag dels tar tag i sommarkursen ordentligt under dessa veckor, dels hittar på en massa roligt med familj och vänner. lova att hjälpa mig, annars är jag rädd att jag ska bli en bitter och självcentrerad vän (i och för sig känns det en aning självcentrerat att be om distraktionshjälp, men önskan om att hitta på saker handlar såklart minst lika mycket om att jag vill umgås med dem jag tycker om. så det så!).
för att till slut vara lite mer positiv: vi kommer vara jätteglada när vi väl ses igen, och kanske ta varandra lite mindre för givet.
