Back to normal.
Förresten har jag fått ett avi för att hämta ut något jag inte har en aning om vad det är. Mystiskt.
HJÄLP! (Jag överdriver inte...)
Nejfan, varför ska det alltid bli så deppigt? Jag antar att det beror på att jag inte har en aning om hur man gör när man lever såhär mittemellan barndom och vuxenliv.
Jag önskar att någon kunde se när jag mår dåligt. Jag önskar någon kunde se det när jag själv inte kan.
You're a fool. But I'm worse.
Och jag är beyond searching for that someone. Det verkar tamejtusan inte värt besväret. Jag menar, varför må dåligt över att inte ha hittat the one? Jag är ganska säker på att det förr eller senare kommer dyka upp någon och att denna någon kommer vara så mycket bättre än alla andra jag kunde ha nöjt mig med. Så varför ska man slösa bort singeltiden med att vara ledsen? Vem vet, jag kanske kommer önska att jag vore singel när jag väl har träffat någon? Though I hope not, hehe...
Lyssnar på musik genom Spotify. Oh, how I love you.
(Jag har förresten inte bytt till svenska simkortet än. Vill göra slut på pengarna på det engelska, annars känns de bortslösade. Snålis nummer ett, I know. Men men, slösa inte pengar på att skicka till mitt svenska nummer! I'll let you know när jag byter...)
Nattpoesi.
please join me in my humble hole.
Förvirring är ett väldigt bra ord.
Här sitter jag mitt i natten. Kan inte sova. Är hungrig.
Jag är glad och lycklig, men ledsen och obekväm på samma gång. Det är något som fattas. Något vitalt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.
Vad ska det bli av mig? Oron klamrar sig fast. Den går inte att klia bort.
Bara tva dagar kvar!
For er som missat det flyger vi hem till Svedala pa mandag. Sa, nu kan de som vill anteckna det i almanackan. Jag orkar inte sammanfatta mina tankar och kanslor, da det skulle ta hur lang tid som helst. Och jag skulle heller inte kunna forklara helt aven om jag skulle ta mig ann en sadan uppgift. Det jag kan saga ar att jag ar hemma pa Januarivagen 41 B runt 17-17.30 och inte alls skulle protestera om nagon av mina nara och kara halsade pa. Jag saknar er sa mycket. <3
Bara åtta dagar kvar!
Förresten, jag undrar om någon kommer känna igen mig när jag är hemma. Har nämligen slingat, färgat och klippt håret. Det ni.
Nej, nu tycker Amanda att vi ska bege oss. Och jag håller med. Får se om vi går tillbaka hit till internetcafét nån mer dag i veckan. Tjohej på er!
Och tack ni som bryr er <3
You can always try to explain. Perhaps I'll listen.
Jag ar mycket kissnodig och lite ledsen och struntar just nu i att vadret ar hur underbart som helst. Ar pa en kanslomassig krigsstig och vagrar att ge mig. I mig bor Hulken. Tyvarr trivs han valdigt bra. Och han vill garna komma ut ibland. Jag kampar dock for att remain sane och halla honom inne. For min egen, men framst for andras (aka sot sambo samt London-framlingars), skull.
I want to go back to the familiar.
Jag vet att det jag nu kommer skriva ar ganska orattvist. Men jag kanner mig lite bortglomd. Visst, it takes two to tango. Det gor det verkligen, det vet jag. Jag kan ju skicka ivag ett sms eller ringa jag ocksa. Just darfor ar det sjalviskt av mig att tanka sadar. Men jag gillar inte resonemanget "hon kommer ju hem om tva veckor, sa da behover jag ju inte hora av mig". I mina oron later det lite som "jag bryr mig inte". Asch, jag vet att jag inte har ratt att kanna sa. Men jag gor det anda. Sa sen nar jag kommer hem, se till att ha fler svar an fragor. Om nagon nu forstar hur jag menar.
Jag vill hem till Sverige. Hem till Flen. Hem till Emilia, Ebba, Julia och Totte (som stadar och leker mamma/pappa/barn och gor en massa andra underbart sota saker) och pussa och krama dem. Hem till en plats jag kan utan och innan, dar jag kanner mig hemma, dar jag kanner mig trygg.
You mean well, but you make this hard on me.
Jag undrar varfor det ska ta nastan tre veckor att skriva over ett internetabonnemang fran en person i en byggnad till en annan person som bor i samma byggnad. Jag slar vad om att de tar betalt for de dar veckorna. Havdar att "fy fasen vad vi kampade med ert internet under dessa veckor. En av vara medarbetare fick svara sar av att sitta pa sitt arsle och inte gora nanting vettigt, och var darfor tvungen att uppsoka lakare."
Men nu vet ni i alla fall varfor jag inte kommer synas pa msn de narmsta veckorna. Varfor det inte kommer dyka upp nagra London-bilder i min bilddagbok. Varfor det inte skrivs nya deppiga PM pa Facebook. Jag lever dock fortfarande. Och jag skulle absolut inte bli ledsen om jag fick ett eller annat sms da och da. Inte alls.
