Nu är vi uppenbarligen ett par på riktigt. Det har nämligen blivit officiellt på facebook. Men de viktiga människorna i mitt liv har vetat de senaste tre månaderna. Att han är den som tänjer (och nästan spränger) och vårdar och värmer mitt hjärta. Jag har sagt det förr, men det tåls att upprepas; aldrig förr har jag känt mig lugn i själen på det här viset. Det pirrar och dansas glad fuldans i mitt inre. Folk har väl tittat på mig förr men ingen har tittat på mig som han, ingen har nånsin förr gjort att jag känt mig säker på att världen är som den ska men nu vet jag det varje gång jag blickar in i hans ögon. Det var verkligen värt 21 års väntan. Som en blixt. Som att vinna på lotto. Plötsligt händer det. Plötsligt hände han mig. Han vill vara med mig. Och jag är djupt och innerligt tacksam för varje andetag han vill dela.

Sitter i Gränby vid hans dator. Ska skriva klart ena uppgiften idag, tänkte jag. För drygt en vecka sedan "lyckades" jag ha sönder fläkten på min egen dator. Den var ändå gammal så jag hade väl väntat mig att behöva byta till en annan snart. Men ändå. Bajs.

Mötte upp honom i Stockholm i fredags och vi spenderade några timmar på en filt i olika parker. Och åt sushi såklart. Sedan firades Amanda och hon hade bakat jättegoda tårtor (och jag som inte brukar vara så förtjust i tårta, då fattar ni hur bra de var). Till Uppsala sent på kvällen. På söndagen kom mamma och pappa på kort besök för att hjälpa mig packa litegrann och mamma hade till min stora glädje hittat ett par röda hjärtformade solglasögon i Köpenhamn. Busmamma! Några dagar senare ringer pappa och säger att de har hittat en ny dator till mig på OnOffs monsterrea som de har nu när de gått i konkurs. Och så lyckades han laga fläkten på den andra. Så nu har jag två datorer plötsligt.

Det jag i huvudsak ville säga med inlägget är att jag har så otroligt fina föräldrar som bryr sig och alltid stöttar och hjälper mig och att jag överhuvudtaget har sådan oerhör tur som har så många underbara människor i mitt liv.

Och jag skulle aldrig ta mig hem utan dig för du dansar i mitt huvud, i mitt hjärta, i allt som är jag.

Borde umgås med människor medan jag befinner mig i Flen. Det är klart att jag vill umgås, att jag saknar mina vänner och vill träffa dem. Men det krävs uppenbarligen initiativ från andra, annars sitter jag bara här med min onda mage som helst vill vara ensam och behöver bli glad samt min hög med kurslitteratur som måste bli läst hur mycket jag än kämpar emot. Och snart är jag inte kvar här, snart (på fredag) lämnar jag Flen ett tag. Det ska packas och det ska flyttas och det ska pluggas och det ska, om jag får bestämma, framför allt kramas och pussas.

Imorgon åker mor och far till Köpenhamn. Hoppas de kommer hem utan att ha lärt sig ett enda ord danska. Då är jag liksom fortfarande inte ensam om att inte förstå ett jota när en dansk person pratar. I övrigt önskar jag dem en trevlig resa.

En blandning av gammalt och nytt. Här finns flera av mina favoritlåtar och lite annat också. Det är helt enkelt sånt jag vill lyssna på när det är sommar 2011.

Det är väl egentligen ingen som är särskilt sugen på detaljer om hur min mage mår. Men tänkte hur som helst säga att jag börjar bli mer och mer säker på att det är magkatarr (som åtminstone är största boven) eftersom jag har sådan konstig känsla i bröstet (förmodligen halsbränna) idag. Det här förstör verkligen mitt humör och min studiemotivation.

Har en pall som provisoriskt skrivbord för att jag ska kunna sitta med datorn och se tv:n samtidigt. Istället för att plugga skulle jag allra helst ge mig ut på en joggingtur men har inga joggingskor här och jag tror inte min mage skulle bli särskilt glad i nuläget. Jag får väl vara motionsduktig lite senare i Uppsala.

Måste börja tänka positivt gällande den här saknaden. Vända den till något bra. Exempelvis följande: om jag skriver duktigt denna vecka kommer jag ha mer tid över till kramar nästa vecka. Eller: istället för att gräva ner mig i saknaden efter någon som inte är här nu bör jag umgås med alla jag inte har nära sen. Ändra mitt tankesätt - det är nästan alltid det jag behöver göra.

Magkatarr? Något annat? Jag är så trött på det här; jag oroar mig och då blir det inte direkt bättre. Det är med största sannolikhet inget allvarligt fel på mig men det vore roligt om jag fick känna mig frisk och pigg på sommarlovet. Just nu känns det å andra sidan inte så mycket som ett lov eftersom jag mer och mer börjar känna press att skriva på mina uppgifter i sommarkursen. Det ordnar sig nog till slut, men jag gillar inte att jag alltid blir såhär när jag ska försöka prestera något. Ångest. Ser jag på mina betyg under universitetstiden (och även till viss del gymnasiet) så vet jag ju egentligen att jag kan. Det är bara irriterande ibland att inget kommer lätt för mig, att jag alltid måste anstränga mig och peta med detaljer för att det ska bli riktigt bra. Kanske tror jag i och för sig bara att jag måste peta med detaljer. Kanske har jag mer naturligt inom mig än jag trott. Det kanske blir bra om jag skriver och bara slappnar av. Undrar om jag nånsin kommer lära mig att göra det.

Nu ska jag äta middag. Tur att mamma och pappa finns här med bra matrutiner. Då kanske min mage blir glad igen till slut.

Mm det var ju ett tag sedan jag skrev sist. Internet används nuförtiden mest till facebookzappande och fnissande åt getter som står på saker.

Är i Flen igen efter nästan en vecka i Uppsala-lala. Midsommaraftonskvällen spenderades på taket till mitt Flogstahus när det grillades och sedan i mitt korridorsrum där det spelades "Neger och president" och lektes "Kategori"-leken. Påföljande natten var både knasig (början) och fin (resten). Vaknade superbakis och blev ompysslad på allra bästa sätt. Åt mat hos hans pappa (japp, jag har nu mött en av föräldrarna) som grillade typ 50 stora köttbitar. Jag skämtar inte. Och på det en korv med bröd till förrätt och en stor bit daimchokladtårta till efterrätt. Mätt blev jag, och mindre bakis.

Har mest väntat på att få umgås med honom varje dag sen dess. Alltså, det fick jag såklart göra. Men jag hade noll aktiviteter för mig när han hade viktigheter för sig, så vänta var min grej, så att säga. Lite sol umgicks jag med också.

Igår var det tänkt att jag, han och hans bror skulle gå ut på Bryggan på Snerikes men det slutade istället med att vi tittade på "Vem vet mest", youtubevideor och svarade på kluriga triviafrågor på Vetgirig.

Träffade Amanda i Stockholm en stund idag. Det var himlans trivsamt och mysigt och så. Vi satt på olika bänkar lite här och var vid vattnet. Det var för varmt för att sitta på vissa ställen, märkte vi. Jag varnade henne för att hon hade bränt sig. Väl hemma i Flen märkte jag att "Nämen, det har ju jag också gjort" och nu sitter jag här med en röd arm med tillhörande vit axel där t-shirten skyddade, en röd kind/sida av näsan, en röd bröstkorg, en brun panna (success, hela pannan och inte bara halva!), en obeskrivlig trötthet och en viss känsla av solsting. Känner mig inte jättesnygg. Vatten och (skönhets-?) sömn, tack!

Idag har jag slöpluggat. Små bebissteg i denna sommarkurs. Börjar komma närmare ämnen att skriva om i alla fall; en karaktärsanalys av Madicken samt en analys av hur Lindgren skildrar ensamheten i sina verk, det tror jag att det blir om det fortsätter att kännas okej. Verkar det bra?

Imorgon ska jag till Eskilstuna och kika lite kläder inför midsommar tillsammans med Jessica och mamma. Sen ska jag träffa Johanna. Det var så längesen vi umgicks, hon och jag. Det känns i hjärtat.

Nä, vad jag inte gillar hur saknaden tuggar på mitt inre.

Soffan i Flen. Ser på tv med syster + respektive. De kysser varandra och myser och jag har inte tyckt det varit såhär jobbigt förr. Ja, jag är nog lite svartsjuk. Ja, jag önskar han var här hos mig nu så att jag också fick vara nära den jag tycker om. Att jag ska vara så needy! Hoppas det beror mestadels på att det här fortfarande är nytt för mig. Nä om jag skulle gå och lägga mig...

Jag åker till Flen framåt kvällen. Vi sa hejdå för en stund sedan. Vill inte vara needy men gnydde ändå som ett litet barn för jag vet att jag kommer sakna honom så mycket. Att sova ensam - att inte vara med honom - har blivit nästan det värsta jag vet. Känner för att fälla en och annan tår; har aldrig velat vara på två platser samtidigt såsom jag vill vara det nu. Tur att det sista jag sa till honom gav mig hans största, finaste leende till svar. Det gör det hela lite lättare. Men bara lite.

Flyttar i juli. Ska bo med Tilda. Det kommer bli så fint. Och kanske flyttar han till denna sida av stan dessutom. Jag håller tummarna. Nu måste jag fortsätta packa. Att det ska vara så svårt. Och det känns alltid som att man glömt något. Nåväl, jag har jordgubbar som tröst.

Idag lyckades jag äntligen komma in på First Class som vi ska använda under sommarkursen. Är lite förvirrad. Ska vi läsa +2500 sidor? Aldrig att jag orkar det! Tre uppgifter ska vi i alla fall skriva, så mycket har jag förstått. Men om jag då väljer att låna/köpa de böcker i litteraturlistan som är relevanta för det jag ska skriva och lånar ytterligare sådant som jag behöver för att sedan referera till alla dem, räcker inte det?

Nu vill jag gärna ha tips på vilken av Astrid Lindgrens karaktärer jag ska analysera i min hemtentamen samt vad jag ska ha för ämne på mitt paper. De tycker att man ska koncentrera sig på verk som man inte är så bekant med sedan tidigare. Men för min del skapar detta mest ännu mer förvirring och, framför allt, beslutsångest. Ett par ämnesförslag till papern tycker jag verkar intressanta: dödsångestmotivet i Bröderna Lejonhjärta samt en analys av Emils pappa Anton. I övrigt tycker jag mycket om Pippi, Vi på Saltkråkan, Ronja och så vidare men i ärlighetens namn har jag inte läst så fasligt många böcker utan mestadels sett filmer. Det finns så oerhört mycket att välja bland. Jag uppskattar därför alla slags tips oerhört mycket!

Är i Uppsala för tillfället. Sitter uppe sent. Det är inte lätt att somna ensam.

Har tappat bort mina röda, hjärtformade solglasögon som låg i det blommiga och alldeles nya fodralet. Kan inte minnas när jag bar runt på dem sist och i det ligger den största delen av förvirringen. Hatar att tappa bort saker, men mest hatar jag att jag får sådan ångest över att mista materiella ting. Kanske sörjer jag just för att solisarna betyder nåt (London) för mig och för att jag inte lär få tag på likadana igen. Och nu måste jag ju leta ett nytt fodral. Bäver...

Nåväl. Var i Flen i några dagar. Det gick precis som jag hoppades och därmed inte alls som jag oroade mig över att det skulle bli. Att presentera pojkvän för familj och vänner alltså. Det verkar som att man gillar varandra hit och dit. Jag är nöjd, förutom att han inte fick träffa Maria och hennes kids. Och det viktigaste är ju när det kommer till kritan inte att alla ska komma superbra överens (vilket jag i och för sig tyckte mig se att man gör) utan att det inte bara är jag som ser vilken fin människa han är och hur bra han är för mig.

Joel var hur glad och söt som helst i måndags när han var i centrum för uppmärksamheten och fick ett litet trumset av sina föräldrar i present. EM-kvalet i tisdags förvandlades till en riktig målfest och därefter skjutsades jag till Gärdet och Amanda. Hon är så mysig. På onsdag förmiddag promenerade vi till Djurgården och sedan mötte vi Josefin. Hon är också mysig. Vi hade därefter mysigt i Amandas korridorskök innan det var dags för oss att gå skilda vägar. Jag mötte upp hungriga vänner från Flen och därefter anslöt vi oss till gänget från Uppsala. 

Och så bar det av på kryssning. Det första som hände i min grabbhytt (det vill säga den jag delade med bröderna samt Jacob) var att Jacob serverade rödvin. Skål. Det köptes billig alkohol i tax freen. Därefter bar det lite utför för vissa. Det är tydligt att ens mindre matchande sidor tenderar att överdrivas när man blir riktigt full. Någon ("den ständigt oroliga själen") blev nämligen rädd att någon annan började bli mindre kär och kände sig lite övergiven. Ibland är man så larvig när man är full. Någon annan skuttade runt, busade och tyckte att någon lekte mamma när denne bara försökte visa att man bryr sig. Den första skrek lite på en tredje någon (som ju inte var roten till upprördheten) bara för att få utlopp för lite känslor.

Dagen efter var det bakfylla för egentligen mest de fyra i vår grabbhytt, och i synnerhet för de två Någons. Men som tur var möttes den första någon, som skrek där på slutet av festnatten, av förståelse hos den tredje någon, medan den andra någon var väldigt bakfyllemysig. 

I det stora hela var det ändå en rolig resa och det var egentligen bara slutet på festnatten som hade kunnat vara bättre...och kanske bakfylleförmiddagen som följde på detta. Det är inte roligt att vara riktigt sådär full - för min del blir det i alla fall så vid dessa tillfällen att mitt tankesätt är hur korkat som helst.

Jag antar att jag är orolig för att det är så nytt och jag fortfarande inte har fattat att han vill vara med mig. Det skulle vara så lätt att trampa på och krossa mig. Med tiden lär sig kanske även fylle-jag att åtminstone försöka undantrycka oroliga tankar för att istället bli mer säker på framför allt sig själv (där ligger nog nämligen det mesta av problemet) men också på att han inte tycker mindre om henne bara för att han inte fokuserar på henne under en festkväll. I nuläget vet jag att fylle-jag verkligen inte lyssnar när fina vänner (Tilda) säger precis rätt saker, som dessutom är sanningen. Kanske har jag lärt mig nånting av det här.

Jaha ja. Imorgon bär det av hem till Flen för att presentera en pojkvän för familjen för allra första gången. Jag är egentligen inte orolig över annat än hur jag själv kommer bete mig. Det är en främmande situation för mig medan alla andra har gått igenom detta förr. Blir jag generad lär det inte vara någon annans fel. Och jag är ganska säker på att alla kommer tycka om honom. "Hur kan man inte göra det?", tänker jag spontant. Det kommer nog bli bra det här.

Förutom att hjälpa honom att tentaplugga ska jag försöka umgås lite med mina vänner imorgon kväll. På måndag är det som jag redan nämnt dop/trädgårdsfest för Joel, på tisdag startar sommarkursen och då är det även EM-kvalmatchen på Råsunda. Slutligen kryssningen på onsdag, vilken vi plötsligt blir 12 personer som åker på. Lär bli superkul!

Just nu sitter jag här med en känsla av att jag har försakat mitt skolarbete, trots att jag inte har något sådant kvar för denna termin. Ska kanske spela lite the Sims för att fira min frihet? Var ett tag sedan jag spelade. Får se om min dator klarar det bara...

Det har ofta hänt att jag nynnat på en låt för att sedan sätta på radion och höra just den låten spelas. Och jag kan ha mobilen på avstånd en hel dag för att sedan ta tag i den och precis därefter få ett sms. Jag kan tycka synd om mig själv och önska mig bekräftelse och så skriver någon precis det jag behöver höra i ett sms.

Häromdagen hände dock det konstigaste hittills (okej, jag vet att jag överdriver men det var verkligen konstigt): cyklade ganska sent på kvällen med ivriga tramp mot Gränby, kom efter en stund att tänka på maj månad och vad den och han har gjort med mig och jag var så fjärilsglad; lyssnade på musik och medan jag närmade mig en korsning hann jag tänka att "om en polis stoppar mig och säger att 'hörlurar är farligt för du är inte tillräckligt uppmärksam' skulle jag med enkelhet protestera för jag har jättekoll på världen runtomkring" för att sedan möta henne, ja hon som han lämnade för mig. Som tur är upptäckte jag det precis när vi passerat varandra, och det på ganska stort avstånd dessutom - men allt detta stör mig ändå på flera sätt: Jag var sekunderna innan så glad och tänkte på honom. Är det här någon slags...karma? Och sedan det där med att jag just tänkt att jag är världsbäst på att vara uppmärksam, typ. Och så var jag inte ens det. Ha!

Det där var bara en av alla knäppa saker jag tänker på. Jag tänker verkligen på tok för mycket och är rädd att det till slut ska förstöra allt bra i mitt liv.

Nåväl. Idag (ser man på klockan är "idag" snarare "igår") fick jag sommarlov. Så. Skönt. Och märkligt på nåt vis. Jag är inte riktigt beredd. När blev det sommar på riktigt? Inombords har det liksom varit sommar och lov ganska länge nu. Det är ju ännu bättre än det faktiska sommarlovet...faktiskt.

Nä nu ska jag fortsätta tycka synd om mig själv som tvingas sova ensam ännu en natt. Det är inte lätt när man har vant sig vid någons lugna andetag och mysiga värme.

Jag har ett lite udda problem som ganska nyligen uppdagats: under natten kan jag helt plötsligt sluta andas och istället... jag vet inte hur jag ska förklara det annat än som gnyenden. Som pyttesmå andetag. Som om jag inte "kan" andas och kippar efter luft. Vad beror det på? Kanske hör det ihop med att jag drömmer? Hur gör jag för att det ska försvinna så att jag istället andas normalt hela natten (och inte irriterar/oroar sängkamraten)?

Klarar verkligen inte att vara ensam nuförtiden. Kanske har det delvis med nyförälskelse att göra men mest beror det nog på att jag är som jag är. När jag inte är med honom tänker jag på vad jag sagt medan vi umgåtts; funderar över om jag varit jobbig eller sagt nåt knasigt. Tänker att jag inte vill skrämma bort honom när det fina precis har börjat. Undrar vad tusan han ska med mig till. Deppar i de mörkaste och allra mest dumma stunderna över att han faktiskt har varit kär förut och att han har varit hud mot hud med någon annan. Att han har varit såhär med andra. Samtidigt är det precis så som jag skrivit förr: jag kan inte vara arg eller ledsen över att han har ett förflutet. Och vi har det så himla bra, vi två.

Åh, jag vill bara glömma alla jobbiga tankar som tvingar sig fram.

Hur gör man?

När jag är deppig ska i alla fall jag tänka på en viss låt. Och blir förhoppningsvis mindre deppig.

Idag skickade jag äntligen in en färdig uppsats. Det var ett oerhört förlösande ögonblick. Sedan slog det mig dock: vad ska jag göra nu? Har inte opponering förrän tisdag och onsdag nästa vecka och därmed finns det en massa fritid fram till dess. Men det är ju precis när man har all tid i världen som man inte kan komma på vad man ska göra. Ett liknande problem är att det finns för många tv-serier att välja bland. Jag kan inte bestämma vad jag ska se, vilket resulterar i att inget känns lockande. Åh, mina problem är så små.

Snart är det sommarlovskick-off med familjemys, start på sommarkursen och kryssning med ett härligt gäng. Hur kan tiden ha gått så fort att sommarledigheten står för dörren? Maj månad har drömlikt susat förbi som en av de bästa i mitt liv och jag har verkligen försökt att hänga med i dess tempo.

Och vad gör man när man vill spotta på alla dumma tankar man nånsin formulerat? Jag trodde jag visste hur det skulle kännas, jag trodde jag kunde förutspå svaren - men jag var en liten flicka inombords, en flicka utan den minsta verklighetsuppfattning eller klokhet. Självklart är det inte så att jag är en helt ny person nu. Jag är ju den där flickan. Men jag ser plötsligt saker i ett helt nytt ljus och har ett lugn i själen som jag aldrig förut haft. Och jag kan inte i ord beskriva hur skönt det är att inte längre känna en ledsen, gnagande känsla av ensamhet och en önskan att bli omtyckt på det där speciella sättet. Trots att jag inte kan vara säker på att det alltid kommer vara han jag håller i handen klarar jag av att vara lycklig och det är ett ganska stort steg för min del; att hela tiden drömma (orealistiskt) om framtiden var så länge typiskt mig.