Någon annan finns överallt. Jag läste, och såg att jag nästan inte fanns någonstans. Men man ska inte tänka så. Jag önskar att jag inte tänkte så, att jag inte kände det där onda som kanske är avundsjuka. Att jag kunde känna endast glädje för någon annans skull.

Man får det man förtjänar. Man ska inte alltid behöva höra att man betyder något.

Om jag inte vore så jobbig och deppig och tjatade om allt jobbigt som egentligen inte finns, vore jag så himla mycket mer omtyckt och folk skulle inte tänka i hemlighet att jag var just jobbig, deppig och tjatig. (Jag vet att jag har personer som tycker om mig, men jag vet också att jag är så otroligt påfrestande när jag håller på som jag gör. Jag förstår att folk då och då inte orkar med mig!)

På tal om något helt annat funderar jag på att skaffa en iPod touch och uppgradera min Spotify till premium så jag kan lyssna offline i just iPoden. Det känns som en dröm. Älskade musik. <3 Men har jag råd? Tycker ni jag ska göra det?

Jag vill kunna lyssna på ångestfyllda låtar och kunna hålla distans till dem. Ibland är det bara alltför lätt att ta till sig, att få det att passa in där hos en själv. Man ska spara den känslan till en stund då det är befogat. Då man har förlorat någon, då man har fått hjärtat krossat, då man har sett något man inte ville se. Något sådant har jag nog inte varit med om och därmed borde jag kunna känna att det bara är fint. Och hoppas att det inte behöver gå längre än så.

Igår var det humanistdag för oss humanister (otippat nog). Jag lyssnade på några föreläsningar, däribland en med Peter Englund, författare och ständig sekreterare för Svenska Akademien, som försökte redogöra för hur man lyckas. Rolig kille.

Idag har jag och Tilda kopierat miljontals texter som vi ska läsa under vår delkurs i modern retorik. Eftersom vår obligatoriska kursbok inte går att få tag på (!) måste nästan alla kursare läsa i en pärm som vår lärare har ställt fram på skolan. Well screw you, tänkte vi, och kopierade texterna. Inte har man lust att ta sig in till skolan hela tiden för att komma åt det man behöver. Och eftersom vi ska ha examination i form av hemtenta behöver man ha kurslitteraturen nära till hands. Det har man inte om de ligger och skräpar i en pärm, eller om man skulle behöva dem samtidigt som någon annan och denna någon har kidnappat just den texten man vill läsa.

Förresten - jag har ett magiskt kopieringskort! Det ska kosta 1 kr per sida, men mitt kort stod kvar på samma värde under hela tiden. Det borde ha blivit tomt, för vi kopierade fler än hundra sidor. Snacka om lyckliga chejer! Och nästan ännu lyckligare var vi när vi då och då upptäckte ett häfte som hade enkelsidiga ark. Då kunde vi kopiera dem så våra ark blev dubbelsidiga = hälften så många papper för oss. Ultimata lyckan! On top of everything åt vi sushi när vi blivit klara. High five!

Jag var så sugen på glass förut att jag trotsade min rädsla för våldtäktsmän i mörkret och köpte Ben & Jerry's på Hemköp. Gött! Lite Geisha och Karl Fazer följde med mig hem också. De skrek efter mig där i butiken. Jag hade inte hjärta att lämna dem.

På fredag åker jag hem och stannar till efter påsk. Jag väljer bort måndagens seminarium och tar på mig en extrauppgift istället. Det är det värt. Inte vill jag flänga fram och tillbaka. Har inte missat någon undervisning alls sedan jag började på universitetet, så en lektion kan jag få skippa. (Men lite ångest får jag eftersom jag bryter min svit. Synd att jag nämner det här, annars hade jag kunnat lura mig själv att jag inte alls hade missat något.)

Jag har galet ont i huvudet men trotsar min dumma skalle och ser på Desperate Housewives.

När något fint dyker upp ska det såklart finnas annat som gör att det underbara inte lyser lika starkt. Det kryper i skinnet. Jag måste bort ett tag. Men den känslan brukar gå över. Oftast när jag får krama familjen.

Jag ska försöka att fokusera på det fina och det ska få lysa upp min grå tillvaro.

Och allt jag vill göra är att lyssna på underbar musik och flyta iväg på chokladmoln och landa i svensk sommar och dansa i skir klänning och känna hans hjärtslag i luften.

I don't want what you want
I don't feel what you feel
See I'm stuck in a city
But I belong in a field

Är han inte lite underbar? Ibland finner jag mig själv så oerhört dragen till sådana män. Indierockare med pojkigt utseende, fina kläder och rufsigt hår. Kanske är jag också lite av en drogromantiker? Självklart inte på det sätt man kanske kan tro. Jag skulle aldrig testa själv, precis som jag aldrig kommer röka en cigarett. Och jag är egentligen rädd för droger, rädd för vad de gör med den som tar dem och hur det påverkar personerna i dennes närhet. Men det finns en annan vinkel, och det är att det liksom känns lite som att det hör ihop med sådana killar, exempelvis just denna kille. Han liksom utstrålar lite weed. På ett fint sätt. Går det ihop?

Augustinus är nog den jobbigaste nissen jag mött. Men honom ska jag inte tänka på under resten av kvällen. Jag ska tänka på Riley och Alice och Paul i den fina bok jag började läsa i morse. Och förresten, läs Den perfekte vännen för annars kommer ni att ångra er. Eller, det vet ju inte jag egentligen. Men den är så himla bra. Fyndig och fantastisk. Och novellen Rummet var inte alls som jag trott. Hoppas ni blev lite nyfikna. Dock kan jag inte låta bli att irritera mig på att Jonas Karlsson skriver "dom" istället för "dem". Kanske får jag tänka att det bidrar till hans originalitet, hans stil. Men jag hatar när folk som är bra på att skriva inte skriver bra hela vägen fram!

Förresten, jag är helt besatt av Julian Casablancas – 11th Dimension. Så bra, så bra. Första gången jag lyssnade blev jag överraskad när refrängen kom. Det är inte ofta refränger överraskar på ett sådant sätt. Som en egen sång i sången. Awesome

Ensam. Och man undrar i vems öra man viskade fel sak.

"I want to live, I want to give.
I've been a miner for a heart of gold.
It's these expressions I never give
that keep me searching for a heart of gold,
and I'm getting old.
Keeps me searching for a heart of gold,
and I'm getting old.

I've been to Hollywood, I've been to Redwood
I crossed the ocean for a heart of gold.
I've been in my mind, it's such a fine line
that keeps me searching for a heart of gold.
And I'm getting old.
Keeps me searching for a heart of gold,
and I'm getting old.

Keep me searching for a heart of gold.
You keep me searching for a heart of gold,
and I'm growing old.
I've been a miner for a heart of gold."

Underbara asos. De har bland annat en Alice in Wonderland-inspirerad sida. Jag hittade en massa fint. Vad tycker ni? Skulle jag passa i något? Och ska jag i så fall köpa det?

Jag vill tacka kloka ramlad som hjälpte mig in på rätt väg i min förvirring kring den där saken som förmodligen är ett stort jäkla hjortron egentligen, men som bara har känts som ett hallon den senaste tiden. Som nog helt enkelt inte är menat att vara mitt hjortron, utan någon annans (även om jag drömde om svartsjuka och dibs gällande detta hjortron en natt för inte så länge sedan). Så du Någon Annan - ta väl hand om hjortronet. Det är ett fint bär, men ett annat som passar mig bättre väntar där ute. Vill jag tro.

Ikväll beställde jag 12 böcker på adlibris och dränkte ångesten jag ofta får när jag gör av med pengar med att tänka på all underbar läsning jag har framför mig. Det jag är allra mest lycklig över är underbare Jonas Karlsson's novellsamlingar Det andra målet och Den perfekte vännen, som jag har spanat på och trånat efter så länge. Och som jag nu hittade så billigt. Särskilt ser jag fram emot den senare av dem, eftersom jag hörde Jonas Karlsson läsa högt ur den på Nyhetsmorgon en dag. Han berättade om en man som gick in i ett kvalmigt, litet rum som sedan blev hans bäste vän. Helt insanely pretty ju! Om dessa böcker inte är så bra som jag tror att de är... ja, då vet jag inte vad jag tar mig till!

Jag får köpa dem i ljudboksformat en annan dag. Såklart är det författaren själv som läser. Ja, jag måste ha med ett hjärta. ♥

På onsdag ska vi i min basgrupp redovisa en retorisk analys av en nyhetsrapportering. Vi valde ett klipp ur den allra första sändningen av Aktuellt och det känns som ett bra val, då det går att göra jämförelser med hur det ser ut idag när man rapporterar händelser i TV samt att se över begränsningar och möjligheter då och nu. Plus att klippet är så fruktansvärt pinsamt och roligt!

http://svtplay.se/v/1392906/oppet_arkiv/ur_forsta_aktuellt__fisketvist_pa_island?sb,k103107,1,f,103127

Sådant grubblar jag över. Och jag sitter ofta och saknar stunder som varit, så mycket att det gör ont i hjärtat.



Marie Andersson tog dessa bilder på vår student. Det var så länge sedan. Hur kunde tiden gå så fort? Jag tittade på bilderna och blev ledsen. Ledsen över hur jag bara lät dagen glida förbi, utan att ta vara på den. Jag var så blek och ofin och varken glad eller ledsen utan neutral och fånig. Men just när jag var där var det så läskigt att vara i centrum och jag ville försöka få ett grepp om verkligheten men det gick inte. Och så var det plötsligt över. Jag blir alltid så ledsen över saker som dessa. Men från och med nu, varje gång jag sitter fast i nostalgin och mår dåligt, ska jag tänka på bland det klokaste jag läst på länge (och som känns som en liten bit terapi för min knäppa själ), skrivet av en fin, fin liten man med spetsig haka och underbett:

Don't cry because it's over. Smile because it happened.

Jag är inte perfekt. Jag vet inte om man kan kalla mig för tjej, för jag har aldrig riktigt lena ben vad jag än gör. Men - jag har underskattat mig själv så länge. Det låter väldigt drygt, men jag är nog bättre på saker och ting än vad jag ger mig själv cred för. Och detta är enda gången ni nånsin kommer höra mig säga det. Jag tror nämligen att detta nyfunna självförtroende (eller vad man nu ska kalla det) kommer vara bortblåst redan om några sekunder.

Du säger saker med sådana känslor, men om man skrapar lite ser man att känslorna egentligen inte finns där.

Min mor har en gitarr som hon har sagt att jag ska få. Den behöver strängas om (eftersom den har legat sargad och halv i garderoben väldigt länge) och det vill jag gärna få gjort så att jag kan spela på den. Love.

Nu ska jag skrubba äcklig vinterhud och ikväll ska jag förhoppningsvis dansa bort dallret på mina lår och le mot fina pojkar.

Varför gör man alltid slut i februari? Det är nog allahjärtansdag som förstör. Eller att man vaknar ur januaridvalan och inser att det nya året skulle vara bättre utan den andra. Men det är ju dumt. Sånt ska man ju helst inte komma fram till. Det önskar jag att jag ska slippa i framtiden.

Man kanske skulle hitta nån att hångla med? När Sebastian Kraupp helt fantastiskt slog bort fyra schweiziska stenar i bronsmatchen skrek jag att det var precis vad jag ville göra med honom. Min mamma höll på att skratta ihjäl sig. Sen förlorade grabbarna tyvärr matchen, men de fortsätter ändå att vara mina OS-favoriter (vid sidan av Björn Ferry och längdkillarna såklart... hmm, männens OS indeed!). Som sagt, den där Sebastian vore något. Men min lillasyster tycker han ser ut som en grottmänniska. Man har uppenbarligen olika smak och det är väl tur det.

Förresten, Kristen Stewart - håll dig till en flickfavorit. Läste att du haft ett one night stand med Orlando (vad ska han med en så ung tjej till liksom? ;P). Och att Pattinson tillkännagivit att ni är tillsammans. Well well... Veckans NU är kanske inte att lita på. Lite irriterad kan jag får vara ändå. Tycker Orlando kan gifta sig med Miranda snart så jag kan begrava honom. Å andra sidan har han varit ganska väl undangömd under en lång tid.