Jag mår bra. Trött men tillfreds. Allt kommer ju ordna sig till slut. Den som väntar på något gott, osv. Kommer bli så himla arg ifall någon dyker upp och förstör min numera ljusa framtidssyn. Don't rain on my parade, liksom.

Och jag vill ha en fin sommar. Det blir nog på flera sätt svårt att slå sommaren 2010, men denna gång finns det i alla fall en möjlighet att det slutar bättre än då. Man behöver ha med sig sommarenergi in på hösten men förra året var jag bara ledsen. Och jag är rädd att det ska bli så igen.

Samtidigt vill jag våga om jag får en chans. Det är mycket bättre att ha kastat sig ut i något fint där man kanske får uppleva höga höjder (med risk för att bli krossad om det går åt pipan) än att inte ha vågat alls. Inte ha fått känna något alls. Man kan inte vara så rädd om sitt hjärta att det aldrig kommer till användning. Synd att man inte kan få andra att inse det...

P.S. Har fått ont i halsen. Kanske är det en ny, hemsk förkylning på gång. Jag skriver det för att visa att jag är den eventuella sjukdomen på spåren - då kanske den håller sig borta. Och den ska hur som helst inte få rubba mitt humör.

Jag bor i ett betongghetto men det har sin charm. Har dessutom insett att jag borde fota oftare. Nu är inte min kamera den bästa, men jag tycker verkligen det är roligt att fota och jag vill bli bättre på det.

Retorik C i höst. Tror jag. Det ska ju läsas hursom så då kan jag lika gärna läsa det i höst och fortsätta fundera på om jag orkar jaga praktikplats (och har då mer tid på mig att hitta en sådan) samt om jag känner att verktygskurserna är viktiga eller om jag istället läser Engelska A 30 hp nästa vår.

Se, det tar tid - men jag kan nog allt komma fram till vad jag vill göra...till slut.

Och idag har jag skrivit vidare på essän om Harry Potter och faktiskt nått över de 9000 tecken som är gränsen. Så nu ska det i princip bara finslipas. Känner mig plötsligt lite duktigare.

Igår hade jag kul. Först tacomiddag och spelkväll hos Elina och sedan sällskap av Sara och Sarah på Kalmars där JJ spelade. Har ni inte lyssnat på dem så gör det! Min favoritlåt är Let go, som verkligen för tankarna till sommaren. Things will never be the same again är också en pärla. Men sen finns det såklart ännu fler fina låtar. Och de var så bra live!

När spelningen var över öppnade två dansgolv med ungefär lika dålig musik på båda. Mestadels konstiga gamla 80-talsdängor som ingen känner till, dock med några ljusglimtar i helt annan genre här och där såsom Last Nite och Shoreline. Men vi dansade ändå och hade himla kul. Jag var inte riktigt mig själv - var helt klädd i svart, förutom grönturkost nagellack och röda läppar. Och jag drack öl fastän jag inte ens gillar öl.

Idag shoppade jag med Sara för första gången. Vi köpte skor, mina gick på 167 kr. Jag köpte därefter ett par svarta jeans och två vårfina nagellack för totalt 178 kr. Jeansen sitter snyggt men är något för tajta, dock bör de töja ut sig - och för det där priset kan jag inte direkt klaga. Jäklarns fynd alltså! Och på Åhléns hittade jag min framtida hårfärg som jag kommer bära om cirka en vecka.

Något som inte följde med mig hem var den obeskrivligt fina klänningen jag hittade på Monki. Jag provade den såklart och den satt bra men jag blev så ledsen när jag såg den i sällskap med min bleka, trötta kropp att jag bestämde mig för att vänta en stund och kanske köpa den senare. Insåg att den kommer kännas mer rätt i sommar när jag fått lite färg. Så nu känner jag att jag verkligen vill ha den. Och allt annat inne på Monki också, såklart.

Och Bik Bok har verkligen fått sig ett uppsving den senaste tiden! Kikade bara in en snabbis och där fanns massor med fina kläder. Kanske blir jag tvungen att handla lite där också, om jag trotsar mitt vanligtvis så starka "jag är inte snål men rädd om pengarna"-lynne.

Tänkte nämna omständigheterna kring rubriken. Om en vecka blir min lillasyster alltså 20 år. H-E-R-R-E-G-U-D! Då kan hon inte längre skylla saker och ting på att hon är tonåring. Nä, skämt åsido. Hon är fin. Men att tiden gått så fort. Jag minns så väl när vi var små och pappa "berättade Farbrorn", eller när vi satt i bagageluckan på gamla volvon och räknade Nazistbilar. Men jag är i Uppsala nuförtiden medan hon är i Flen och jag önskar jag kände henne bättre idag än vad jag gör. Det går nog att ordna, hon är ju min sis :)

Ska jag kanske läsa C-kurs i höst, dvs byta ordning på termin 5 och 6? Och vilken av C-kurserna ska jag då välja? Retorik öppnar nog upp för en bredare väg i framtida yrkeslivet, men litteraturvetenskap är även det roligt och intressant. Men okej, jag väljer nog retorik i så fall för jag kan alltid läsa litteraturvetenskap C senare i livet om jag vill det.

Alltså VAD SKA JAG GÖRA MED MITT LIV, blir tokig på att jag inte verkar känna mig själv och inte kan bestämma mig!!! Nääääe, dra mig baklänges och slå mig i huvudet, nu går jag och lägger mig i ren protest (eller ja, även dels för att jag är trött och dessutom måste upp tidigt...)!!!!

madrassen som fina mamma gav mig i somras verkar ha gett upp och formar sig efter skarvarna i min soffsäng istället för att täcka dem (jag blir då jättemegapms-sur och -ledsen på min fina soffa som inte förtjänar det och önskar mig en riktig säng, men inser att jag inte har råd med en sådan); min dator är ledsen och jag är rädd att den kommer ge upp mitt i ett framtida viktigt skoluppgiftsskriveri (jag fungerar på så sätt att jag lätt fäster mig vid saker och jag gillar min lilla dator och inser att en ny dator är ytterligare något jag inte har råd att lägga pengar på); jag har inte plats för alla papper och småsaker och önskar mig en fin liten byrå av påskharen, en byrå i stil med denna (som är lite i överkant för vad jag vill betala men ack så stilig), gärna en i lite fin gammaldags stil alltså (behöver inte ha spegel på för en sådan har jag ju redan, så förvisso skulle denna fungera om jag prioriterar bort det gammaldagsa, men om ni inte förstått det förr så kan jag härmed klargöra att jag har svårt att göra av med pengar) som vissa så tursamt hittar på second hand - men är usel på second hand-fynd; det är damm lite överallt och jag orkar inte städa (inte för att jag på allvar planerar att städa vid denna tidpunkt, så jag kan nog glömma dammet nu och ta mig an det imorgon).

Övertrött var ordet! Det där var ju en förvirrad inre monolog, haha! Hela mitt liv tycks ha blivit en enda stor och svår beslutsprocess. Bara oroar mig och velar fram och tillbaka. Ber om ursäkt. Men kanske hittar ni nåt komiskt i det hela så att ni förlåter mitt gnäll.

Säsong 1-3 av 24 är bra på riktigt, tro det eller ej. Vet inte hur det är med resterande 5 säsonger. Jag har nog i alla fall nåt lättsmält att plöja när jag har tid över.

Fick hem Erik Hassles nya album idag och har hunnit lyssna igenom det många gånger och det var ju inte så svårt eftersom det innehåller 6 bra låtar. Hassle har glidit över till att bli den manliga versionen av Robyn. Eller så har han kanske alltid varit det, utan att man lagt märke till det. Robyn är såklart unik och outstanding, men det går att förnimma ett samband. De stammar ju trots allt båda två från den svenska musikkulturen. Men kanske ännu mer än hennes passar hans fantastiska röst så väl till hjärtslitande texter. Spår 1, 3 och 4 är bäst. Så ni vet.

Förresten har halva Kent varit delaktiga i skapandet av albumet. Producerat, skrivit låtar (tillsammans med Hassle), spelat vissa instrument. Och jag tycker man hör det. Hassle är liksom ännu djupare ner i ångest denna gång. Så ni vet.

Dumma, dumma, dumma essä som ger mig oroligt magont. Eller kanske snarare dumma, dumma, dumma jag som låter det bli ett problem. Jag vill så gärna att någon ska säga precis vad jag ska skriva. Att jag aldrig tror på min egna förmåga... Hur ska det gå för mig när jag ska hävda mig på en arbetsplats om jag inte tror att jag kan bidra med nåt bra? Egentligen vill jag ju inte alls att någon annan ska bestämma innehållet i mina skrivuppgifter, för då är det ju inte bara jag som kan ta åt mig av eventuell positiv respons. Måste bli mer självständig. Men jag har inte tillräcklig ryggrad för att våga lita på mig själv.

Förresten råder det lite av en kris i mitt inre och det är inte på grund av essän utan på grund av kursvalen till hösten. Jag vet att jag överdriver men det känns som att de val jag gör kommer vara avgörande för min framtid. Egentligen är det ju en massa små pusselbitar som ska bilda en helhet och det vet jag. Men det hindrar inte att jag som vanligt har SJUKT svårt att bestämma mig. Jag vill läsa engelska. Men vill jag verkligen lägga in en hel 30-poängare i höst och sopa undan verktygskurserna? (Ja, jag kan få läsa en hel Engelska A-kurs, för vår studierektor är världens bästa - men han är kanske för snäll för mitt bästa...) Jag har ju ändå planerat att läsa engelska efter kandidatexamen om ett och ett halvt år, så kanske ska jag välja bland verktygskurserna istället? Dock har jag ännu inte kommit fram till att jag tycker att fyra av kurserna verkar fantastiskt intressanta. Och jag har ju möjlighet till praktik, men detta enbart om jag hittar plats på egen hand. Vet var jag vill praktisera men det är en dröm och inget mer.

Suck. Jag tänker som sagt inte begära att någon ska bestämma åt mig. Men jag skulle behöva en snäll liten figur på axeln som viskade uppmuntrande ord och som gjorde allting ljust och självklart för mig.

Carlos Bernard, eller rättare sagt hans karaktär Tony Almeida i tv-serien 24. Väldigt svårt att förklara varför. Lite som att försöka förklara varför man tycker om James Bond (Amanda, you know what I'm talking 'bout! Och minns du förresten våra 24-kvällar?). Eller Hasse Aro, eller Michael Persbrandt. Manliga män med pondus och attityd, men ett bräckligt inre bakom fasaden. Det är ju inte alls min stil egentligen, jag menar... jag gillar ju pojkiga män. Är det nån slags twisted modersinstikt eller vad tusan är det frågan om?! Tell me 'cause I need to kno-ooooooow!

Är så trött, på alla sätt och vis. Fysiskt, mentalt, känslomässigt. Det är inget depp, inget fiskande efter sympati. Bara ett faktum. Vill skriva en massa roligt och spännande men min hjärna orkar inte arbeta. Och mitt liv är inte särskilt underhållande hur som helst.

Det där med ämne till essäen tynger mig. Jag kan inte komma på nånting att skriva om. Snart kommer jag in i perioden då jag bör ha börjat skriva. Vet inte vad jag ska ta mig till. Än har jag inte panik och jag hoppas jag slipper få det. Tänker "Harry Potter" men vad skulle jag kunna göra med det så att det är tillräckligt finlitterärt? Fis...

Tänker på hur fint det skulle kunna vara. Hur fint det kanske blir en dag. Men det känns så långt borta. Verkar behöva någon att andas för, någon som får livet att kännas meningsfullt. Det är dumt, för det finns ju redan så mycket i mitt liv som är fint och meningsfullt. Som att se mina nära och kära lyckliga, till exempel. Så det är kanske bara inbillning ändå. Och det är inte bra att inbilla sig att man behöver en extra anledning att andas; man ska inte lägga sitt liv i någon annans händer, för vad händer då om allt rasar?

Men för en liten stund sen dök det upp en bild i mitt huvud. Ibland vill jag tro att jag kan sia om framtiden. Åtminstone hoppas jag att någon kan få mig att le på det där speciella sättet. Jag behöver verkligen ett framtida liv där det är sommar inombords även under den allra kallaste vinter.

Om ett par veckor ska jag lämna in en litteraturvetenskaplig essä, det vill säga: den ska koncentrera sig kring litteratur på något sätt. Snälla, säg att någon har ett tips om vad jag kan skriva om? Vår lärare har sagt att man ska välja något man är intresserad av och insatt i. Well, duh. Men jag kan inte ens komma på vad jag är extra intresserad av och insatt i. Hjälp! (Och jag vet att jag verkar vilsen och svag som ber om hjälp hela tiden, men jag blir idéblind av de krav jag har på mig själv.)

Jag vill ha en sommarklänning som framhäver min ögonfärg. Tror ni jag skulle passa i någon av dessa och i så fall vilken?



Gör förresten inget vettigt alls idag. Behöver sånt för att vara normal. Borde kanske ta en promenad i det fina vädret dock. Får se hur det blir. Har några tv-serier som vill bli tittade på också.

Och hon har rätt. Men det skiter jag i, verkar det som.

Idag hade vi opponeringsseminarium för våra bokrecensioner. Var nervös innan och när det närmade sig min tur att bli opponerad på skakade hela jag. När någon sa något snällt (och som tur var sades det mest snälla saker) ryckte det konstigt i en muskel i mitt ansikte. Härligt att jag utvecklat dessa symptom på nervositet, verkligen trevligt! 

Slutsatsen av seminariet blev hur som helst att alla har varit jätteduktiga och ska jag vara ärlig hade jag inte räknat med att så många var så duktiga på att skriva. En fin överraskning!

För en timme sedan läste jag klart Dracula, vilket jag inte på långa vägar hade räknat med att jag skulle hinna. Sedan dess har jag suttit vid datorn med musik i öronen. Är himla trött, vilket jag har blivit vid den här tiden de senaste kvällarna (det är nåt lurt som pågår, särskilt med tanke på att trötthet och feberkrämpor har följts åt). Kanske ska passa på att lägga mig skapligt. Men känner jag mig själv rätt kommer det inte ske. Nåväl, det är tanken som räknas...typ.

(Lyssnar förresten på en fantastisk spellista som någon har satt ihop, nämligen en med all musik som är med i Skins. Och Skins är, som jag hoppas ni redan vet, min absoluta favoritserie - åtminstone de två första säsongerna. Hur som helst, här är en mysig låt från listan.)

I Den allvarsamma leken var de unga och kysste varandra i syrénbersån. Hon sa att hon skulle vänta på honom för hon visste att han inte var redo att binda sig. De var varandras första ömsesidiga förälskelser. Femton år senare hade de ännu inte glömt. Man glömmer inte den första. Men de var för stolta och han tog ett tåg medan hon stod kvar på perrongen.

Vet inte om det var en dröm eller om min halvvakna fantasi producerade den, men jag vaknade hur som helst i morse med följande bild i huvudet. Det var inget minne, ingen önskan inför framtiden. Bara en dröm. Men något betyder den kanske - och i så fall vad?

Det var sommar, kvällssol och fräkniga näsor. Jag hade blommig klänning som räckte ner till mina knotiga knän. Vi stod i grupp och skrattade. Plötsligt möttes våra ögon och jag fick för mig att jag ville bevisa att jag kunde springa snabbt, snabbare än han. Egentligen ville jag nog bara att han skulle springa efter. "Ska vi slå vad? Du kan ju ge mig en ärlig chans, några sekunders försprång i alla fall." Och så började jag springa på grusvägen mot solen allt vad jag orkade och när jag hade räknat till tio tittade jag bakåt och såg hur han kom rusande efter mig. Och han hade så långa ben och jag hade så korta och jag visste att jag aldrig skulle kunna hålla undan. Ändå fortsatte jag bestämt att springa vidare och när jag hörde hur han kom närmre började jag skrattandes zick-zacka på vägen. Till slut kände jag hur han slöt sin arm om mig. Hur han höll om mig. Ja, egentligen ville jag nog bara att han skulle springa efter.

...man verkar ha feber (igen! vad i hela...?!) och det känns som att den sitter litegrann i hjärtat och inte bara i lederna.

En begynnande förkylning kanske kan förklara den dumma drömmen i natt och det faktum att jag verkar ledsen i delar av de två senaste inläggen. För jag är inte så ledsen egentligen, bara vältrar mig i nostalgi och what if-tankar (som vanligt då alltså). Verkar behöva sådana tillfällen, eftersom de inte tycks vilja utrotas helt.

Ska upp tidigt imorgon. Hoppas jag vaknar utan feber. God natt.

Det är så sant. Jag kan inte få någon annan att börja gå. Det spelar ingen roll att jag ville, och ibland fortfarande tänker att jag vill, chansa. Och så länge bara jag ville eller vill eller hur det nu är så fungerar det inte. Då blir det aldrig något möte efter halva vägen. Men det är ju självklart egentligen.

Har haft en fantastisk helg tillsammans med min Sara. Vi har druckit lite för mycket vin tillsammans med några av mina vänner. Vi har samtalat extra förtroligt. Vi har vaknat lite bakom. Vi har handlat en hel del onödiga klädesplagg. Vi har ätit kladdig mat på Max. Vi har läst böcker. Vi har ätit popcorn och avokado framför Melodifestivalen. Vi har funnit vår nya themesong, uppbackade av lite vin och trötthet. Vi har sett på film. Vi har skrattat. Och viktigast av allt: vi har ätit klubbor. Tack för att du finns! (Dancing in the moonlight shalalalalaaaaa...)

Det har varit många bra dagar den senaste tiden. När det nu känns lite jobbigare kan jag skylla på två saker: nattens drömmar och de tankar som följde samt Saras avfärd. Det är så grått nu.

Och jag har blivit bitter. Har försökt slå det ifrån mig genom att fokusera på annat och genom att fokusera min bitterhet på allt annat än det egentliga objektet, men jag har nu äntligen förstått. Jag må förstora alltsammans men om jag förminskar det så vore det ännu värre. Som om det aldrig hade hänt. Som om det inte fanns. Som om jag inte fanns.

...märks det att jag är lugnare i själen nuförtiden? Det finns ingen som jag är ledsen över. Åtminstone finns det inget nytt skavsår som svider. Det är bara ibland det smärtar lite, när jag tänker på en gammal skada. Men det finns ingen som förtjänar min egenhändigt framskapade mentala bild av mig själv gråtandes, bedjandes på mina knän.

Någonstans väntar det jag behöver. Men jag tänker inte nöja mig med det som erbjuds på vägen. Jag fungerar helt enkelt inte så.

Ibland undrar jag om jag fungerar alls. Kommer jag någonsin lära mig att inte tänka och älta så mycket?

Vill man förresten ha ont inombords på ett fint sätt så ska man lyssna på den här.

Såg Lykke Li på tv i lördags. Grät lite inombords över att hon är så bra. 

Idag vaknade jag av mig själv vid halv tio. Det är inte vanligt att jag vaknar så tidigt på egen hand, om jag ska vara ärlig. Läste femtio sidor i Den allvarsamma leken och sedan var det pang på recensionen som gällde. Och den blev någorlunda klar ganska snabbt, mycket tack vare hjälp från fina vänner. När jag till slut skickat in den läste jag de sista femtio sidorna i Den allvarsamma leken och sen en annan text. Plötsligt var jag klar med läsningen inför morgondagen. Det kändes tomt av en mystisk anledning. Jag borde ju vara glad över att inte ha något jag måste göra. Men jag lagade mat, såg några avsnitt av How I met your mother - och sedan började det sakta klia i själen och nu sitter jag här med musik i öronen och försöker förstå mig själv. Avskyr den här känslan av att vara rastlös och trött på samma gång. Kan ju inte sova nu, det är för tidigt. Men jag orkar inte vara stilla. Det låter knäppt, men jag orkar inte.

Nu blev det dock lite för gnälligt här. Kanske borde sova ändå.

Tittade nyss på statistiken för bloggen och såg att det några dagar har varit 17 unika besökare. Av dessa är det runt 10 som jag inte har en aning om vilka det är. 10 personer som läser min blogg utan att kommentera. Jag antar att jag borde ta för givet att folk läser det jag skriver eftersom det är en öppen blogg men ändå känner jag mig blottad på ett sätt som jag inte hade räknat med. Det har länge känts som att jag skrivit här för att dela med mig till mina nära på nåt vis, för länge har jag inte skyltat med att jag har en blogg. Det är bara de gamla vanliga som vet att den finns. Trodde jag. 

Det skulle vara fint om ni som aldrig kommenterar kunde skriva en rad och berätta vilka ni är. Så jag vet vilka det är jag skriver för. Men på ett sätt är jag också lite smårädd för att veta, av nån anledning. Så, ja... be gentle.

Är nöjd med mig själv för att jag i god tid läste klart litteraturen inför morgondagens seminarium. Är inte så nöjd med mig själv gällande att jag inte har läst klart Montecore ännu. Imorgon ska jag äta sushi med Sara M och eventuellt en eller ett par andra vänner och sen hem och försöka att läsa färdigt samt bli klar med utkastet av recensionen så att jag kan skicka den hit och dit för välvillig respons.

Om jag orkade anstränga mig varje dag vill jag se ut ungefär såhär:



Men det gör jag ju inte. Anstränger mig, alltså. Kanske är det lite synd, för själv tycker jag att det där säger litegrann om vart jag strävar i min stil. Eller så säger det er ingenting. Nåväl.

Har en konstig känsla. Drar ofta djupa andetag, som om jag gäspar inombords. Ska se om det hjälper med en dusch. Vore lite lustigt om det fungerade som botemedel, dock. Feber hjälper det mot, men inte konstiga suckar. Sedan ska jag hur som helst se när Barney blir utskälld av Ted och avsluta med några sidor Montecore innan sömnen sveper sin slöja över mig.

Pressar mig igenom Montecore av Jonas Hassen Khemiri. Missförstå mig inte, den är hittills väldigt bra. Men jag läser så långsamt och har bara läst hundra av de totalt trehundrasextio sidorna. Är så stressad eftersom vi ska skriva en tretusenfemhundra tecken lång recension på boken innan torsdag kväll. Det vore ju helt lugnt om det inte var så att vi imorgon inleder en ny kurs som kommer läsas parallellt med denna. Och i denna nya kurs som heter Litterära dialoger ska vi läsa tre romaner varje vecka med seminarium måndag, onsdag och fredag. Jag kan bara läsa en sak i taget och därför känns det som att jag borde läsa klart Montecore så snart som möjligt för att istället kunna skriva recensionen på den och samtidigt prioritera läsningen av den andra kursens litteratur.

Och det där med recensionen. Jag har sådan prestationsångest. Hur gör man? Har någon tips på vad ni vill läsa i en recension? Har någon läst Montecore eller något annat av Khemiri och kan bidra med synpunkter? Snälla, säg att alla mina vänner är hemliga recensenter, redo med experthjälp! (Men det är såklart inget jag begär, som ni säkert förstår)

Det finns alltid olika stigar att välja och jag inser att om jag hade valt en annan än den där jag befinner mig så hade jag kunnat vara i centrum för någons tankar och känslor. Inser dock att jag inte ångrar mig - jag sa ifrån för min egen skull. Jag vill hitta rätt direkt; det lockar inte att kämpa mig igenom själsliga möten som inte känns rätt från början (eller åtminstone ganska snabbt). Vill inte vara den som står i dörren som lämnats öppen, vill inte vara ett andrahandsval, vill inte vara någon som andra tror är lätt att erövra. Vill inte vara någon, vill vara the one. Borde ha rätt att begära mer än det jag hittills har erbjudits.

Jag blir lätt sårad, tar åt mig när jag kanske inte borde. Dessa tillfällen är för många för att kunna räknas. Då och då förnimmer jag händelser och ord i det förflutna och de oerhört ledsna känslor jag hade då fyller mig återigen. Det värsta är att dessa personer förmodligen inte har en aning om att det fortfarande tynger mig; för dem är det små, glömda ord som för mig har blivit stora och oförglömliga. Men jag är förmodligen inte ensam om att grubbla över gamla sorger och jag vet att jag själv har sårat andra genom åren (vilken idiot jag vore om jag trodde annorlunda). Ändå känner jag att jag måste tänka lite på mig själv från och med nu. I förebyggande syfte måste jag ta mig vidare, släppa taget om det som redan börjat glida mig ur händerna. Det gör mig ledsen men jag vill inte ha fler sådana minnen. Och jag vill dessutom inte vara en person som sårar andra utan att veta om det. Så från och med nu ska jag försöka vara snäll hela tiden.

Följande tar jag inte upp för att vara skrytsam utan för att jag vill förmedla att jag nog börjar kunna vara stolt över mig själv, åtminstone ibland. Fick reda på resultatet av hemtentan i första delkursen i Litteraturvetenskap B, Att använda antiken, och jag fick VG med motiveringen "Välskrivet och korrekt med många goda iakttagelser. Med den goda kontroll du har över materialet skulle du kunna våga vara djärvare. Bra jobbat, hur som helst. Utmärkta muntliga insatser: du talar inte alltid så mycket, men alltid genomtänkt."

Och jag blev så glad. Mest för att jag verkligen har ansträngt mig under denna kurs, särskilt vad gäller muntlig aktivitet. Ni som känner mig väl vet att jag under de tidigare skolåren länge hade svårt med att vara muntligt aktiv på grund av dåligt självförtroende och därför känns det roligt att mina försök till förbättring lyckades. Och jag tycker så mycket om Paula som var vår lärare i kursen. Det är nästan så att jag vill lägga halva min framgång på henne, för hennes intresse för ämnet smittade sannerligen av sig. Nåväl, förlåt om någon tar illa upp och tycker att jag är skrytsam - jag ville som sagt bara visa att jag är nöjd med mig själv då och då och det är ju något jag måste fortsätta vara för att det ska gå bra i mitt framtida yrkesliv.

Igår hämtade jag ett paket med kläder från H&M. Alla satt de fint och jag vill att det ska bli vår nu. Och så funderar jag fram och tillbaka huruvida jag ska lägga pengar på både en bokhylla och en LCD-tv, eller om jag bara ska köpa bokhyllan. Eller bara tv:n. Eller inget alls. Hjälp! (Och snälla, säg inte "Om du känner att du har råd..." osv., för det har jag nog, men jag vet inte om det är så livsnödvändiga prylar att införskaffa)

Imorgon åker jag tillbaka till Uppsala efter nästan en veckas välbehövlig flykt till Flen. Något av det värsta jag vet är känslan jag har när jag väntar på tåget vid Flens tågstation. Känslan av att jag inte hör hemma någonstans. Tur är det väl då att den lättar när jag kommer till Uppsala och jag flyter ganska smidigt in i studentlivet igen.

En av höjdpunkterna på min Flensvistelse var när lillsis visade mig H&M Conscious Collection med orden "Jag ska typ köpa allt" och jag fann att jag inte kunde annat än instämma. Jag som hade tänkt spara mina pengar. Jag som måste spara mina pengar. Suck.