Sådant grubblar jag över. Och jag sitter ofta och saknar stunder som varit, så mycket att det gör ont i hjärtat.



Marie Andersson tog dessa bilder på vår student. Det var så länge sedan. Hur kunde tiden gå så fort? Jag tittade på bilderna och blev ledsen. Ledsen över hur jag bara lät dagen glida förbi, utan att ta vara på den. Jag var så blek och ofin och varken glad eller ledsen utan neutral och fånig. Men just när jag var där var det så läskigt att vara i centrum och jag ville försöka få ett grepp om verkligheten men det gick inte. Och så var det plötsligt över. Jag blir alltid så ledsen över saker som dessa. Men från och med nu, varje gång jag sitter fast i nostalgin och mår dåligt, ska jag tänka på bland det klokaste jag läst på länge (och som känns som en liten bit terapi för min knäppa själ), skrivet av en fin, fin liten man med spetsig haka och underbett:

Don't cry because it's over. Smile because it happened.