who are we to be emotional? who are we to play with hearts and throw away it all? who are we to turn each other's heads? who are we to find ourselves in other people's beds? oh, I don't like the way I never listen to myself. I feel like I'm on fire, I'm too shy to cry for help. oh, I don't think you know me much at all. this love is be and end all. this love will be your downfall. this love is be and end all. this love will be your downfall. I'm feeling down about this love. who are you to make me feel so good? who are we to tell ourselves that we're misunderstood? oh, how am I to say I'm always yours? who am I to choose the boy that everyone adores? oh, I don't see a reason why we can't just be apart. now we're falling on each other like we're always in the dark. oh, I don't think you know me much at all. this love is not what you want. this heart will never be yours. this love is be and end all. this love will be your downfall.

Ibland är världen helt uppochner. Ibland förstår man ingenting. Fula saker drabbar oundvikligt fina människor, verkar det som. Om jag bara kunde lyfta allt det onda från andras axlar och lägga det på mina egna.

Helg alltså. Tilda har nog smittat mig en aning vilket jag baserar på det faktum att jag har ont i halsen. Det är sol och fint ute men jag vill bara ligga under en filt och se på Grey's, Mad Men och Awkward. Om jag klär upp mig lite kanske jag blir inspirerad att ta en promenad i alla fall.

Stefan Liv var väl en sådan målvakt som jag ibland irriterade mig på. Han gjorde enkla missar då och då. Men han är också en spelare som funnits med i landslaget nästan så länge jag kan minnas och som har räddat laget i tuffa situationer. Någon som jag ändå tyckt lite synd om efter att ha irriterat mig på. Det är inte bara familjen som har mist någon de älskar; vi som sportälskande land har förlorat en pusselbit i hockeyvärlden. Det är klart att man alltid blir berörd när man läser om hemska olyckor (och denna var verkligen förfärlig och så jävla onödig) men jag blir extra berörd nu, av någon anledning. Kanske för att Liv var en av dem som spelade för Sveriges ära, som på ett vis försvarade vår gemenskap. Likt när jag blev väldigt berörd då Heath Ledger dog, eftersom han hade ett särskilt sätt som jag beundrar (den där "jag skiter i vad kritiker och media tycker och tolkar mina roller så att publiken blir berörd"-attityden... eller hur jag nu ska beskriva det). Egentligen vet jag inte varför jag skriver ett blogginlägg om detta. Människor dör hela tiden och hur sorgligt det än är så är det oundvikligt; men när det händer av en sådan idiotisk anledning som en flygplanskrasch är det så svårt att greppa.

ibland är reklamer så himla fina. i den här är det ju främst låten, som ni kan få hem i fullängdsversion här. visst, jag kanske inte bara ska låta den här reklamen passera utan att peta lite på detaljer med tanke på att jag ska föreställa en analytisk retoriker och eventuellt kommer arbeta med reklam i framtiden. den vill övertyga oss om att köpa deras klimatsmarta kaffe och så vidare. men jag tycker om låten och struntar i att jag borde analysera även musikens roll i reklamens övertygande syfte.

ändå har jag inte levt så länge. och kanske vill jag inte skriva om hela min bok egentligen. bara de stycken som inte lärt mig något, som inte tjänat nånting till överhuvudtaget. vet å andra sidan inte sådär på rak arm vad dessa stycken skulle bestå av men jag antar att jag bara är lite livsbitter idag. eller trött på mig själv, det är vad jag är. kanske har jag växt och mognat det senaste året. men jag tycker fortfarande inte jag har mognat tillräckligt. jag måste ständigt hindra mig själv från att överdramatisera småsaker, låtsas bli sårad för att få bekräftelse eller ta allt personligt (det vill säga sådant som det inte alls är meningen att jag ska ta personligt).

förresten är det som om jag letar efter anledningar att vara deprimerad, som för att matcha någon som är ledsen. men om någon är ledsen är det väl snarare bättre att jag håller mig glad som stöttande kontrast.

ibland är jag alltså bitter över vissa delar av mitt liv. kanske skäms jag för den känslomässigt omogna individ jag varit. men vad spelar dåtiden egentligen för roll? jag kan inte ändra något och borde nog bara se det som att allt jag varit med om på något sätt arbetat ihop sig till en deg som format mig; som ständigt formar mig från en dag till en annan.

jag kan inte riktigt minnas den första jag blev kysst av. men jag har någon som fyller varje kyss med kärlek nu. det pirrar när han ser på mig. jag är nästan lika nervös då som jag varit varje gång någon jag gillat har sett mig i ögonen. jag brukade titta bort, lät nervositeten vinna. men nu tittar jag inte bort. och det är inte en förgörande nervositet utan en som får mitt hjärta att klappa på rätt sätt och som förvissar mig om att trots att den första förälskelsen har lagt sig så finns det något annat - större - där som gör mig varm och trygg. en gång i tiden var det någon annan som höll om mig för en kort stund men jag minns inte hur det var. det enda min hud känner igen är hans hud. den doftar som inget annat och är varm när jag är frusen och kall när jag behöver svalka (oftast är den jättevarm och det är bra eftersom jag därmed inte behöver frysa denna vinter). jag frambringar ständigt fåniga ljud som nästan bara han gillar. och vilken tur att jag är bra på att klia rygg.

och att vi är ungefär lika bra på att vara fula:

Väntar på honom, på att han ska komma hit och hålla om mig under natten. Kanske vore det bättre om jag inte var så beroende av någon annan. Det är läskigt att lägga så mycket av sig själv i någon annans händer. Skrämmande att vara den som har mest behov av att prata om sina känslor. Men å andra sidan, går det att få den nivån att vara helt jämn? Jag inbillar mig att det i varje förhållande finns en person som åtminstone är lite mer orolig än den andra. För mig handlar det inte om rastlöshet; jag kunde inte vara mer tillfreds. Jag har fått det jag vill ha. Men jag fick det så plötsligt, mitt i röran. För inte så länge sedan önskade jag mig den högsta vinsten. Och nu är det som om jag har allt att förlora. Inte för att det känns som att jag ens är i närheten av att mista det fina - det här är bara rädslan i vetskapen om att jag skulle kunna förlora det om jag gjorde nånting fel.

Råkade skicka efter ett par höstskor igår. Vad gör man annars när man upptäcker att de skor man provat i affär men som var lite för stora visar sig finnas i storlek 35 på hemsidan? Synd bara att faktura och frakt lägger på 67 kr extra - jag kunde ju ha cyklat till andra sidan stan och köpt dem i affär, verkar det som. NÅVÄL. Igår fixade jag också så att mitt muppiga kontantkort hos Halebop blir ett Tele 2 Kompis Student-abonnemang om ett par veckor. Kanske dessutom borde köpa en ny mobil snart. Jag som hade tänkt vara sparsam med mina pengar...

Imorgon är det inflyttningsfest och det ska bli kuwl.

Vet inte varför. Varför, varför, varför. Sådana himlans höga toppar och djupa dalar i humöret den senaste veckan. När jag är på botten av dalen är jag betydligt längre ner än jag brukar vara när jag annars är lite deppig, så jag känner inte igen mig själv när det händer. Arg, ledsen, känner mig fulast i världen. Det tycks hänga en aning ihop med trötthet men samtidigt är det nog inte hela förklaringen. PMS kanske, men då har den pågått länge för att vara just det. Nu får det vara nog.

För jag mår bra annars, är lycklig som ni förhoppningsvis har märkt, och vill vara matchande glad till den känslan. Tur att det finns någon som kan bota det mesta av den dumma känslan.

Förresten verkar det här så himla, himla roligt. Och jag skulle vilja bli pink princess, medan naglarna gärna får piffas upp i nyans nummer 222, 245, 246 eller 248. Eller varför inte i sugar daddy.

Men nu får det vara nog med prylönskningar. Ville bara tipsa lite ifall någon får för sig att komma smygande med en present.

Idag har jag kramats och läst en ganska lång artikel. Behöver dessutom hinna skumma igenom drygt 300 sidor i en bok innan det är dags att sova eftersom vi är tre som delar på boken och dessa sidor ska läsas inför seminariet på torsdag. Men nu ska jag se True blood en stund.

Har spanat på fina plagg och jag tycker så mycket om klänningen med Peter Pan-krage, skira, kortärmade skjortan med rosett, linnet med Peter Pan-krage i spets, svarta spetsklänningen, skira blusen med molnvågor, vita toppen med blommig krage och det allra finaste: vita drömmen.

Nä, här finns absoluuuuut inget mönster att finna i min klädsmak...

Det är nästan som om han och jag - vi - hittills har bestått av ett långt sommarlov. Det började på allvar när våren gick mot sommar och B-uppsats gick mot ledighet. Nu har det varit vi i fyra månader. En tredjedel av ett år. Jag räknar inte timmar och tänker inte på detta varje dag, men slutet på sommaren för oundvikligt med sig en reflektion över de senaste månaderna. Fortfarande känns det ganska ofta lite för bra för att vara sant. Och jag svävar på ett väldigt kimmigt moln.

I veckan börjar så åter skolan på allvar. Vet inte vad jag ska skriva om i min 25 sidor långa C-uppsats i retorik men jag kanske drömmer fram en finurlig idé.

Tänkte avsluta med lite gnäll och konstatera att det verkligen är hur idiotiskt trist som helst att sova ensam när allt man vill är att begrava näsan i en varm hals. Jag sover ensam kanske en natt i veckan nuförtiden men denna enda natt är en natt för mycket. Hoppas han är beredd på att vara min värmekälla hela vintern och därmed finnas till hands vareviga natt. Närå, så krävande är jag inte såvida jag inte är mitt uppe i en megasaknad. Och jag bara saknar'n "lite" (ehrm) just nu och blundar för det faktum att senast vi sågs var i förmiddags.

Har haft en fin familjehelg i Flen där huvudaktiviteten var mormorsfirande, kramat mor och far adjö och imorgon ska jag jaga böcker på biblioteket samt en kalender på bokhandeln och slutligen ta tåget till Uppsala.

Jag frågar mig själv varför jag inte tagit några sommarbilder i år (knappt några bilder alls, för den delen). Min kamera har fått vara med mig endast en kväll och de tre bilderna som togs är så osomriga som de kan bli. De innefattar nämligen en bild på gulliga sorterar-Kim som packar upp i sitt nya hem samt en bild var på oss iklädda tomteluva. Jag kan inte direkt skylla på min kamera. Visst kunde den vara bättre. Men hur mycket jag än drömmer om en systemkamera tvivlar jag litegrann på att jag skulle vara mer på hugget när det gäller att fota. Såklart skulle det vara ganska mycket roligare men samtidigt resonerar jag nu såsom jag resonerar kring det mesta med mig själv och sånt jag gillar: jag blir ofta inspirerad av fina foton, av naturen eller personerna på bilderna som har fina kläder. Tänker nästan alltid att jag vill vara lite mer som Elsa Billgren eller någon annan som bor i mina drömmars klänningar. Vill ha ett tjusigare, mer retroromantiskt hem. Vill kunna ta vackra foton. Det är det där sista steget som jag inte tar; som jag är för lat för att ta. Jag är för lat för att låta inspirationen övergå i praktisk motivation som faktiskt leder nånstans. Och så saknar jag ju pengar också, som man behöver när man ska köpa fina klänningar och inredningssaker och skor och läppstift och nagellack och väskor och blusar och så vidare.

Den där magkatarren vill inte sluta bråka med mig. Jag går inte till doktorn för jag vet vad han eller hon skulle säga: "Du måste ändra dina rutiner". Ja, jag vet att jag måste äta mer regelbundet. Märker ju att det blir mycket värre när jag går länge utan mat för att sedan kasta i mig det.

Men nu tänkte jag vara snäll mot mina läsare och lämna ämnet min mage för att istället se lite serier. Kommer förmodligen att somna under tiden - har varit så sjukt trött idag utan egentlig anledning. Visst, jag gick upp strax efter kl 9 för ett tandläkarbesök. Men det var inte oresonligt tidigt ändå. Mystiskt. Nåväl. Just det, anledningen till tandläkarbesöket: avgjutning av tänderna för tillverkning av ny bettskena. Det var jag som bad om en ny snarare än att tandläkaren rekommenderat en. Har en gammal som jag inte längre får använda på grund av att mina tänder ändrat läge. Må så vara att jag inte var superflitig vad gällde att använda den när jag kunde men jag har hellre en som jag kan använda än ingen alls. Just nu är jag i ganska stort behov av en bettskena eftersom jag hackar tänder och biter ihop käkarna väldigt hårt på nätterna, vilket resulterar i huvud- och käkvärk samt oro inför att jag bäddar för kaosartad framtid för mina tänder (vill inte att de ska trilla sönder). Hade glömt hur det var att ta avtryck på tänderna. Tandläkaren hade en liten spade som fylldes med grön massa som stelnar efter en minut. Den där massan utlöser kräkreflexen om man inte stirrar bestämt på en fläck i taket och spänner händerna krampaktigt, märkte jag. Jag klarade av det ganska bra visserligen men var ändå väldans glad när jag fick gå därifrån.

Nu får det räcka med långa stycken fyllda med ointressanta tandfakta. I helgen var det kräftskiva i Räverud. Jättetrevligt, vilket var väntat. En aning jobbigt dock att förra sommaren mötte denna. Jag skäms lite på nåt vis, över den jag varit. Kan inte riktigt förklara men jag tror att några av mina närmsta vänner känner mig så bra att de vet hur jag menar och kanske kan berätta det för mig.

Tur är det hur som helst att jag känner mig nästan ännu mer nöjd med mitt (kärleks-)liv nu än innan helgen (trodde inte det var möjligt att tycka om honom mer än vad jag redan gjorde). Ja, det är precis som det ska vara och det är så himla fint tycker jag. Idag stekte han en omelett med bacon som vi delade på. Vi såg Arrested Development medan jag lutade mig mot hans bröstkorg. Det är nästan knasigt att sådana vardagsting får ett hjärta att svälla.

Snart är det höst. Den är förmodligen redan här, men väljer att smyga inpå oss framför att direkt dränka oss i röda och gula löv. Förra året var höstens ankomst något som skavde på min själ. Den innebar inte bara slutet på den varma sommaren och friheten den innefattade, utan också slutet på bekräftelsen jag hade kommit att behöva så mycket. Den innebar också början på en ny kurs och jag hanterar inte utmaningar särskilt väl. Åtminstone möter jag dem inte utan oro och nervositet.

Men i år... I år kan hösten inte störa mig. Visst sörjer jag att solen och värmen alltmer innesluts i mörker och kyla, visst oroar jag mig över höstterminens C-kurs i retorik. Men jag har nånting jag aldrig haft förut. Jag är inte glad varenda minut på dygnet men jag har något som hjälper mig att kämpa emot dumma tankar och dystert väder.

Den här sommaren har jag i princip varit lika lat som förra året, förutom att jag läst en sommarkurs. Jag suckar lite irriterat när jag tänker på hur lite tid jag har spenderat utomhus. Men å andra sidan är det så sjukt värt det för jag har varit inomhus med min favoritperson. Jag har haft sol i själen nästan varje sekund då jag inte haft solsken mot huden.

Jag struntar i att jag inte solat mig särskilt brun denna sommar. Jag struntar i att jag inte tagit ett enda dopp i sjön. Jag är så lycklig som har fått kramas i en vardagsrumssoffa medan solen lyste in genom fönstret.

Jag tänker inte hymla, sticka under stol med och så vidare att jag känner mig så himlans, väldans lyckligt lottad. Den dag jag tar det här för givet förtjänar jag det inte. Ibland känner jag mig inte förtjänt av det som det är nu. Ingen är perfekt men han är perfekt för mig. Kan inte upprepa det för ofta. Jag känner mig sakta bli en bättre version av mig själv tack vare honom. Jaja, klyschorna haglar. Jag menar inte att överdriva, det är helt enkelt såhär jag känner. Helt klart är jag fortfarande väldigt mycket som jag brukar vara; jag ältar, oroar mig, pratar nästan sönder hans (och andras) öron. Men jag har också lärt mig att ta åt mig mer av komplimanger, bromsa vissa av mina oroliga tankar och jag försöker verkligen känna mig värd honom. Han är den roligaste människa jag mött och det finns nånting mellan oss...nånting som kopplar oss samman på nåt vis. Jag trodde inte sånt existerade. Jag trodde att jag bara skulle bli kär i någon och att det skulle kännas bra och fint och allt, men kunde inte föreställa mig att jag skulle ha det här bandet till någon. Och det är verkligen inget min hjärna hittar på för att jag vill att det ska vara för evigt, det är jag säker på. Visst vill jag att det ska vara så länge det bara går, men det kan jag inte bestämma att det ska göra utan bara hoppas. Han vill vara med mig nu i alla fall. Därför känner jag mig så himlans, väldans lyckligt lottad.

Och åh vad jag ser fram emot när uppsatsen är färdig. Kanske imorgon om inte pluggångesten äter upp mig. Jag har haft nästan hela sommaren på mig och tänker göra halva jobbet imorgon. Procrastination. Borde inte plugga egentligen, jag bara gör såhär dumma saker mot mig själv.

En kväll förändrade mitt liv. Jag vaknade, tvingades ut i den oberäkneliga verkligheten. Det jag trodde att jag visste blev motbevisat, det jag trodde att jag kunde låta bli att känna slets fram av hans alkoholmodiga ord, det där leendet vars motsvarighet icke existerar, hans varma hand, en oändlig kram, doften vid nacken. Av det oundvikliga i alltsammans. Var den enda som inte hade fattat tidigare. Hade väl vägrat inse. Vägrat tro att jag kunde vara den personen för någon annan. Så envis, så korkad.

Och jag vill inte fortsätta ha en gnagande känsla av skuld. Det råkade bara bli så att två människor möttes och upptäckte att de borde vara med varandra. Man måste följa sitt hjärta. Är det inte nästan alltid någon som blir ledsen? Jag försöker intala mig själv det. Och det är som det ska vara nu. Så känns det. Men jag är ganska partisk. Och en aning kär, misstänker jag.

Har suttit i solen på balkongen och läst en stund. Till min stora förvåning fick jag färg väldigt snabbt. Å andra sidan räknar jag med att den ska försvinna lika snabbt. Skulle ha suttit där längre men kunde inte koncentrera mig - klarar inte svett och tänkte hela tiden att jag borde plugga istället. Men pluggar jag nu? Pfft.

Den bok jag läser för tillfället är Sputnikälskling av Haruki Murakami, han som har kommit att bli en av mina absoluta favoritförfattare. Älskar Norwegian Wood och nu har jag hittat ännu en av hans böcker som jag inte vill lägga ifrån mig. Jag märker nämligen att jag tycker mycket om en bok genom att jag inte känner för att börja läsa ännu en; oftast läser jag sju böcker samtidigt och blir på så vis sällan klar med en enda.

Kanske går tillbaka till solen ändå. Uppsatsen kan vänta och jag kommer ju bli klar i tid (intalar jag mig själv samtidigt som jag stretar emot dessa tankar och fortsätter ha ångest).

Jag har sedan länge accepterat att han inte pratar om sina tankar och känslor alls lika mycket som jag. (Jag känner faktiskt få som hanterar saker genom att prata med sina närmaste till den grad som jag gör.) Kanske är det denna skillnad oss emellan som gör att jag fortfarande måste nypa mig i armen ibland. Trots att jag vet att jag måste ha känt mer än vänskaplighet mellan oss nästan sedan vårt första samtal så vägrade jag inse det förrän jag möttes av hans känslor. Det känns som att jag hamnade rakt ner i det här utan att riktigt veta var det började för mig, men framför allt för honom. Men jag förväntar mig inget annat och jag kan och tänker inte begära att andra ska ventilera sitt inre bara för att jag ofta gör det. Kanske vill jag mest bara ha bekräftelse på att det inte vilar någon slags förbannelse över det vi har; att vi gjorde rätt i att välja varandra trots att någon annan blev sårad, att vi inte är fel. Vet inte vem som skulle kunna ge mig den bekräftelsen eller om jag ens behöver den egentligen för jag känner mig tvärtom verkligen trygg. När det kommer till kritan vill jag bara kunna sluta älta sånt här. Från och med nu ska jag försöka komma ihåg att mitt behov av att prata om saker även innefattar behovet att skriva om det. Och att jag kanske ska lugna mig på båda punkter och istället bli bättre på att lugna mig själv innan mina tankar eskalerar.

Det viktigaste och bästa är ändå att när vi är intill varandra finns inte dessa tankar. Då finns bara vi och det känns som att det är precis så det ska vara. Jag trodde att jag var en sån som behöver romantik och stora ord men är glad att jag hade fel om mig själv. Romantiken och de stora orden vilar i de ändlösa omfamningarna och de talande blickarna och det är så jag vill ha det. Mycket av det fina vilar också i alla vardagliga detaljer som gör att det här känns så rätt. Vi är en lat liten enhet; spelar the Sims en hel dag, skedar framför filmer och serier, äter från samma tallrik, dricker ur samma glas och diskar aldrig. Och jag behöver bara titta på honom för att bli varm och glad. Det gör mig lycklig.

När jag bestämt mig och faktiskt känner för att plugga dyker någon slags förkylningsinfluensaskitgrej upp och jag orkar inte anstränga hjärnan det minsta. Rakblad och snusk i halsen, bomull i huvudet. Det blir liksom inte direkt lättare att vara duktig nu. Stressångest. Och denna förkylning talar dessutom mot att jag ska kunna gå på grillfesten imorgon även om Kim inte ska flytta. Har mer eller mindre gett upp på det. Gnällmadde men ja.. inget jobbar med mig just nu, känns det som.

Men idag kommer äntligen Tilda hit och om jag orkar ska jag hjälpa henne att fixa i lägenheten. Det är en ljuspunkt i alla fall.

Det här med att ha en pojkvän. Kom att tänka på att vissa saker som jag på förhand trodde jag skulle ha problem med inte alls visade sig orsaka mig något vidare huvudbry. Som att hålla hand på stan, våga visa att han är min. Pussa eller krama honom medan mamma och pappa står bredvid. Det vill säga känna mig helt avslappnad i min roll som flickvän (vilket jag igår varit i tre månader, tjohooo).

Men såklart dök det istället upp sådant jag inte hade föreställt mig innan. Som att jag skulle sakna honom minuter efter att vi skiljts åt. Jag kan leva på doften, värmen och mjukheten vid hans hals hur länge som helst. Det är både skräckinjagande och fantastiskt att låta någon komma nära och att få komma nära. Man är mer sårbar och samtidigt mer trygg än man varit tidigare.

Förresten är han så mycket klokare än jag, vilket jag nog redan har konstaterat tidigare. Han har realistiska och logiska åsikter medan jag ofta styrs av mina känslor. Känner mig ofta så korkad när jag ska förklara anledningen till mina åsikter. Ja, jag är en känslomänniska och berörs så oerhört av historier om svältande barn och rasistiska idioter. Jag är arg på ett helt land för att det finns ett antal knäppskallar där, exempelvis förre presidenten Bush jr eller Sarah Palin. Jag bryr mig inte ett dyft om yttrandefrihet utan muttrar att alla rasister borde fängslas (i mina mest arga och uppgivna stunder tycker jag att de kanske till och med ska skjutas) på grund av sina åsikter. Nej, ingenting blir bättre om man skulle göra så. Det vet jag. Egentligen menar jag ju bara att jag är så ledsen på världen för att det får finnas en massa ondska, hemskheter och störda människor. Hoppas han inte i smyg börjar tycka att jag är en knasig idiot.