Visst borde man tänka så? Men så kan jag inte tänka. Det verkar vara omöjligt för min lilla brain.

Idag har jag och Amanda ätit mer mat än vad vi sammanlagt hade ätit innan i våra liv. Eller, ja, typ. The chefs hade training idag och skulle laga en massa mat, så vi åkte till jobbet för att få äta gratis. Det började med att vi fick varsin Bruschetta al Pomodoro (en förrätt) och vi tänkte att "det är väl bara att äta, för vi får väl varsin varmrätt sen och sedan en efterrätt". Men tji fick vi. En av kockarna kom ut med ytterligare fyra-fem förrätter. Och sedan kom en massa pasta och risotto och main dishes. Och vi åt tills vi var väldigt nära att spricka. Som tur är var det inte bara vi två som åt, utan även några av våra medarbetare. Så vi behövde inte äta allt själva. Men herre vad mätta vi blev! (Det hindrade oss dock inte från att därefter äta varsin kula Ben&Jerry's-glass på biografen intill restaurangen. Men det var faktiskt gratis. Och väldigt, väldigt gott...)

Jag har insett att om jag slutar hacka på mig själv kanske allt blir som jag önskar. Eller, det blir kanske inte som jag önskar just nu, utan som jag sedan inser att jag hela tiden innerst inne har önskat att det skulle vara?
 
Folk säger hela tiden att det är när man slutar leta som det fina dyker upp. Men problemet är ju att jag inte kan sluta leta. Jag kan inte lura mig själv genom att säga att jag inte alls letar. Jag kan inte tvinga bort en känsla. Så hur fanken ska det gå till då? Jag blir tokig.