Bellman är himla kul att läsa. Bara så ni vet. Gå in på bellman.net vettja, och läs ett par epistlar. Dessutom kan ni komplettera dem med att lyssna på några tolkningar på Spotify såsom dem av underbare Cornelis Vreeswijk. Epistlarna är trots allt skrivna för att sjungas. Känner mig aningen nördig som på allvar rekommenderar Fredmans epistlar, men jag antar att förälskelseliknande intresse för de texter vi läser är ganska så mycket bättre än hat.

Har börjat agera terapeut åt mig själv. Det är inte så att jag samtalar högt med mig själv (inte mer än vanligt i alla fall), utan snarare försöker jag vända på de dumma tankar som då och då dyker upp. Har insett att ingen kan ändra på mig utom jag. Det spelar liksom ingen roll hur mycket fint eller kritiskt någon annan säger. Jag måste ta stegen och lära mig förstå på egen hand. Men hur många gånger har jag inte konstaterat detta och ändå inte kommit nånstans? Suck, liksom.

Åh, vad ska det bli av mig?

Ballongen sprack och sekunderna innan visste jag vad som väntade. Alla små scenarion jag hade tänkt ut får vänta. Kan inte hjälpa att en del av mig funderar huruvida världen kanske försöker säga mig något. Men man kommer aldrig nånstans i livet om man inte kämpar emot ödet ibland. Och jag tänker verkligen inte stanna där jag är.

Och då passar det att vara nyfiken.

Nu blev det plötsligt mycket mode här, men jag har hittat ett par skor jag vill ha. Får ont i magen för jag ser dessa på en tjej lite då och då men de finns varken i webbshopen eller i butik. Visserligen finns de i svart också men svarta skor har jag ju flera par. Och de bruna är finast.

Bikbok har en lookbook på hemsidan med fantastiska bilder på sin Grey Garden Autumn Collection och jag vill ha allt. Bläddra bland bilderna så ser ni hur otroligt pretty det är! Nästa vecka ska jag faktiskt unna mig lite shopping och jag hoppas att något av allt det fina passar mig.

"I Viskningar och rop utmäter klockornas tickande att detta är ett drama om utmätt tid. Agnes, den yngsta systern, ligger för döden. I den röda interiören utkämpar hon sin dödskamp efter en svår sjukdom övervakad av sina två systrar. En ensam död där de närmaste sviker, medan tjänstekvinnan Anna kärleksfullt erbjuder sitt bröst åt den döende i en mytisk gest. Det kunde ha blivit ett pekoral, men Bergmans bildskapande blick berättar associativt och starkt berörande.

 

Döden i livet upptar Bergman. Hans personer är instängda i en isande kyla, deras ansikten är artiga sociala masker som döljer leda, cynism, förtvivlan och meningslöshet. ”Människan är en avgrund, jag bävar när jag ser ner i den”, citerar Bergman i en intervju. Ur denna avgrund fiskar han upp bilder som varslar om förflutna eller kommande katastrofer." - Maria Bergom Larsson

 

För ett par kvällar sedan bestämde jag att det var dags att jag såg en Bergman-film. Jag valde Viskningar och rop och förstod snabbt att den skulle komma att beröra mig. Jag grät vid flera tillfällen. Men låt inte detta avskräcka er - personligen anser jag att den bästa typen av film är den som rör vid själen. Bergman är verkligen fantastisk på detta. Och tillbakablickarna är nog de bästa i filmen.

 

Sekelskiftet 1800-1900-tal. Agnes är den som ligger för döden i cancer men det är inte hon som är sjukast. Systrarnas hemligheter dras sakta fram i ljuset och det är tydligt att de är för upptagna med sitt eget lidande för att kunna ta hand Agnes. Ja, det är mycket lidande men samtidigt är det svårt att avgöra om man ska känna medlidande för Karin och Maria eller inte.

 

Hembiträdet Anna är den som ser efter Agnes såsom hon förtjänar och behöver - Anna som själv har förlorat sin dotter i sjukdom ett par år tidigare. Anna är den som osjälviskt finns där. Det är fint.

"Att förstöra för sig själv är det enklaste i livet."

Det är något jag ska försöka sluta med. Men hur gör man?

En ny förkylning har börjat krypa inpå mig. Nedrans. Antar att det beror på alla kramar och pussar med små damer och en liten herre i söndags. Men vad gör man inte för lite kärlek? Det minsta jag kan göra är i alla fall att offra min hälsa.

Söndrar saliv över Freddie i Skins och råkade häromdagen spoila för mig själv genom att youtubea hans namn och få upp en video jag inte ville se. Fasiken. Snyft.

På grund av att SJ som vanligt trasslar till det för sina resenärer kom jag till Uppsala och direkt till lektionen imorse, istället för rakt ner i sängen igår kväll som jag hade planerat. Det var bara att tvinga sig upp kl 06.15 för att duscha och sedan få skjuts av pappa till tåget som gick 07.15. Jag är ingen morgonmänniska, men jag var ändå ganska pigg. Se där, det artar sig! Tyvärr är jag galet trött nu när jag verklighet måste orka läsa. Har hur mycket som helst att läsa till onsdag. Vi har nämligen dubbelseminarium eftersom vår lärare är bortrest på fredag. Får se om jag klarar att ens läsa nånting alls ikväll. Det är väl bara att försöka tänka positivt: ledig på fredag=långhelg!

Är sjukt sugen på att dansa till såndär klubbmusik man inte får tycka om men som man gillar litegrann i smyg just bara för att den är så simpel. Får se hur det blir med den saken framöver. Sara ska ha 23-årsfest den 23e och det är en fest jag har att se fram emot i alla fall, hihi.

Nä, nu har jag skrivit om helt ointressanta saker bara för att slippa läsa. Kanske är det dags att ta tag i livet ändå...

Lite småkul är det att jag får färre kommentarer i bloggen när jag faktiskt är mer förnuftig, det vill säga när jag inte har grävt ner mig i en destruktiv tankebana. Jag trodde det var så att min pessimism gör att folk inte vet vad de ska säga, men nu kanske det har blivit för mycket vardag istället. Nåväl, jag skriver ju inte för att få kommentarer utan för att få ut sådant som blockerar min hjärna. Just nu mår min hjärna bättre än på länge.

Om ett par timmar ska jag hem till Sara och äta spaghetti pomodoro (vi hade tänkt cykla till Sommarro för att köpa sushi på Uppsalas finaste sushiställe, men det regnar så mycket att vi stannar i Flogsta) och kanske diskutera födelsedagsfest-planer och förhoppningsvis även plugga lite.

Idag har jag faktiskt läst allt i kompendiet så nu har jag bara ca 100 sidor kvar att läsa tills imorgon. Jag är optimistisk. Eller, jag tänker i alla fall att jag läser så mycket som jag hinner och då inte ska få ångest om något blir oläst.

"Var glad och visa dina känslor. Du har inget att förlora", sa spåkulan. Får se hur det blir med den saken. Känslor och känslor, förresten. Vad menas med det? Men ett bra råd är det, att jag ska vara glad och trevlig. För det har aldrig skadat någon som jag vet. Och ärligt talat tycker jag mycket mer om mig själv när jag är glad. Vet ju inte vad ni andra tycker, men vågar gissa detsamma.

Och vad har jag att vara ledsen över egentligen? Jag är inte misslyckad för att jag är singel. (Jag sätter det i fetstil för att jag ofta har svårt att komma ihåg detta.) Mitt liv må vara trist ibland, men det gör ju bara att jag uppskattar de roliga tillfällena desto mer. Så tänker jag resonera, och inte se mig själv som sorglig bara för att jag inte kan svara "Jag hoppar bungyjump" eller "Jag är ute på långa månskenspromenader med min pojkvän" när någon frågar vad jag gör på fritiden. Jag pluggar retorisk och litterär kommunikation i underbara Uppsala men vet egentligen inte alls vad jag vill göra i framtiden, utan försöker leva lite för stunden (ibland går det sådär). Jag läser kurslitteratur, försöker hinna med att läsa annat, ser filmer och tv-serier, skriver, lyssnar på musik, grubblar, skrattar i sällskap av vänner, spanar på snygga killar, pussar på syskonbarn när jag hinner hem till Flen, försöker lära mig att äta, cravear apelsinjuice, dricker vin, drömmer om att lära mig spela gitarr och cyklar genom stan på min fina men lite ledsna Wilhelm. Där har ni mitt liv. Jag är nog ganska nöjd med det, ändå.

Har läst ungefär två sidor av de säkert totalt minst hundrafemtio som ska vara lästa innan klockan 10 på fredag. Det blir att läsa i raketfart imorgon. Så är det när man ställer till det för sig själv och hellre ser Skins och annat trevligt.

Och på fredag åker jag till Flen för att välkomna Joel till vår fina familj.

Det kliar i fingrarna, säger hon som så sent för några veckor sedan bara såg en sak och nu plötsligt ser något annat. (Ändå har hon inte glömt den förra saken, vilket kanske är naturligt.) Livet är outgrundligt.

En vän tände en lampa idag. Hon sa att jag ser saker i antingen vitt eller svart. Antingen gillar han mig eller så finns det inte en chans i världen att han skulle tycka om mig. Sakta börjar jag dock trotsa detta genom att sjunka ner någonstans mitt emellan. Det är okej om han bara tycker jag är trevlig, det är okej om vi bara är vänner. Vänskap är en fin grund om det visar sig att den som bestämmer har ett ess i rockärmen. "Bara" vänskap är också fint. Jag måste lära mig att slappna av.

Inatt föddes en liten pojke som ser precis ut som sin pappa (och hans pappa är bäst, så det bådar gott). Mitt hjärta sjunger.

Läser långa, viktiga läxor inför morgondagens seminarium. Ord på ord läses men ingenting fastnar. Det är oerhört lätt för tankarna att vandra dit de vill. 

De vandrar hit: Idag belönades jag samtidigt som jag sattes på prov. Den som bestämmer ville visa att det kanske kan gå bra för mig trots allt, samtidigt som man vill att jag ska lära mig att inte hetsa upp mig eller oroa mig för mycket (eller göra det alls, snarare). Jag fick en spark i baken, så att säga. Antar att jag måste ta nästa steg. Innan det är för sent. Innan jag hinner tänka för mycket. Innan jag hinner vända ut och in på varenda ord som sades och varenda ord som kunde tänkas finnas under ytan - de ord man aldrig fick (och förmodligen aldrig kommer få) höra men som man ändå fantiserar om. 

Jag måste bygga en verklighet och inte leva i en hoppfull fantasi. Verkligheten är så mycket bättre än fantasin - för verkligheten är verklig och fantasin är fantasi. Kom ihåg det, Madeleine. (Och usch för att nämna sig själv i tredje person)

Nu är jag nästan sådär fint förvirrad igen men jag vet inte om jag vågar insupa känslan denna gång. Det finns inte mycket (knappt något alls) att falla tillbaka på. Det är för tidigt, det kanske inte finns något alls. Samtidigt är det nu jag måste ta chansen och se om det kan bli en bra höst 2010, vad gäller sådant jag inte får uppleva särskilt ofta. Det var inte längesen jag badade i mörker utan egentlig framtidstro. Jag vill därför inte klättra för högt nu - ju högre jag har klättrat, desto mer ont gör det om jag faller ner igen.

Det verkar nog som att jag även nu analyserar för mycket. Ja, det vet jag att jag gör. Det är helt enkelt så jag hanterar livet och allt som det kastar på mig.

Trots att födelsedagen var halvfull med plugg var den ändå awesome. Har känt mig väldigt uppskattad. Många fina människor hörde av sig med fina ord, sötnosarna Jessica och my fellow födelsedagsbarn Viktor var på besök (och hade med sig en fin present) och framåt kvällen ordnades en underbar födelsedagsmiddag hos Tilda. Närvarande var även Isabella, Julia och Camilla. Kristoffer anslöt lagom till efterrätten. Det blev tacos och vin och jag tillägnades en tårta (och satte nästan eld på huset när jag blåste ut ljusen - hmm, flashbacks någon?). Jag fick dessutom ett kort där det stod att vi ska gå på teater i oktober, närmare bestämt Anna Karenina på Uppsala stadsteater. Härligt!

En del av denna textrad passar så väl in på mitt humör de senaste veckorna. Dock lyftes en tyngd idag och det känns som att jag är på rätt väg.

Somewhere along the way
my hopefulness turned to sadness
Somewhere along the way
my sadness turned to bitterness
Somewhere along the way
my bitterness turned to anger
Somewhere along the way
my anger turned to vengeance
And the ones that I made pay were never the ones who deserved it
And the ones who deserve it, they'll never understand it

Men nu är jag inte längre lika arg. Det känns bra.

Behöver något att tro på, något mer än ett "kanske" eller "det finns en chans till lycka någon gång i framtiden men det kan vara imorgon likväl som om tio år". Jag är en person som måste ha något konkret som gestaltar meningen med livet. Jag måste ha något att se tillbaka på och något att se fram emot, särskilt då jag har svårt att vara lycklig i nuet. Det är trist att det ska vara så, men det är svårt att vara någon annan än sig själv. Jag kan känna någon annans känslor lika lite som jag kan stänga ute mina egna. Självklart kan jag ändra mitt tankesätt, men sådant kräver både tid och ork och det är något jag inte har för tillfället.

Förresten: Ena stunden har jag bestämt mig för att skriva det jag tänker och känner och fråga det jag undrar över, men i nästa är det mitt nya och starkare jag som talar och som säger att jag klarar mig ändå. Vem är det egentligen bäst att jag lyssnar på?

I torsdags röstade jag med hjärtat och då gör det ont när nästan en halv miljon människor har gjort det motsatta. Tilda och jag hade vår egen lilla valvaka hos mig igår och vi hamnade efterhand i fosterställning, jämrandes över allt gift som nu får chansen att sprida sig i vår riksdag. Gillar inte att prata politik egentligen (det blir ju alltid så dålig stämning), men eftersom jag röstade på de rödgröna kan jag säga att det känns lite extra tungt just nu. Nåväl, nu är det verkligen upp till regeringen att visa att de kan styra skeppet Sverige utan att det går på grund för att det släpar tung last bestående av främlingsfientligt slödder. Jag vill verkligen bli positivt överraskad. SD ska inte ha något att säga till om överhuvudtaget, så det så.

Idag har jag massor att läsa men jag har ingen motivation. Tittade på Tillsammans istället och nu lyssnar jag på musik. Ska baka gottiga kladdkaksmuffins med dumlekolor tillsammans med Tilda om en stund. Dessa ska ätas på onsdag när två awesome människor fyller år (det vill säga Viktor och jag). Och så ska jag laga mat. Borde verkligen ta tag i det där med att läsa också. Hade dugga idag, sneglade därefter på några gamla tentor och upptäckte att jag har lång väg kvar. Men det är tenta om en vecka och två dagar.

"Även om det du älskar är långt ifrån dig står bilden

Det känns lite som att jag måste skriva nåt för att jag inte ska bli igenkorkad, men oj vad jag är trött. Kanske för att jag drömmer när jag borde sova. Kanske för att jag drömmer när jag borde röra på mig. Kanske för att jag drömmer när jag borde göra något annat, vad som helst.

När någon dyker upp är det lätt att hoppas, lätt att surfa på vågen trots att man vet att man inte borde. Man får plötsligt för sig att det ska vara jag och han. Inte ens när det tydligt pekar åt andra hållet ger man upp. Men så en dag tar man sig i kragen och säger "Hej livet. Jag antar att det är du och jag nu. Förhoppningsvis inte alltför länge, dock."

Alltid är det något som spökar. Nu oroar jag mig för att pengarna ska ta slut och att jag inte kommer ha råd att leva fram till fredag nästa vecka och att jag inte kan betala tågresan till Flen på torsdagen. Kanske är det dock bra att tänka på det så att jag inte har tid att vara deppig över annat. Men vad säger jag, det finns ju alltid tid att vara deppig!

Skämt åsido: livet är inte så himla great just nu. Men i denna sekund är jag hur trött som helst så känslan har nog en förklaring.

Och jag tror att jag en dag till fullo kan komma över dig om jag verkligen, verkligen måste... 

...men jag vet inte om jag själv kan lyfta mig ur den likgiltighet jag känner inför den person som kallas jag.

Har hittat något som kan vara bland det finaste jag hört. Jag sätter volymen högt, placerar hörlurarna i mina små öron och lägger mig ner och blundar. Fäller kanske en och annan tår för att det är så melodiskt vackert. Fäller kanske en och annan tår för att musiken är det enda som får mig att känna mig levande just nu. Men det kommer bli bättre, det vet jag.

Denna lista snodde jag från fina Sara.