Idag var jag tvungen att gå upp kl 7. Är verkligen ingen morgonmänniska så jag var helt förvirrad och illamående när klockan hade ringt. Har hjälpt Jessica och Viktor att flytta lite grejer till nya lägenheten, som är jättefin. Åt dessutom tre hamburgare hos dem och fattar inte vart denna aptit kom ifrån, men ska inte klaga. Och jag fick VG (högsta betyg) på min uppsats i litteraturvetenskap A, om en fantastiskt vacker Dan Andersson-dikt, så jag har varit på bra humör idag. Nu är jag sådär övertrött att det kliar i fingrar och hjärnan. Lyssnar på musik och analyserar som vanligt min egen person, som är den jag umgås med oftast och därmed är mest lättillgänglig att analysera. Försöker få mig själv att mogna och växa som människa, försöker förstå vem jag är. Undrar varför jag så ofta tar åt mig av melankoliska låttexter som jag egentligen inte har några kopplingar till. Det är som att jag vill vara olyckligt kär och ledsen. Eller så är jag helt enkelt bara svag för fina formuleringar och fascinerad av vad kärleken gör med oss.

The scars of your love remind me of us,
they keep me thinking that we almost had it all.
The scars of your love, they leave me breathless.
I can't help feeling,

we could have had it all.

Hur lätt din ljumma röst kan lugna mig
upphör aldrig att förundra mig.
Du är ett test för mina dygder,
en fest för mina synder
men ett grusigt sår.
Du finns överallt omkring,
i luften runtomkring,
alltid tätt inpå.

Du bedövar mig,
du bedövar mig,
du bedövar mig
som ett giftigt moln.

Allting blir så klart på natten.
Som ett kolfiltrerat vatten
skiner allting klart.
Du är en tanke så förförande,
samtidigt förgörande
men underbar.
Det är nåt ogreppbart som finns hos dig.
En dunkel vålnad som förföljer mig.