Isn't it obvious?
Ibland finns det bara sanning som man inte har kunnat se, men som börjar klarna alltmer. Sådant som man, trots ihärdighet från omgivningen, måste komma fram till själv. Kanske är jag där snart. Kanske är jag där nu. Kanske blir det inte bättre än såhär? Jag vet åtminstone att det känns bättre att ha lite optimism i livet än ingen alls. Så jag tänker att jag snart är där och att det kommer vara bättre än vad det är nu, det låter bra. Om jag inte kan leva i nuet, måste jag försöka blicka framåt. Inte bakåt. För vad hjälper det?
Du är så otroligt klok och dina ord sträcker sin rätt in igenom min lilla bubbla in i hjärtat på mig som så många gånger annars brukar hålla drömmen i handen, så kramar dina ord precis som förnuftet om det istället.
Optimism. Hopp. Det förtar ovisshet med otroliga längder. Jag röstar optimismen. Men du har alldeles för rätt i att även om en nära omgivning sett och förstått saker under en längre tid och försöker krampaktigt att förmedla det till en, så kan man inte ta åt sig det förrän man är redo. Förrän man själv kommer till insikt.
Blicka framåt med en fot kvar i nuet och den andra på ett litet rosa moln tycker jag. Det är vad jag gör i alla fall. :)
Josefin: du är så klok och fin och rar och skriver så bra och vackert :)
Om jag kände att jag kunde toppa föregående skrivares vackra utlåtande skulle jag försöka, men det finns inget anledning. Lyssna på henne. Hon verkar vis :)
