Hasse Aro. En sån karl!

Känner mig så himla ofräsch just nu. Hoppas koksaltlösning kan förbättra situationen. Kanske kan också solens strålar få mig att glömma.

Det är varmt och jag kan inte sova. Och jag vågar inte lägga mig ner för då får jag en kittlande, slemmig hostattack inom tio minuter (mysigt va?). Så jag tittar på tv3play istället. Efterlyst är bra grejer, det.

Lyssnar på Lady Gaga. Hon är cool och allt kring henne är så smart och fyndigt. Det är som att hon lurar oss alla och möjligtvis även är från en annan planet. Och vore inte det lite häftigt? Utomjordingen Gaga.

Livet är lustigt. Om man umgås för mycket med bara sig själv är det snabba svängar. Ena dagen har man bestämt sig för något och nästa dag känns det motsatta mycket trevligare. Man är som modigast när man inte behöver använda sitt mod, det vill säga när man sitter och funderar på om det är värt att våga eller ej och kommer fram till att ja, det är det. Man arbetar ut en plan på vad man ska säga men inser "i studens hetta" inte att man nog aldrig kommer våga säga det.

Hur mycket jag än solar är jag aldrig brunare än någon annan. Eller visst, nån stackare kanske är lite, lite blekare än jag. Kanske är det precis när det blir olidligt varmt och svettigt och jag tar skydd i skuggan, som jag istället borde stanna kvar i solen och därmed kunna bli ordentligt brun? Okej, helt hopplöst är det inte - jag har många fräknar (♥) och är nog ganska brun ändå om man tittar noga (och eventuellt jämför med mitt vanliga spökbleka jag).

Imorgon är det lunch på thai och sedan mys på kvällen. Jag behöver verkligen umgås med mina fina vänner.

Oh so pretty: Moto Boy – Blue motorbike

Föga förvånande är det Oskar Linnros som sjunger det jag vill att någon ska höra på en brygga i sommarnatten:

Sträcker upp mina händer
Tror att det här kan vara början på nått stort
Jag står precis på gränsen
Horisonten är nån annans konstruktion

Brukade hata mig själv
Måndag-fredag blev en kedja kring min fot
Men det är nånting ikväll
Som får mig att tro att vi kan gå

Genom eld
Bara för kväll
Håll den tänd
Vi kan gå I eld

Sommaren 2008 som jag tyvärr inte kommer ihåg som mycket annat än min första säsong på GB. Men jag fokuserar förmodligen för mycket på att jag fortsatte som den eviga singeln. Jag var förvirrad efter att ha lämnat gymnasiet bakom mig och ganska orolig inför mitt livs hittills största beslut - att spendera ett halvår i London. Visserligen skulle jag ha en av mina bästa vänner som sällskap, men jag hade aldrig bott utan föräldrar eller tryggheten som Flen erbjuder.

Jag skrev ett mejl och sa tack och hej till någon som jag hade låtit betyda så mycket mer än vad personen förtjänade. Story of my life, som ni som inte har märkt det förr sannerligen kommer märka när som helst.

Tidig morgon den femte oktober 2008 var jag en nervös och stressad tjej på en flygplats som lät dessa känslor gå ut över sin familj som hon kanske inte skulle få träffa på ett halvår. Halvt medvetslösa spenderade Amanda och jag sedan dagen tillsammans med Sofie som bland annat letade fotbollsskor i Burnhams motsvarighet till Stadium eller Intersport. Vi besökte även Windsor med tillhörande slott och åt halvdassiga mackor.

Jobb på Zizzi Finchley O2 och bostad på Finchley Road. Det var mycket som hände i London men det fanns även många dagar då ingenting hände mer än att jag chattade med mina vänner hemma i Sverige. Tisdag fjortonde oktober 2008, vår andra träningsdag, hade två personer med sig en tredje som kom att vända upp och ner på mig utan att ens veta om det.

Jag insåg det inte då, men visste att jag skulle inse det senare: det var aldrig så bra som min fantasi ville få det till. Jag lät en charmig maskin slå mig till marken, så hårt att jag inte kunde resa mig förrän långt senare. I december kröp jag fram på jobbet. I januari fick både jag och Amanda nog. Vi klarade oss sedan till april utan att tjäna pengar. Fortfarande kan jag inte förstå hur det gick till. Jag hade aldrig klarat London utan Amanda.

Den där sista tiden i London kan jag se tillbaka på och vara lite besviken på mig själv, men samtidigt tänka att jag hade gjort precis samma sak om jag hade fått chansen att göra om det. Man tar saker för givet, uppskattar dem inte riktigt när de väl är där. Idag saknar jag London så grymt mycket men vet att jag på något sätt i slutändan ändå spenderade min tid där på ett bra sätt.

Tjugonde april 2009 landade vi på svensk mark och möttes av Annika och en påse lösgodis. Hemma i köket på januarivägen väntade pappa och även ett brev från GB som förklarade att jag skulle få spendera även den kommande sommaren med att göra glass.

McFly i Oxford sjätte maj 2009. Det var bara en dröm, det tror jag.

Sommaren 2009 sprang även den förbi som ett moln på minneshimlen. I början av augusti såg vi Snow Patrol och U2 och bodde i en bil mitt i Göteborg. Jag var rädd för att börja ett nytt kapitel men hamnade ändå till slut i Uppsala tillsammans med Jessica. Och jag överlevde därefter mycket tack vare henne.

Grupp 5 (senare 3) visade sig vara en alldeles jättebra klass. Jag hittade nya vänner, vissa för livet. När höst började gå mot vinter hittade jag något vackert, som efter en fika på Ofvandahls visade sig inte passa mig alls. Kanske blev jag rädd och överdrev därmed, men samtidigt ska man nog gå på känsla när det gäller... känslor.

Första året på universitetet gick så mycket snabbare än jag hade kunnat ana. Tiden som sambo med Jessica gick mot sitt slut och det smärtar oerhört. Samtidigt känns det som att livet styr mig i den riktning som passar. Förmodligen behöver jag bo helt själv, åtminstone för en stund, för att bli den jag ska vara.

Vad gäller själva studierna pressade jag (och förmodligen ingen annan) mig själv något oerhört. Ibland tills dess att jag knappt visste om jag var levande eller ej. Min största kritiker är jag själv. När man ser på resultatet är det ganska tydligt att jag underskattar mig själv: av totalt åtta delkurser kunde man få VG på sex av dem och jag fick VG på fem, det vill säga VG i både Retorik A och B.

Nu är det sommarlov på riktigt för första gången på flera år. Från jobb på GB hela sommaren till inget jobb alls. Jag blev otrolig jävla arg, då jag hade planerat mitt liv efter jobbplanerna. Inga pengar får jag, mer än återbäringen. Och ingen återbäring nästa år. Och vi ska ju åka till London. Och jag avskyr att behöva komma med svansen mellan benen och låna pengar av familj och vänner. Men jag måste nog lägga stoltheten åt sidan.

Lagom till försommaren hittade jag ännu en sak att sätta på piedestal. Det gick från ingenting till ingenting med nånting. Piedestalen tippade över. Och jag kom att inse att föreställningar om personer nästan aldrig stämmer. Och jag kom att inse att jag är glad att det är så. Och jag tror att jag ska lämna det till ödet.

Ser på VM i Sydafrika och önskar kanske ibland att jag var där. Kanske.

Idag har jag, likt gårdagen, promenerat genom ett Brogetorp i kvällssol och insett att jag är värd något fint. Jag är värd mer än att sitta och vänta eller hoppas. Jag kommer aldrig bli den snyggaste i ett rum men jag har tröttnat på att ibland önska det. Jag måste klara av att människor tittar på mig. Det är inte alla som tycker att jag ser konstig ut. Kanske är det inte ens många som tycker det. Kanske är det bara ett fåtal som tycker det, och då kan väl de få tycka det.

Jag ska från och med nu vara svårfångad på ett bra sätt, på ett sätt som är intressant och inte - som tidigare - förbryllande. Livet som lycklig singel är värt mycket mer än livet som olycklig tjej som letar så mycket att hon aldrig finner något. Och en dag, kväll eller natt behöver inte bli något mer. Kanske lär jag mig att acceptera det när jag behöver.

Just nu önskar jag mig en sommarkväll på en brygga där jag spelar upp en låt för någon som förstår.

Mitt mål för resten av livet: prestationsångesten jag ständigt lägger på mig själv inom alla områden i livet, den ska bort.

Jag har svårt att se det ljusa i tillvaron när vädret är såhär. Det får mig att känna mig otillräcklig och värdelös. Särskilt när jag måste prata om pengar eller att jag inte har nåt jobb samtidigt som det är såhär dåligt väder för då slutar jag aldrig tänka på det trista som ständigt väntar på att få uppmärksamhet. 

Optimister lever kanske längre än pessimister men jag har en känsla av att realister lever allra längst och jag ser mig nog snarare som realist än pessimist. Det är inte som att jag går runt och är sur eller deppig hela tiden. Eller, såhär är det nog: jag en drömmare, men när jag drar fram min realistiska sida och inser att jag drömmer för mycket om sådant som är otroligt eller omöjligt så blir jag något av en pessimist och livet får gråa moln.

... men först vill jag uttrycka min kärlek till Oskar Linnros och hans nya album Vilja bli. Galet bra och träffande! Ungdomens bekymmer. Särskilt 25 och Från och med du tycker jag om (och de är dessutom tvillingar). Godnatt.

Uppdatering: Oskar Linnros, vilket underbart vackert namn. Tror jag ska byta mitt mot det.

Jag mår bra egentligen. Men oj vad det är skönt att skriva ner alla småsaker som skaver. Det borde jag såklart göra i min fina anteckningsbok som ingen får läsa, men det är mycket lättare här. Jag får inte ont i handen och fyller inte upp en hel sida med bara tre ord (jag skriver så stort). Och så känns det på nåt sätt som att jag anstränger mig mer här, för att varken säga för mycket eller för lite.

Om det bara vore enklare. Det ska inte vara enkelt, men det ska heller inte vara såhär svårt. Kanske är det bara inbillning, men det känns som att jag kan göra vad som helst nu, helt plötsligt. Som att jag vågar. Och att det kan gå vägen om jag bara får en chans. Jag tycker inte man ska behöva arbeta för att ens få en möjlighet. Det förstör det roliga och det gör att man ligger vaken på natten och tänker och sedan fortsätter att tänka under dagen och sen...

Hur får man någon man inte känner att tycka om en? Vad säger man för att få någon att falla? Jag önskar man kunde börja tycka om varandra samtidigt. Så att den ena inte behövde undra om den andra bara tycker att man är en jobbig liten tjej. Men sen då - tänk om den andra faller medan den jobbiga tjejen plötsligt inser att det (han) inte var som hon trodde? Det, är jag ganska säker på, är en risk de flesta tar och i synnerhet den jobbiga tjejen eftersom hon drömmer så mycket.

Idag har jag återigen förbannat vädret och även min onda hals och tunga huvud. Spelat The Sims. Imorgon vill jag ha sol och endorfiner.

Snart gör jag vad som helst för att få det jag vill ha. Jag vet inte om det är dåligt eller bra.

Ibland kommer underliga minnen för mig. Sådant som man, då när det utspelade sig, inte trodde man skulle komma ihåg långt senare.

Lucia på ålderdomshemmet då jag fick ha kronan. Skoldiscot där jag blev ihop med Jesper för första eller andra gången och vi dansade tryckare och han var två meter längre än mig och mamma som var dörrvakt hade lovat att inte tjuvkika men gjorde det ändå. Skoldiscot där Sebastian och jag var ett par och vann tryckartävlingen och fick varsin Markoolio-skiva. Alla gånger vi lekte Tjuv och polis eller På rymmen eller Burken och det aldrig slutade vara roligt. Den långa rulltårtan på muren. Väskkön på busshållplatsen och Under hökens vingar kom. Jag hade huvudrollen som Hoppsan i en alldeles egen scen i vår årskurs sista skolteater. Skolavslutningen då Lina skulle ha håret i olika frisyrer beroende på om Samantha hade blivit bra eller inte. Skolavslutningen i femman då vi fick en ros av vår lärare. Dagen hemma hos Ingela när hon inte längre skulle vara vår lärare.

Första dagen i sexan då vi fick veta vilken klass vi hade hamnat i. Två personer som bråkade om en stol när vi skulle skriva historiaprov. MEJP. Jojo, Elin, Lina och jag vann nästan alltid tipspromenaden på högstadiet och jag minns särskilt den gång vi fick ett underligt pris av Ellinor (var det en apa på en penna?). Dansen i ring på balen i nian då jag fick agera man. Skolfotograferingen då jag och Josse hade likadana rutiga strumpor och fotografen hade vita byxor med suspekta gula fläckar. Jojo, Elin och Lina sa att man minsann inte kan vara kär i en kändis men jag sa att det var jag visst, så det så.

Jag hade lovat mig själv att inte skriva om uppblåsta ting igen och framför allt hade jag lovat mig själv, samt en och annan vän, att inte längre blåsa upp saker. Nu är det dock så mycket som snurrar och som gör det omöjligt för mig att se något annat. Och jag har tyvärr så dåligt självförtroende att jag hänger upp mig på saker och personer. Och det är så oerhört lätt att platta till mig. Om och om igen.

Kanske hade jag på förhand föreställt mig ett oerhört trevligt och överdrivet scenario. Såhär i efterhand kan jag säga att det verkligen inte blev som jag önskade. Jag är en sådan människa som grubblar över och analyserar minsta lilla. Och jag kan inte få ordning på nånting.

Jag såg förbi mig själv och den fega lilla kråka jag annars är. Jag vågade. Men det tjänade ingenting till. Och jag kan inte komma fram till om det var jag som inte var önskvärd eller om alkoholen spolade bort allting. För saker och ting stämmer inte riktigt överens. Som ett uttalande om att "ingenting är omöjligt så länge [jag] arbetar för det" kontra det verkliga agerandet (le och dansa vidare) då jag försökte "arbeta".

Om någon kunde lugna mig och berätta precis vad allting betydde (eller hur lite det faktiskt betyder) skulle jag vara evigt tacksam. Jag var så arg mot slutet. Jag är fortfarande arg. På mig själv. Jag lovade. Det skulle inte bli såhär. Jag är nog en sådan som gillar jakten. Egentligen är dock en stor del av mig så rädd för att ta de första stegen, för jag vet inte hur man gör eller vad man ska säga - jag har ingen aning! Å andra sidan ökade bara känslan inom mig ju mer jag fick av det lilla som gavs. Jag vet inte vem du är men det verkar vara just denna faktor som gör att jag inte kan slita mig. Och jag vill så väldigt gärna att det ska finnas en möjlighet, en chans att du inte är riktigt den där personen jag fick se och som gjorde mig arg och besviken. Du ville väl dansa med dina vänner och fira - inte prata med nån efterhängsen liten tjej. Jag förstår det. Men jag önskar att du såg mig och att du gillade det du såg och att du kanske inte heller vet hur man gör. Eller så önskar jag att du kanske inser detta i efterhand.

Ja, jag hoppas det sitter någon där ute som minns och som kanske undrar vad man gick miste om.

Jag lyssnar på Joni Mitchell ty hon är verkligen fantastisk. Vet att jag behöver sova, men det är alltid som svårast att somna när man har talat om för sig själv att det vore bra.

Idag har jag vandrat i rutiga skor mot innerstan för att möta Sara Mårtensson en sista gång innan vi skiljs för sommaren. Det var närapå att hon gick förbi mig där jag stod och väntade, då min hårfärg plötsligt har närmat sig hennes och hon först inte kände igen mig. Passexpeditionen var stängd såhär på pingstafton, så ett pass får jag skaffa någon annan vardag under den närmsta tiden. Sara och jag vandrade i affärer där hon köpte hopprep och jag diverse saker för olika presentkort. Vi drack cola och åt bullar på ett svalt café. Därefter bestämde vi oss för att (för första gången!) besöka Botaniska trädgården - och bländades båda två av det vackra. Vi skymtade fyra brudpar som hade valt trädgården som antingen vigselplats eller fotografimiljö. Uppe vid slottet hade ett av dem mottagning och vi satt på en stenbänk och spanade på dem. Slutligen kom vi överens om det vi båda hade gått och hållt inne med: att vi borde äta sushi. Det gör vi så sällan annars, liksom.

Bra dag! Förutom att Sverige förlorade på det värsta sättet som är möjligt. Dock kan man ju inte sörja detta för alltid. Världen stannar inte upp för något sådant. Då är det lika bra att flyta med strömmen.

Slutligen har jag som vanligt funderat. Om jag inte längre låter andra trampa på mig, kanske jag även slutar trampa på mig själv? Ibland känns det som att jag är värd mer än det jag tänker om mig själv. Det finns dagar då jag vill sjunka genom jorden när folk iakttar mig där jag går. Det finns å andra sidan stunder då jag rätar på ryggen, ler och får spänst i stegen. Jag hoppas att det blir fler sådana stunder. Både jag själv och de jag umgås med skulle tjäna på att jag på allvar började se mig själv i ljus istället för mörker.

Glömde nämna att The Beach Boys även har skrivit The little old lady from Pasadena. Go granny, go granny, go granny goooo! Modigt ämne att skriva om.

Inatt drömde jag om ett triangeldrama mellan mig, Alexander Skarsgård och Joel Kinnaman. Det slutade med att jag inte kunde välja och att de försvann. Inte the happy ending jag ville ha! Sen vaknade jag och började med mitt uppdrag för dagen: att få håret att se fräscht ut, utan att tvätta det. Jag skulle till frisören kl tre och tänkte att det är lättare för henne att tvätta håret om hon ville, än att göra det smutsigt om hon skulle behöva ha otvättat hår som grund till färgningen. Och ja, sen var jag hos frisören och efter två timmar hade jag fint hår (efter diverse små missöden såsom avfärgning och hår som fastnade i sönderfallande hårtork). Om ni mot förmodan har missat min egobild av resultatet så finns den på facebook.

Jerry Maguire på tv. Har inte sett den förr. Hittills är den awesome.

Everywhere people stare each and every day
I can see them laugh at me and I hear them say
Hey, you've got to hide your love away

Att bara ha 26 låtar på skiva får mig att vilja lägga (om det så vore mina sista) slantar på fler skivor fyllda med denna musikmagi. Försök hitta det, men det kommer aldrig finnas något band som når upp till deras nivå. Man behöver inte ens gilla musiken, bara komma ihåg hur egen den var när den lanserades samt hur älskad den fortfarande är av så många. Och The Beach Boys slet av sig håret för att slå dem. Jämför man de två banden finner man att strandpojkarna skrev en låt om surfing. Å andra sidan skrev The Beatles om LSD. Men: vilket av dessa alternativ är mest rocknroll?

Nu råkar det vara så att jag gillar både The Beach Boys och The Beatles. Det var inte meningen att utvecklas till någon slags tävling. Man kan konstatera att den musik som föräldrarna gillar är bra (med vissa undantag, såklart). Det var i och för sig en något underlig slutsats. Hejpa.

"You work for 15 years and then you're sorted for life." Jäkla Greg Mr bananskalgenomlivetmenändåinte.

Jag har fått hem mina fina klänningar. Synd att mina ben råkar vara som de är.

Jag skriver ett väldigt spretigt inlägg. Vet inte vad jag har att säga riktigt. Jag vill göra en lista med finafinafina sommarlåtar på Spotify, men har hört att de kanske kommer lägga ner hela grejen så då kanske jag kommer sitta i efterhand och sakna den där fina listan och liksom inte riktigt komma ihåg vad som var med och... puh.

Kanske beror spretigheten på att jag är trött. Jag borde vara trött istället för full när jag ska våga. Jag är nog mer galen som sömnig än tipsy. Men mest av allt behöver nog någon annan våga precis samtidigt som jag vågar. Det är då det händer.

He gave her a heartbeat and then took her soul.

Jag har resultatlöst försökt att ta mig i kragen och verkligen komma vidare med uppsatsen. Istället lämnar jag det till morgondagen och skänker mig själv obeskrivlig ångest. Så blir det alltid när man skjuter upp saker. Jag lär mig aldrig. Men det ligger chokladbollar och stelnar i kylskåpet. Jag har en film att se. Sverige slog Kanada med 3-1 (way to go!). Än är livet inte hopplöst.

Och i sommar är det kanske rentav härligt?

I'll never be the same if we ever meet again
Won't let you get away, said if we ever meet again
This free fall's got me so
Kiss me all night don't ever let me go
I'll never be the same
If we ever meet again

Tänk att jag nästan hade glömt att du existerade. Kanske är det bra att släppa taget om vissa saker. Lite sorgligt är det ändå, när man inser att man har gjort det. Fjortonåriga Madeleine och Orlando Bloom går inte att skilja om man ser tillbaka. Tjugoåriga Madeleine och Orlando Bloom har nästan ingenting tillsammans. Förutom att hon känner den där lilla beundran som nog alltid kommer finnas.

Dessa tre raringar har jag beställt till mig själv i present. Som ett diplom för att jag inte slet av mig allt hår under veckan som varit och som en tröst för att jag måste flytta. Självklart också för att det snart är sommar.

Denna person betyder ingenting för mig egentligen, men ändå - känns det inte som att man vill sörja någon som dött? Det gör ont, så ont i hjärtat. Jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte. Tio operationer på en dag. Och jag har läst att hon inte tänker sluta där. Tydligen är brösten för små fortfarande. Hon är bara tjugotre år. Hur långt kan en människa gå i jakten på uppmärksamhet?

Varför vill man bli ett monster när man är så vacker? Tyckte hon att hon var ett monster som skulle bli vacker? Om man har så dålig självkänsla måste man söka sig någon annanstans än till en plastkirurg. Jag kan inte sluta vara upprörd! Det är så sorgligt...

Nu är min hjärna överfylld med polysemi och resonans och ikoniska tecken så jag tänkte lägga ner pluggandet för dagen. Istället börjar jag fundera på annat.

För jag kan inte riktigt låta bli. Att undra vad som hade hänt. Om jag hade tagit ett djupt andetag och klamrat mig fast vid ögonblicket och dendär, och sedan inte släppt taget. Kanske hade jag nu haft något att vara oändligt lycklig över. Vem vet vad som hade hänt om jag för en gångs skull hade vågat? Men jag ska inte hata mig själv för det. Kanske tycka lite synd om för att jag är som jag är, men samtidigt skratta åt det.

Nej, nu ska jag se om Jessica vill sjunga lite mer duett. 'Jakten på Julia' inspirerar. Huhu.