...man verkar ha feber (igen! vad i hela...?!) och det känns som att den sitter litegrann i hjärtat och inte bara i lederna.

En begynnande förkylning kanske kan förklara den dumma drömmen i natt och det faktum att jag verkar ledsen i delar av de två senaste inläggen. För jag är inte så ledsen egentligen, bara vältrar mig i nostalgi och what if-tankar (som vanligt då alltså). Verkar behöva sådana tillfällen, eftersom de inte tycks vilja utrotas helt.

Ska upp tidigt imorgon. Hoppas jag vaknar utan feber. God natt.

Det är så sant. Jag kan inte få någon annan att börja gå. Det spelar ingen roll att jag ville, och ibland fortfarande tänker att jag vill, chansa. Och så länge bara jag ville eller vill eller hur det nu är så fungerar det inte. Då blir det aldrig något möte efter halva vägen. Men det är ju självklart egentligen.

Har haft en fantastisk helg tillsammans med min Sara. Vi har druckit lite för mycket vin tillsammans med några av mina vänner. Vi har samtalat extra förtroligt. Vi har vaknat lite bakom. Vi har handlat en hel del onödiga klädesplagg. Vi har ätit kladdig mat på Max. Vi har läst böcker. Vi har ätit popcorn och avokado framför Melodifestivalen. Vi har funnit vår nya themesong, uppbackade av lite vin och trötthet. Vi har sett på film. Vi har skrattat. Och viktigast av allt: vi har ätit klubbor. Tack för att du finns! (Dancing in the moonlight shalalalalaaaaa...)

Det har varit många bra dagar den senaste tiden. När det nu känns lite jobbigare kan jag skylla på två saker: nattens drömmar och de tankar som följde samt Saras avfärd. Det är så grått nu.

Och jag har blivit bitter. Har försökt slå det ifrån mig genom att fokusera på annat och genom att fokusera min bitterhet på allt annat än det egentliga objektet, men jag har nu äntligen förstått. Jag må förstora alltsammans men om jag förminskar det så vore det ännu värre. Som om det aldrig hade hänt. Som om det inte fanns. Som om jag inte fanns.

...märks det att jag är lugnare i själen nuförtiden? Det finns ingen som jag är ledsen över. Åtminstone finns det inget nytt skavsår som svider. Det är bara ibland det smärtar lite, när jag tänker på en gammal skada. Men det finns ingen som förtjänar min egenhändigt framskapade mentala bild av mig själv gråtandes, bedjandes på mina knän.

Någonstans väntar det jag behöver. Men jag tänker inte nöja mig med det som erbjuds på vägen. Jag fungerar helt enkelt inte så.

Ibland undrar jag om jag fungerar alls. Kommer jag någonsin lära mig att inte tänka och älta så mycket?

Vill man förresten ha ont inombords på ett fint sätt så ska man lyssna på den här.

Såg Lykke Li på tv i lördags. Grät lite inombords över att hon är så bra. 

Idag vaknade jag av mig själv vid halv tio. Det är inte vanligt att jag vaknar så tidigt på egen hand, om jag ska vara ärlig. Läste femtio sidor i Den allvarsamma leken och sedan var det pang på recensionen som gällde. Och den blev någorlunda klar ganska snabbt, mycket tack vare hjälp från fina vänner. När jag till slut skickat in den läste jag de sista femtio sidorna i Den allvarsamma leken och sen en annan text. Plötsligt var jag klar med läsningen inför morgondagen. Det kändes tomt av en mystisk anledning. Jag borde ju vara glad över att inte ha något jag måste göra. Men jag lagade mat, såg några avsnitt av How I met your mother - och sedan började det sakta klia i själen och nu sitter jag här med musik i öronen och försöker förstå mig själv. Avskyr den här känslan av att vara rastlös och trött på samma gång. Kan ju inte sova nu, det är för tidigt. Men jag orkar inte vara stilla. Det låter knäppt, men jag orkar inte.

Nu blev det dock lite för gnälligt här. Kanske borde sova ändå.

Tittade nyss på statistiken för bloggen och såg att det några dagar har varit 17 unika besökare. Av dessa är det runt 10 som jag inte har en aning om vilka det är. 10 personer som läser min blogg utan att kommentera. Jag antar att jag borde ta för givet att folk läser det jag skriver eftersom det är en öppen blogg men ändå känner jag mig blottad på ett sätt som jag inte hade räknat med. Det har länge känts som att jag skrivit här för att dela med mig till mina nära på nåt vis, för länge har jag inte skyltat med att jag har en blogg. Det är bara de gamla vanliga som vet att den finns. Trodde jag. 

Det skulle vara fint om ni som aldrig kommenterar kunde skriva en rad och berätta vilka ni är. Så jag vet vilka det är jag skriver för. Men på ett sätt är jag också lite smårädd för att veta, av nån anledning. Så, ja... be gentle.

Är nöjd med mig själv för att jag i god tid läste klart litteraturen inför morgondagens seminarium. Är inte så nöjd med mig själv gällande att jag inte har läst klart Montecore ännu. Imorgon ska jag äta sushi med Sara M och eventuellt en eller ett par andra vänner och sen hem och försöka att läsa färdigt samt bli klar med utkastet av recensionen så att jag kan skicka den hit och dit för välvillig respons.

Om jag orkade anstränga mig varje dag vill jag se ut ungefär såhär:



Men det gör jag ju inte. Anstränger mig, alltså. Kanske är det lite synd, för själv tycker jag att det där säger litegrann om vart jag strävar i min stil. Eller så säger det er ingenting. Nåväl.

Har en konstig känsla. Drar ofta djupa andetag, som om jag gäspar inombords. Ska se om det hjälper med en dusch. Vore lite lustigt om det fungerade som botemedel, dock. Feber hjälper det mot, men inte konstiga suckar. Sedan ska jag hur som helst se när Barney blir utskälld av Ted och avsluta med några sidor Montecore innan sömnen sveper sin slöja över mig.

Pressar mig igenom Montecore av Jonas Hassen Khemiri. Missförstå mig inte, den är hittills väldigt bra. Men jag läser så långsamt och har bara läst hundra av de totalt trehundrasextio sidorna. Är så stressad eftersom vi ska skriva en tretusenfemhundra tecken lång recension på boken innan torsdag kväll. Det vore ju helt lugnt om det inte var så att vi imorgon inleder en ny kurs som kommer läsas parallellt med denna. Och i denna nya kurs som heter Litterära dialoger ska vi läsa tre romaner varje vecka med seminarium måndag, onsdag och fredag. Jag kan bara läsa en sak i taget och därför känns det som att jag borde läsa klart Montecore så snart som möjligt för att istället kunna skriva recensionen på den och samtidigt prioritera läsningen av den andra kursens litteratur.

Och det där med recensionen. Jag har sådan prestationsångest. Hur gör man? Har någon tips på vad ni vill läsa i en recension? Har någon läst Montecore eller något annat av Khemiri och kan bidra med synpunkter? Snälla, säg att alla mina vänner är hemliga recensenter, redo med experthjälp! (Men det är såklart inget jag begär, som ni säkert förstår)

Det finns alltid olika stigar att välja och jag inser att om jag hade valt en annan än den där jag befinner mig så hade jag kunnat vara i centrum för någons tankar och känslor. Inser dock att jag inte ångrar mig - jag sa ifrån för min egen skull. Jag vill hitta rätt direkt; det lockar inte att kämpa mig igenom själsliga möten som inte känns rätt från början (eller åtminstone ganska snabbt). Vill inte vara den som står i dörren som lämnats öppen, vill inte vara ett andrahandsval, vill inte vara någon som andra tror är lätt att erövra. Vill inte vara någon, vill vara the one. Borde ha rätt att begära mer än det jag hittills har erbjudits.

Jag blir lätt sårad, tar åt mig när jag kanske inte borde. Dessa tillfällen är för många för att kunna räknas. Då och då förnimmer jag händelser och ord i det förflutna och de oerhört ledsna känslor jag hade då fyller mig återigen. Det värsta är att dessa personer förmodligen inte har en aning om att det fortfarande tynger mig; för dem är det små, glömda ord som för mig har blivit stora och oförglömliga. Men jag är förmodligen inte ensam om att grubbla över gamla sorger och jag vet att jag själv har sårat andra genom åren (vilken idiot jag vore om jag trodde annorlunda). Ändå känner jag att jag måste tänka lite på mig själv från och med nu. I förebyggande syfte måste jag ta mig vidare, släppa taget om det som redan börjat glida mig ur händerna. Det gör mig ledsen men jag vill inte ha fler sådana minnen. Och jag vill dessutom inte vara en person som sårar andra utan att veta om det. Så från och med nu ska jag försöka vara snäll hela tiden.

Följande tar jag inte upp för att vara skrytsam utan för att jag vill förmedla att jag nog börjar kunna vara stolt över mig själv, åtminstone ibland. Fick reda på resultatet av hemtentan i första delkursen i Litteraturvetenskap B, Att använda antiken, och jag fick VG med motiveringen "Välskrivet och korrekt med många goda iakttagelser. Med den goda kontroll du har över materialet skulle du kunna våga vara djärvare. Bra jobbat, hur som helst. Utmärkta muntliga insatser: du talar inte alltid så mycket, men alltid genomtänkt."

Och jag blev så glad. Mest för att jag verkligen har ansträngt mig under denna kurs, särskilt vad gäller muntlig aktivitet. Ni som känner mig väl vet att jag under de tidigare skolåren länge hade svårt med att vara muntligt aktiv på grund av dåligt självförtroende och därför känns det roligt att mina försök till förbättring lyckades. Och jag tycker så mycket om Paula som var vår lärare i kursen. Det är nästan så att jag vill lägga halva min framgång på henne, för hennes intresse för ämnet smittade sannerligen av sig. Nåväl, förlåt om någon tar illa upp och tycker att jag är skrytsam - jag ville som sagt bara visa att jag är nöjd med mig själv då och då och det är ju något jag måste fortsätta vara för att det ska gå bra i mitt framtida yrkesliv.

Igår hämtade jag ett paket med kläder från H&M. Alla satt de fint och jag vill att det ska bli vår nu. Och så funderar jag fram och tillbaka huruvida jag ska lägga pengar på både en bokhylla och en LCD-tv, eller om jag bara ska köpa bokhyllan. Eller bara tv:n. Eller inget alls. Hjälp! (Och snälla, säg inte "Om du känner att du har råd..." osv., för det har jag nog, men jag vet inte om det är så livsnödvändiga prylar att införskaffa)

Imorgon åker jag tillbaka till Uppsala efter nästan en veckas välbehövlig flykt till Flen. Något av det värsta jag vet är känslan jag har när jag väntar på tåget vid Flens tågstation. Känslan av att jag inte hör hemma någonstans. Tur är det väl då att den lättar när jag kommer till Uppsala och jag flyter ganska smidigt in i studentlivet igen.

En av höjdpunkterna på min Flensvistelse var när lillsis visade mig H&M Conscious Collection med orden "Jag ska typ köpa allt" och jag fann att jag inte kunde annat än instämma. Jag som hade tänkt spara mina pengar. Jag som måste spara mina pengar. Suck.

Jag vill inte riskera att väcka henne med ett sms men vill så gärna att hon ska veta detta innan jag glömmer känslan: Amanda, jag såg alldeles nyss några nya bilder på dig på facebook och överväldigades av all den skönhet som flödar från ditt inre och ut genom dina ögon. Jag ser ditt hjärta av guld (såklart vet jag sedan länge, länge att du har det där stora hjärtat men just idag blev det visst en extra dos av känslor för min fina vän). Bara så du vet.

Nej, jag är inte full. Bara tacksam över att jag har så fina vänner. (Och plötsligt blev det, som jag innan jag började skriva trodde skulle bli som vilket inlägg som helst, något alldeles förträffligt jag-gillar-mina-pärlor-flummigt.)

Idag hade jag till att börja med lektion tillsammans med några av de fina och vi fnissade åt vår egen fyndighet. Sedan träffade jag fina Sara P på stan och fick ett par värdefulla timmar med henne. Slutligen begav jag mig hem till fina Jessica och Viktor. Vi skrattade som vanligt mycket och det kändes som the good old times när vi bodde samman. Och imorgon ska jag umgås med fina Sara M.

Icke att förglömma är självklart att detta bara är några av alla fina människor jag har i mitt liv. Det finns vänner och familj jag sällan träffar men som likväl för evigt har en plats i mitt hjärta. I helgen får jag förhoppningsvis träffa flera av er fina, när jag beger mig hem till Flen.

Tack det allra innerligaste, kära stjärnor, för att ni alltid finns där och lyfter mig så att jag kan ha lyckliga kvällar som dessa. Tack, tack, tack!

Så vad har jag haft för mig sen sist? Jag fick fina kommentarer i bloggen. Jag varvade att skriva hemtenta (som var nästan läskigt lätt att överstiga teckenantalet på, trots att det är en b-kurs) med att skriva ett brev som aldrig kommer skickas. Det förra var ganska ångestkantat medan det senare var väldigt förlösande. Jag var på Humanisternas Kulturgasque och bar en vacker mask i svart spets som mot slutet av kvällen kändes som en förlängning av mig själv. Superäcklig panacotta som efterrätt ledde till att vi fick gratis champagne efter middagen. Dansade hela kvällen men mitt huvud var någon annanstans; eller, det önskade fjantigt nog att någon var där. Och jag låter mig själv tänka så tills det går över av sig självt.

Idag har jag på mig superfina strumpbyxor och knästrumpor och har till och med hunnit ha på mig två finfina klänningar. Och inte har jag någon att visa upp mig för. Tilda har visserligen korridorsfest och Kim ska på V-dala, så jag har ju chansen att gå på fest. Men jag är för trött så jag stannar hemma och myser istället. Tjipp!

Jag är i akut behov av vår. Ljus och hopp. För min egen skull men även för andras. Mina vänner ska slippa läsa sånt här och inte ha en aning om vad de ska kunna säga. (Förlåt mig, förlåt mig, förlåt mig för att jag aldrig slutar älta!) Jag kan i och för sig låta bli att skriva men det vill jag av nån anledning inte. Kanske för att jag hoppas att någon förstår vad som gömmer sig bakom orden, att någon ska hjälpa mig komma till insikt. För det klarar jag uppenbarligen inte på egen hand.

Är inte särskilt ledsen egentligen. Driver bara runt i samma gamla spår. Jag är så dramatisk och nostalgisk och barnslig.

Läser gamla inlägg från i somras och inser att jag kanske växte som människa ett tag där men att jag fortfarande inte har kommit särskilt långt. Jag har dessutom ingen respekt för mig själv, för trots att jag lovade att inte bli ledsen där i början så var jag ändå en liten vilsen boll under hösten. Jag vet ju ingenting om den riktiga världen. Allt jag lovar ska förändras visar sig vara tomma ord. Det kan inte vara lätt att vara min vän och se hur jag bara snurrar i cirklar. Det kan inte vara lätt att vara vän med någon som befinner sig i en bubbla. (Jag bryr mig så mycket om er, mina vänner. Jag vill att ni ska veta att jag inte fastnar i mina egna problem för att jag inte skulle vara intresserad av vad som pågår i era liv. Snälla säg att ni förstår! Annars står jag inte ut.)

"Det blir nog inte mer. Men det öppnade mina ögon." skrev jag. Men det gjorde det ju inte alls. "Och jag tror inte jag hoppas för mycket. Jag tror jag hoppas alldeles lagom. Och jag är realistisk mitt i allt. Jag vet att det alltid kommer lite regn efter solsken." Men jag visste ingenting alls. "Det slog mig just att det gör mindre ont än vad det brukar göra. Jag antar att jag äntligen börjar bli vuxen." Men jag var och är ju inte nära alls. Fina Lina skrev "ja märd, nu vet du så mycket mer än du visste förut :)" Jag är ledsen att behöva säga det, men du har nog fel för det gör jag inte alls.

Jag är som sagt inte så deppig som jag kanske låter. Jag bara läser och ser det ironiska.

"Får du stå ute alldeles själv nu?" 
"Det är det värt."

Bah! Det var inte värt nånting för dig, så det så.

Det handlar om att vilja bli någon annan.

Så, nu har jag skrivit det jag behövde få ur mig. Imorgon ska jag slipa på min tenta och skicka in den och på fredag är det humanistgasque där jag placeras vid ett bord med okända människor. Kanske lär jag känna någon ny person.

Det var en varm sommarkväll och jag hade sett på tv med pappa. Man skulle kunna säga att det var som vilken kväll som helst och det var det väl. Men ändå inte. Jag minns den så väl och önskar att jag hade uppskattat den lika starkt som jag önskar mig tillbaka till den där känslan. Jag hade något att se fram emot och bar omkring på fjärilarna och såg förbi det faktum att vi redan rett ut att när sommaren övergår i höst så finns vi inte mer. Inte för att vi fanns då heller, men det kändes som att vi skulle kunna finnas.

"Jag skulle inte kunna leva med att ha gjort något som sårat dig." Det som i grund och botten (om man bortser från alla minnen jag ältar) gör mig ledsen är att du aldrig gav det en chans. Jag hade hellre upplevt något riktigt med risk för att bli sårad om sagan tog slut än att som nu sitta här och falla tillbaka i gamla tankar för att jag undrar över vad som hade kunnat hända.

Det jag ignorerar i sammanhanget är ju att du kanske inte ville ha något riktigt. Du kanske var och är nöjd. Men min känsla säger något annat och även om den tenderar att föra mig bakom ljuset ganska ofta så tror jag inte att den gör det i denna situation. Om det inte hade betytt något hade jag känt mig som skräp när allt var över och det gör jag inte.

Och det som kanske gör det allra svårast att glömma är att det inte finns tillräckligt mycket att just glömma, och kanske framförallt att det finns för mycket jag inte vet. Och sen spelar det ju en stor roll att jag är som jag är. Dock tycker jag inte att jag förstorar det mer än att jag kanske inte borde deppa utan vara glad för de fina ögonblicken och låta saker utvecklas till att det blir som det är meningen att det ska vara.

Det börjar kännas lite jobbigt nu. Jag går sönder när jag sladdar två steg bakom mig själv. Det är så det känns och jag hinner inte ikapp. Sakta blir jag piggare men jag vill bli frisk så att jag inte har någon som helst anledning till att inte röra på mig.

Och de kroppsliga komplex som bestämde sig för att dyka upp för ett tag sedan, de har nästan gett sig av igen. Jag tittar mig i spegeln och det är inte så illa som skavsåret i mig fick för sig. Faktum är att jag kroppsutseendemässigt nog ligger över medel trots allt. (Jag tänkte att jag kanske ska börja tänka så i alla fall.) Men jag känner mig inte spänstig och fräsch utan sladdrig och grå. Dock tror jag att det som skulle hjälpa mest är om jag bara kom över det och började respektera mig själv för den jag är, för då skulle kanske motivationen till att motionera mer och äta bättre infinna sig. Man har ju bara en kropp att arbeta med och måste i grunden trivas i umgänget med sig själv. Jag hoppas och tror att det ordnar sig för mig en dag.

Jag tycker om att pressa fram cyniska drömmar. Drömmar jag vet inte är sanna och tänker på ännu mer just därför. Vrider och vänder på minnen, grämer mig över att jag inte minns varenda detalj och fyller i luckor med sådant jag vill ska vara verklighet. Suckar över att jag aldrig kunde play it cool, suckar över att jag nog aldrig kommer kunna play it cool.

Vet inte hur mycket det egentligen betyder. Vet bara att jag verkar vilja klamra mig fast och förstora alltsammans, mest för att jag vill ha ett filmiskt, romantiskt slut på sagan som ingen vill att jag ska tänka på. (Sagan som ingen vill att jag ska tänka fram.)

Är så förkyld att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Det började med feberkänningar och en och annan hostning i lördags och både söndag och måndag är mestadels en dimma. I tisdags mötte jag Josse på stationen och det kändes som att jag var på bättringsvägen. Vi åt mat och såg på film med Tilda och Kristoffer och allt var fint, förutom att jag började hosta och snörvla. När J och jag återvänt till mitt rum misstänkte jag att jag kastats tillbaka till början igen och igår vaknade jag mycket riktigt med feber och sjukt vidrig hosta/snuva. Idag vaknade jag med falsk friskhetskänsla, för jag började ganska snabbt hosta och snörvla. Och när jag hade följt Josse till busshållplatsen och vandrade hemåt slog en stormliknande motvind till och det var som om någon försökte kväva mig. Jag hyperventilerade och hostade nästan upp mina lungor.

Gnäll, gnäll, gnäll. Jag är verkligen inte varken den första eller sista att vara sjuk men jag klarar inte av att en förkylning ger mig extra stress. Har nämligen inte orkat läsa nånting alls förrän idag. Då är det väl tur att jag hunnit läsa det mesta nu. Och jag står inte ut med att en förkylning också för med sig en obeskrivlig depression. Tack och lov att Josse har varit här, hon kan verkligen hålla mitt humör på topp hur jag än mår.

Nu ska jag försöka klara mig själv, undvika att bli ledsen. Äta lite mat. Läsa vidare, när allt jag vill göra är att sova.

Hoppas på att vara frisk, eller åtminstone pigg, på lördag då det är fest. Om jag äter apelsiner blir det nog bra.

Har tagit alvedon och ändå vill febern skriva. Och jag antar att jag kanske ändå måste skriva lite här, vrida och vända på det som redan snurrar inombords. 

Huruvida personen kommer dyka upp eller inte har inget med mitt hjärta att göra. Förmodligen skulle jag skratta åt mig själv när vi möttes. Inte förstå varför jag ältat det så länge. Men just nu känns det som att jag verkligen vill att det ska bli av. Är rädd för den där tomhetskänslan som exploderade i mig när jag under några minuter var säker på att det inte skulle bli av. Det känns som att jag inte har mycket annat på gång så jag sprang in i en vägg och blev helt platt.

Dock är jag rädd att jag oberoende av hur denna situation utvecklar sig kommer fortsätta uppleva det som att jag inte är på väg någonstans. Då kan jag lika gärna umgås med den där personen och i värsta fall riskera att mitt liv krånglar till sig. Då kan jag lika gärna umgås med den där personen och i bästa fall få känna mig levande en stund.

Jag vill bara veta. Jag vill inte veta. Jag oroar mig för hur det skulle vara. Jag oroar mig för hur jag skulle känna om det inte blir av. 

Jag skiter i den där oron och går och lägger mig och hoppas att jag drömmer en sanningsdröm som ger mig svar på vad jag borde känna.

Om hon friade skulle jag säga ja. Eller ännu bättre kanske: en trollkarl dyker upp och förvandlar mina ögon och läppar till hennes.



Hon är förresten ganska lik Kaya Scodelario här nedanför, som jag sedan länge är svag för. Sådär vill jag också se ut (å andra sidan ska man ju vara nöjd med sig själv).



Men skulle han dyka upp vore det ju ännu trevligare, och jag slapp önska att jag såg ut som någon annan samt byta planhalva, så att säga.



Nej, men nu blev det ju lite väl ytligt här. Ber om ursäkt. Jag ska kriga vidare mot febern, som jag skyller detta inlägg på.