Jag tog en kula för dig och fick en smula tillbaks.
Om ett par timmar ska jag hem till Sara och äta spaghetti pomodoro (vi hade tänkt cykla till Sommarro för att köpa sushi på Uppsalas finaste sushiställe, men det regnar så mycket att vi stannar i Flogsta) och kanske diskutera födelsedagsfest-planer och förhoppningsvis även plugga lite.
Idag har jag faktiskt läst allt i kompendiet så nu har jag bara ca 100 sidor kvar att läsa tills imorgon. Jag är optimistisk. Eller, jag tänker i alla fall att jag läser så mycket som jag hinner och då inte ska få ångest om något blir oläst.
"Var glad och visa dina känslor. Du har inget att förlora", sa spåkulan. Får se hur det blir med den saken. Känslor och känslor, förresten. Vad menas med det? Men ett bra råd är det, att jag ska vara glad och trevlig. För det har aldrig skadat någon som jag vet. Och ärligt talat tycker jag mycket mer om mig själv när jag är glad. Vet ju inte vad ni andra tycker, men vågar gissa detsamma.
Och vad har jag att vara ledsen över egentligen? Jag är inte misslyckad för att jag är singel. (Jag sätter det i fetstil för att jag ofta har svårt att komma ihåg detta.) Mitt liv må vara trist ibland, men det gör ju bara att jag uppskattar de roliga tillfällena desto mer. Så tänker jag resonera, och inte se mig själv som sorglig bara för att jag inte kan svara "Jag hoppar bungyjump" eller "Jag är ute på långa månskenspromenader med min pojkvän" när någon frågar vad jag gör på fritiden. Jag pluggar retorisk och litterär kommunikation i underbara Uppsala men vet egentligen inte alls vad jag vill göra i framtiden, utan försöker leva lite för stunden (ibland går det sådär). Jag läser kurslitteratur, försöker hinna med att läsa annat, ser filmer och tv-serier, skriver, lyssnar på musik, grubblar, skrattar i sällskap av vänner, spanar på snygga killar, pussar på syskonbarn när jag hinner hem till Flen, försöker lära mig att äta, cravear apelsinjuice, dricker vin, drömmer om att lära mig spela gitarr och cyklar genom stan på min fina men lite ledsna Wilhelm. Där har ni mitt liv. Jag är nog ganska nöjd med det, ändå.
Det är rätt tankebana tjejen! Nu är det bara att tuta på och fortsätta såhär och vara precis den du är. Det är ju ändå henne vi alla älskar så mycket :)
det här med kommentarer. jag måste bara påpeka att jag tycker att det är lustigt (eller lustigt och lustigt, men värt att uppmärksamma kanske för att det är rätt viktigt) att du tror att det har med dig att göra att kommentarerna är färre, att du tolkar brist på kommentarer som ett tecken på att du skriver dåligt, på fel sätt. precis som du i allmänhet har en tendens att tro att det är fel på dig när du inte får den uppmärksamhet du förväntat dig eller när någon inte håller med dig. därför vill jag bara säga: det är inte fel på dig!! <3
jag tycker om sättet du skriver på, oavsett hur glad eller deppig du är, oavsett om du filar på inläggen i en halvtimma eller slafsar ihop något på en halv minut. däremot beror det mycket på mitt humör om jag kommenterar eller inte. just nu är jag rent allmänt i en kommentar-svacka (kan sannerligen bekräftas av andra bloggande vänner). därför kan det hända att jag kanske är mer benägen att kommentera när du verkar ledsen, för att jag gärna vill muntra upp dig lite. det betyder då icke att jag inte uppskattar de glada inläggen precis lika mycket!
Sara: aw, det var fint sagt och jag ska tänka på dina ord :) <3
Amanda: jag är i startgroparna till att lära mig att det sällan är mig det är fel på när något är tokigt. :) <3 det är fint att du oroar dig, det uppskattas mycket att veta att du bryr dig så. men oroa dig inte alltför mycket för du vet att mycket av mina ledsna tankar är överdrifter jag själv framkallat. och jag tycker verkligen att du ska kommentera när du känner att du har nåt att säga, inte att du eller någon annan ska känna sig tvingad att kommentera allt jag skriver bara för kommmenterandets skull :)
jag tror inte livet måste vara så storslaget för att vara fint.
