Fina Anna satt beredd klockan nio imorse och fixade oss biljetter till Robyns spelning på Berns den fjortonde december. Awesome! Jag är ett stort fan av Robyn och fascinerad över all den talang som bor i henne. Härligt med trevliga nyheter såhär när mycket annat tynger själen min.

Just i detta nu har jag en enorm panik som härjar i mitt inre. Hoppas innerligt att den försvinner medan jag sover i natt.

Och så stod det en hel massa annat här också, men då det faktiskt kändes jobbigt att publicera en massa tråkigheter valde jag att sudda. Om jag ska kunna vända nytt blad i mitt liv måste jag anstränga mig och då är det inte bra när jag sätter krokben för mig själv genom att fortsätta skriva om alla mörka tankar.

Jag vet inte vad den där paniken är för något, men det är nog bara ännu en dum storm att vänta ut. Tänkte bara nämna att jag nog är lite orolig för mig själv ändå. Är blek och frusen - och så mår mitt hår skit. Vet inte om det är det knasiga Uppsala-vattnet eller om det beror på förkylningen eller mina dåliga matvanor eller att jag inte dricker tillräckligt med vatten eller att jag använder fel slags hårprodukter. Har inte råd att gå till frisören förrän efter den 24e, som det verkar. Skulle sitta fint med en klippning, nämligen. Och lite proffsråd. Och kanske några nya och jättebra schampo och balsam från salongen. Som det är nu känns håret både torrt, slitet, flottigt och ostyrigt. Min frisyr är en enda tova. Förmodligen är det inte på långa vägar så illa som jag tror, men jag vet att ett besök hos frisören skulle göra mig betydligt mer tillfreds med tillvaron.

Och så vill jag vaxa benen. Desperat. Ifall ni nu undrade om det var nåt mer jag vill åtgärda.

"I don't know you but I want you all the more for that." Story of my life.

Har en stark känsla av att jag kommer somna med ilska i själen och en stor F-word-svordom som vill hoppa ur mitt bröst. Därför försöker jag arbeta bort det genom att skriva lite om vad jag har haft för mig idag.

Vaknade sent eftersom jag somnade sent under natten. Efter en stund kom Tilda förbi för att byta bok med mig. Därefter begav jag mig hem till Sara för en plugg- och pannkaksstund. Vi drack te också. Och när vi skulle plugga så pratade vi mest. Det var fint. Sara gör goda pannkakor.

Kvart i fem cyklade jag mot Engelska parken för att ha möte med basgruppen. Vi pratade om Aiskylos och Aristoteles och om vad vi vill bli när vi blir stora. Josse smsade och ville veta vad jag önskar mig när jag fyller år. Småblommigt påslakan eller en fin skiva, film eller bok. Det var mitt svar, men egentligen vet jag inte. Visst blir det bara svårare och svårare att önska sig något? Jag kanske har dålig fantasi, eller så är jag bara inte lika materialistisk som under min barndom. Och sanningen är klyschig: jag blir glad över vad jag än får. Om det så bara är en grattis-tanke från någon långt borta.

Nu har han gjort det igen. Fångat mitt hjärta. Eller rättare sagt: krossat mitt eget såsom hans eget är krossat. Den bästa musiken är den som griper tag i och lyfter dig. Den bästa musiken är den som snurrar runt dig och slungar iväg dig till världens ände. Så ska det kännas inuti oavsett om det är en sorglig låt eller ej, tycker jag. Och det är vad denna låt gör med mig. Jag vill springa och skrika ut all den smärta som bor i en olycklig och obesvarad kärlek.

Åh, jag vill göra en spotifylista med bara sorglig musik som får själen att lägga sig i fosterläge och lyssna på den och gråta. Gråta för alla som har brustna hjärtan och drömmar och som har förlorat någon.

I could go underground, but you'd still be inside.

Klockan är nu fyra på natten (morgonen?) och jag har ännu inte somnat. Får ingen ro. Men när den väl infinner sig vill jag drömma fint och glömma innan jag vaknar. Om jag vaknar och minns en fin dröm som överträffar verkligheten blir jag lite smått ledsen i ögat. Tyvärr minns jag det mesta jag drömmer. Och det verkar som att min enda chans till det jag önskar mig finns i drömmarnas värld, sa hon bittert.

Jag går in i ett stort rum fyllt med människor. Kanske är det på en flygplats. Allting snurrar omkring mig. Det finns ingen fast punkt, ingen trygghet i vimlet. Förrän jag känner honom i luften. Och jag vet plötsligt hur det är att existera när min blick bara flyktigt möter hans. Rummet med alla stressade människor har slutat skrämma mig. Han tar min kalla hand i sin varma och hans värme täcker min kyla. Jag lägger min lediga, desperata hand på hans bröstkorg. Vill vara nära hjärtat. Undrar hur hans kan slå så lugnt när mitt rusar och minns att jag reflekterade över detta när vi sågs sist. Han böjer huvudet och kysser min panna. Jag tar ett halvt steg framåt så att jag andas hans doft. Hans läppar vilar mot mitt öra. Han säger ingenting. Jag fäller en tår han inte ser som landar på hans tröja. Behöver höra honom säga något, vad som helst. Det här kan vara slutet på vår början och om så är fallet fick slutet åtminstone en fin början. Men jag står inte längre ut med tystnaden och att andas en doft jag kanske måste ge upp. Fångar hans blick. Denna gång vågar jag kasta mig in i hans ögon. Det är nu eller aldrig. Tvekar. Vill finna de rätta orden. "Vad händer nu?" säger jag till slut och slungas samtidigt tillbaka till en sommar flera år tidigare. "Det du vill ska hända" säger han och visar med sitt leende att även han minns. Och jag vet att vi vill samma sak.

Det är bara en av alla mina drömmar. En saga, skulle man också kunna kalla den. Framöver ska min blogg behandla min oerhört intressanta vardag.

Flera vänner har sagt det och visst, ibland kan jag känna det själv. Jag har mognat, jag har vuxit. Samtidigt känner jag mig långt ifrån vuxen. Fortfarande bor det alltför mycket tonårsångest i mig.

Ständigt vill jag ha bekräftelse. Ständigt vill jag höra någon säga det som jag någonstans djupt inom mig redan vet, det som jag vägrar uppmärksamma. Men sällan tar jag åt mig av det fina och kloka som sägs varje gång jag tjatar. Om jag hade tagit åt mig så hade jag slutat kräva bekräftelse för länge sedan. Åh, vad tjänar det då till att fina människor säger fina saker när jag inte lyssnar?

Jag vill ha svar på allt. För mig måste det finnas en logik i varje händelse, i varje ögonblick - och innan jag hittar denna logik kan jag inte släppa taget. Ingenting får heller lämnas trasigt. Då och då försöker jag laga sådant vars förfall jag inte ens har bidragit till. Detta gör mig till en människa som ibland har svårt att sympatisera med dem som har en annan uppfattning av saker och ting. Det är inte så att jag alltid vill ha rätt och vara världsbäst; det skrämmer mig när saker och ting visar sig vara på ett annat sätt än det jag föreställt mig. Då rasar något i min värld. Och om jag är dålig på att lappa ihop sådant som egentligen inte rör mig, är jag om möjligt ännu sämre på att sätta samman mig själv.

Och jag är rädd för att falla, på alla sätt och vis. Varje gång jag trillar ner är jag rädd att jag aldrig ska kunna klättra tillbaka igen. Varje gång jag trillar är jag rädd att det ska göra mer ont än den förra. Jag må blotta mycket av mitt inre i denna blogg och i samtal med mina vänner, men jag är ändå någonstans fruktansvärt rädd om mitt allra innersta - om mitt hjärta. Det är så lätt att knuffa mig över kanten. Hur lätt är det då inte att mosa mitt hjärta?

Jag vet att jag ofta behandlar mig själv fruktansvärt illa, exempelvis när jag inte rör på mig eller när jag inte äter eller när jag tänker dumma tankar om mig själv (som att jag inte klarar att ta beslut på egen hand eller att jag ständigt gör bort mig). Jag vet. Det är bara jag som kan ändra på det faktum att jag tänker för mycket, att jag vrider och vänder på allt. Det är bara jag som kan få mig själv att inse att jag är värd att räddas.

Jag kan laga mat, jag kan leva. Jag måste stå på egna ben. Jag måste tro att jag klarar det.

En sista korkad tankegång som jag delar med mig av: Ibland önskar jag att jag vore någon annan. Exempelvis någon som inte tänker och reflekterar såhär alldeles för mycket som jag gör.

Ett försök att vara mindre korkad: Men vem skulle då vara jag om jag var nån annan? Det är nog ganska bra att jag är jag ändå. Och jag hoppas - och vågar till och med tro - att det betyder nånting för mina nära, för världen.

Jag kan nynna på en låt, varpå jag sätter igång radion och det är just den låten som spelas. Min mobil kan ligga orörd en hel dag, tills jag plötsligt tittar eller tar på den - och just då får jag ett sms. Och nu ska ni få höra vad som just hände mig. Ett exempel på hur nära hjärtat jag håller sådant som har med min barndom att göra, kan man säga. Eller ett exempel på vilka konstiga grejer jag behåller i minnet, kan man kanske också säga.

Har precis tittat på första avsnittet av Kungarna av Tylösand på Kanal5play. Helt smaklöst program, men ändå lite roligt just av den anledningen. Deltagarna presenterades och en av dem heter Nemo. Det första jag tänkte var inte "Åh, Hitta Nemo!", som vore väldigt naturligt, utan "Fasen vad han är lik någon, den där Nemo...". Jag kunde inte placera honom. Men så plötsligt dök det upp något från botten på min minneskista och jag vet inte om det var namnet eller utseendet som utlöste detta: Nemo, var inte det nån unge som tävlade i Småstjärnorna? Jag började googla Nemo Hedén och lyckades ta reda på att han var med år 1996, men inte vilken artist han porträtterade. Men så, helt oväntat, fick jag ytterligare en uppenbarelse out of the blue: The Beatles! Jag vill passa på att berätta att jag följde Småstjärnorna närmast maniskt och har sett om mina kära videokasettsinspelningar otaliga gånger (och sitter dessutom här och är sugen på att se dem igen, hehe). Småstjärnorna är nog etsat i min ryggmärg för all framtid. Och Nemo är ett ovanligt namn. Han var ganska söt då (han är ganska snygg nu - jämn utveckling där!). Jag minns att nåt speciellt hände när Småstjärne-The Beatles skulle "uppträda" med Twist and shout. Jag är hundra procent säker på att jag har rätt, vilket nästan skrämmer mig. Jag menar, hur kan jag sitta och dra sådana här långsökta slutsatser om småpojkar jag beundrat under mina naiva "innan tonåren"-år, som visar sig stämma? Nåväl; dessa faktorer gör att jag minns att Nemo var Paul McCartney och att han tappade peruken medan han och hans vänner skakade på huvudena så där som Beatlarna gjorde på sextiotalet och att Agneta Sjödin skrattade så hon nästan kissade på sig. Och nu, 23 år gammal, pippar Nemo i Kanal 5 (han stannade inte ens kvar på Tv4!). Ja, han lyckades till och med ligga med två tjejer i ett och samma avsnitt. Jag mår faktiskt lite illa. Han lär ju ha alla könsjukdomar som existerar. Snacka om att gå all in för att förstöra och besudla ett av mina heliga barndomsminnen.

Kallsvett på utsidan och i själen. Psykiskt mår jag i och för sig bättre än vad jag många stunder gjort men min kropp är förskräckligt förkyld. Och jag gillar inte att jag i sjukdomstider har extra lätt att se tillbaka på stunder (låt oss kalla dem "stunder från i somras") då jag mådde så bra att det oundvikligen inte fanns något annat än ett slut som heter "det var för bra för att vara sant", för bra för att det skulle få fortsätta till en saga med framtidsslut.

Jag säger inte detta för att starta någon (idiotisk) tävling, men jag har svårt att föreställa mig att det finns någon som kan älta som jag. Det är inte något man vill vara bäst på. Jag försöker bättra mig. För att jag ska kunna bättra mig måste jag väl prata med mina vänner för att få perspektiv? Men när jag pratar med mina vänner så är älta allt jag gör. Det är som en knasig, ond cirkel. Kanske finns denna cirkel bara i mitt huvud. Jag överanalyserar ju allt, så det är inte omöjligt.

Det som skaver mest är att jag ständigt är arg på livet för att det är orättvist. Hur positivt jag än försöker tänka, återkommer jag ständigt dit. För jag fick inte det jag blev visad och som jag, om så blott för en sekund, trodde att jag skulle få. Retsamt och frustrerande är det minsta man kan säga. Vad vill densombestämmer att jag ska lära mig? Vad måste jag göra för att förtjäna något fint?

Bara så ni vet: om jag får ur mig nånting alls får ni ha överseende med innehållet då jag har hamnat mitt i något som kallas feber.

Det finns så otroligt många vackra bloggar, som skrivs av så häftiga människor. Får prestationsångest samtidigt som jag känner mig inspirerad. Om jag inte var så lat kanske jag vore så cool som hon som syr en fantastisk klänning av en spetsgardin. Sen tror jag i och för sig att man behöver ha en viss grund också. Typ från födseln. Att man kom till världen och var cool redan vid första andetaget. Och snygg! Sådär snygg att man är cool vad man än gör.

Och så behöver man - vill man (jag) - ha en ursnygg garderob. Jag vill bo i fina klänningar och kjolar och byxor och tröjor. Till och med mina undies vill jag ska vara grymma. Kanske kan jag ha detta som projekt? Att bli lite coolare och ha ett finare innehåll i min garderob. Tror banne mig jag ska rensa bland det som befinner sig i garderoben för tillfället. Göra plats för nytt. Typ imorgon. Om jag inte har feber, förstås.

Jag klarar mig. Är det inte konstigt? Mitt i allt som svider känner jag att inget av det egentligen spelar någon roll. Jag kan viska "jag älskar dig" och drömma samman scenarier, men jag gör det inte. Jag har lärt mig att önskningar är en sak och verkligheten en annan. Hur fint jag än drömmer kommer det aldrig slå första gången någon viskar "jag älskar dig" på riktigt. Och jag väntar. En liten smak av kakan denna sommar har gjort att jag står lite mer stadigt på jorden, om än med blicken riktad mot molnen då och då.

Det gör mig ledsen att jag lämnas med denna känsla. Ingenting har retts ut - snarare ligger ännu fler frågor på hög. Men kanske är detta vad jag behöver? Något som får mig att backa, dra mig tillbaka. Det kan vara meningen att jag ska må såhär en kort tid, istället för att ha upplevt falsk lycka under en tid och sedan blivit krossad på riktigt.

Men det värsta är att när någon tar avstånd blir min reaktion den motsatta eftersom jag vill ta reda på varför. Jag borde nog ta ett djupt andetag och tänka att anledningen till att någon tar avstånd inte nödvändigtvis beror på att man tycker att det är något fel på mig - snarare tvärtom. Det kanske är för mycket som känns rätt? Det kanske gör för ont att klamra sig fast? Och jag vill gärna tro att jag kan ha den effekten på någon, hur själviskt det än låter.

Tiden kryper fram och ändå vet jag att jag kommer somna på fredag och tänka att det har gått för fort. På lördag bor jag inte längre med tre personer och en katt som jag håller nära hjärtat och inte heller med en kär vän vid namn Jessica Långhåret, utan med elva främlingar med vilka jag ska dela kök.

Jag är ganska säker på att allt kommer bli bra, men det är kökssituationen jag oroar mig över. Kommer jag äta ännu mindre nu bara för att jag inte vill att folk ska stirra på mig när jag lagar mat? Det är sådant som ger mig ont i magen.

Och åh vad jag andas dåtid. Men jag tvingar mig själv att ta nya steg, steg som tar mig framåt och bort från det som varit. Ändå vill jag minnas och dela med mig av det jag har lärt mig och varit med om i sommar - den sommar som kom att bli den största jag upplevt:

Trots ett år på universitetet hade jag inte växt särskilt mycket när det väl blev tidig juni. Jag kunde fortfarande se en människa en endaste gång, för att sedan bli som besatt. Och så blev det alltså ännu en gång.

Det var en junikväll på Amazon och jag lärde mig att ett "Nej" inte är det enda man kan få, och att något som liknar "Nej" inte gör att man sjunker genom jorden (trots att man gärna vill göra det). Det är alltid bättre att chansa än att inte göra något alls. Att ångra något man inte gjorde är mycket värre än att ångra nåt man gjort, vilket bekräftades ytterligare senare under sommaren.

Jag behöver fortfarande oändligt med bekräftelse, exempelvis rörande vad jag ska skriva eller säga till någon. Vill dock gärna tro att detta behov har minskat under sommaren och att det aldrig blir sådär starkt igen.

Den senare delen av sommaren har gjort att det mesta som inträffade innan midsommarafton är som i en dimma.

Det var som att jag väntade på något. Jag hade ingen aning, kunde inte ha förutsett det. Ändå känns det som att några av mina vänner gjorde det. Någon sa "detta är din sommar".

Midsommarafton kom. Han-från-början-av-sommaren försvann ur mina tankar.

Jag förstod det inte förrän det svävade över mig. Förrän min hand täcktes av en mjuk, raspig och varm hand. Jag lärde mig hur det känns att vara riktigt jävla överväldigad, sådär att man inte kan andas utan att det gör ont.

Jag insåg att pussar i nacken är bland det finaste som finns att uppleva.

Det blev hejdå-kram och jag hade faktiskt inte hunnit bli så fäst vid personen att tanken på "nästa midsommar" gjorde ont. Kanske var jag nöjd så (jag minns inte riktigt), men ödet ville annorlunda.

Väl i Flen igen försökte jag bearbeta det som hänt, i tron att det var det enda spännande jag skulle få uppleva denna sommar. Men facebook blev msn som blev sms som blev två telefonsamtal som blev ett nytt möte.

Vin och endorfiner på en fredagkväll är allt som behövs för att jag ska förvandlas till freakin' Afrodite (ja, och så en man förstås).

Vin och endorfiner håller tyvärr inte sitt tag för alltid och utan dem blev jag bara mig själv igen. Efter en stund gick det ganska bra ändå.

Jag insåg att doften av en man kan göra dig mentalt förlamad långt efter att du upplevt den.

Och man är arg på sig själv för att man inte uppskattade det tillräckligt mycket när man hade det inom räckhåll. Och man ångrar det man inte gjorde.

Sms-konversationer som släppte något inom mig fri samtidigt som de gjorde mig totalt förvirrad.

Mitt i allt som känns jobbigt finns ändå känslan av att man har vuxit som person. Och jag har lärt mig att acceptera situationen, trots att en del av mig kämpar emot och önskar att allt var annorlunda. Och trots att jag ibland har känt att det vore skönt att fälla ett par tårar, så har de varit väldigt få till antalet.

Så något har definitivt hänt, något som gör att jag kan le när jag minns och inte gråter över att ögonblick aldrig kommer igen. Jag vill verkligen avsluta fint men vet inte hur jag ska sammanfatta denna sommar. Det har funnits ögonblick av total lycka och stunder då jag har sett ett stort svart hål i mitt sovrumstak. Jag är fortfarande envis som ett litet barn när jag tänker att jag verkligen inte vill släppa taget.

Jag låter inte tankarna vandra ända ner till botten. Och jag ler för att istället lyfta mig själv mot solen. Och jag märker att det verkligen är mer givande att vara glad över minnen än att sörja stunder som aldrig kommer igen.

Man kan kalla det "steg i rätt riktning", det som jag ägnar mig åt om dagarna. Halv två i natt gick jag igenom en mental lista över minussidorna och bestämde mig för att från och med nu tänka "you are not the one". (Och jag hatar egentligen att markera det, för när vill man någonsin behöva tänka och säga så?)

Men en del av mig protesterade, blundade och såg ett framtida ögonblick då vi sitter omgivna av våra närmsta vänner och en av mina säger "Minns du att du skrev att han inte var den rätte?" och jag skrattar och blickar in i hans ögon och säger "Jag var ung och dum." och han tar min hand på ett sådant sätt att jag vet att sommar 2010-versionen av mig inte hade en aning. En del av mig fortsatte att blunda och önskade att detta ögonblick är en verklighet som finns där i framtiden och väntar på oss.

Men hon kvävdes ganska snabbt av realisten som vet att sådana what if-tankar bara leder till olycka.

Igår öppnade Tilda mina öron och mitt hjärta för Andrew Belle – In My Veins - Feat. Erin Mccarley och jag kunde inte göra annat än gråta över dess skönhet. Det kanske inte var den bästa låt för mig att upptäcka med tanke på allt som snurrar i mitt huvud just nu, men det är en av de bästa (vackraste) låtar jag hört så jag kan inte känna någon ånger. Ibland hittar man sådant som når in på djupet av ens själ innan man ens hinner blinka. Sedan citerar man och markerar det som är särskilt fint eller träffande.

Jag undrar ibland vem eller vad jag hade varit utan dessa ögonblickliga känslostormar. Ett skal?

Oh you're in my veins
and I cannot get you out.
Oh you're all I taste
at night inside of my mouth.
Oh you run away
'cause I am not what you found.
Oh you're in my veins
and I cannot get you out.

Det slog mig just att det gör mindre ont än vad det brukar göra. Jag antar att jag äntligen börjar bli vuxen.

I natt gråter jag bara glädjetårar. För första gången på länge ser jag ljuset medan jag är på en plats varifrån jag annars bara brukar se gråa moln. Och jag har inte ens ringt det där samtalet än! Och det där samtalet, det känns inte lika viktigt för mitt framtida välbefinnande som jag trodde det skulle göra. Det kanske inte går åt pipan, liksom. Jag kanske rentav lyckas lyfta luren och för ett ögonblick förtrolla personen i andra änden? Om jag intalar mig själv att det är vad som kommer ske, ja då kanske jag kan slappna av lite. Eller så ser jag det istället som ett vanligt, trevligt samtal med en vän. Det låter smidigast ju.

P.S Jag verkar gilla ordet "kanske".

Precis när jag hade bestämt mig - ja, när jag faktiskt hade gett upp och accepterat att det inte kommer bli mer - fick jag höra "sjukt vad du är snygg" och "du får ringa när du vill, gullet". Det är kanske inte det mest romantiska jag erfarit, men det är mer än nog för att göra mig förvirrad (på ett ganska bra sätt, tror jag).

Ser på Sex and the city och önskar att Carrie kunde skriva en krönika full med lösningar på just mina problem. Vet inte om jag ska skratta eller...nej, gråta ska jag verkligen inte göra.

Har ändrat litegrann här i bloggen. Vad tycks? Funderar även på att radera vissa inlägg från denna sommar. Dels är de nog för negativa för att ge en rättvis bild av allt som hänt. Men mest vet jag inte vad jag skulle göra om du läste dem. Jag skulle verka galen. Det kan verka som att jag har en massa seriösa känslor för en person, men så enkelt är det inte. Det är oerhört svårt att förklara hur jag tänker, men jag tror mer att mina inlägg handlar om en analys av mina känslor för situationen i allmänhet. Ändock skulle jag alltså verka galen hos den som inte känner mig väl - hos dig. För saker kan så lätt feltolkas. Och jag vill inte riskera att skrämma bort dig för alltid.

Okej, inlägget med alla minnen kan väl inte direkt feltolkas. Å andra sidan måste man väl få minnas och vara lite fixerad vid det som är fint, utan att det medför att man är kär och galen?