Idag blev armar och näsa lite brunare än igår. Och jag inbillar mig att min hjärna blir lite mer intelligent för varje sudoku-puzzle jag löser (och är lycklig över att jag löser de flesta så snabbt).

Ibland kommer jag på mig själv med att längta så efter barn. Att ha någon mjuk och len att nosa på, någon som är liten och liksom verkar vara utformad så att man ska gråta av lycka varje gång man ser den. Man vet inte vad denna någon ska heta för det finns så många fina namn. Denna någon upptar nästan alla ens tankar, så man inte har tid att tycka synd om sig själv. Det är någon som man blir mer och mer stolt över och vill visa upp för andra, någon vars knän man alltid är redo att plåstra om och någon vars lilla hand man alltid håller. Någon man läser och visar Astrid Lindgrens mästerverk för. Någon man får återuppleva barndomen tillsammans med. Någon man håller om när den gråter. Någon man skyddar från världens monster. Någon som så småningom får hår på benen, och kanske även överläppen. Någon vars studentskylt man klär med det pinsammaste fotot man kan hitta. Någon man kan få skjuts av på äldre dagar. Någon till vem man säger "En dag är jag borta, men du vet att jag alltid kommer älska dig."

Men det dröjer nog. Och det är förmodligen ganska bra, för när man är ung behöver man sin egen tid.

Jag ska sluta titta på lyckliga par och önska mig det som de har och samtidigt vara lite, lite avundsjuk. För jag tror att även om man inte säger det högt, finns det alltid "någon" som vet vad man tänker. Och som bestämmer att jag inte får vara lycklig eftersom jag ibland har mina svaga stunder och missunnar andra det fina. Man ska inte se sig själv som mer förtjänt av något bra än andra, för då kommer man ju aldrig bli förtjänt det man vill ha.

När jag är rädd att jag ska vara jobbig blir jag så självmedveten och det får just den effekt jag inte vill ha. Och jag är så trött på det här. Att jag ska vara såhär. Och nuförtiden kan jag inte ens gå ensam på stan. Det känns som att alla stirrar och tycker jag ser konstig ut. När man tänker så, ja då ser man ju konstig ut för man kryper ihop och försöker försvinna. En ond cirkel. Jag förstår inte hur det kunde bli så, bli värre. Jag som tyckt att det har gått åt rätt håll.

Förmodligen kan jag vända det åt rätt håll. Det är nog bara jag som kan göra det. Men det är svårt, för kanske är det å andra sidan som en vän sa: jag behöver bekräftelse. Så är det kanske. Men man ska inte behöva det så ofta. Man ska veta att man betyder något för någon, utan att ett endaste ord behöver yttras. Ibland är jag bara så långt borta i mina tankar, så långt från andra människor, att jag glömmer.

Jag vet inte om mina läsare har räknat ut det än, men jag är inte deprimerad hela tiden. Mycket av det jag skriver kan peka på det, men nästan alltid överanalyserar jag saker och ordbajsar nog en hel del. Då och då kan jag må som det verkar, men jag vill inte att någon ska tycka att jag är irriterande och omogen och att jag tycker synd om mig själv. Ibland skriver mitt egocentriska jag för att jag vill att andra ska reagera, sträcka ut en hand. Men oftast skriver jag faktiskt bara för mig själv. För att rensa själen.

Ännu en konferens med studenter vid Stanford University är avklarad. Min lilla grupp fick analysera Bono's tal vid National Prayer Breakfast 2006 som ni kan se här om ni vill. Och jag rekommenderar att ni gör det, för det är awesome. Bono är awesome på många sätt, och inte bara som musiker. Han bryr sig verkligen, det är inte bara en fasad.

Är lite illamående. Kan bero på att jag råkade andas in lite frätande propplösare förut. Najs!

Snart är det Valborg. Jag tycker väldigt illa om Valborg. Valborg kan man allt ta och skjuta upp på obestämd tid, tycker jag.

Jag vågar sällan ge mig själv löften, då jag är rädd att inte kunna hålla dem. Dock vågar jag lova mig själv att jag ska ha lärt mig spela gitarr innan min tjugofemte födelsedag. Hur bra (dålig) jag ska vara behöver jag ju inte specificera, hähä.

När jag vaknade i morse ville jag somna om, bara för att se fortsättningen. Drömmen var en blandning av min egen screwed-up fantasi, True Blood och Vampire Diaries. För många vampyrer i mitt liv, kanske?

OBS! Följande har ingenting med verkligheten att göra (aw, too bad...):

Jag minns inte hur allt började, men plötsligt satt jag vid ett stort bord ute i skogen med en mängd personer. De flesta okända, ett par var mina real life vänner (Sara är dock den enda jag minns att jag såg) - och så var det tre huvudpersoner.

Det var uppdukat med en massa BigPack-paket med innehåll som liknade chokladglass, men som uppenbarligen var fruset blod (?!). Mitt emot mig satt Alexander Skarsgård som sin karaktär Eric Northman (True Blood). Jag sa (på engelska, antar jag): "Jag måste nog ha lite riktigt blod, så det inte händer en olycka här bland människorna. Jag är ju ny som vampyr." Uppenbarligen hade jag sagt nåt knasigt, för alla tittade på mig med frågande uttryck. (Såhär i efterhand är det ju tvärtom på nåt vis, att jag borde dricka såntdär syntetiskt blod för att vänja mig av med människoblod. Om man nu vill analysera det hela.)

Det verkar som att jag skulle låtsas att jag var med i True Blood. Som om jag var skådespelare. Jag skulle iallafall låtsas att jag inte kunde svenska och därmed inte förstod när Eric pratade med sina sidekicks. Plötsligt såg han hungrig ut. Jag var inte längre vampyr (men det var jag kanske aldrig ändå, som sagt) utan var Elena i Vampire Diaries. Eller, jag var Elena men ändå mig själv. Jag låg i Erics knä som om jag var en bebis. Han drog fingret över min hals. Och jag visste att han ville - att han tänkte - bita mig. Jag visste vem jag skulle ropa på, vem som skulle komma till undsättning. Stefan (vampyr i Vampire Diaries) var snabbt där och räddade mig.

Jag vet inte om Eric blev arg för att Stefan räddade mig, men det blev Damon (Vampire Diaries, även han vampyr och Stefans storebror för er som inte vet det) av nån anledning. Han sa det inte, men jag visste ändå att han resonerade så att om han inte fick mig, skulle ingen få mig. Han skulle hellre döda mig än låta mig vara med Stefan. Damon gick till attack, men alla andra kom till mitt försvar och han försvann. Stefan höll om mig.

Jag var lättad till en början, men sedan blev jag orolig. Jag hade visst odefinierade känslor för Damon. Och jag ville att han skulle komma tillbaka så att jag kunde prata med honom, så att jag kunde trösta honom. Jag sprang runt i skogen och ropade hans namn. Till slut kom han gående, och jag rusade fram och omfamnade honom.

Sedan ringde mitt alarm. Jaha, där har ni beviset på att jag drömmer minst sagt underliga saker.

Vet inte om jag skulle vilja vara polygamist. Men att få uppmärksamhet sådär som jag fick i drömmen, det var inte helt fel.

Det finns inte särskilt mycket att skriva om här. Jag sover (gärna), äter (ibland), spelar social tjej i skolan, läser både det jag ska och det jag inte har tid med egentligen, lyssnar på musik samt ser filmer (ofta på bio - faktiskt till den grad att Bioklubben uppgraderade mig till Guldmedlem!) och tv-serier.

I sommar ska jag åter riskera att förlora ett par fingrar, då jag återvänder till GB. Tredje sommaren blir det, och jag har fortfarande ingen koll på hur saker fungerar. Man kan åtminstone inte kalla mig expert.

Har ont i magen för att jag inte vet om jag kommer ha någonstans att bo här i Uppsala efter sommaren. Vi måste ta tag i situationen och göra det vi kan. Vill inte att det ska vara som vanligt. Att jag väntar på att andra ska göra det jag borde (hjälpa till med att) ta tag i. Kan hursomhelst inte låta bli att undra varför det ska vara så svårt för studenter att få boende. Varför man måste stå i kö i typ 10 år innan man har en chans. Skäms på er som kan göra något åt det, men som uppenbarligen inte gör ett skvatt!

I oktober får jag nosa på det finaste som finns. Härlig tanke.

Någon annan finns överallt. Jag läste, och såg att jag nästan inte fanns någonstans. Men man ska inte tänka så. Jag önskar att jag inte tänkte så, att jag inte kände det där onda som kanske är avundsjuka. Att jag kunde känna endast glädje för någon annans skull.

Man får det man förtjänar. Man ska inte alltid behöva höra att man betyder något.

Om jag inte vore så jobbig och deppig och tjatade om allt jobbigt som egentligen inte finns, vore jag så himla mycket mer omtyckt och folk skulle inte tänka i hemlighet att jag var just jobbig, deppig och tjatig. (Jag vet att jag har personer som tycker om mig, men jag vet också att jag är så otroligt påfrestande när jag håller på som jag gör. Jag förstår att folk då och då inte orkar med mig!)

På tal om något helt annat funderar jag på att skaffa en iPod touch och uppgradera min Spotify till premium så jag kan lyssna offline i just iPoden. Det känns som en dröm. Älskade musik. <3 Men har jag råd? Tycker ni jag ska göra det?

Jag vill kunna lyssna på ångestfyllda låtar och kunna hålla distans till dem. Ibland är det bara alltför lätt att ta till sig, att få det att passa in där hos en själv. Man ska spara den känslan till en stund då det är befogat. Då man har förlorat någon, då man har fått hjärtat krossat, då man har sett något man inte ville se. Något sådant har jag nog inte varit med om och därmed borde jag kunna känna att det bara är fint. Och hoppas att det inte behöver gå längre än så.

Igår var det humanistdag för oss humanister (otippat nog). Jag lyssnade på några föreläsningar, däribland en med Peter Englund, författare och ständig sekreterare för Svenska Akademien, som försökte redogöra för hur man lyckas. Rolig kille.

Idag har jag och Tilda kopierat miljontals texter som vi ska läsa under vår delkurs i modern retorik. Eftersom vår obligatoriska kursbok inte går att få tag på (!) måste nästan alla kursare läsa i en pärm som vår lärare har ställt fram på skolan. Well screw you, tänkte vi, och kopierade texterna. Inte har man lust att ta sig in till skolan hela tiden för att komma åt det man behöver. Och eftersom vi ska ha examination i form av hemtenta behöver man ha kurslitteraturen nära till hands. Det har man inte om de ligger och skräpar i en pärm, eller om man skulle behöva dem samtidigt som någon annan och denna någon har kidnappat just den texten man vill läsa.

Förresten - jag har ett magiskt kopieringskort! Det ska kosta 1 kr per sida, men mitt kort stod kvar på samma värde under hela tiden. Det borde ha blivit tomt, för vi kopierade fler än hundra sidor. Snacka om lyckliga chejer! Och nästan ännu lyckligare var vi när vi då och då upptäckte ett häfte som hade enkelsidiga ark. Då kunde vi kopiera dem så våra ark blev dubbelsidiga = hälften så många papper för oss. Ultimata lyckan! On top of everything åt vi sushi när vi blivit klara. High five!

Jag var så sugen på glass förut att jag trotsade min rädsla för våldtäktsmän i mörkret och köpte Ben & Jerry's på Hemköp. Gött! Lite Geisha och Karl Fazer följde med mig hem också. De skrek efter mig där i butiken. Jag hade inte hjärta att lämna dem.

På fredag åker jag hem och stannar till efter påsk. Jag väljer bort måndagens seminarium och tar på mig en extrauppgift istället. Det är det värt. Inte vill jag flänga fram och tillbaka. Har inte missat någon undervisning alls sedan jag började på universitetet, så en lektion kan jag få skippa. (Men lite ångest får jag eftersom jag bryter min svit. Synd att jag nämner det här, annars hade jag kunnat lura mig själv att jag inte alls hade missat något.)

Jag har galet ont i huvudet men trotsar min dumma skalle och ser på Desperate Housewives.

När något fint dyker upp ska det såklart finnas annat som gör att det underbara inte lyser lika starkt. Det kryper i skinnet. Jag måste bort ett tag. Men den känslan brukar gå över. Oftast när jag får krama familjen.

Jag ska försöka att fokusera på det fina och det ska få lysa upp min grå tillvaro.

Och allt jag vill göra är att lyssna på underbar musik och flyta iväg på chokladmoln och landa i svensk sommar och dansa i skir klänning och känna hans hjärtslag i luften.

I don't want what you want
I don't feel what you feel
See I'm stuck in a city
But I belong in a field

Är han inte lite underbar? Ibland finner jag mig själv så oerhört dragen till sådana män. Indierockare med pojkigt utseende, fina kläder och rufsigt hår. Kanske är jag också lite av en drogromantiker? Självklart inte på det sätt man kanske kan tro. Jag skulle aldrig testa själv, precis som jag aldrig kommer röka en cigarett. Och jag är egentligen rädd för droger, rädd för vad de gör med den som tar dem och hur det påverkar personerna i dennes närhet. Men det finns en annan vinkel, och det är att det liksom känns lite som att det hör ihop med sådana killar, exempelvis just denna kille. Han liksom utstrålar lite weed. På ett fint sätt. Går det ihop?

Augustinus är nog den jobbigaste nissen jag mött. Men honom ska jag inte tänka på under resten av kvällen. Jag ska tänka på Riley och Alice och Paul i den fina bok jag började läsa i morse. Och förresten, läs Den perfekte vännen för annars kommer ni att ångra er. Eller, det vet ju inte jag egentligen. Men den är så himla bra. Fyndig och fantastisk. Och novellen Rummet var inte alls som jag trott. Hoppas ni blev lite nyfikna. Dock kan jag inte låta bli att irritera mig på att Jonas Karlsson skriver "dom" istället för "dem". Kanske får jag tänka att det bidrar till hans originalitet, hans stil. Men jag hatar när folk som är bra på att skriva inte skriver bra hela vägen fram!

Förresten, jag är helt besatt av Julian Casablancas – 11th Dimension. Så bra, så bra. Första gången jag lyssnade blev jag överraskad när refrängen kom. Det är inte ofta refränger överraskar på ett sådant sätt. Som en egen sång i sången. Awesome

Ensam. Och man undrar i vems öra man viskade fel sak.

"I want to live, I want to give.
I've been a miner for a heart of gold.
It's these expressions I never give
that keep me searching for a heart of gold,
and I'm getting old.
Keeps me searching for a heart of gold,
and I'm getting old.

I've been to Hollywood, I've been to Redwood
I crossed the ocean for a heart of gold.
I've been in my mind, it's such a fine line
that keeps me searching for a heart of gold.
And I'm getting old.
Keeps me searching for a heart of gold,
and I'm getting old.

Keep me searching for a heart of gold.
You keep me searching for a heart of gold,
and I'm growing old.
I've been a miner for a heart of gold."

Underbara asos. De har bland annat en Alice in Wonderland-inspirerad sida. Jag hittade en massa fint. Vad tycker ni? Skulle jag passa i något? Och ska jag i så fall köpa det?

Jag vill tacka kloka ramlad som hjälpte mig in på rätt väg i min förvirring kring den där saken som förmodligen är ett stort jäkla hjortron egentligen, men som bara har känts som ett hallon den senaste tiden. Som nog helt enkelt inte är menat att vara mitt hjortron, utan någon annans (även om jag drömde om svartsjuka och dibs gällande detta hjortron en natt för inte så länge sedan). Så du Någon Annan - ta väl hand om hjortronet. Det är ett fint bär, men ett annat som passar mig bättre väntar där ute. Vill jag tro.

Ikväll beställde jag 12 böcker på adlibris och dränkte ångesten jag ofta får när jag gör av med pengar med att tänka på all underbar läsning jag har framför mig. Det jag är allra mest lycklig över är underbare Jonas Karlsson's novellsamlingar Det andra målet och Den perfekte vännen, som jag har spanat på och trånat efter så länge. Och som jag nu hittade så billigt. Särskilt ser jag fram emot den senare av dem, eftersom jag hörde Jonas Karlsson läsa högt ur den på Nyhetsmorgon en dag. Han berättade om en man som gick in i ett kvalmigt, litet rum som sedan blev hans bäste vän. Helt insanely pretty ju! Om dessa böcker inte är så bra som jag tror att de är... ja, då vet jag inte vad jag tar mig till!

Jag får köpa dem i ljudboksformat en annan dag. Såklart är det författaren själv som läser. Ja, jag måste ha med ett hjärta. ♥