Tänker ändra header här i bloggen när jag orkar. Är fruktansvärt trött just nu. Förmodligen var jag spänd inför besöket i mitt nya hem. Det nya hemmet var inte direkt awesome (gammal spraymålning på elementet och fettfläckar på väggen - som dock ska åtgärdas, men när?), men det kan det kanske bli till slut. Awesome, alltså. Fick inte direkt det bästa första intryck man kan få av sina korridorskompisar. Höll på att få spader när jag såg det skitiga allrummet och köket. Och en sak säger jag bara: jag tänker ALDRIG städa upp efter någon annan. Antar att jag får våldgästa mina Flogsta-vänner om allt känns skit. Tur är det väl då att jag har bestämt att jag ska sluta må skit.

Just när jag har så mycket jag vill säga hittar jag inte orden. Det är nog inte meningen att jag ska säga det än.

Det är oerhört lätt att göra sig själv sorgsen så jag försöker verkligen se solen - även när det regnar. Någonstans bestämde jag att livet är för kort för att jag ska få vara feg. Ett tag framöver måste jag vara lugn och tålmodig (kanske till och med kall), men när tiden är kommen för mig att ta steget och ställa mina frågor och beskriva det jag känner ska jag hoppa.

Och när jag väl har hoppat en gång kanske jag också har lärt mig att flyga. Då kanske jag säger "Hej, du är söt. Vill du fika nångång?" till en främling.

Sena kvällar flammar något upp inom mig. Allt det som jag inte ger mig själv tid att tänka på under dagen, det exploderar. Ganska ofta hamnar delar av explosionen här i bloggen. Det innebär dock inte att jag är deprimerad och det hoppas jag att ni sedan länge har listat ut på egen hand.

Detta skriver jag inte för att jag är ledsen eller har ett hjärta i tusentals bitar. Jag vill minnas sådant som mer och mer börjar kännas som en dröm. Det kanske bara var en dröm. Jag kanske inte är en sådan som verkligen upplever sånthär. Kom också att tänka på en sak: Jag kanske delar med mig av för mycket personligt, men å andra sidan finns det ingen som vet vad jag tänker eller känner allra längst inne. Ingen vet allt om mig och jag kommer aldrig skriva mer än jag är bekväm med att mina vänner vet. Dessutom är det bara mina närmaste vänner som förstår vad saker och ting handlar om. Så, här är det jag behövde skriva ner:

Det var fest. Mjuk och sliten hand att hålla. Fina (och kanske något barnförbjudna) ord som man inte riktigt minns, tyvärr. Någon som var fascinerad av min cocosdoftande hud, en doft som obviously uppstått på onaturlig väg för att eventuellt locka till sig denne någon. Någon som sedan sa att den verkligen tyckte om min doft även när cocosdoften avdunstat. På en stol, i en soffa, under himlen, på ett golv höll någon om mig.

Det var natt. Två nätter med minnen som smälter samman. Många fina ord på ett annat språk som är ganska likt vårt men som jag önskar jag förstod bättre. Lutade huvudet mot någons bröstkorg. Höll om och andades in den förtrollande doften, kände värmen. Någon strök håret ur pannan och pussade den när man trodde att jag sov. Någon tappade taget i sömnen men kom alltid tillbaka för att åter hålla om. Varm sked, hand på magen. Pussar på örat och nacken. Jag var mitt emellan sömn och verklighet, frös och mumlade efter kroppsvärme. Någon drog mig intill sig som om jag var det finaste som fanns. Närheten. Närheten...

Det är doften. Det är doften som är drogen.

Evigt tacksam för så många fina ögonblick. Don't cry because it's over, smile because it happened. Jag ska verkligen anstränga mig för att komma ihåg det. Jag tror på mig själv, att jag kommer klara mig igenom vad som än sker (eller inte sker).

Vet inte om jag orkar med att vi befinner oss här. Det är ett förvirrande mellanting. Som en stor fråga utan ett enda litet svar. Jag vill veta allt men jag vågar inte kasta mig ut och riskera att inte ha nånting kvar.

Förresten har jag insett varför jag är som jag är, det vill säga varför jag har dålig självkänsla och ett ganska dåligt självförtroende. Det är sådant som ska börja byggas upp när man är liten; ja låt oss säga när man är ungefär åtta år. När jag var ungefär åtta år fick jag en ätstörning. När jag var ungefär åtta år kom jag hem från skolan och berättade att en klasskompis hade sagt "Kom nu kortis så går vi" och att jag därmed inte ville "vara liten och tjock, utan lång och smal". Barn har sådan livlig fantasi och min fantasi ledde till att jag trodde att man blev lång och smal om man åt lite mindre. Min fantasi ledde till att jag inte byggde upp en självkänsla. Den ledde till att jag fick sitta kvar med min fröken i matsalen och äta upp min pyttipanna. Den ledde till att jag svimmade hemma i trappan för att jag inte hade ätit ordentligt. Detta är inget jag minns. Nej, jag minns inga negativa tankar om mig själv och det faktum att jag har förträngt det måste innebära att det verkligen var något som var fel.

Jag skriver inte detta för att få sympatier. Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig. Detta är helt enkelt en plötsligt uppdykande självinsikt som jag vill dela med mig av. Idag är jag kräsen vad gäller mat och jag vet varför. Idag är jag inte en sådan stark människa som jag borde vara och jag vet varför.

Jag kan inte låta bli att tänka hur jag hade varit som person om lilla åttaåriga versionen av mig inte hade kommit fram till en såndär dum slutsats. Det känns som att jag missade något viktigt; en grund jag hade behövt stå på. Jag undrar om jag nånsin kommer hitta den där självkänslan. Jag vet egentligen inte vad den handlar om. Jag har svårt att skilja på att man accepterar samt älskar sig själv och att man är narcissistisk. Jag avskyr de personer som sätter sig själva först, de som kan stirra på sig själva i spegeln i timmar, de som alltid måste vara i centrum. Kanske är det på grund av min rädsla att bli som dem, som jag inte vågar riktigt tycka om mig själv. Jag har svårt att ge komplimanger men ännu svårare att ta emot dem. Jag är nog rädd att om jag tar åt mig av en komplimang så kanske folk tycker att jag är självgod. Det är så himla dumt, för när man ger en komplimang så menar man den såklart och vill att personen i fråga ska ta åt sig. Om jag blir bättre på att ge komplimanger kanske jag också blir bättre på att tacka och ta emot?

Jag har självinsikt. Ja, jag vet vad jag måste arbeta med. Varför är det då så oerhört svårt att ta det första steget? Kanske för att det första steget skulle ha tagits när jag var åtta år.

Åh.

Här kan jag ännu höra röster
ditt andetag emot min hud
Hur du varsamt tog mig till dig
som en vacker sommarbrud

Här är mitt liv
och jag ger dig allt jag äger
Här stannar min tid
du såg mig som jag är

Jag kanske verkar ha hamnat där jag brukar vara: olyckligt önskandes att han visste vem jag var. Men denna gång är annorlunda. Så annorlunda. Jag inbillar mig ingenting, för det finns en verklighet att minnas. Du är inte upphöjd på piedestal för jag vet att det finns en verklig människa där. Jag vet mer om denna person än någon av de tidigare, om än inte i närheten av tillräckligt.

Aldrig tidigare har jag kommit någon så nära. Aldrig tidigare har jag kommit någon så nära och samtidigt accepterat att jag kanske aldrig får komma ända fram.

Acceptans hindrar dock inte nyfikenhet. För samtidigt inser jag att det var nära utan ord. Visst har vi pratat, men det är tydligt att ingen av oss har visat det vi gömmer längst inne. Särskilt inte du. Det är synd, för jag vet att du är mer än ett skal. Jag vill veta vad som finns innanför, jag vill veta om jag ska minnas dig med styrka och hoppas på framtiden eller låta dig hamna dig i bakgrunden.

Jag är förskräckligt förvirrad och lite sorgsen, men jag är inte heartbroken för du har inte gjort mig illa vare sig med eller utan avsikt. Dock är jag rädd att om vi bara lämnar det såhär, kommer jag kanske förstora upp det så att jag sårar mig själv.

På något sätt måste jag få dig att förstå att jag aldrig kommer bränna dig. Få dig att förstå att du kan öppna dig och visa något av det som finns där inne. Om jag så bara kommer vara din vän eller om vi växer till något mer.

Kent får avsluta och Joakim Berg får sjunga det jag vill säga:

Hur känner du nu?
Känner du någonting?
Hur känner du nu?
Jag väntade mig ingenting

Att man kan känna så mycket när man är nästan säker på att man inte känner något på riktigt. Denna vecka är en pina, jag står inte ut med att det inte blir fredag. För på fredag kanske jag får svar på mina frågor. Jag orkar inte längre sitta här och vända ut och in på allt. När jag pratar med mina vänner ser jag de bra sidorna, men när jag är ensam med mina tankar gör jag det motsatta. Jag oroar mig och uppfylls av en känsla att jag måste fixa något som är trasigt. Men jag ska inte förstöra något, inte vara ivägen så att jag till slut blir vad jag (ensam med mina tankar) fruktar att jag har börjat bli redan innan det riktigt kommit igång: ointressant.

Jag borde inte tänka framåt alls, och särskilt inte på hur jag kanske kommer må på söndag när jag somnar och på måndag när jag vaknar. Vi har redan rett ut det där, att det inte kommer bli något som ska leva vidare. Ändå är jag ganska säker på att vi båda vill att något ska existera i helgen. Kan man verkligen begränsa det till en helg? Om det är fint kanske man vill att det ska fortsätta för alltid? Hur det än utspelar sig har man inte någon avstängningsknapp - vi kommer inte skiljas som två tomma skal utan tankar.

Det som känns bra just nu är att jag verkligen ser fram emot helgen och att jag för första gången tror på mig själv. Detta tack vare alla fina ord. Jag ska göra mitt yttersta för att slappna av. Det som är menat att ske ska få ske.

Förresten har jag kokat ihop en egen liten fräckis (eller kanske rentav raggningsreplik, vad vet jag?) and please don't hate me, hähä:

"Vet du vad som skulle se bra ut på mig?"
"Nej, vadå?"
"Du!"

Det som upptar det mesta av min tid just nu är att vända ut och in på den kommande helgen. Jag försöker att inte tänka längre än fredag klockan tre men det är så svårt. Jag ser hur vattnet drar sig bort från land, för att sedan vända om och resa sig i en mastodontvåg som exploderar mot det som råkar vara jag.

Drunknar jag?

Simmar jag tillbaka mot land som om inget hade hänt?

eller

Lyfts jag som en raket ur vattnet och färdas bort i klorna på en vacker örn?

Har varit så himla busig de senaste dagarna och det verkar ha lönat sig. Frågan är om detsamma kommer gälla om en vecka? Man måste kunna leva upp till de förväntningar man har byggt upp, till den person man har byggt upp. Jag hoppas verkligen jag lyckas. Jag vill verkligen lyckas. Jag måste vara tom då. Inte tänka och förstöra allt. Bara vara. Gå helt emot mig själv. Jag vill verkligen lyckas.

Gårdagen känns som ett test. Det var som att den som bestämmer ville att jag skulle inse något om hur jag känner.

Den överanalyserande och negativt tänkande delen av mig säger att resultatet blev: jag är inte bra på att hålla mig i skinnet. Oundvikligt har jag hamnat där jag inte skulle vara. Och nu vet jag inte om jag vill bort härifrån eller om jag vill att även du ska komma hit. 

Visst överanalyserar jag?

Ja, nu vet jag. Och jag har ju hela tiden tänkt likadant. Att det är så det måste vara. Och jag ska klara av det, för första gången i mitt liv. När det nu är på riktigt kanske jag också kan hantera det på riktigt och inte bara fastna i dröm och fantasi. Och det är bara någon som du som vågar ta upp det. Det är bara någon som du som bryr dig så om andras känslor att du vågar. Det är bara någon som du som säger att det värsta du kan tänka dig är att jag skulle vara ledsen. Jag har sådan tur i oturen, kan man säga.

En del av mig vill att det ska bli ett såntdär pang när vi ses och att du inser att det inte går att lämna det till endast ett fåtal ögonblick. Inser att det finns något hos mig som din själ har letat efter. Men å andra sidan ska vi inte ens leva i samma land. Ja, å andra sidan vill jag inte att någon ska vara ledsen. Särskilt inte du.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Allt är en enda röra. En fin sådan. Jag kan inte läsa klart Vågorna av Virginia Woolf, en bok jag tycker så mycket om men som kräver full koncentration. Jag kan nämligen inte fokusera. Jag säger "Va?" och "Förlåt?" och hoppas att jag inte sårar någon.

Mitt i allting är jag så rädd att det ska rasa och att jag ska gå sönder. Men samtidigt vet jag att jag inte ska tänka så. Man ska inte ta ut något i förskott. Jag ska inte vara som jag alltid är: jag ska inte tänka ut alla trista saker som skulle kunna hända.

Jag vill inte vara ensam om att tänka på någon. Jag vill veta vad den andra tänker, vad den andra vill. Jag vill inte vara den enda som blir varm i själen av några små ord. Jag vill inte vara den enda som känner att det skulle vara fint om det blev något, samtidigt som det inte måste bli något stort.

Till slut måste jag nog ställa mina frågor, kanske när sommaren har blivit höst och Uppsala åter har svept sitt universitetstäcke över mig.

Man blir inte mindre förvirrad av nattliga samtal.
"Får du stå ute alldeles själv nu?"
"Det är det värt."

:D

Trots att jag har talat ut med någon kan jag i efterhand bygga slagkraftiga argument som jag borde ha använt, och därmed bli arg och ledsen på nytt. Jag skulle till och med vilja säga att det är typiskt mig. Det är även typiskt mig att ta åt mig när jag kanske inte borde. När påståenden kanske inte ens är riktade mot mig. Jag hatar att känna att jag har sårat någon. Men jag måste lära mig att acceptera att någon kan vara ledsen utan att det är mitt fel och utan att vara ledsen på just mig. Allt kretsar inte kring mig och jag hatar när jag för en sekund tror det motsatta. Men jag hatar inte mig själv, även om det kan verka så. Jag tycker illa om den del av mig som inte vill förbättras.

Idag var det meningen att jag skulle mysa i Johannas pool tillsammans med henne, men vädret är inte poolanpassat. Hoppas vi får en ny chans snart.

Ikväll ska jag se på när mina vänner grillar. Mamma lagar spaghetti och köttfärssås och det vill jag gärna äta, så jag avstår från att grilla. Det ska bli trevligt att umgås och slippa undan de mindre trevliga tankar som uppkommer när jag är ensam.

Jag kopierar vissa inlägg från min lunarblogg. Lunarstorm ska ju snart läggas ner och nostalgisk som jag är vill jag spara lite av det jag skrev. Tyvärr finns det så otroligt mycket som jag skäms över. Det är som att en helt annan person har skrivit i mitt namn. Jag avskyr att läsa och ändå gör jag det. Ändå sparar jag en del av den gamla Madeleine. Hon som verkade ha det så lätt men inte visste ett dugg om livet. Dagens Madeleine kanske inte är så annorlunda. Hon vet inte heller särskilt mycket om livet.

De människor som inte öppnar sig för någon är nog ganska smarta ändå. De vet att om man släpper någon in på livet så tar denna någon en bit av dig och ger den kanske aldrig tillbaka. Och det värsta är de gånger då man låter någon ta en bit och man själv inte får göra detsamma. Allt blir förgäves. Inte är det konstigt att man är rädd om sitt hjärta.

Ibland tänker jag på mitt hjärta och önskar att det vore större. Då skulle jag kunna bry mig mer om andra och faktiskt kunna andas igenom deras bekymmer utan att det minsta känna att det är lite jobbigt även för mig. Men nu är det så att när någon blir ledsen så blir jag rädd och förvirrad och samtidigt arg på något vis. Tankar om att man inte kan leva sitt liv i en bubbla och att man måste se världen (och inte bara sin plats i den) dyker upp. Men det beror nog på att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera situationer där man inte kan göra något för att det ska bli bra igen. När jag blir sådär irriterad och arg på andra är det nog mig själv jag är arg och irriterad på egentligen. 

För jag vill ju vara en bättre människa. Den bästa jag kan vara. Det är vad det handlar om.

Idag har jag sett ner på mig själv. Det slutade när jag gick på promenad. Ingen mår väl bra av att sitta inne hela tiden. Jag mår jättebra av en promenad.

Jag mår illa när jag äter och jag vet inte varför. Det får resultatet att när jag är hungrig eller sugen på något, blir jag ledsen när jag äter. Kanske är det bara en sommarsvacka. Hoppas på det.

Ikväll har jag tänkt se film, närmare bestämt The Bounty Hunter och Youth in revolt. Den första för att jag gillar både Gerard Butler och Jennifer Aniston men inte har några större förväntningar på kvalitet. Vad gäller den andra har jag å andra sidan gigantiska förväntningar. Jag tror såhär på förhand att den inte kommer göra mig besviken. Älskade Michael Cera.

Jag känner mig sådär pirrig och uppskattad som jag sällan förmått mig själv att känna förr. Och nu behöver jag inte ens förmå mig själv, för det sköter någon annan.

Idag sov jag till tolv. Igår sov jag till ett. Jag kanske sover för att det är så jävelusiskt varmt. Kanske för att jag inte ska märka att jag är ensam på min luftmadrass för två.

Jag hoppas innerligt att min sommar inte redan har haft sin peak. Det skulle å andra sidan vara en väldigt fin peak, den där midsommaren. Men det är ju nästan två månader tills lovet är slut och jag vill gärna uppleva fler höjdare. Vänta, jag ångrar mig - jag vågar inte hoppas.

Ikväll ska jag mysa med mina vänner på en ö och gratta Karro och äta tårta och dricka saft och eventuellt bli kallad casanova.

Vad är väl en midsommar i de värmländska skogarna? Jag hoppar över negativa ord och säger: underbar.

Det blev inte som jag hade förväntat mig. Det blev bättre, och det blev underligare. Roliga lekar, trevligt sällskap.

Hålla handen hela kvällen, sova sked. Hand på en mage som darrar av pulsens snabba slag, pussar i nacken. Knappt två timmars sömn.

Det blir nog inte mer. Men det öppnade mina ögon.