Jag vill inte riskera att väcka henne med ett sms men vill så gärna att hon ska veta detta innan jag glömmer känslan: Amanda, jag såg alldeles nyss några nya bilder på dig på facebook och överväldigades av all den skönhet som flödar från ditt inre och ut genom dina ögon. Jag ser ditt hjärta av guld (såklart vet jag sedan länge, länge att du har det där stora hjärtat men just idag blev det visst en extra dos av känslor för min fina vän). Bara så du vet.

Nej, jag är inte full. Bara tacksam över att jag har så fina vänner. (Och plötsligt blev det, som jag innan jag började skriva trodde skulle bli som vilket inlägg som helst, något alldeles förträffligt jag-gillar-mina-pärlor-flummigt.)

Idag hade jag till att börja med lektion tillsammans med några av de fina och vi fnissade åt vår egen fyndighet. Sedan träffade jag fina Sara P på stan och fick ett par värdefulla timmar med henne. Slutligen begav jag mig hem till fina Jessica och Viktor. Vi skrattade som vanligt mycket och det kändes som the good old times när vi bodde samman. Och imorgon ska jag umgås med fina Sara M.

Icke att förglömma är självklart att detta bara är några av alla fina människor jag har i mitt liv. Det finns vänner och familj jag sällan träffar men som likväl för evigt har en plats i mitt hjärta. I helgen får jag förhoppningsvis träffa flera av er fina, när jag beger mig hem till Flen.

Tack det allra innerligaste, kära stjärnor, för att ni alltid finns där och lyfter mig så att jag kan ha lyckliga kvällar som dessa. Tack, tack, tack!

Så vad har jag haft för mig sen sist? Jag fick fina kommentarer i bloggen. Jag varvade att skriva hemtenta (som var nästan läskigt lätt att överstiga teckenantalet på, trots att det är en b-kurs) med att skriva ett brev som aldrig kommer skickas. Det förra var ganska ångestkantat medan det senare var väldigt förlösande. Jag var på Humanisternas Kulturgasque och bar en vacker mask i svart spets som mot slutet av kvällen kändes som en förlängning av mig själv. Superäcklig panacotta som efterrätt ledde till att vi fick gratis champagne efter middagen. Dansade hela kvällen men mitt huvud var någon annanstans; eller, det önskade fjantigt nog att någon var där. Och jag låter mig själv tänka så tills det går över av sig självt.

Idag har jag på mig superfina strumpbyxor och knästrumpor och har till och med hunnit ha på mig två finfina klänningar. Och inte har jag någon att visa upp mig för. Tilda har visserligen korridorsfest och Kim ska på V-dala, så jag har ju chansen att gå på fest. Men jag är för trött så jag stannar hemma och myser istället. Tjipp!

Jag är i akut behov av vår. Ljus och hopp. För min egen skull men även för andras. Mina vänner ska slippa läsa sånt här och inte ha en aning om vad de ska kunna säga. (Förlåt mig, förlåt mig, förlåt mig för att jag aldrig slutar älta!) Jag kan i och för sig låta bli att skriva men det vill jag av nån anledning inte. Kanske för att jag hoppas att någon förstår vad som gömmer sig bakom orden, att någon ska hjälpa mig komma till insikt. För det klarar jag uppenbarligen inte på egen hand.

Är inte särskilt ledsen egentligen. Driver bara runt i samma gamla spår. Jag är så dramatisk och nostalgisk och barnslig.

Läser gamla inlägg från i somras och inser att jag kanske växte som människa ett tag där men att jag fortfarande inte har kommit särskilt långt. Jag har dessutom ingen respekt för mig själv, för trots att jag lovade att inte bli ledsen där i början så var jag ändå en liten vilsen boll under hösten. Jag vet ju ingenting om den riktiga världen. Allt jag lovar ska förändras visar sig vara tomma ord. Det kan inte vara lätt att vara min vän och se hur jag bara snurrar i cirklar. Det kan inte vara lätt att vara vän med någon som befinner sig i en bubbla. (Jag bryr mig så mycket om er, mina vänner. Jag vill att ni ska veta att jag inte fastnar i mina egna problem för att jag inte skulle vara intresserad av vad som pågår i era liv. Snälla säg att ni förstår! Annars står jag inte ut.)

"Det blir nog inte mer. Men det öppnade mina ögon." skrev jag. Men det gjorde det ju inte alls. "Och jag tror inte jag hoppas för mycket. Jag tror jag hoppas alldeles lagom. Och jag är realistisk mitt i allt. Jag vet att det alltid kommer lite regn efter solsken." Men jag visste ingenting alls. "Det slog mig just att det gör mindre ont än vad det brukar göra. Jag antar att jag äntligen börjar bli vuxen." Men jag var och är ju inte nära alls. Fina Lina skrev "ja märd, nu vet du så mycket mer än du visste förut :)" Jag är ledsen att behöva säga det, men du har nog fel för det gör jag inte alls.

Jag är som sagt inte så deppig som jag kanske låter. Jag bara läser och ser det ironiska.

"Får du stå ute alldeles själv nu?" 
"Det är det värt."

Bah! Det var inte värt nånting för dig, så det så.

Det handlar om att vilja bli någon annan.

Så, nu har jag skrivit det jag behövde få ur mig. Imorgon ska jag slipa på min tenta och skicka in den och på fredag är det humanistgasque där jag placeras vid ett bord med okända människor. Kanske lär jag känna någon ny person.

Det var en varm sommarkväll och jag hade sett på tv med pappa. Man skulle kunna säga att det var som vilken kväll som helst och det var det väl. Men ändå inte. Jag minns den så väl och önskar att jag hade uppskattat den lika starkt som jag önskar mig tillbaka till den där känslan. Jag hade något att se fram emot och bar omkring på fjärilarna och såg förbi det faktum att vi redan rett ut att när sommaren övergår i höst så finns vi inte mer. Inte för att vi fanns då heller, men det kändes som att vi skulle kunna finnas.

"Jag skulle inte kunna leva med att ha gjort något som sårat dig." Det som i grund och botten (om man bortser från alla minnen jag ältar) gör mig ledsen är att du aldrig gav det en chans. Jag hade hellre upplevt något riktigt med risk för att bli sårad om sagan tog slut än att som nu sitta här och falla tillbaka i gamla tankar för att jag undrar över vad som hade kunnat hända.

Det jag ignorerar i sammanhanget är ju att du kanske inte ville ha något riktigt. Du kanske var och är nöjd. Men min känsla säger något annat och även om den tenderar att föra mig bakom ljuset ganska ofta så tror jag inte att den gör det i denna situation. Om det inte hade betytt något hade jag känt mig som skräp när allt var över och det gör jag inte.

Och det som kanske gör det allra svårast att glömma är att det inte finns tillräckligt mycket att just glömma, och kanske framförallt att det finns för mycket jag inte vet. Och sen spelar det ju en stor roll att jag är som jag är. Dock tycker jag inte att jag förstorar det mer än att jag kanske inte borde deppa utan vara glad för de fina ögonblicken och låta saker utvecklas till att det blir som det är meningen att det ska vara.

Det börjar kännas lite jobbigt nu. Jag går sönder när jag sladdar två steg bakom mig själv. Det är så det känns och jag hinner inte ikapp. Sakta blir jag piggare men jag vill bli frisk så att jag inte har någon som helst anledning till att inte röra på mig.

Och de kroppsliga komplex som bestämde sig för att dyka upp för ett tag sedan, de har nästan gett sig av igen. Jag tittar mig i spegeln och det är inte så illa som skavsåret i mig fick för sig. Faktum är att jag kroppsutseendemässigt nog ligger över medel trots allt. (Jag tänkte att jag kanske ska börja tänka så i alla fall.) Men jag känner mig inte spänstig och fräsch utan sladdrig och grå. Dock tror jag att det som skulle hjälpa mest är om jag bara kom över det och började respektera mig själv för den jag är, för då skulle kanske motivationen till att motionera mer och äta bättre infinna sig. Man har ju bara en kropp att arbeta med och måste i grunden trivas i umgänget med sig själv. Jag hoppas och tror att det ordnar sig för mig en dag.

Jag tycker om att pressa fram cyniska drömmar. Drömmar jag vet inte är sanna och tänker på ännu mer just därför. Vrider och vänder på minnen, grämer mig över att jag inte minns varenda detalj och fyller i luckor med sådant jag vill ska vara verklighet. Suckar över att jag aldrig kunde play it cool, suckar över att jag nog aldrig kommer kunna play it cool.

Vet inte hur mycket det egentligen betyder. Vet bara att jag verkar vilja klamra mig fast och förstora alltsammans, mest för att jag vill ha ett filmiskt, romantiskt slut på sagan som ingen vill att jag ska tänka på. (Sagan som ingen vill att jag ska tänka fram.)

Är så förkyld att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Det började med feberkänningar och en och annan hostning i lördags och både söndag och måndag är mestadels en dimma. I tisdags mötte jag Josse på stationen och det kändes som att jag var på bättringsvägen. Vi åt mat och såg på film med Tilda och Kristoffer och allt var fint, förutom att jag började hosta och snörvla. När J och jag återvänt till mitt rum misstänkte jag att jag kastats tillbaka till början igen och igår vaknade jag mycket riktigt med feber och sjukt vidrig hosta/snuva. Idag vaknade jag med falsk friskhetskänsla, för jag började ganska snabbt hosta och snörvla. Och när jag hade följt Josse till busshållplatsen och vandrade hemåt slog en stormliknande motvind till och det var som om någon försökte kväva mig. Jag hyperventilerade och hostade nästan upp mina lungor.

Gnäll, gnäll, gnäll. Jag är verkligen inte varken den första eller sista att vara sjuk men jag klarar inte av att en förkylning ger mig extra stress. Har nämligen inte orkat läsa nånting alls förrän idag. Då är det väl tur att jag hunnit läsa det mesta nu. Och jag står inte ut med att en förkylning också för med sig en obeskrivlig depression. Tack och lov att Josse har varit här, hon kan verkligen hålla mitt humör på topp hur jag än mår.

Nu ska jag försöka klara mig själv, undvika att bli ledsen. Äta lite mat. Läsa vidare, när allt jag vill göra är att sova.

Hoppas på att vara frisk, eller åtminstone pigg, på lördag då det är fest. Om jag äter apelsiner blir det nog bra.

Har tagit alvedon och ändå vill febern skriva. Och jag antar att jag kanske ändå måste skriva lite här, vrida och vända på det som redan snurrar inombords. 

Huruvida personen kommer dyka upp eller inte har inget med mitt hjärta att göra. Förmodligen skulle jag skratta åt mig själv när vi möttes. Inte förstå varför jag ältat det så länge. Men just nu känns det som att jag verkligen vill att det ska bli av. Är rädd för den där tomhetskänslan som exploderade i mig när jag under några minuter var säker på att det inte skulle bli av. Det känns som att jag inte har mycket annat på gång så jag sprang in i en vägg och blev helt platt.

Dock är jag rädd att jag oberoende av hur denna situation utvecklar sig kommer fortsätta uppleva det som att jag inte är på väg någonstans. Då kan jag lika gärna umgås med den där personen och i värsta fall riskera att mitt liv krånglar till sig. Då kan jag lika gärna umgås med den där personen och i bästa fall få känna mig levande en stund.

Jag vill bara veta. Jag vill inte veta. Jag oroar mig för hur det skulle vara. Jag oroar mig för hur jag skulle känna om det inte blir av. 

Jag skiter i den där oron och går och lägger mig och hoppas att jag drömmer en sanningsdröm som ger mig svar på vad jag borde känna.

Om hon friade skulle jag säga ja. Eller ännu bättre kanske: en trollkarl dyker upp och förvandlar mina ögon och läppar till hennes.



Hon är förresten ganska lik Kaya Scodelario här nedanför, som jag sedan länge är svag för. Sådär vill jag också se ut (å andra sidan ska man ju vara nöjd med sig själv).



Men skulle han dyka upp vore det ju ännu trevligare, och jag slapp önska att jag såg ut som någon annan samt byta planhalva, så att säga.



Nej, men nu blev det ju lite väl ytligt här. Ber om ursäkt. Jag ska kriga vidare mot febern, som jag skyller detta inlägg på.

Idag var jag tvungen att gå upp kl 7. Är verkligen ingen morgonmänniska så jag var helt förvirrad och illamående när klockan hade ringt. Har hjälpt Jessica och Viktor att flytta lite grejer till nya lägenheten, som är jättefin. Åt dessutom tre hamburgare hos dem och fattar inte vart denna aptit kom ifrån, men ska inte klaga. Och jag fick VG (högsta betyg) på min uppsats i litteraturvetenskap A, om en fantastiskt vacker Dan Andersson-dikt, så jag har varit på bra humör idag. Nu är jag sådär övertrött att det kliar i fingrar och hjärnan. Lyssnar på musik och analyserar som vanligt min egen person, som är den jag umgås med oftast och därmed är mest lättillgänglig att analysera. Försöker få mig själv att mogna och växa som människa, försöker förstå vem jag är. Undrar varför jag så ofta tar åt mig av melankoliska låttexter som jag egentligen inte har några kopplingar till. Det är som att jag vill vara olyckligt kär och ledsen. Eller så är jag helt enkelt bara svag för fina formuleringar och fascinerad av vad kärleken gör med oss.

The scars of your love remind me of us,
they keep me thinking that we almost had it all.
The scars of your love, they leave me breathless.
I can't help feeling,

we could have had it all.

Hur lätt din ljumma röst kan lugna mig
upphör aldrig att förundra mig.
Du är ett test för mina dygder,
en fest för mina synder
men ett grusigt sår.
Du finns överallt omkring,
i luften runtomkring,
alltid tätt inpå.

Du bedövar mig,
du bedövar mig,
du bedövar mig
som ett giftigt moln.

Allting blir så klart på natten.
Som ett kolfiltrerat vatten
skiner allting klart.
Du är en tanke så förförande,
samtidigt förgörande
men underbar.
Det är nåt ogreppbart som finns hos dig.
En dunkel vålnad som förföljer mig.