Lilla Jönssonligan och Cornflakeskuppen har muntrat upp mig ikväll. Ibland blir jag så trött på alla filmer med mål att få tittaren att må dåligt. Tacka vet jag sådant som jag växte upp tillsammans med, sådant jag älskat sedan jag var liten. Just nu behöver jag sväva på oskyldiga moln, hålla mig flytande. Hitta känslor jag hade som barn för att de är barnsliga på ett sådant fint sätt.

För några veckor sedan drömde jag att jag reste tillbaka i tiden till en av föreställningarna om månlandningen som min klass satte upp när jag gick i tvåan på Söderskolan. Jag lyfte upp mig själv, bar iväg mig till min mamma och sa "Titta vad söt och glad jag var en gång i tiden!". Hmm... Kanske speglar det mina försök att gräva fram allt det positiva hos mig själv för att bygga på med det inför framtiden? Men jag är ingen drömtydare, och faktum är att jag drömmer så mycket. Häromdagen var det om en kattunge. Undrar verkligen vad detta pekar på i mitt undermedvetna. Om det betyder något alls eller om jag bara har en väldigt livlig fantasi.

Man ska inte önska att man vore någon annan. Det gör jag inte heller; jag bara önskar att jag inte vore så mycket mig själv hela tiden. Behöver förändring, men inte för någon annans skull. För min egen, så att jag trivs bättre med den jag är och inte inbillar mig att jag är i vägen för allt och alla.

På ett sätt är jag för snäll. Jag skänker tid och tankar åt personer som nog inte förtjänar det. Och mår själv dåligt av det. Det är främst här jag måste förändras, det vet jag. Drömmar slår inte in så länge personen i drömmen inte är samma som verklighetens person. Och man kan inte leva i en dröm, för det är i verkligheten som saker sker. Det vet jag också.

Pluggade klart inför fredagen redan igår så idag har jag inget skolarbete att ta mig för. Det är såklart skönt, men samtidigt blir jag rastlös. Byter mellan tv-serier eftersom jag av någon anledning lätt tröttnar efter ett tag, hur bra det än är. Tittar just nu på pilotavsnittet av nya serien "The Killing" (baserad på danska serien "Förbrydelsen", vilket lovar gott eftersom Danmark gör fantastiska polisserier) där fina Joel Kinnaman har en av huvudrollerna. Han pratar riktigt bra amerikansk engelska - dock känns det inte helt lätt och ledigt. Men det gör det ju inte riktigt när Alexander Skarsgård pratar heller. Kanske tycker jag bara att det låter lite lustigt för att jag är så van att höra dem prata svenska. Hur som helst får jag lite Frank Wagner-vibbar, minus "jag är egentligen en good guy men låtsas att jag är en bad guy som älskar att snorta kokain och skrämma mina bar-gäster så jag inte blir mördad av dem jag lurar"-attityden som Wagner drogs med. Kinnaman spelar nämligen polis här, men har i kontrast till detta ett kors tatuerat i nacken och gillar att provocera förhörsoffren. Och har inte lika najs frisyr som förr. Nåväl, man får väl vara nöjd med det som bjuds!

En vrickad röra. Det var som jag misstänkte, ändå slog det mot mig som en iskall våg. Önskar att jag inte var en sådan som vill veta. Egentligen vill jag inte veta, jag önskar ju verkligen att jag inte visste! Det är så sjukt att jag vet, för vad ska jag göra med den informationen? Det skaver. Och jag är korkad om jag inte släpper taget en gång för alla. Jag tror mig veta hierarkin och aldrig att jag skulle bli vald först. Men kanske blir ingen vald alls. Måste motvilligt erkänna att denna sista tanke är en tröst. Och vill jag ens bli vald eller försöker jag bara rädda min stolthet?

Har knappt kunnat koncentrera mig på läsningen idag utan mest tänkt på min lilla mamma. Snacka om att hon haft tur i den stora oturen. Imorgon opereras hennes hand så att lillfingret åter får kontakt med resten av handen. Först när min mamma är hel igen kommer mitt hjärta att lugna sig.

Den längsta dagen på länge. Vaknar 07.15 i Flen. Hör mammas röst; hon skulle ha varit hemifrån för drygt en kvart sedan. Blir nyfiken och tvingar upp mig själv ur sängen. Hittar henne chockad i en fåtölj. Hon har trillat på cykeln på väg till jobbet. Jag kan inte hantera sådana situationer men det ordnade sig ändå. Grannfrun som är sjuksköterska kommer förbi för att se över och plåstra om sår och onda kroppsdelar. Jag frågar om jag ska stanna i Flen men mamma säger att det bara är för henne att ringa pappa eller grannarna om hon behöver hjälp. Så jag stoppar om henne för att sedan bege mig mot tåget till Uppsala. Det värker i hjärtat när jag tänker på min lilla mamma.

Försöker förbereda mig ytterligare för essäopponeringen på tåget men är vilsen i huvudet. Är zombie och halvsover mest. Gör ungefär detsamma när det väl är dags för seminarium.

Äter dressingdränkt burgare som kvällsmat på Max tillsammans med Julia, Tilda och Kim. Den förstnämnde var tvungen att gå så vi andra satt själva kvar och flummade. Ibland är jag mer korkad än jag anat. Jag kan inte skylla på en flygresa från Rom med ankomst i Sverige klockan sju imorse som den ena av oss, liksom. Eller en (lika) händelserik helg som den andra. Kan i och för sig skylla lite på incidenten i Flen. Nåväl.

Vandrar på stan med Tilda. Jag råkar köpa ett par skor. Hon råkar göra detsamma. Virrar runt med hennes punkterade cykel. Köper fyra Fifty-Fiftyklubbor och livet är underbart på ett knyck. Åker buss hem.

Har sedan dess slipat på teaterrecensionen och livet känns snarare segt än underbart. Vet inte vad jag ska göra nu. Kanske borde passa på att lägga mig skapligt. Smälta denna händelserika dag och vara tacksam för att det värsta som den resulterade i var ett brutet lillfinger, ett knäckt revben och en hel del blåmärken...

Jag mår bra. Trött men tillfreds. Allt kommer ju ordna sig till slut. Den som väntar på något gott, osv. Kommer bli så himla arg ifall någon dyker upp och förstör min numera ljusa framtidssyn. Don't rain on my parade, liksom.

Och jag vill ha en fin sommar. Det blir nog på flera sätt svårt att slå sommaren 2010, men denna gång finns det i alla fall en möjlighet att det slutar bättre än då. Man behöver ha med sig sommarenergi in på hösten men förra året var jag bara ledsen. Och jag är rädd att det ska bli så igen.

Samtidigt vill jag våga om jag får en chans. Det är mycket bättre att ha kastat sig ut i något fint där man kanske får uppleva höga höjder (med risk för att bli krossad om det går åt pipan) än att inte ha vågat alls. Inte ha fått känna något alls. Man kan inte vara så rädd om sitt hjärta att det aldrig kommer till användning. Synd att man inte kan få andra att inse det...

P.S. Har fått ont i halsen. Kanske är det en ny, hemsk förkylning på gång. Jag skriver det för att visa att jag är den eventuella sjukdomen på spåren - då kanske den håller sig borta. Och den ska hur som helst inte få rubba mitt humör.

Jag bor i ett betongghetto men det har sin charm. Har dessutom insett att jag borde fota oftare. Nu är inte min kamera den bästa, men jag tycker verkligen det är roligt att fota och jag vill bli bättre på det.

Retorik C i höst. Tror jag. Det ska ju läsas hursom så då kan jag lika gärna läsa det i höst och fortsätta fundera på om jag orkar jaga praktikplats (och har då mer tid på mig att hitta en sådan) samt om jag känner att verktygskurserna är viktiga eller om jag istället läser Engelska A 30 hp nästa vår.

Se, det tar tid - men jag kan nog allt komma fram till vad jag vill göra...till slut.

Och idag har jag skrivit vidare på essän om Harry Potter och faktiskt nått över de 9000 tecken som är gränsen. Så nu ska det i princip bara finslipas. Känner mig plötsligt lite duktigare.

Igår hade jag kul. Först tacomiddag och spelkväll hos Elina och sedan sällskap av Sara och Sarah på Kalmars där JJ spelade. Har ni inte lyssnat på dem så gör det! Min favoritlåt är Let go, som verkligen för tankarna till sommaren. Things will never be the same again är också en pärla. Men sen finns det såklart ännu fler fina låtar. Och de var så bra live!

När spelningen var över öppnade två dansgolv med ungefär lika dålig musik på båda. Mestadels konstiga gamla 80-talsdängor som ingen känner till, dock med några ljusglimtar i helt annan genre här och där såsom Last Nite och Shoreline. Men vi dansade ändå och hade himla kul. Jag var inte riktigt mig själv - var helt klädd i svart, förutom grönturkost nagellack och röda läppar. Och jag drack öl fastän jag inte ens gillar öl.

Idag shoppade jag med Sara för första gången. Vi köpte skor, mina gick på 167 kr. Jag köpte därefter ett par svarta jeans och två vårfina nagellack för totalt 178 kr. Jeansen sitter snyggt men är något för tajta, dock bör de töja ut sig - och för det där priset kan jag inte direkt klaga. Jäklarns fynd alltså! Och på Åhléns hittade jag min framtida hårfärg som jag kommer bära om cirka en vecka.

Något som inte följde med mig hem var den obeskrivligt fina klänningen jag hittade på Monki. Jag provade den såklart och den satt bra men jag blev så ledsen när jag såg den i sällskap med min bleka, trötta kropp att jag bestämde mig för att vänta en stund och kanske köpa den senare. Insåg att den kommer kännas mer rätt i sommar när jag fått lite färg. Så nu känner jag att jag verkligen vill ha den. Och allt annat inne på Monki också, såklart.

Och Bik Bok har verkligen fått sig ett uppsving den senaste tiden! Kikade bara in en snabbis och där fanns massor med fina kläder. Kanske blir jag tvungen att handla lite där också, om jag trotsar mitt vanligtvis så starka "jag är inte snål men rädd om pengarna"-lynne.

Tänkte nämna omständigheterna kring rubriken. Om en vecka blir min lillasyster alltså 20 år. H-E-R-R-E-G-U-D! Då kan hon inte längre skylla saker och ting på att hon är tonåring. Nä, skämt åsido. Hon är fin. Men att tiden gått så fort. Jag minns så väl när vi var små och pappa "berättade Farbrorn", eller när vi satt i bagageluckan på gamla volvon och räknade Nazistbilar. Men jag är i Uppsala nuförtiden medan hon är i Flen och jag önskar jag kände henne bättre idag än vad jag gör. Det går nog att ordna, hon är ju min sis :)

Ska jag kanske läsa C-kurs i höst, dvs byta ordning på termin 5 och 6? Och vilken av C-kurserna ska jag då välja? Retorik öppnar nog upp för en bredare väg i framtida yrkeslivet, men litteraturvetenskap är även det roligt och intressant. Men okej, jag väljer nog retorik i så fall för jag kan alltid läsa litteraturvetenskap C senare i livet om jag vill det.

Alltså VAD SKA JAG GÖRA MED MITT LIV, blir tokig på att jag inte verkar känna mig själv och inte kan bestämma mig!!! Nääääe, dra mig baklänges och slå mig i huvudet, nu går jag och lägger mig i ren protest (eller ja, även dels för att jag är trött och dessutom måste upp tidigt...)!!!!

madrassen som fina mamma gav mig i somras verkar ha gett upp och formar sig efter skarvarna i min soffsäng istället för att täcka dem (jag blir då jättemegapms-sur och -ledsen på min fina soffa som inte förtjänar det och önskar mig en riktig säng, men inser att jag inte har råd med en sådan); min dator är ledsen och jag är rädd att den kommer ge upp mitt i ett framtida viktigt skoluppgiftsskriveri (jag fungerar på så sätt att jag lätt fäster mig vid saker och jag gillar min lilla dator och inser att en ny dator är ytterligare något jag inte har råd att lägga pengar på); jag har inte plats för alla papper och småsaker och önskar mig en fin liten byrå av påskharen, en byrå i stil med denna (som är lite i överkant för vad jag vill betala men ack så stilig), gärna en i lite fin gammaldags stil alltså (behöver inte ha spegel på för en sådan har jag ju redan, så förvisso skulle denna fungera om jag prioriterar bort det gammaldagsa, men om ni inte förstått det förr så kan jag härmed klargöra att jag har svårt att göra av med pengar) som vissa så tursamt hittar på second hand - men är usel på second hand-fynd; det är damm lite överallt och jag orkar inte städa (inte för att jag på allvar planerar att städa vid denna tidpunkt, så jag kan nog glömma dammet nu och ta mig an det imorgon).

Övertrött var ordet! Det där var ju en förvirrad inre monolog, haha! Hela mitt liv tycks ha blivit en enda stor och svår beslutsprocess. Bara oroar mig och velar fram och tillbaka. Ber om ursäkt. Men kanske hittar ni nåt komiskt i det hela så att ni förlåter mitt gnäll.

Säsong 1-3 av 24 är bra på riktigt, tro det eller ej. Vet inte hur det är med resterande 5 säsonger. Jag har nog i alla fall nåt lättsmält att plöja när jag har tid över.

Fick hem Erik Hassles nya album idag och har hunnit lyssna igenom det många gånger och det var ju inte så svårt eftersom det innehåller 6 bra låtar. Hassle har glidit över till att bli den manliga versionen av Robyn. Eller så har han kanske alltid varit det, utan att man lagt märke till det. Robyn är såklart unik och outstanding, men det går att förnimma ett samband. De stammar ju trots allt båda två från den svenska musikkulturen. Men kanske ännu mer än hennes passar hans fantastiska röst så väl till hjärtslitande texter. Spår 1, 3 och 4 är bäst. Så ni vet.

Förresten har halva Kent varit delaktiga i skapandet av albumet. Producerat, skrivit låtar (tillsammans med Hassle), spelat vissa instrument. Och jag tycker man hör det. Hassle är liksom ännu djupare ner i ångest denna gång. Så ni vet.

Dumma, dumma, dumma essä som ger mig oroligt magont. Eller kanske snarare dumma, dumma, dumma jag som låter det bli ett problem. Jag vill så gärna att någon ska säga precis vad jag ska skriva. Att jag aldrig tror på min egna förmåga... Hur ska det gå för mig när jag ska hävda mig på en arbetsplats om jag inte tror att jag kan bidra med nåt bra? Egentligen vill jag ju inte alls att någon annan ska bestämma innehållet i mina skrivuppgifter, för då är det ju inte bara jag som kan ta åt mig av eventuell positiv respons. Måste bli mer självständig. Men jag har inte tillräcklig ryggrad för att våga lita på mig själv.

Förresten råder det lite av en kris i mitt inre och det är inte på grund av essän utan på grund av kursvalen till hösten. Jag vet att jag överdriver men det känns som att de val jag gör kommer vara avgörande för min framtid. Egentligen är det ju en massa små pusselbitar som ska bilda en helhet och det vet jag. Men det hindrar inte att jag som vanligt har SJUKT svårt att bestämma mig. Jag vill läsa engelska. Men vill jag verkligen lägga in en hel 30-poängare i höst och sopa undan verktygskurserna? (Ja, jag kan få läsa en hel Engelska A-kurs, för vår studierektor är världens bästa - men han är kanske för snäll för mitt bästa...) Jag har ju ändå planerat att läsa engelska efter kandidatexamen om ett och ett halvt år, så kanske ska jag välja bland verktygskurserna istället? Dock har jag ännu inte kommit fram till att jag tycker att fyra av kurserna verkar fantastiskt intressanta. Och jag har ju möjlighet till praktik, men detta enbart om jag hittar plats på egen hand. Vet var jag vill praktisera men det är en dröm och inget mer.

Suck. Jag tänker som sagt inte begära att någon ska bestämma åt mig. Men jag skulle behöva en snäll liten figur på axeln som viskade uppmuntrande ord och som gjorde allting ljust och självklart för mig.

Carlos Bernard, eller rättare sagt hans karaktär Tony Almeida i tv-serien 24. Väldigt svårt att förklara varför. Lite som att försöka förklara varför man tycker om James Bond (Amanda, you know what I'm talking 'bout! Och minns du förresten våra 24-kvällar?). Eller Hasse Aro, eller Michael Persbrandt. Manliga män med pondus och attityd, men ett bräckligt inre bakom fasaden. Det är ju inte alls min stil egentligen, jag menar... jag gillar ju pojkiga män. Är det nån slags twisted modersinstikt eller vad tusan är det frågan om?! Tell me 'cause I need to kno-ooooooow!

Är så trött, på alla sätt och vis. Fysiskt, mentalt, känslomässigt. Det är inget depp, inget fiskande efter sympati. Bara ett faktum. Vill skriva en massa roligt och spännande men min hjärna orkar inte arbeta. Och mitt liv är inte särskilt underhållande hur som helst.

Det där med ämne till essäen tynger mig. Jag kan inte komma på nånting att skriva om. Snart kommer jag in i perioden då jag bör ha börjat skriva. Vet inte vad jag ska ta mig till. Än har jag inte panik och jag hoppas jag slipper få det. Tänker "Harry Potter" men vad skulle jag kunna göra med det så att det är tillräckligt finlitterärt? Fis...

Tänker på hur fint det skulle kunna vara. Hur fint det kanske blir en dag. Men det känns så långt borta. Verkar behöva någon att andas för, någon som får livet att kännas meningsfullt. Det är dumt, för det finns ju redan så mycket i mitt liv som är fint och meningsfullt. Som att se mina nära och kära lyckliga, till exempel. Så det är kanske bara inbillning ändå. Och det är inte bra att inbilla sig att man behöver en extra anledning att andas; man ska inte lägga sitt liv i någon annans händer, för vad händer då om allt rasar?

Men för en liten stund sen dök det upp en bild i mitt huvud. Ibland vill jag tro att jag kan sia om framtiden. Åtminstone hoppas jag att någon kan få mig att le på det där speciella sättet. Jag behöver verkligen ett framtida liv där det är sommar inombords även under den allra kallaste vinter.

Om ett par veckor ska jag lämna in en litteraturvetenskaplig essä, det vill säga: den ska koncentrera sig kring litteratur på något sätt. Snälla, säg att någon har ett tips om vad jag kan skriva om? Vår lärare har sagt att man ska välja något man är intresserad av och insatt i. Well, duh. Men jag kan inte ens komma på vad jag är extra intresserad av och insatt i. Hjälp! (Och jag vet att jag verkar vilsen och svag som ber om hjälp hela tiden, men jag blir idéblind av de krav jag har på mig själv.)

Jag vill ha en sommarklänning som framhäver min ögonfärg. Tror ni jag skulle passa i någon av dessa och i så fall vilken?



Gör förresten inget vettigt alls idag. Behöver sånt för att vara normal. Borde kanske ta en promenad i det fina vädret dock. Får se hur det blir. Har några tv-serier som vill bli tittade på också.

Och hon har rätt. Men det skiter jag i, verkar det som.

Idag hade vi opponeringsseminarium för våra bokrecensioner. Var nervös innan och när det närmade sig min tur att bli opponerad på skakade hela jag. När någon sa något snällt (och som tur var sades det mest snälla saker) ryckte det konstigt i en muskel i mitt ansikte. Härligt att jag utvecklat dessa symptom på nervositet, verkligen trevligt! 

Slutsatsen av seminariet blev hur som helst att alla har varit jätteduktiga och ska jag vara ärlig hade jag inte räknat med att så många var så duktiga på att skriva. En fin överraskning!

För en timme sedan läste jag klart Dracula, vilket jag inte på långa vägar hade räknat med att jag skulle hinna. Sedan dess har jag suttit vid datorn med musik i öronen. Är himla trött, vilket jag har blivit vid den här tiden de senaste kvällarna (det är nåt lurt som pågår, särskilt med tanke på att trötthet och feberkrämpor har följts åt). Kanske ska passa på att lägga mig skapligt. Men känner jag mig själv rätt kommer det inte ske. Nåväl, det är tanken som räknas...typ.

(Lyssnar förresten på en fantastisk spellista som någon har satt ihop, nämligen en med all musik som är med i Skins. Och Skins är, som jag hoppas ni redan vet, min absoluta favoritserie - åtminstone de två första säsongerna. Hur som helst, här är en mysig låt från listan.)

I Den allvarsamma leken var de unga och kysste varandra i syrénbersån. Hon sa att hon skulle vänta på honom för hon visste att han inte var redo att binda sig. De var varandras första ömsesidiga förälskelser. Femton år senare hade de ännu inte glömt. Man glömmer inte den första. Men de var för stolta och han tog ett tåg medan hon stod kvar på perrongen.

Vet inte om det var en dröm eller om min halvvakna fantasi producerade den, men jag vaknade hur som helst i morse med följande bild i huvudet. Det var inget minne, ingen önskan inför framtiden. Bara en dröm. Men något betyder den kanske - och i så fall vad?

Det var sommar, kvällssol och fräkniga näsor. Jag hade blommig klänning som räckte ner till mina knotiga knän. Vi stod i grupp och skrattade. Plötsligt möttes våra ögon och jag fick för mig att jag ville bevisa att jag kunde springa snabbt, snabbare än han. Egentligen ville jag nog bara att han skulle springa efter. "Ska vi slå vad? Du kan ju ge mig en ärlig chans, några sekunders försprång i alla fall." Och så började jag springa på grusvägen mot solen allt vad jag orkade och när jag hade räknat till tio tittade jag bakåt och såg hur han kom rusande efter mig. Och han hade så långa ben och jag hade så korta och jag visste att jag aldrig skulle kunna hålla undan. Ändå fortsatte jag bestämt att springa vidare och när jag hörde hur han kom närmre började jag skrattandes zick-zacka på vägen. Till slut kände jag hur han slöt sin arm om mig. Hur han höll om mig. Ja, egentligen ville jag nog bara att han skulle springa efter.