Drömde en kortfilm om olycklig kärlek i natt. Vi var tre vänner i en säng och han låg i mitten och jag visste att jag inte borde men önskade ändå att han skulle hålla om mig men han vände sig till min förtvivlan till den andra vännen för att vara stora sked men faktum var att han verkligen inte borde hålla om någon av oss och när jag trodde att hoppet var ute och att jag skulle kastas bort som skräp tog han min hand och sen vaknade jag av ett sms från Amanda.

Jag såg på klockan att den var över 12 och att jag hade sovit tio timmar. Halsen sved och världen snurrade en aning, vilket fortfarande är det fysiska läget. Vill inte bli sjuk!

Läste en stund i Älskande par av Agnes von Krusenstjerna (underbar bok som är del fem i serien på totalt sju böcker om släkten von Pahlen) medan Ekholm-Zidek-Lindström-Bergman rockade röv i Slovenien. Sedan var det dags att ta tag i livet så jag diskade för att sedan dammsuga och packa. Känner viss förtvivlan när jag ser på allt som jag på något sätt ska lyckas släpa hem till Flen imorgon.

Nu är det handbollsfinal på tv och Sverige var bäst i första halvlek men ligger nu under. Hoppas och ber för att de kan vända på steken och mosa norskorna. Försöker läsa vidare i Älskande par medan jag tittar men det går inte riktigt.

Ikväll kommer Tilda, Isabella och Julia hit för julmys. Vi ska dricka glögg, äta gott, byta julklappar och se på film. Fin avslutning på terminen!

Det är det bästa och största som finns. Och det är så mycket mer än att vara kär i någon. Kärlek är det som gör att man kan vara osams med sin syster och samtidigt inte behöver oroa sig eller att man kan befinna sig långt ifrån sin bästa vän under en längre tid och att det känns likadant - lika bra - när man ses igen; kärlek är det elastiska band som är starkt nog att klara nästan vad som helst. Kärlek är det som gör att man nästan svimmar när man tittar på sina syskonbarn. Kärlek är det man känner när man äter det man gillar mest.

Kärlek är det man inte riktigt kan förklara. Men mest av allt är kärlek det man behöver för att kunna andas. Det är bara båg att vi andas syre.

Detta är ju inte riktigt dag fyra. Jag skriver inte varje dag för det har jag inte haft tid eller ork till och så kommer det nog fortsätta. Men nu är jag här i alla fall.

Idag åt jag fyra mackor och två rader Marabou Digestive till frukost. Sedan gick jag till skolan och där fick jag en stor kaka som Julia köpt till mig för att jag var lite nere igår (ja, hon är underbart söt). Om en stund ska jag värma ett par bitar pizza (ja, jag gjorde i ordning en pizza igår, en salamipizza som blev sjukt god!).

Många av er vet nog att det är såhär mina matvanor brukar se ut. Jag äter inte så mycket, är dålig på att ta mig tid att äta. Jag var på gränsen till anorektiker som liten och är fortfarande knasig. Har problem med att respektera mig själv tillräckligt mycket för att ta tag i matlagning och så vidare. Men jag har blivit bättre på att ta hand om mig själv och som det är nu har jag de senaste dagarna lagat mat så jag har matlådor fram till måndag (då jag åker hem till Flen) och det känns grymt bra.

Det blir ett sådant kort inlägg om jag bara ska nämna vad jag ätit idag, så jag tänkte fortsätta med det jag tycker mest om att äta. Det är sällan jag blir sugen på godis eftersom jag äter frukt och grönsaker istället. För mig är det godis. Jag älskar paprika, gurka, hårda tomater, satsumas, lite småsura jordgubbar, hård mango, banan och hårda nektariner (finns säkerligen en hel del annat som jag inte minns nu). Hårt är min grej för det är äckligt när saker blivit för mogna. Jalapeños och fefferoni finns också på favoritlistan; älskar stark mat så jag kryddar alltid min mat ganska mycket. Spaghetti, tacos, röror av olika slag (brukar göra en såsig röra med ris, spaghetti, couscous eller quinoa och det blir nästan alltid jättegött) pommes, stekt och grillat. Det bästa som finns är dock sushi. Jag får alltid matorgasm när jag äter det. Och choklad, herregud! Får inte glömma det. Gjorde världens bästa kladdkaka häromveckan som jag ska försöka mig på att återskapa hemma till jul. Jag kommer inte på något mer just nu och jag börjar bli sugen på den där pizzan...

Mina pärlor till föräldrar heter Gudrun Margareta och Sten Lage och har varit gifta i trettiofem år. De är väldigt lika på vissa sätt, samtidigt som de kompletterar varandra. Mor är den bubbliga och utåtriktade medan far smyger omkring lite allmänt tillbakadragen men sedan plötsligt säger eller gör något roligt. De har samma temperament och tjurskalliga tendenser och är precis lika envisa, vilket kan vara en knepig kombination emellanåt och som även gör att jag fnissar lite i smyg.

Mamma skrattar nästan hela tiden. Och pratar mycket i telefon med sina systrar och min storasyster. Hon är oerhört omtänksam och har många kvaliteter utöver detta som gör det lätt att tycka om henne. Hon kräver ingenting av andra utan bara ger och ger, vilket får mig att vilja ge tillbaka så mycket jag bara kan. Jag vill att hon ska få kärlek som ersätter de stunder då jag var jobbig och bråkade som liten (och även... mindre liten och mer tonåring). Och jag vill inte att hon ska gå sönder för att hon bara tänker på andra och aldrig sig själv. Jag beundrar henne väldigt mycket, bland annat för att hon i fyrtioårsåldern bestämde sig för att bli lärare - och blev det. Av mamma har jag ärvt intresset för handarbete, språk och litteratur.

Vidare är jag nog väldigt lik min pappa. Detta baserar jag på det nästan obeskrivligt enorma intresset för sport, men även på att vi båda intresserar oss för historia och måleri (han målar väggar och jag tecknar på papper). Och vi har då och då under de senaste åren pratat om allvarliga saker och jag känner att han förstår mig såsom någon som har tänkt lika knasigt som jag, men till skillnad från mig har blivit vis med åldern. Han må dölja det bra, men jag tror att han är lika orolig och känslig som jag längst inne och det gör att vi förstår varandra. Jag har lärt mig så mycket av honom, tagit åt mig av den entusiasm som han visar när han pratar om något han finner intressant. Allmänbildad och klok som få. Vid sidan av min bror är han en av de mest svårslagna frågesportsdeltagarna jag vet. Pappa är dessutom självutbildad doktor för att han oroar sig för andras hälsa, vilket kommer väl till pass då medlemmar av min familj har en tendens att skada sig ganska ofta (jag är dock en av de minst drabbade medan jag har en lillasyster som har oturen att skada sig ganska ofta).

Kort sagt är även pappa väldigt omtänksam och precis som för mamma kommer hans egen hälsa i sista hand, vilket är väldigt fint samtidigt som det är så himla dumt; jag behöver ju ha båda mina föräldrar vid liv och friska. Och pappa var illa ute för ett par år sedan då hans hjärta var väldigt trött. Ibland får jag för mig att jag ständigt borde påminna mig själv om den tiden för att uppskatta att han trots alla dumheter fortfarande finns kvar, men det bästa är nog att leva i nuet och vara tacksam för varje nytt ögonblick.

Lilla mor och lille far... De är inte bara mamma och pappa utan även mormor, farmor, morfar och farfar. Mamma skämmer bort sina barnbarn på alla sätt och vis och pappa busar och skojar med dem, precis som de gjorde med mig när jag var liten (och jag vet att de kommer göra så även med mina barn). Idag kan jag stå vid sidan om som nästan-vuxen och betrakta alltsammans och verkligen förstå hur mycket kärlek de ger sina nära och kära. Och mina ögon tåras när jag skriver det här för jag är så oerhört tacksam och stolt över att ha just er två som föräldrar. Och jag hoppas att jag inte bara har ärvt era intressen utan även ett par av de personlighetsdrag som gör er så fantastiska. Jag älskar er!



I don't know that my future holds
or who I'll choose to love me.
But I can tell you where I'm from
and who loved me to life.

Menas det på riktigt har jag inte haft någon första kärlek ännu. Men jag hade ganska många pojkvänner innan puberteten för jag var mycket modigare på den tiden. Sen måste han nämnas. Orlando Bloom. Jag var tolv år och han charmade mig med blonda hårtestar och ögon som ändrade färg, som den alv han var då. Från den stunden var jag länge fast. När mina vänner försökte förklara att man inte kan vara kär i en kändis sa jag att det kan man visst. När min bror gifte sig och de skrev en liten kommentar om varje gäst i ett häfte som man fick ta med hem, stod det: "Gymnasiet väntar och kanske även Orlando." Han var min verklighet men samtidigt så lite verklig för mig som man möjligen kan vara.

Jag vet inte vad jag tänkte riktigt när jag klamrade mig fast vid honom. Kanske har jag aldrig riktigt släppt taget om det som han representerade för mig; den ideala mannen. Det var aldrig någon riktig pojke som dög och fortfarande har jag svårt att för det första hitta någon som jag tycker är attraktiv och för det andra låta bli att fantisera om hans personlighet när jag istället borde försöka lära känna honom. Det är precis vad det handlar om - jag har ingen aning om vem Orlando Bloom är som person, men jag lyckades måla en sådan vacker bild att jag under större delen av tonåren trasslade in mig så till den grad att jag inte insåg allvaret själv. Vad hade jag fått uppleva om jag hade förstått att ingen är perfekt? Vad hade jag fått uppleva om jag hade slutat vara arg på varenda pojke jag mötte för att han inte var den jag drömde om?

Nu väntar jag på att bli kär på riktigt. Det finns ofta stunder då det känns som att jag kanske aldrig kommer få uppleva det, vilket gör mig obeskrivligt sorgsen. Men kanske ska jag tvinga mig själv att tänka positivt. Kanske ska jag vara glad att jag har det framför mig - att jag ännu inte har lamslagits av den där stora känslan, att den fortfarande väntar på att få svepa mig med.

Då ger även jag mig in i leken. Första dagen ska man beskriva sig själv. Jag vet inte hur personligt och utförligt det ska vara - har klurat på det i flera dagar. Så det första jag kan berätta om mig själv är alltså att jag försöker analysera och tolka det mesta. Jag vill att saker ska bli så "rätt" som möjligt även om det inte finns något rätt eller fel i många fall.

Det känns ju lite overkill om jag ska sitta här och skriva "Hej jag heter Madeleine" och så vidare, då jag misstänker att de allra flesta som läser min blogg är mina nära vänner som redan vet det mesta. Därför ska jag försöka dela med mig av detaljer som är mindre allmänt kända. Men det kommer säkerligen ändå sluta med att jag tjatar om det gamla vanliga.

Bor i Uppsala men har stora delar av mitt hjärta i Flen. Jag är tjugoett år ung men redan livrädd för att bli gammal. Värst skulle vara att känna kroppen tyna bort medan jag var klar i huvudet. Funderar ofta på vad jag kan göra för att må bra på äldre dagar, men det går nog inte att göra så mycket mer än acceptera att det blir som det blir. Som liten var jag ganska beräknande och hittade ständigt på sätt att lura min lillasyster. Det var sällan hon fick vara med och leka. Såhär i efterhand kan jag få ont i hjärtat. På 50- och 60-talet visste de hur man skapade fin musik. Bland det bästa jag vet är en heldag med sport på tv i sällskap av min familj. Jag älskar att vi är en sportgalen liten enhet. Är en sådan som skjuter upp saker hela tiden. Det finns ju alltid nåt bättre att göra än att diska! Om jag orkade anstränga mig lite, lite mer vad gäller styling av mitt hår skulle det vara lockigt. Som det är nu vill det vara varken helt lockigt eller rakt. Jag kan äta vad som helst utan att gå upp i vikt och brukar göra detta utan dåligt samvete, men påverkas också lätt av andra som klagar på sitt eget ätande och skäms därför ibland över att jag inte tänker på vad jag äter och inte heller tränar. Skulle nog behöva lite mer självrespekt. Tror att jag i allmänhet är ganska svår att irritera sig på (är ju liten, oförarglig, öppen och trevlig - trots att jag på sätt och vis ogillar människor i allmänhet - samt humoristisk vilket brukar ses som bra personlighetsdrag) men får av någon anledning ofta för mig att jag har egenskaper som folk borde tycka illa om. Är rädd för vad folk tycker och tänker om mig - ja, jag oroar mig på tok för mycket över det. Eller, egentligen bryr jag mig inte om vad random personer tänker när de ser mig utan jag bryr mig om vad dem jag tycker om tycker om mig. Rörigt, japp. Pluggar retorisk och litterär kommunikation men vet egentligen inte alls vad jag vill göra med mitt liv. Slits åt en mängd olika håll. Retorik och litteraturvetenskap passar mig verkligen, men jag är även intresserad av att plugga kriminologi och liknande för att kunna bättre förstå vad som rör sig i huvudet på någon som begår hemska brott. Engelska har alltid varit ett favoritämne och jag saknar att studera det. Språk överhuvudtaget är väldigt intressant. Historia har jag alltid tyckt om, något jag ärvt av pappa. Sportjournalist, bokförläggare, översättare, skriva manus till film eller något helt annat? Vad ska jag göra när jag blir stor?

En av mina absoluta favoritlåtar som även beskriver mig som romantiker med cyniskt kantade drömmar ganska väl.

Nu ligger mer än hälften av min garderob på golvet i väntan på att jag ska testa om jag fortfarande kan ha vissa saker och om jag verkligen kan skiljas från andra. Nu ligger mitt gamla jag på golvet i väntan på att jag ska ta nya tag.

Men blä varför skriver jag blogg mitt i natten när jag är hur trött som helst? Borde läsa Processen tills jag somnar istället. Föreläsning kl 12.15-14. Tur att jag får äta sushi därefter.

Och på tisdag ska jag förtrollas av en fantastisk dam vid namn Robyn. Undrar om jag kommer dras med i nån slags galen dans när hon kör igång, eller bara kommer stå där och stirra. Spännande.

Jag har kommit in i en period då jag inte kan sluta skriva. Eller, jag känner hela tiden att jag vill skriva men det är sällan jag har något bra att skriva om. Läser ständigt fina texter och önskar att jag kunde trolla med ord på samma sätt.

Och ibland är jag världens minsta människa. Ibland har jag ingen aning om nånting. Ibland ser jag bara andras fel när det i själva verket är jag som är trasig. Men allra mest analyserar jag för mycket; ibland gräver jag kanske för djupt vad gäller mig själv då jag försöker förstå och förklara varje fel jag begår. I viss motsats till detta skrapar jag på ytan vad gäller pojkar. Jag fastnar för någons utseende direkt och det verkar idiotiskt nog räcka för mig och till slut blir jag bara en ledsen boll. Och fastnar jag inte direkt för någon är det å andra sidan inte nog. Min själ ger dem sällan chansen. Men det ska ju vara tvärtom. Det är personen man ska falla för, och med det kommer sedan attraktionen till det yttre.

Jag bör sluta sukta efter det där första ögonblicket då man ser någon och det hugger till i magen. Jag bör sluta fantisera, hoppas och drömma om hur någon är. Jag bör sluta förlita mig på love at first sight. Det räcker inte. Jag bör istället vänta på den dag då jag helt oförberedd inser att jag blivit kär i någon som jag lärt känna till roten. Det kallas att bli vuxen.

När jag har en ledig stund som passar utmärkt för rensning av garderoben är det precis vad jag ska göra. Är så fruktansvärt trött på att se människor överallt och känna "det är så jag vill klä mig", men att sedan inte göra det på grund av lathet och framför allt pengabrist. Tro det eller ej (med tanke på hur jag vanligen ser ut): jag har egentligen en väldigt fin smak vad gäller kläder.

Jag har så länge jag kan minnas sparat på allt möjligt. Det innebär att jag inte kommer mig för att kasta något i tanken att jag någon dag kanske kommer att använda den där tröjan eller vad det nu kan vara. Men det är dags att jag förstår att jag inte kan leva i en nostalgisk bubbla och att fina ögonblick inte sitter fast i klädesplagg och därmed inte försvinner om jag gör mig av med det.

Lite jobbigt blir det, för jag måste börja om från början. Köpa nya underkläder, strumpbyxor, tröjor, byxor, klänningar - allt! Men å andra sidan kan jag se det som ett trevligt projekt inför 2011: välja bara det allra bästa till min nya garderob. Jag ser faktiskt väldigt mycket fram emot detta. Men var ska jag börja när det gamla är bortrensat?

"Woolf's major innovation in the novel Mrs. Dalloway was to take the combined possibilities of limited point of view, streams of conciousness, internal monologue, surrealist-fantastic musings..." Nej, precis. Det blir inte roligare än så. Inte för att jag direkt har ansträngt mig idag vad gäller läsningen. Jag har inte ansträngt mig ens det minsta. Och nu är klockan drygt 23 och jag planerar att sova snart. Hur ska det gåååååå med läsningen dååååå?

Nu har jag en dejt med kompendietexten som jag började citera här ovan och sedan planerar jag att stirra på Spencer Reid. Det har blivit en vana.

And you may call me tomorrow my friend, yes
You may kiss me again and again
I'll hold on tight

Jag knarkar Criminal Minds och där bor Spencer Reid - världens bästa karaktär och sötaste kille. Jadå, jag vet att han inte finns på riktigt. Men jag kan inte alltför sällan komma på mig själv med att önska att han gjorde det.



Men Matthew Gray Gubler finns på riktigt, skulle jag tro. Visste ni att han tidigare dejtat söta Kat Dennings (Norah i Nick & Norah's Infinite Playlist) med de galet snygga läpparna? Och visste ni att han arbetade som modell innan han blev skådespelare? Titta på honom! Aaah, suck. Drömma kan man ju alltid. Och komma ihåg att han i verkligheten är lika lite dr Reid som Orlando Bloom är Legolas.

Jag var så trött tidigare och somnade när jag såg på film. Det är ju föga intressant, men något som är värt att uppmärksamma är att jag sov i kanske två minuter, vaknade med ett ryck och kände mig utvilad. Mycket märkligt. Det kan man kalla powernap!

Funderar på att läsa gamla inlägg (det vill säga dem från i somras) men jag är rädd att jag ska känna enorm avsmak och radera det mesta jag skrev då. Jag har sådan distans till den personen - särskilt den jag var här i bloggen - och ändå var det sommar för inte så länge sedan. Det är lite skrämmande när jag kan se tillbaka på den jag var för kanske bara någon vecka sedan (viss överdrift, men ni fattar) och känna att vi inte är samma person. Visst är det bra att mogna och växa som människa men det är inte alltid kul att vara så oerhört medveten om processen.

Till på onsdag ska vi ha läst Mrs Dalloway av Virginia Woolf som är 200 sidor lång samt ett utdrag ur Ulysseus av James Joyce på 15 sidor. Och så var det nog en kompendietext också. Får se om jag hinner klart - jag är både långsam när jag läser och lat vad gäller att prioritera läsningen framför annat, exempelvis bra tv-serier.

Nä, nu ska jag försöka bli av med matkoman samt eventuellt rycka upp mig och läsa lite. Hej hej hej!

För ett år sedan bodde jag fortfarande tillsammans med världens bästa långhår. Hon var ledsen och jag kunde inte göra henne riktigt glad och lugn i hjärtat, men så dök han upp. Han svepte in i hennes liv och lyfte upp henne och nu har de varit tillsammans i ett helt år. Jag funderar på varför just detta förhållande berör mig lite extra. Det finns många fina par i min vänkrets. Ja, ni vet vilka ni är och jag hoppas ni vet hur glad jag är även för er skull.

Jag tror att anledningen till att det känns lite extra är att J var så ledsen över någon som inte förtjänar ens en liten bit av henne och att jag var där och såg det på så nära håll. Och V är precis rätt för henne och får henne att glömma allt det dumma som var förr och istället se allt det fina som de har tillsammans.

De kanske inte läser detta men jag överväldigades så plötsligt av all den lycka jag känner när jag tänker på dem att jag ville skriva ner det här. ♥

Ja, den är nog den vackraste jullåt jag hört. Och jag älskar att det är hon som sjunger den för jag älskar ju henne. Åh, lyssna lyssna lyssna då! Maria Mena – Home For Christmas

Careful what you say;
this time of year
tends to weaken me.
And have a little decency
and let me cry in peace.
But there's a place where I
erase the challenges I've been through.
Where I know every corner,
every street-name
all by heart.

And so it is a part of my
courageous plan to leave
with a broken heart
tucked away under my sleeve.

I wanna go home for Christmas
Let me go home this year
I wanna go home for Christmas
Let me go home this year

I'll pack my bags
and leave before the sun rises tomorrow.
'Cause we act more like strangers for each day
that I am here.
But I have people close to me
who never will desert me.
Who remind me frequently
what I was like as a child.

And so it is a part of my
courageous plan to leave
with a broken heart
tucked away under my sleeve.

I wanna go home for Christmas
Let me go home this year
I wanna go home for Christmas
Let me go home this year

I don't know what my future holds
or who I'll choose to love me.
But I can tell you where I'm from
and who loved me to life.

And so it is a part of my
courageous plan to leave
with a broken heart
tucked away under my sleeve.

I wanna go home for Christmas
Let me go home this year
I wanna go home for Christmas
Let me go home this year

Det var längesen sist. Jag hade inte haft någon anledning att tänka på det. Men när det ena ljuset slocknar tänds ett annat, då tänds ett gammalt. Antar att mitt barnsliga jag alltid måste ha något sådant att tänka på.

Vet inte om jag har känt något så starkt som det jag upplevde den gången. Du har inte upplevt så mycket, kan vissa tänka. Men vad vet någon annan egentligen? Jag har slutat prata om precis allt. Jag gör ett urval för jag vet att man kan skada sig själv genom att berätta för mycket. Till slut tror folk att de vet allt och jag vill inte längre ha det så.

Att luta sig mot någon som jag vet vill att jag ska komma nära, det var den bästa känslan. Kanske är det därför jag har börjat tänka på sommaren såhär mitt i den kalla vintern.

Mitt liv är så tråkigt just nu att jag pysslar med mitt hår för att skapa lite omväxling. Fixade det i en mittbena efter duschen men jag passar verkligen inte i det - luggen bara korvar sig vad jag än gör. Den vill inte vara rak och formar sig oerhört underligt kring mitt ansikte. Så numera ser jag helt mongo ut. Men kanske är det bara ovana som gör att jag känner så. Ack, vilka problem jag har!

Jag vet inte om någon förstår vad jag menar med följande, men det spelar kanske ingen roll. Det finns stunder då jag inte kan finna inre ro vad jag än gör, stunder då jag inte förstår meningen med livet. Timmar, dagar, veckor och månader rinner iväg och jag står inte ut med att det alltid är vardag. Visst finns det fantastiskt fina stunder som fyller mig med lycka, men sedan har jag svårt att greppa tag i lyckan vid sidan om dessa stunder. Och jag har kommit att kväva mina glada tankar kring vissa saker i mitt liv för att jag har fått höra sådant som får mig att känna att jag inte får vara glad. Jag borde ignorera sådant dumt men jag har hittills inte lyckats så bra.

Hoppas att tiden innan jul försvinner i ett nafs så att jag får komma hem och pussa på syskonbarn och då ständigt vara fylld med den där lyckan.

Jag vill verkligen inte sova ensam ännu en natt.

Hemtentan blev klar i tid och jag ska försöka glömma den tills resultatet redovisas. Vi har inlett en ny delkurs nu som också är den sista under denna A-kurs. Intressant basgrupp fick jag. Jag ska bara komma över mig själv och sedan kan vi kicka ass.

Idag var det seminarium klockan tolv och därefter gick jag, Tilda, Isabella och Julia ner på stan för att möta upp Emilia som vi så sällan träffar. Tillsammans gick vi till Ofvandahls och fikade. Det var mysigt. Därefter spenderade vi ett par timmar på stan för att titta ut potentiella julklappar.

Gårdagskvällen och denna kväll spenderade jag med Tilda och Sunes jul. Sammanfattningsvis har vi druckit glögg, ätit marabou vintervit och clementiner, skrattat åt familjen Andersson och även åt det mesta i övrigt.

Imorgon ska jag göra så lite som möjligt. Måste dock läsa Interiör, Spöksonaten och en kompendietext till på fredag. Tänkte byta gardiner till dem med snöflingor på, så att julstjärnan i fönstret inte känner sig ensam. Och så måste jag diska då detta inte blivit gjort på flera dagar. Mitt liv är så händelserikt!