Igår vandrade tre tjejer genom Soho. De kom fram till Piccadilly Circus och valde sedan att svänga in på en liten sidogata. En bit in på denna gata ligger Piccadilly Theatre, där de för närvarande sätter upp musikalen Grease. Vi bestämde oss för att kika på priserna och fråga om de kanske hade några biljetter kvar till kvällens föreställning. Lite spontant sådär. Och kvinnan i biljettluckan sa att hon hade biljetter kvar i alla prisklasser. Vi sa att vi kunde nöja oss med att sitta på raden längst bak, för £15. Då sa hon att det fanns ett par lite bättre biljetter kvar, för £19.50. Sådana biljetter de bara kan sälja samma dag som föreställningen. Nämligen biljetter till front row. Såklart slog vi till. Och sedan satt vi där halv åtta, allra längst fram, och njöt av en underbar föreställning. Höhö, så det kan gå!

Förresten kommer vi nog inte ha något internet fram till den 17 april. En av våra grannar skriver över abonnemanget i sitt namn, och det tar ett par veckor innan det ordnar upp sig. Jippie liksom. Så jag kommer nog inte uppdatera bloggen särskilt ofta framöver. Inte heller lägga upp bilder i min bilddagbok. Eller svara på mina mejl. Eller vad mer jag nu brukar göra.

Imorgon är det någon som fyller 18. Nej, jag har såklart inte glömt det.

Som vanligt planerar jag att ha med ett citat i mitt inlägg. Det är ju alltid någon annan som har uppfunnit de där fina och träffsäkra meningarna. Och det är så imponerande. Ordkonstnärerna är min största inspirationskälla. Kanske särskilt de som lyckas knåpa ihop fina meningar så att de passar till en melodi. Jag har fått för mig att det är något av det knepigaste man kan göra när det gäller skrivande.

Jag har kommit fram till att ett av mina mål i livet ska vara att skriva något fint som åtminstone en person aldrig kommer glömma. Jag vill skriva något som betyder. Något man kan identifiera sig med. För det är ju det bra skrivande handlar om. Tycker jag i alla fall.

'so here I am
looking pretty for you
they come and go
no one else here will do
so I'm dancing alone
dreaming solo
cause your love's the one worth waiting for
it's just like heaven'

Så är det verkligen. Jag kommer inte kunna, inte vilja, dansa med någon om den personen inte är du. Inte på väldigt länge. Men vem vet - en dag kanske jag hittar någon som dansar lika bra som du? Som kanske till och med dansar bättre.

The most difficult thing you can do is to let go, knowing that there will be nothing left to cling to.

Sometimes, wanting to let go of the bad things also leads to one being forced to let go of the good things.

And sometimes, it all leads you to think that perhaps there never were any good things.

The naive little girl is a talented self-deceiver.

Jag vet inte var jag har mig själv. Jag vet inte vad som är ut och in, upp eller ner. Jag snurrar runt i ett vacuum, ett ingenting. Det har varken början eller slut. Jag är blind.

Och nånstans på vägen är det meningen att man ska hitta sig själv.

I helgen har jag umgåtts med den trevliga familjen Wahlström/Persson. Secondhandaffärer, båt på Themsen, promenader i London och Grenwich och en massa mat. Idag åkte de hem. Men vi är inte lonely om ni nu trodde det, då Anna och Jenna anlände igår. De är för närvarande ute och far på stan. Själv är jag helt slut i huvudet. Funderar på att sova ett tag. Men orkar inte ta mig till sängen. Höhö.

Om endast 29 dagar knackar jag på dörren till Januarivägen 41 B. IS THE WORLD UPSIDE DOWN OR WHAT?! WHEN DID IT COME TO THIS? VARFÖR SKRIVER JAG PLÖTSLIGT MED VERSALER?

Det blev såhär till slut. Jag kan inte hjälpa att jag blir väldigt ledsen när sådant som detta händer, hur konstigt det än är. Jag kände ju inte människan, men jag känner med hennes familj och jag beundrar det hon har gjort.

Detvardåsjälvafa-an vad det ska göra ont i huvudet. Undrar om min kropp protesterar mot att jag lite halvt vänder på dygnen hela tiden. Somnar för sent, vaknar för sent. Ska kanske försöka lägga mig lite tidigare idag? Haha, wish me luck - I'm gonna need it...

Jag ska försöka göra mig av med den gamla alltid-så-jävla-oroliga Madde. Märk ordet försöka. Jag vet inte alls om det går att ändra på mig. Jag behöver definitivt lite hjälp om jag ska lyckas - so are you with me?

Jag sitter här och tänker på en massa saker. Som vanligt. Fan vad kalla händer jag har, förresten. Nåja, det var inte det jag skulle skriva om.

Jo, jag kom precis på en grej. Jag ska nog gå och bli kär. I ingen alls. Jag ska bli kär i den där killen som finns nånstans i framtiden. Jag menar, vad är bättre än att vara kär? Men för att inte bli ledsen och olycklig får jag låtsas att min Ingen Alls är lika kär i mig som jag är i honom.

Så nu vet ni, att om ni om ungefär en månad träffar mig på stan hemma i Flen och tycker att "nämen oj vad Madde är kär" - då behöver ni inte fråga vem jag är kär i, för det vet ni ju nu.

Nej, vad tycker ni - är det inte dags för mig att sova?

...jag tar emot dig om du faller. <3

Nu kan ni, som min kära sambo och jag, sluta oroa er över Robbert. Han svarade på Amandas mejl igår och sa att han har varit såååå upptagen, men att han mår fint. Men jag fattar inte. Kan man vara så upptagen att man inte ens hinner svara på ett sms? Då tycker jag synd om Robbert. Han måste ju ha grejer att deal with tjugofyrasju.

Nu börjar hemresan verkligen närma sig. Det känns som att den har krypit inpå. Det hela skrämmer mig en aning. Eller ganska mycket faktiskt. Vad ska det bli av mig när jag sitter hemma i Flen igen? Tänk om jag sitter där och känner mig helt misslyckad? Usch jag blir rädd när jag tänker sådär, så jag får fasen lägga av.

Jag är lite deppig. Har den senaste veckan haft migrän varje dag. Eller, jag vet inte om det är just migrän. Men det är en annan slags huvudvärk än den jag annars brukar ha. Och jag mår illa samtidigt som jag har ont. Vad ska jag göra? Vill inte dras med detta den sista tiden jag spenderar i London. Det skulle vara så trist...

Det är något mycket underligt som pågår. Vår granne Robbert åkte till Holland för en och en halv vecka sedan. Det sista han sa till oss var "I'll be back on sunday", alltså söndag den 8 mars. Men han kom aldrig tillbaka. Amanda skickade i veckan flera sms där hon uttryckte vår förvirring och oro över hans beteende. Inget svar. Visst, vi kan förstå att han kanske bestämde sig för att stanna hemma lite längre, men då borde han ha the decency to höra av sig på nåt sätt. Har han bytt till ett holländskt mobilabonnemang? Är det därför han inte har svarat? Det är lite underligt om så skulle vara, med tanke på att han har en affärsverksamhet här i London och därmed måste vara möjlig att kontakta. Han kan ju inte bara byta sådär, utan att någon vet om det...

Febe, som ju nyligen flyttade tillbaka till Holland, hörde förra veckan av sig till Amanda på Facebook och berättade att hon kommer på besök den 20 mars. Det borde betyda att hon planerar att åka med Robbert. Alltså borde han komma tillbaka samtidigt. Och det verkar inte som att nåt har hänt, för då borde hon ha nämnt det.

För en halvtimme sedan knackade vår polska granne på vår dörr och frågade oss om vi visste vart Robbert håller hus. Hon berättade att en av våra landlords har sagt att Robbert inte har betalat hyran på 6 veckor, och om han inte betalar snart kommer de att kasta ut alla hans saker ur lägenheten. De hade försökt ringa Robbert, men de fick inget svar. Amanda prövade sedan själv att ringa honom. Återigen; inget svar. We are now very worried. Vad tusan är det som pågår?

Det är som om han inte längre existerar.

Jag är väldigt lätt att övertala. Eller snarare, att köra över. Och om det ingår flera sådana personer i ett sällskap blir det som det blir. Jag måste lära mig att säga nej. Jag måste sluta vara en sån jäkla people pleaser!

Men nu ska vi göra det bästa av situationen (och pengarna). Eller vad säger du, sambo? Vi kan kanske låtsas vara super models eller Jennifer Aniston eller någon annan snygg kvinna som är van att stå framför kameran... Allt detta kanske blir ett sätt att testa sig själv? För min del tror jag iallafall att the procedure kan vara till hjälp. Bättra på självförtroendet osv.

I might bring up some bad memories regarding jobbiga skoluppgifter, men ni som är fellow ex-kulturare (aka Lina och AnnG) - minns ni vad den där jättebra hemsidan hette? Den där som vi alltid skulle använda oss av på Kultur- och idéhistorian? Jag kom att tänka på den igår när vi var på National Gallery och det irriterar mig att jag inte kan komma på vad den heter. Hoppas ni har bättre minne än jag!

Did you hear that? Oh, never mind. It was just the sound of my heart breaking.

Idag fick jag ett mejl där det stod att jag har dragits som vinnare i en tävling. De ville att jag skulle skriva min adress så de kan skicka min vinst. Först förstod jag ingenting. Har jag deltagit i en tävling? Sedan sökte jag på "Videogalan 2009" på google, och kom in på videogalan2009.se, en sida jag kände igen. Där ska man rösta på sina favoritfilmer i olika kategorier. Och det gjorde jag för ett tag sedan. Och nu verkar det ju sannerligen som att jag har vunnit!

Om några veckor ligger antingen en iPhone, DVD-filmer, nedladdningar eller biobiljetter i brevlådan på Januarivägen. Eller kanske alla dessa saker? Okej, att tro att jag ska få allt det där är en aning saftigt. Jag har i alla fall ingen aning om vad jag kommer att få, men man kan ju alltid hoppas på en ny telefon. Höhö.

Du skrämmer mig. Allt skrämmer mig. Varför måste jag vara så rädd?

Och det är verkligen sant att de stunder då man känner sig som mest ensam, är de stunder då man är omgiven av tusentals människor. Det är värst när man ser sig omkring och känner att man inte riktigt passar in.

Är det meningen att jag ska komma hem från England och vara som en ny - och bättre - människa? Är det någon som förväntar sig det? Jag hoppas att ingen gör det, för jag är inte säker på att jag kommer leva upp till det. Visst har jag kanske förändrats en aning till det bättre, kanske har jag blivit lite starkare som människa. Men se mig inte som någon världsvan Madeleine som plötsligt har vuxit upp. För sanningen är att jag nog aldrig kommer bli vuxen, på riktigt.

And I feel just like I'm living someone else's life. Ja, för det är ju sjukt egentligen att det är jag som är här. Så känns det. Jag blir helt yr när jag tänker på det. Måste nypa mig i armen. Och det är ju till och med flertalet som har sagt att de faktiskt inte trodde detta om mig. Om det nu är så att dessa personer menade någonting illa (att de fällde en sådan kommentar för att vara nedlåtande osv), bryr jag mig ärligt talat inte. Jag tycker nog att jag har något att vara stolt över. Jag vågade följa en dröm. Visst, det har ju inte varit en dans på rosor direkt. Men ingen dröm som blir verklighet är enkel - för just i det ögonblicket blir den ju en del av livet. Och livet är inte enkelt. Does that make sense? Slutligen vill jag säga något till alla som sitter där med drömmar som de tror är helt knasiga, som de tror är omöjliga att genomföra - bara gör det! Det var någon som sa så till mig en gång och jag lyssnade. Och här sitter jag.

The road might be rocky, but it will definitely be worth it.

I might be slightly heartbroken as it is. Dock tror jag att om jag skulle bli kär på riktigt (ge hela mitt hjärta till någon utan att tveka, i tron om att denna person gör precis samma sak - känner precis samma sak) och sedan skulle bli sårad och lämnad... ja, då skulle mitt hjärta bli som en urblåst ballong. Som en fisk på torra land. Så jag antar att jag ska vara glad över att jag inte har gått igenom något så jobbigt. Att mina problem, mina heartaches, inte riktigt förtjänar att liknas vid det.

Det är underbart att veta att det betyder nånting. Att man själv betyder. Det man gör, det man säger, det man skriver. Att man lämnar fina avtryck - om så bara små spår. Men det är jobbigt när man plötsligt känner att det har förändrats. Dock är nog det värsta den stunden då man befinner sig där i mitten. När man inte vet hur det egentligen är.

Man vet inte om det fortfarande betyder nånting. Om man själv betyder.

Om jag inte hade varit så lat - eller snarare; om jag inte hade varit så jäkla feg, skulle jag ha gått fram till pojken på Sainsbury's med den grå tomtenisse-mössan. Jag skulle ha kunnat berätta hur vacker jag tyckte han var. För han såg ut som min svenska stora crush - men ännu bättre. En downside var att han såg väldigt ung ut. Amanda och jag skämtade om barnarov, att han nog bara var en sådär tretton år gammal. Men sedan lastade han och hans två vänner upp öl på rullbandet. Och tomtenissen betalade. Så minst arton måste han ha varit. Och då blev det upp igen!

Och han tittade åt vårt håll. Och jag tyckte mig se att han log.

Suck... nu ska jag återgå till att ge mig själv örfilar för att jag är så sablans feg. Vi hörs!

Jag minns så väl de där drömmarna. Drömmarna om att hitta min drömprins, bli ohjälpligt kär, få sjuttioelva barn och leva lycklig i alla mina dagar. Det var önskningar om att få vara vuxen. Men säg mig - är det inte ironiskt att jag så gärna ville vara vuxen vid en tidpunkt då jag borde ha varit tacksam över att bara få vara ett litet barn? Är det inte ironiskt att jag nu, när jag står här på gränsen till vuxenlivet - när jag förväntas vara den där vuxna Madeleine - inte önskar något hellre än att få vara den lilla Madde med de där drömmarna?

Det är aldrig över, för det fanns aldrig där.

Det händer ibland att jag förlorar mig själv. Att jag inte är stark nog att hålla mig själv uppe. Då är det bästa som finns de stunder då man känner att man är på väg tillbaka. Och där är jag nu. Visst, det suger till och pirrar i magen varje gång jag tänker på den där personen. Och jag önskar så att det fanns något jag kunde göra för att det skulle vara annorlunda. Men jag är i ett tillstånd där det känns som att allt ändå kommer ordna sig till slut. Jag kanske glömmer den där personen helt och hållet. Men det varken tror eller hoppas jag att jag gör. Det finns ju alternativ som är lite mer trevliga. Kanske blir den personen till slut bara ett fint minne som flyter runt nånstans i bakhuvudet. Ett fint minne jag kan ta fram ibland och le åt på det där "haha, vad lite jag visste då"-sättet.

Visst vore det alldeles magnifikt trevligt om den där personen inte behövde vara ett minne blott. Men jag ser inte den chansen som särskilt stor. Och en dag kommer just den detaljen nog inte göra mig ledsen längre.

Just det, har glömt att nämna att jag och min sambo har börjat volontärarbeta i en butik som drivs av British Heart Foundation. Då det är så kort tid kvar som vi har möjlighet att jobba (ca en månad, om man tänker på alla besök vi ska få då vi måste vara lediga) bestämde vi oss för att do some good. Om vi inte gör något alls kommer vi bli uttråkade. Vi var där i tre timmar i måndags, och ska dit nu på måndag också. Höhö.

Igår var det upp med tuppen som gällde. Sedan tog vi tåget från Paddington till Oxford. I Oxford var det blåsigt, kallt och lite regnigt. Vi satte oss på en Citysightseeing-buss. Under turen fick vi se alla viktiga platser i staden och höra historier bakom dessa. Det var interesting indeed. Sedan hoppade vi av bussen och gick runt och tittade på egen hand. Oxford är verkligen hur fint och mysigt som helst. Go there, folks! Nu har jag också full koll inför konserten, så om vi mot förmodan skulle ha bråttom när vi kommer till Oxford vet jag precis vilken väg som går snabbast att springa, höhö. Och det var betydligt mindre än jag hade förväntat mig, så det ska inte vara något problem för oss att hitta från ett eventuellt vandrarhem eller hotell.

Tjugo över två tog vi tåget till Moreton-in-Marsh, som kallas "the heart of Cotswolds". Cotswolds är ett ganska stort område som ligger en bit från Oxford, och har rykte om sig att vara väldigt mysigt och Morden i Midsomer-aktigt. Jag hade höga förväntningar. Men när vi kom fram möttes vi av det värsta vädret hittills. Och i ett sådant väder kommer ställen som egentligen är urmysiga inte riktigt till sin rätt. Så vi blev en aning besvikna. Det var motvind. Det var spöregn. Vi hade ett "nejfan, nu går jag sönder"-paraply. Vi lyckades hitta ett litet café kallat Martha's Coffee House där vi satte oss med varsin kopp varm choklad. Försökte vänta ut det värsta vädret. Men det gick aldrig över. Så ut begav vi oss ändå till slut. Ville inte ge upp på att Moreton-in-Marsh skulle vara sådär mysigt. But we had to surrender. Och vi sprang till tågstationen. Betalade en sjuhelvetes massa pengar för varsin tågbiljett. Ja, det är faktiskt hutlöst dyrt att åka tåg i detta land.

Sen satt vi där på tåget till Paddington. Jag sov och drömde drömmar där varje låt som spelades i min mp3 fanns i bakgrunden och styrde vad som hände. I Paddington steg två sömniga flickor av tåget på sega ben och satte sig på tunnelbanan mot Golders Green. I Chalk Farm (tre stationer från vår) blev tåget stoppat och vår chaufför meddelade att "...there has been a serious customer incident at Golders Green station. The police is there and we are expecting the delay to be longer than expected." (tyckte det var kul att they were expecting things to take longer than expected) Fortfarande har vi ingen aning om vad det var som egentligen hände, förutom att trafiken från Golders Green mot centrum var avstängd, folk hade evakuerats och polisen var där. Jag letar febrilt på internet efter info, men det finns inget alls. Typiskt, jag som är nyfiken (och lite orolig - tänk om det är nån som hotat att spränga stationen eller så?).

Igår när jag lyssnade på en av mina favoritlåtar fick jag en otrolig känsla inom mig. Den är väldigt svår att förklara. Men man kan kanske säga att jag kände mig mäktig, som att jag kunde göra vad som helst. Ingen kunde - ingen fick - stoppa mig. Jag ville kasta mig ut genom dörren och springa genom hela London och bara skratta och gråta och ja, jag vet inte vad.

Håller ni med om att något av det bästa som finns är musik på hög volym i hörlurarna? Du blir som en del av musiken. Musiken blir en del av dig. Och just när du lyssnar existerar inget annat än du och den allra finaste melodin.

Never believed that things happen for a reason
But how this turned out removed all my doubts

So believe that for you, I'd do it all over again
Do it all over again
All I went through led me to you
So I'd do it all over again

Why am I always the matchmaker
and never the one to be matchmade?

"It is so easy to get sucked into the if-only game, and playing it is a short and slippery slide into despair. [...] ... if only, if only, if only. And then to have it all end with nothing."
    - WM Paul Young

Igår var det en underbar liten person som sa en massa fina saker till mig. Vissa säger verkligen precis rätt saker. Saker jag kanske borde ta åt mig. Men jag har väldigt svårt att göra just det när någon säger nåt fint. Det har inget att göra med att jag inte uppskattar det - för det gör jag verkligen. Jag är bara oförmögen att tro för bra om mig själv. Det går liksom inte...

”och gräm dig inte för en sån sak som att du inte vågade. man målar ju upp en bild av att det skulle bli så himla perfekt allting, men i verkligheten hade du kanske ångrat dig eller så hade det bara hållit ett kort tag. så tänk inte på det och om han inte var smart nog att komma farande på en vit häst och föra iväg dig till ett sagoland är han nog inte värd energin du lägger på honom. alla killar borde hänga efter dig

du är prinsessan och de är simpla bönder"

Tack, älskade Pesti <3 (Och förresten påminde dessa fina ord mig om ett väldigt, väldigt fint mejl jag fick av en ramlad en morgon i december)

Efter de fina orden och allt som sades (och det faktum att jag egentligen mår lite bättre gällande allt det där), känner jag ändå att jag vill skriva ner den lite deppiga text jag hade planerat att skriva. Om man är seg som jag och inte publicerar sina tankar "i tid" blir det som det blir. Så här kommer det:

Varför måste jag glömma? Kan jag inte få minnas, åtminstone litegrann? Varför måste jag gå vidare? Det är så dumt, för jag vet ju själv svaret: för min egen skull. För att hela jag ska må bra, inte bara två tredjedelar. För att jag inte längre ska kunna lura mig själv att mina drömmar och önskningar kan bli verklighet. För de kommer aldrig bli mer än så.

Jag försöker ständigt lura mig själv att jag visst inte behöver glömma.
Att jag mår bra av att drömma.

Men det gör jag ju inte.

Det var igår det hände, under natten mot söndag. Har ju vänt på dygnet, vilket innebär att jag sitter där mitt i natten utan att vara trött. Hur som helst satt jag här vid min dator. Borde egentligen ha gått och lagt mig, men kroppen vill inte lyda den logik min hjärna försökte förmedla.

Det är inget jag rekommenderar. Att sitta där, ensam med sina egna tankar. För min del är det i sådana situationer lätt att de mindre positiva tankarna tar över. Och sen fastnar jag där i en slags dimma. Och det blir inte bättre av att jag av vana loggar in på Facebook och bläddrar igenom en massa bilder. Bilder på någon min hjärna tycker att jag borde ha glömt vid det här laget. Eller, kanske inte glömt. Men personen borde inte längre ha en sådan makt över mig. Jag måste tillägga att denna person inte har en aning, no clue what so ever. Varför måste då jag sitta där och kämpa förgäves mot denna makt? Varför är det bara en person som ska känna sådär? Eller rättare sagt - varför måste någon överhuvudtaget känna sådär?

Varför pinar jag mig igenom bildtittande och hopplöst dagdrömmande? Vägrar mitt undermedvetna släppa taget? Nej, det kan inte bara vara mitt undermedvetna. Det måste vara mer än så. För visst är man starkare än sitt undermedvetna? Och jag är inte starkare än denna kraft...

Facebook är farligt, I tell ya. Och att börja skilja på olika delar inom sig själv. Man ska inte utnämna sig själv till schizofren.

Jag lovade väl lite halvt att det skulle komma fler detaljer om den långa natten här i min blogg, men jag orkar nog inte skriva om allt detdär. Det var så mycket underligt som hände. Inte skrämmande underligt - det är ingen som behöver vara orolig. Det var underligt på ett roligt sätt.



Jag hade inte tänkt bry mig om listor längre, men efter att ha stött på denna lista i en sjuhelsikes massa bloggar känner jag av något slags tryck. Jag får väl helt enkelt ta och fylla i den.

4 AV MINA FAVORITPROGRAM
- Vänner
- One tree hill
- Skins
- Sex and the city

4 SAKER JAG GJORDE I GÅR:
- Fick manikyr, pedikyr och håret fixat.
- Gick på skandinaviskt partaj på The Warwick
- Träffade en australiensare som blev kär i mig. Ibland var jag lite kär i honom också. Men bara i smyg. Han var väldigt mycket man och jag är väl för lite kvinna, antar jag. 'Know just, just what you are. You're a womanizer!'
- Blev bjuden på efterfest hos två göteborgskillar. Eller vänta, tekniskt sett var det ju idag de bjöd med oss.

4 SAKER JAG SER FRAM EMOT:
- Den 6 maj!
- Bebisar i sommar
- Börja plugga (!!)
- Tattoo
- Hitta min prince Charming
(Oj, det där var visst fem saker. Höhö)

4 SAKER PÅ MIN ÖNSKELISTA:
- En prince Charming
- Sol och värme
- Den där klänningen som jag tjatat om i min bilddagbok
- Att något trevligt och lite oväntat händer