När jag är rädd att jag ska vara jobbig blir jag så självmedveten och det får just den effekt jag inte vill ha. Och jag är så trött på det här. Att jag ska vara såhär. Och nuförtiden kan jag inte ens gå ensam på stan. Det känns som att alla stirrar och tycker jag ser konstig ut. När man tänker så, ja då ser man ju konstig ut för man kryper ihop och försöker försvinna. En ond cirkel. Jag förstår inte hur det kunde bli så, bli värre. Jag som tyckt att det har gått åt rätt håll.

Förmodligen kan jag vända det åt rätt håll. Det är nog bara jag som kan göra det. Men det är svårt, för kanske är det å andra sidan som en vän sa: jag behöver bekräftelse. Så är det kanske. Men man ska inte behöva det så ofta. Man ska veta att man betyder något för någon, utan att ett endaste ord behöver yttras. Ibland är jag bara så långt borta i mina tankar, så långt från andra människor, att jag glömmer.

Jag vet inte om mina läsare har räknat ut det än, men jag är inte deprimerad hela tiden. Mycket av det jag skriver kan peka på det, men nästan alltid överanalyserar jag saker och ordbajsar nog en hel del. Då och då kan jag må som det verkar, men jag vill inte att någon ska tycka att jag är irriterande och omogen och att jag tycker synd om mig själv. Ibland skriver mitt egocentriska jag för att jag vill att andra ska reagera, sträcka ut en hand. Men oftast skriver jag faktiskt bara för mig själv. För att rensa själen.

Ännu en konferens med studenter vid Stanford University är avklarad. Min lilla grupp fick analysera Bono's tal vid National Prayer Breakfast 2006 som ni kan se här om ni vill. Och jag rekommenderar att ni gör det, för det är awesome. Bono är awesome på många sätt, och inte bara som musiker. Han bryr sig verkligen, det är inte bara en fasad.

Är lite illamående. Kan bero på att jag råkade andas in lite frätande propplösare förut. Najs!

Snart är det Valborg. Jag tycker väldigt illa om Valborg. Valborg kan man allt ta och skjuta upp på obestämd tid, tycker jag.

Jag vågar sällan ge mig själv löften, då jag är rädd att inte kunna hålla dem. Dock vågar jag lova mig själv att jag ska ha lärt mig spela gitarr innan min tjugofemte födelsedag. Hur bra (dålig) jag ska vara behöver jag ju inte specificera, hähä.

När jag vaknade i morse ville jag somna om, bara för att se fortsättningen. Drömmen var en blandning av min egen screwed-up fantasi, True Blood och Vampire Diaries. För många vampyrer i mitt liv, kanske?

OBS! Följande har ingenting med verkligheten att göra (aw, too bad...):

Jag minns inte hur allt började, men plötsligt satt jag vid ett stort bord ute i skogen med en mängd personer. De flesta okända, ett par var mina real life vänner (Sara är dock den enda jag minns att jag såg) - och så var det tre huvudpersoner.

Det var uppdukat med en massa BigPack-paket med innehåll som liknade chokladglass, men som uppenbarligen var fruset blod (?!). Mitt emot mig satt Alexander Skarsgård som sin karaktär Eric Northman (True Blood). Jag sa (på engelska, antar jag): "Jag måste nog ha lite riktigt blod, så det inte händer en olycka här bland människorna. Jag är ju ny som vampyr." Uppenbarligen hade jag sagt nåt knasigt, för alla tittade på mig med frågande uttryck. (Såhär i efterhand är det ju tvärtom på nåt vis, att jag borde dricka såntdär syntetiskt blod för att vänja mig av med människoblod. Om man nu vill analysera det hela.)

Det verkar som att jag skulle låtsas att jag var med i True Blood. Som om jag var skådespelare. Jag skulle iallafall låtsas att jag inte kunde svenska och därmed inte förstod när Eric pratade med sina sidekicks. Plötsligt såg han hungrig ut. Jag var inte längre vampyr (men det var jag kanske aldrig ändå, som sagt) utan var Elena i Vampire Diaries. Eller, jag var Elena men ändå mig själv. Jag låg i Erics knä som om jag var en bebis. Han drog fingret över min hals. Och jag visste att han ville - att han tänkte - bita mig. Jag visste vem jag skulle ropa på, vem som skulle komma till undsättning. Stefan (vampyr i Vampire Diaries) var snabbt där och räddade mig.

Jag vet inte om Eric blev arg för att Stefan räddade mig, men det blev Damon (Vampire Diaries, även han vampyr och Stefans storebror för er som inte vet det) av nån anledning. Han sa det inte, men jag visste ändå att han resonerade så att om han inte fick mig, skulle ingen få mig. Han skulle hellre döda mig än låta mig vara med Stefan. Damon gick till attack, men alla andra kom till mitt försvar och han försvann. Stefan höll om mig.

Jag var lättad till en början, men sedan blev jag orolig. Jag hade visst odefinierade känslor för Damon. Och jag ville att han skulle komma tillbaka så att jag kunde prata med honom, så att jag kunde trösta honom. Jag sprang runt i skogen och ropade hans namn. Till slut kom han gående, och jag rusade fram och omfamnade honom.

Sedan ringde mitt alarm. Jaha, där har ni beviset på att jag drömmer minst sagt underliga saker.

Vet inte om jag skulle vilja vara polygamist. Men att få uppmärksamhet sådär som jag fick i drömmen, det var inte helt fel.

Det finns inte särskilt mycket att skriva om här. Jag sover (gärna), äter (ibland), spelar social tjej i skolan, läser både det jag ska och det jag inte har tid med egentligen, lyssnar på musik samt ser filmer (ofta på bio - faktiskt till den grad att Bioklubben uppgraderade mig till Guldmedlem!) och tv-serier.

I sommar ska jag åter riskera att förlora ett par fingrar, då jag återvänder till GB. Tredje sommaren blir det, och jag har fortfarande ingen koll på hur saker fungerar. Man kan åtminstone inte kalla mig expert.

Har ont i magen för att jag inte vet om jag kommer ha någonstans att bo här i Uppsala efter sommaren. Vi måste ta tag i situationen och göra det vi kan. Vill inte att det ska vara som vanligt. Att jag väntar på att andra ska göra det jag borde (hjälpa till med att) ta tag i. Kan hursomhelst inte låta bli att undra varför det ska vara så svårt för studenter att få boende. Varför man måste stå i kö i typ 10 år innan man har en chans. Skäms på er som kan göra något åt det, men som uppenbarligen inte gör ett skvatt!

I oktober får jag nosa på det finaste som finns. Härlig tanke.