nu var det jättelängesen jag skrev här. har inte haft någon ork eller inspiration. och det händer inte så mycket spännande saker i mitt liv heller för den delen. jättekul början på det här inlägget...

läste precis inläggen från just efter att jag och kim insett/erkänt att vi nog var lite småkära i varandra och jag var så himla pepp på livet. kan jag inte få vara det nu också? jag är inte mindre lycklig eller kär, snarare tvärtom; det har gått mer än ett och ett halvt år och jag känner mig så hemma i det här, jag är så kär i honom och jag får ständigt bekräftelse i att han är lika kär i mig. samtidigt är jag lika rädd som då; rädd att plötsligt bli lämnad, rädd att jag själv ska börja känna mindre än vad jag känner nu (även om det sistnämnda känns omöjligt).

jag tror att det här med peppen som jag inte känner på samma sätt idag har att göra med nån slags naturlig utveckling. plötsligt insåg jag att jag var kär och att denne någon faktiskt var kär i mig. (herregud-hur-är-det-möjligt-att-nåt-sånt-fantastiskt-händer-mig???) då var det som om jag lyftes av en osynlig hand till toppen av ett lyckoberg där fluffiga kärleksmoln omfamnade mig så att jag inte kunde se nåt annat än KIM, den där killen som jag bara veckor tidigare tänkt på som en av mina bästa vänner, för vi är ju så lika på många sätt och han får mig att skratta som ingen annan, men som jag inte fattade att jag var kär i.

och sen gick det mesta av den chocken över och jag resonerar enligt följande om hur det är efter att i princip alla typer av chocker klingat av: människan måste gå vidare, och gör just det (mer eller mindre). det är lite som när pappa nästan dog och jag var säker på att jag alltid skulle vara rädd att han plötsligt skulle dö, eller att han alltid skulle gå runt hemma och blicka runt på sina tillhörigheter som en nyfödd som precis upptäckt livet eftersom han insett att det var så nära att han inte hade fått se allt det där igen - så är det inte nu; jag är rädd ibland men det innefattar inte bara pappa utan alla jag tycker om, och pappa blev ganska snabbt sitt gamla vanliga jag (även om han säkert förändrats på ett eller annat sätt). man måste gå vidare och leva sitt liv och tränga undan rädslor som förtär. så när det gäller kärleken har mitt liv blivit så himla mycket vardag och jag kämpar ibland med att intala mig själv att det är så det ska vara. jag trivs ju med hur det är, jag skulle inte byta det mot något annat. samtidigt är jag rädd att jag kommer bli permanent ångestfylld över att jag inte finner någon egentlig mening med livet. jag har kim, familjen, vännerna - men jag behöver något mer, något jag inte har ännu, något som har med mig som person att göra. jag har ingen fast plats i världen, ingen trygghet på det sättet. jag vet inte vem jag är! är det drömjobbet jag behöver? egen lägenhet eller hus? barn? inte nog med att det är deprimerande att inte kunna finna meningen med livet - det är deprimerande själva det att man blir deprimerad över det faktum att man är deprimerad över att man känner så starkt att det måste finnas en konkret mening med ens liv (var det nån som hängde med i den där meningens resonemang med alla upprepningar av "deprimerad"?). varför måste människan (eller, i alla fall jag - men jag gissar att jag inte är ensam) hitta ett mål med livet för att orka eller - lite mindre krasst - för att kunna slappna av helt? ibland önskar jag att jag var en katt eller nåt annat mysigt djur, för de har inte en sådan överutvecklad hjärna som vi människor har. vad skönt det vore att sova femton timmar om dagen, medan ens största bekymmer skulle vara huruvida man skulle få lite mer mat NU, NU, NU eller om man måste vänta tio sekunder på att matte/husse öppnar den där burken.