Nu börjar det närma sig.
Idag träffade jag Sara för sista gången på åtminstone ett par månader. Det kändes konstigt att säga hejdå. Jag har inte riktigt förstått att vi verkligen ska åka på söndag. Jag tror inte jag kommer att förstå det förrän vi sitter där på planet.
För att överraska både mig själv och andra, ska jag se till att inte drabbas av panik. Nervös får jag väl stå ut med att vara, för det är jag nästan alltid annars. Jag tycker dock synd om Amanda, som jag tror har press på sig att vara den lugna som hon alltid brukar vara (om man jämför oss två). Jag vill bara säga att hon inte behöver känna så om det skulle vara på det viset (detta är bara något jag funderat över, inget är bekräftat). För Amanda, du har lika stor rätt att vara nervös och rädd som jag! Och vet du? Jag tror att allt kommer att ordna sig. Det blir nog inte som i mina drömmar, där vi hittar en billig och ursnygg lägenhet i ett supersäkert område utan kriminalitet samtidigt som vi har välbetalda arbeten. Vi kommer säkert att få leva på nudlar. Men vi får göra det bästa av situationen, och framförallt får vi inte låta någon lura oss eller acceptera vad som helst bara för att det är billigt. Det kommer inte vara perfekt, men det ska fanimej inte vara vilket skit som helst i alla fall!
Om fem minuter är det onsdag. Och snart är det söndag.
Ironic
Det har förmodligen framkommit tidigare att jag är ett fan av ironi. Då passar denna låttext väldigt bra i min blogg. Det är låten Ironic med coola Alanis Morissette:
An old man turned ninety-eight,
he won the lottery and died the next day
It's a black fly in your Chardonnay
It's a death row pardon two minutes too late
And isn't it ironic...dontcha think?
It's like rain on your wedding day
It's a free ride when you've already paid
It's the good advice that you just didn't take
Who would've thought...it figures?
Mr. Play It Safe was afraid to fly
He packed his suitcase and kissed his kids goodbye
He waited his whole damn life to take that flight
and as the plane crashed down he thought
"Well, isn't this nice?"
And isn't it ironic...dontcha think?
It's like rain on your wedding day
It's a free ride when you've already paid
It's the good advice that you just didn't take
Who would've thought...it figures?
Well life has a funny way of sneaking up on you
when you think everything's okay and everything's going right
And life has a funny way of helping you out when
you think everything's gone wrong and everything blows up
in your face
A traffic jam when you're already late
A no-smoking sign on your cigarette break
It's like ten thousand spoons when all you need is a knife
It's meeting the man of my dreams
and then meeting his beautiful wife
And isn't it ironic...dontcha think?
A little too ironic...and yeah I really do think...
It's like rain on your wedding day
It's a free ride when you've already paid
It's the good advice that you just didn't take
Who would've thought...it figures?
Life has a funny way of sneaking up on you
Life has a funny, funny way of helping you out
Helping you out
I just can't get enough.
Nej, det vägrar jag tro. Svanar håller ihop livet ut av en anledning. Men kanske bör jag inte sikta så högt, med risk för att bli besviken?
Tell me that you'll open your eyes.
Det skulle vara så skönt att få släppa loss sig själv ibland. Jag har ofta så hårda kedjor. Kedjor jag satt på mig själv.
Och ja, jag vet att jag har knäppa fantasier och önskningar. Särskilt när jag sitter uppe på natten. Nu ska jag sova. Förhoppningsvis drömmer jag något fint.
Man har det bästa när man inte behöver det.
Och varför är man alltid snyggast när ingen ser? Varför rakar jag benen för någon som inte finns? (Okej, jag rakar dem för att jag själv tycker det är äckligt när de är håriga, så den frågan kan jag kanske stryka...)
Varför måste jag ha panik över att jag inte har det som alla vill ha, när det jag egentligen borde göra är att följa mina vänners råd och slappna av? Ibland har jag svårt att tro på detta, men - det kommer alltid något bra för de som väntar. Då måste det komma något riktigt bra för mig. Och den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Eller?
Kläm kläm!
Jag är alltså lite i dvala just nu. Allt jag gör går i snigelfart. Det är en del som måste fixas innan vi flyttar, jag och min Amanda. Bestämma vilka av alla ägodelar som får följa med och packa dessa (och för det krävs en noga utarbetat packningslista som jag funderar att göra ett utkast till), fixa nåt försäkringspapper, utskrift från banken, flytta grejer från familjens dator till min osv. Men just precis nu får det där vänta, för jag måste lägga mig i soffan en stund i ett försök att bli frisk.
Jag fick ett par flanellbyxor av mamma igår. Det måste ju innebära att allt kommer bli hur bra som helst i England. Eller, jag kommer i alla fall inte frysa så mycket på nätterna.
Mistakes.
Förresten, nu tror jag att jag har hunnit igenom albumet fem gånger. När sista låten har spelats ska jag sova, och det löftet ska jag i alla fall hålla.
In my heart!
http://www.flashback.se/artikel/288/mad-tecknaren-will-elder-dod/
Gäääsp.
Så är det.
Förlåt, jag svamlar en massa. Jag blev bara så barnsligt exalterad över hur härligt det är att lyssna på sin favoritmusik, och över vilken underbar uppfinning musiken är. Måste vara den bästa nånsin, faktiskt. Eller vad tycker ni, trogna läsare?
Whatever happened?
Jag måste skrapa upp mig själv från golvet. Ta mig i kragen, ge mig själv en knuff framåt. Jag kan ju inte åka nånstans utan mig själv.
Finfint.
"...And everytime I cry I'm right back where you wanted
I try to drown you out..."
Om jag förstår innebörden rätt, tycker jag det är väldigt klyftigt och fint skrivet. Men det är kanske bara jag med min smurfhjärna som tycker det. Och för att verkligen förstå måste man nog läsa hela texten. Men jag ville betona denna del. Äsch vad jag svamlar.
(P.S Har någon märkt något annorlunda med min blogg?)
Detta inlägg saknar klyftig rubrik.
really knew
that I live and breathe
to give you what you need
Got to throw, throw your heart right in.
Men det finns ju också något negativt - och det är det fina man lämnar bakom sig. Jag tycker faktiskt om Sverige väldigt mycket - vädret, språket, tryggheten av att allt är som det brukar. Jag har ju alltid haft svårt för förändringar - de gör att jag blir orolig och känner mig stressad. Det värsta är dock att lämna de man älskar här hemma. Jag vet inte hur jag ska stå ut. Jo, jag har Amanda och vi ska stötta varandra. Men jag fick idag verkligen känna hur jobbigt det kommer att bli, då jag sa hejdå till Maria, Totte och Robban. Jag kramade min syster flera gånger, men sa till sist att "jag måste gå nu, innan jag blir ledsen." Mamma sa då att "man får vara ledsen!", men jag klarar inte att vara ledsen bland andra människor och särskilt inte om även de är ledsna. Jag vet att det är en svaghet, men det är bara sådan jag är. Kanske var det därför jag inte grät på studenten? (Men att jag inte grät på studenten har, när jag tänker efter, nog mer att göra med att jag inte riktigt förstod/insåg att jag tog studenten. Aaah, well...)
Hur ska jag klara mig utan de jag älskar? Jag har tur som har med mig en iallafall. Man ska ju tänka positivt. :)
The phenomenon called Harry Potter.
Det är speciellt tårarna jag förundras över - att de dyker upp igen. Vid första läsningen kantades de ju av chocken över det jag läste. Denna gång kom det snarare tårar över hur situationen i boken var, och att jag insåg att jag inte kunde förändra det jobbiga även om jag skulle vilja. Det låter nog jättedumt och väldigt cheesy att jag satt och grät där i min ensamhet, över en bok. En påhittad historia! Det är ju inte ens på riktigt! Men det är ju det som är så himla bra med den värld J.K. Rowling har skapat - att man kan relatera så väl till det som händer, att det känns som att det skulle kunna vara på riktigt. Jag märkte där, medan jag grät, hur fäst jag har blivit vid många av karaktärerna i böckerna under åren jag läst om Harrys äventyr - ja, jag bölade ju förtusan över deras öden!
Jag skulle kunna skriva föralltid om det stora med denna bokserie, och jag skulle kunna framställa mig som en ännu större nörd (om det nu är möjligt med tanke på texten ovan). Men det finns för mycket att säga. Och förlåt att jag är cheesy igen, men jag tror att många tackar Rowling för att hon skapat Harry Potters värld - jag tror att den har hjälpt många ensamma personer.
Nu ska jag ägna mig åt något annat än att skriva cheesy blogginlägg. Och jag får nog sluta äta mejeriprodukter - se bara vad de gör med mig!
I kissed a girl.
Hur som helst, här är en video från youtube:
Vad är det som pågår egentligen?
Det är nämligen så att jag har en konstig känsla. Jag känner mig tom och kall. Som en tom ek. Eller en gammal rutten tältduk, som bara väntar på att rispas sönder. Och jag har ingen aning om varför.
Jag är också arg och besviken på mig själv. Varje dag denna vecka har jag sagt till mig själv att "idag ska jag göra det och det", men min egen hjärna har kommit med undanflykter. Är jag så jävla lat eller vad är det frågan om? Varför känns vardagssysslor så fruktansvärt jobbigt? Jag känner mig så jävla värdelös. Kanske är det så att jag är väldigt bekväm av mig, och skjuter gärna upp saker till senare. Men jag måste verkligen lära mig själv att det är bättre att ta tag i det jobbiga på en gång så att man kan göra det roliga efteråt. Annars blir det en ond cirkel, att ju mindre man gör desto mindre orkar man med. För så är det för min del - jag fastnar i ett nät av intetgörande.
Och sen en annan sak. Jag verkar vara nästan helt inkapabel att ta hand om mig själv. Hur tusan ska jag kunna klara mig i England? Här är ett exempel: Nu när mamma har legat sjuk sedan i måndags har jag inte fått något nyttigt gjort, glömt att äta och haft alldeles för mycket tid att tänka (det senare har lett till att jag har diskuterat med mig själv och kommit med de undanflykter jag talade om i stycket ovanför). Det konstiga är att min kropp inte har protesterat mot att jag inte ätit ordentligt. Jag är av någon anledning inte hungrig. Aldrig. Men när jag sedan äter märker jag att jag visst var hungrig. Är det nån mekanism i mitt huvud som inte vill att jag ska äta? Jag förstår ingenting. Precis nyss åt jag lunch, på initiativ av min mamma. Jag kan alltså inte göra något utan att mamma säger vad jag ska göra. Återigen: hur ska jag klara mig i England? Visst, jag kommer att ha Amanda, men jag tänker inte begära att hon ska vara min mamma. Nej, jag måste bli mer självständig. Men är det en process som tar tid?
Men vet ni vad? Jag tror att all denna deppighet, all oro och självdestruktivitet bottnar i att jag har för mycket tid att döda och för några "måsten". Jag behöver ha lite press, eller åtminstone lite peppning, för att komma igång. Som det är nu, har jag för mycket tid att tänka och oroar mig därmed över framtiden och saker jag borde få gjort.
Nu ska jag sluta tycka synd om mig själv, ta mig i kragen och städa garderoben samt resten av rummet.
Club 8
Så jag säger - sök på youtube och lyssna. :)
Borta hela helgen.
Det var bröllop och samtidigt femtioårsfest för bruden/faster Ingrid i lördags. Detta evenemang hölls i Vänersborg/Vargön, och för komfortens skull åkte vi ner redan på fredagen (vi skulle annars ha fått gå upp olidligt tidigt för att hinna ner till vigseln kl 12.30).
Vigseln var stämningsfull och vacker, och blödig som jag av någon mystisk anledning har varit den senaste månaden fällde jag några tårar. Efter vigselakten hade vi lite dödtid som spenderades hemma hos Ingrid och hennes nyblivne make Jan, utan huvudpersonerna som istället var på fotografering. Där satt några av oss i soffan och tittade på tv (de andra hade annat för sig), bortsett från avbrottet då vi allihop (en sådär 25 pers) kastade sig på mackorna som dukades fram.
Klockan 17 var det fest, och det hela inleddes med att vi presenterade oss för varandra och sedan fick leta efter våra platser vid borden. Jag och syrran hamnade med en hög härliga gubbar som alla pratade västgötska. De berättade olika historier och påminde varandra om gamla tider. Det var inte så mycket historierna som gjorde att jag och Jessica skrattade en massa, utan mest deras dialekt (som är väldigt lik göteborgska, men lite mer svår att förstå). Jag vet att de inte läser min blogg, men iallafall: tack Lennart, Svante, Bo-Inge och Sten för sällskapet! Jag tror min syster har er att tacka för att hennes kväll blev roligare än hon innan trott.
Jag åt förresten sushi för första gången, eftersom det var förrätten. Jag tycker att folk har givit denna rätt en onödig uppståndelse. Jag hade trott att det skulle smaka jättekonstigt och vara superläskigt att äta, men faktum är att det inte smakar nånting om man inte har wasabi eller soja till. Vissa gäster misstog wasabin för något annat och stoppade in en ganska stor klick i munnen. Detta var inte ett smart drag, om man säger så. David (min kusin, som var toastmaster) hann inte stoppa alla, men kom snabbt på fötter för att säga "Jag vill varna er, den lilla gröna klicken är INTE guacamole om ni nu tror det, utan wasabi som är väldigt starkt." Viktoria, en kvinna som satt snett emot mig, var en av dem som gjort detta misstag, och hon hostade fram ett tack för den lite sena varningen.
Maten i övrigt var supergod, och jag är djupt imponerad av brudgummens son Jimmy som lagade det mesta själv. Han är nyutbildad kock, lika gammal som jag (har alltså precis tagit studenten), men man kan tro att han har hållt på med detta länge. Det var meningen att David och Jimmy skulle laga maten tillsammans, men då David är en av cheferna på Scandic (!!!! - han är 26 år och började för bara ett par år sedan jobba på företaget, snacka om karriär!) och fick ett akutsamtal plus att han hade åtaganden som toastmaster, fick Jimmy göra den mesta maten själv. Bra jobbat!
Efter maten var det dans. Svante hade mixat ihop en skiva. Jag hade vissa förväntningar, men det var mest dansband (vilket iofs passade denna fest eftersom medelåldern hos gästerna nog var 35-40), och jag som inte ville dansa styrdans tyckte det var lite svårt att dansa på det "vanliga" sättet till den musiken. Men jag och mina kusiner gjorde det bästa av situationen och fick till och med till ett träningspass där på dansgolvet.
Allt som allt, en väldigt trevlig dag. Jag fick också chansen att umgås med mina favoritkusiner David (han är son till min äldsta faster Kerstin) och Marie (dotter till bruden och yngsta faster, Ingrid), som är två underbara människor.
Jag minns ett samtal med David (och mamma) som var ungefär såhär (Jag vill tillägga att trots att han nu bor i Stockholm, och har bott där i flera år, pratar norrländska som jag älskar):
Jag: "Jag minns att du hade morotsfärgat hår och en iller förr."
David: "Och jag minns att jag tappade dig i golvet en gång."
Jag: "Va, tappade du illern i golvet? Stackars iller!"
David: "Nej, jag tappade dig i golvet."
Mamma: "Det är därför hon är som hon är, haha!"
Jag: "Haha, vadå, vad hände?"
David: "Du var väl ungefär en fyra månader, och så höll jag i dig och tappade dig i golvet. Det var ju nästan 20 år sedan. Jag tänker fortfarande på det och får så dåligt samvete."
Och Marie var söt (och full) när vi kramades hejdå:
Jag "Hejdå, det var så kul att ses igen."
Marie: "Åååh pluttipluttplutt..."
Aaanyway, om ni vill se lite bilder från bröllopet kan ni se dem i min bilddagbok (http://maddu.bilddagboken.se). Har tänkt lägga upp ett par iallafall.
Jodå, så atteee...
Idag fick jag reda på att lilla älskade Bullen är död. Jag kände ett styng av sorg. Men han hade ett jättebra liv hos oss, och beviset för det är att han levde över 8 år. Och tänk vilken bra sista tid han hade - som ett paradis på jorden. Han fick springa i gräset och sola sig, och bara vara kanin hela dagarna. Vila i frid, lille Fjunet. <3 Jag hoppas du gör några glädjeskutt där uppe i himlen, sådana som du gjorde när du var liten.
Dessutom ringde det från England idag. De ska ringa tillbaka imorgon. Jag är lite nervös. Det hade varit bättre att få det överstökat idag när jag inte hann tänka så mycket...
Insikt.
Det är så typiskt mig helt enkelt. Vet aldrig när det är dags att sluta, dags att ge upp. Men viktigast av allt - hos mig förblir sällan fjädern just en fjäder.
