Jag har faktiskt rätt att vara lite nere (om man tänker på rubriken kan man även lägga till omogen) just nu. Alla mina vänner är antingen på Halloween-fest eller (i Amandas fall) på jobbet. Själv sitter jag hemma i min studio flat till både höjden och bredden fylld av en konstig känsla.

Det är underligt att man mår dåligt då man inte räknat med att man skulle göra det, över något man lovat sig själv aldrig skulle få vara annat än ett litet frö.

Jag måste säga att det jobbigaste av allt just nu faktiskt är att jag inte kan gråta om jag nu skulle vilja det. Jag vill inte riskera att bli upptäckt av en nyfiken granne eller hemkommande, intet ont anande inneboende (närmare bestämt min rumskompis bror och vännen till min rumskompis bror).

...att den ultimata lyckan är att få lyse i badrummet? Det bästa som finns är de små glädjeämnena i livet, uppenbarligen.

Lina, vill du ha ett motbevis på din tro om att mitt liv är flärdigt? Jag är ledig idag. Och hur spenderar jag min lediga dag i London? Jag sitter framför datorn och tänker på att jag måste äta och duscha. Flärdigt, eller hur?

Men men, jag ska försöka leva upp till din bild av mig. Amanda och jag ska nämligen ut och partaja ikväll. Eller, det har vi tänkt iaf. JAG VILL VERKLIGEN, annars kommer jag ruttna av tristess! Måste fråga de tre musketörerna vad som är öppet och vad som är bäst och roligast. Lovar att försöka komma ihåg att ta lite foton under kvällen/natten. Om någon skulle vara intresserad, det vill säga. Huhu :)

Ibland dyker det upp nya bitar. Man tror att pusslet är lagt, men det fattas fortfarande ett par delar. Man har kommit väldigt långt, men kan inte hitta rätt väg att fortsätta på.

Jag är verkligen där nu. I ett vägskäl. Ett vägskäl som tycks sakna valmöjligheter. Men jag har bestämt mig. Jag ska tamejfan hitta en stig, hur slingrig och svår den än är.

Jag har börjat säga "Sorry, love!" till andra människor, om jag exempelvis försöker gå förbi dem i ett trångt utrymme eller om jag råkar trampa dem på foten. Detta gäller huvudsakligen situationer på jobbet. Så går det när man lätt influeras av andra. Och så går det när 99.9% av de omkring en pratar engelska. Och så är det ju väldigt gulligt att säga "love" och "sweetheart" till varandra (eller, det är gulligt när snygga killar eller söta gubbar säger det till någon av det kvinnliga könet). Vi svenskar är så stela och tråkiga när det kommer till sånt där. Eller hur?

Visst borde man tänka så? Men så kan jag inte tänka. Det verkar vara omöjligt för min lilla brain.

Idag har jag och Amanda ätit mer mat än vad vi sammanlagt hade ätit innan i våra liv. Eller, ja, typ. The chefs hade training idag och skulle laga en massa mat, så vi åkte till jobbet för att få äta gratis. Det började med att vi fick varsin Bruschetta al Pomodoro (en förrätt) och vi tänkte att "det är väl bara att äta, för vi får väl varsin varmrätt sen och sedan en efterrätt". Men tji fick vi. En av kockarna kom ut med ytterligare fyra-fem förrätter. Och sedan kom en massa pasta och risotto och main dishes. Och vi åt tills vi var väldigt nära att spricka. Som tur är var det inte bara vi två som åt, utan även några av våra medarbetare. Så vi behövde inte äta allt själva. Men herre vad mätta vi blev! (Det hindrade oss dock inte från att därefter äta varsin kula Ben&Jerry's-glass på biografen intill restaurangen. Men det var faktiskt gratis. Och väldigt, väldigt gott...)

Jag har insett att om jag slutar hacka på mig själv kanske allt blir som jag önskar. Eller, det blir kanske inte som jag önskar just nu, utan som jag sedan inser att jag hela tiden innerst inne har önskat att det skulle vara?
 
Folk säger hela tiden att det är när man slutar leta som det fina dyker upp. Men problemet är ju att jag inte kan sluta leta. Jag kan inte lura mig själv genom att säga att jag inte alls letar. Jag kan inte tvinga bort en känsla. Så hur fanken ska det gå till då? Jag blir tokig.

Okej, so what? Jag är liiite påverkad av alcoholic beverages men vad gör det? Jag kan skriva ändå. Visst, jag kanske skriver något jag kommer att ångra i efterhand, men just nu ger jag så fanken i det.

Jag blir så arg på mig själv. Att jag aldrig lär mig, att jag aldrig ändrar mig. Att jag alltid ska utsätta mig själv för en massa jobbiga grejer. Att jag alltid ska tycka att något är perfekt, för att sedan märka att det inte alls är det. Men det värsta är ändå att saker aldrig kan vara perfekta. Med det menar jag att saker aldrig kan vara som jag vill eller önskar. Jag börjar tycka att det egentligen inte är så mycket jag begär.

Men vill ni veta något roligt? Jag har bara druckit ett och ett halvt glas vitt vin. Tror att jag ska berätta det för sydafrikanerna, så de inser hur lätt det är att supa mig full. MAHA.

Snart ska Amanda och jag koka nudlar. Sedan blir det en promenad till Burnham Bucks tågstation. Kl 14.40 hoppar vi på tåget till London Paddington och är framme ca 15.20. Därefter låtsas vi att vi är världsvana och åker runt i tunnelbanan. Det blir en hel del åkande hit och dit innan vi når Highgate tube station. Väl framme halvspringer vi till Zizzi ristorante där vi ska jobba 17-22.

Jag ber på mina bara knän att det inte ska vara så jobbigt som det var igår. Igår var vår första dag som servitriser. Igår hade restaurangen mer besökare på samma gång än vad de nånsin haft (eller åtminstone fler än vad de haft på länge, i alla fall). Och jag känner mig som en pain in the ass, som hela tiden ber om hjälp och frågar hur saker ska göras. Men å andra sidan är det ju precis så man måste göra. Man måste fråga för att får reda på något. Eller har jag missuppfattat? 

Nåja, jag hoppas och tror att det kommer vara både roligare och lättare sen när vi kommer till Finchley O2. En helt ny restaurang där vi har varit med från början. Jag ser fram emot torsdag då vi äntligen får komma dit! (Även om den dagen kommer bestå av städning och plockning med diverse saker...)

Hur många gånger har jag lovat att inte göra såhär mot mig själv? Och hur ofta brukar jag lyssna på mig själv? Never. Så det är klart att det har blivit såhär, gång på gång. Det är inte så farligt än, men jag vet att om jag inte gör något åt det, kommer det att bli jobbigt. Varför utsätter man sig för något sådant, utan någon egentlig anledning? Det är ju inte så att den man vill ska veta, vet om det.

Vem är jag att ha så höga krav? Varför siktar jag så högt när jag inte ens tycker att jag förtjänar något som är så bra?

Vet någon exakt vart i Italien Pinot Grigio Villa Mura kommer ifrån? Visste ni ens att det kommer från Italien? Vet ni om det är ett rött eller vitt vin? Visste ni överhuvudtaget att det är ett vin? Nej, tänkte inte det. Och vem är egentligen intresserad av att veta att Pinot Grigio Villa Mura är ett vitt vin som kommer från Veneto i norra Italien? Att det är ett balanserat, subtilt och milt vin som passar mycket bra till vilken som helst av Zizzi's pasta- eller pizzarätter?

Jag vet att det är bra att kunna allt detta om ett vin, om någon kund skulle få för sig att fråga vilket vin jag rekommenderar osv. Och jag borde inte gnälla, kan tyckas. Det är bara så att restaurangen har över 20 olika viner, och att det är meningen att vi ska ha kunskap om alla dem. Det finns också 6 nibbles, 6 förrätter, 6 varmrätter, 13 pastarätter, 3 risottorätter, 2 olika calzone, 12 pizzor, 6 sallader, 5 tillbehör/sidorätter (till varmrätterna), 7 desserter samt ett antal olika drycker såsom olika kaffe- och liquersorter. Vi ska kunna namnet på alla dessa, plus ingredienser.

Det är såklart såhär för alla som jobbar på restaurang. Det är bara så att jag är ovan, och aningen trögfattad till en början. Om jag har tur, har jag lärt mig det mesta snart. Annars får jag väl åka hem. Haha.

Ida Maria är en svensk/norsk musikexport till England. Hennes låt Better when you're naked spelas flitigt på radion. Och jag förstår det. Den är så jävla bra. Jag började faktiskt lyssna på låten när jag fortfarande var i Sverige (hittade den på BBC Radio 1:s tracklista). Idag har jag nynnat på den konstant. Och sedan går vi in i en affär - och vad spelas på radion? Ännu lite senare sitter vi i mäklarens bil - vad spelas på radion? Haha.

Oh the clever
things I should say to you
They got stuck somewhere
Stuck between me and you

Oh I'm nervous
I don't know what to do
Light a cigarrette
I only smoke when I'm with you

What the hell do I do this for?
You're just another guy
OK, you're kind of sexy
But you're not really special

But I won't mind
If you take me home
Come on, take me home

I won't mind
if you take off all your clothes
Come on, take them off

'Cause I like you so much better when you're naked
I like me so much better when you're naked
I like you so much better when you're naked
I like me so much better when you're naked

Förresten: jag och Amanda har skaffat lägenhet. Vi flyttar på måndag eller tisdag. Huhu.

Förlåt, jag kan vara så careless ibland. Oförsiktig alltså. Trög och dum. Jag hade inte en tanke på att det kunde utvecklas till det här. Du ska veta hur skyldig jag känner mig. Men kom ihåg att du inte har gjort något fel, och så länge du vet om det själv klarar du dig igenom detta - det vet jag. Och rykten är bara rykten, och de slutar att vara intressanta ganska fort. Förlåt än en gång. <3 Just nu känner jag mig som en urvattnad svamp...som världens sämsta vän.

Nu till något roligare: Jag är lite kär, hihi. Ta det hur seriöst ni vill.

"One thing is clear: I wear a halo. I wear a halo when you look at me, but standing from here you wouldn't say so. You wouldn't say so if you were me..."

Jag har jobb! Tror jag?

When it all comes down to it, I'm just a girl with a teddy bear lost in another world. A world where I can see, but I still can't see what I want to see. What I must see.

I tried to do handstands for you
I tried to do headstands for you
Everytime I fell on you
yeah everytime I fell
I tried to do handstands for you
But everytime I fell for you
I'm permanently black and blue, permanently blue for you

I tried to do handstands for you
I tried to do headstands for you
Everytime I fell on you
yeah everytime I fell
I tried to do handstands but everytime I fell for you
I'm permanently black and blue, permanently blue for

You-o-o-o-ou
For you-o-o-o-ou
So black and blue-u-u-u-ue
For you-o-o-o-ou

I grabbed some frozen strawberries so I could ice your bruisy knees
But frozen things they all unfreeze and now I taste like
all those frozen strawberries I used to chill your bruisy knees
Hot July ain't good to me
I'm pink and black and blue...for you

I've got bruises on my knees for you
and grass stains on my knees for you
Got holes in my new jeans for you
got pink and black and blue
Got bruises on my knees for you
and grass stains on my knees for you
Got holes in my new jeans for you
got pink and black and blue for

You-o-o-o-ou
For you-o-o-o-ou
So black and blue-o-o-o-ou
For you-o-o-o-ou

Do-doo-do-do-do Do-doo-do-do-do Do-doo-do-do-do Do-doo-do-do-do Do-doo-do-do-do

Vem är det jag lurar? Jag kan inte bara le och vara glad. Men det kommer nog att gå över, det här...

Amanda har registrerat sig på en sida som annonserar om tillgängliga lägenheter. Hon fick precis ett meddelande från "Mohammed" som skrev att han vill dela lägenhet med två östeuropeiska tjejer. Jag kan ju säga att detta från början inte lockade oss särskilt mycket, men vi fortsatte läsa iallafall. Vi skulle få betala £250 var per vecka. Lägenheten har ett sovrum och en toalett. Inte nog med att man tydligt förstår vad Mohammed är ute efter - vi måste betala för det också! Jag som trodde att det var tjejen som fick betalt...

Huhu. Jag tror inte att jag har skrattat såhär mycket sedan...det senast var väldigt roligt. 

Jag skulle använda min deodorant, men sträckte mig omedvetet efter tandborsten. Det höll på att bli very ugly indeed.

Jag tittade precis på klockan. Och insåg att det är lördag. Vilket betyder att vi lämnar Sverige IMORGON!

Ojherre...Det är så svårt att beskriva hur det känns. Mycket förvirring...lite nervositet, men samtidigt känns det roligt. Men mest av allt förstår jag inte att jag ska flytta hemifrån och dessutom till ett annat land med helt andra lagar och regler.

Precis nu spelas Heaven is a place on earth. I wish.

Min hjärna kommer snart kraschlanda. Jag har panik över packningen. Datorn kommer ta upp nästan all plats i handbagaget. Och det andra bagaget ser redan smockfullt ut - och jag har ännu inte stoppat i allt som ska med. HJÄLP! Som tur är kommer Amanda förbi sen och hon kan förhoppningsvis lugna mina nerver och hjälpa mig. Tänk om jag har för liten väska till huvudbagaget? Det är ju inte som att jag har särskilt mycket tid på mig att hitta en annan, större väska.

Men jag ska försöka vara positiv. Allt kommer att lösa sig. Allt får plats.

Uppdatering: Allt har löst sig. Allt fick plats.

Och allt är och kommer bli hur bra som helst. Men gud vad varmt det är i mitt lilla rum just nu.

It's a lovely pretty morning
The sunlight hits my face
Whatever lights are twisting doesn't matter today
I'm easy, yeah
When your heart is like the rainbow and sunly shine through
No matter all the shadows hiding, clouds might be so cruel
I'm easy, yeah
Go easy, Go easy, Go easy with me
If the mood alarms a warning saying there might come a change
Let this be the beginning of the final calming break if you go easy, yeah
Go easy, Go easy, Go easy
Hold me closer take advantage of this perfect melody
Go easy, Go easy, Go easy with me
Go easy, Go easy baby
I wanna feel like I'm living
Go easy with me

Läs och kommentera denna blogg. Självklart är jag helt opartisk i mitt tipsande:

Här är bloggen

...du minns det med glädje, du minns det med sorg.

Det är ingen som riktigt vet hur naiv jag är. Jag ägnar mycket tid åt att drömma mig bort. Jag blir upprymd över saker jag egentligen vet har mycket liten chans att bli verklighet. Å andra sidan kan jag inte låta bli att tänka, att för vissa personer blir de där till synes omöjliga drömmarna en underbar verklighet. Men jag tror att det är farligt att hoppas, eller åtminstone att tro, att det ska inträffa för en själv. Jag är mixen mellan realist och drömmare personifierad, som ni ser. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad som är bäst för det egna välbefinnandet - att tillåta sig att drömma sig bort lite då och då, eller att inse att man måste kämpa för allt man har samt att ju större och krångligare ens drömmar är, desto mindre chans är det att de slår in.

I've got chills, they're multiplying
and I'm losing control
'Cause the power you're supplying
it's electrifying!

You better shape up, 'cause I need a man.

Det är jobbigt när fel person säger de rätta sakerna. Men är det inte värre om rätt person säger fel saker?