Jag har sedan länge accepterat att han inte pratar om sina tankar och känslor alls lika mycket som jag. (Jag känner faktiskt få som hanterar saker genom att prata med sina närmaste till den grad som jag gör.) Kanske är det denna skillnad oss emellan som gör att jag fortfarande måste nypa mig i armen ibland. Trots att jag vet att jag måste ha känt mer än vänskaplighet mellan oss nästan sedan vårt första samtal så vägrade jag inse det förrän jag möttes av hans känslor. Det känns som att jag hamnade rakt ner i det här utan att riktigt veta var det började för mig, men framför allt för honom. Men jag förväntar mig inget annat och jag kan och tänker inte begära att andra ska ventilera sitt inre bara för att jag ofta gör det. Kanske vill jag mest bara ha bekräftelse på att det inte vilar någon slags förbannelse över det vi har; att vi gjorde rätt i att välja varandra trots att någon annan blev sårad, att vi inte är fel. Vet inte vem som skulle kunna ge mig den bekräftelsen eller om jag ens behöver den egentligen för jag känner mig tvärtom verkligen trygg. När det kommer till kritan vill jag bara kunna sluta älta sånt här. Från och med nu ska jag försöka komma ihåg att mitt behov av att prata om saker även innefattar behovet att skriva om det. Och att jag kanske ska lugna mig på båda punkter och istället bli bättre på att lugna mig själv innan mina tankar eskalerar.

Det viktigaste och bästa är ändå att när vi är intill varandra finns inte dessa tankar. Då finns bara vi och det känns som att det är precis så det ska vara. Jag trodde att jag var en sån som behöver romantik och stora ord men är glad att jag hade fel om mig själv. Romantiken och de stora orden vilar i de ändlösa omfamningarna och de talande blickarna och det är så jag vill ha det. Mycket av det fina vilar också i alla vardagliga detaljer som gör att det här känns så rätt. Vi är en lat liten enhet; spelar the Sims en hel dag, skedar framför filmer och serier, äter från samma tallrik, dricker ur samma glas och diskar aldrig. Och jag behöver bara titta på honom för att bli varm och glad. Det gör mig lycklig.

När jag bestämt mig och faktiskt känner för att plugga dyker någon slags förkylningsinfluensaskitgrej upp och jag orkar inte anstränga hjärnan det minsta. Rakblad och snusk i halsen, bomull i huvudet. Det blir liksom inte direkt lättare att vara duktig nu. Stressångest. Och denna förkylning talar dessutom mot att jag ska kunna gå på grillfesten imorgon även om Kim inte ska flytta. Har mer eller mindre gett upp på det. Gnällmadde men ja.. inget jobbar med mig just nu, känns det som.

Men idag kommer äntligen Tilda hit och om jag orkar ska jag hjälpa henne att fixa i lägenheten. Det är en ljuspunkt i alla fall.

Det här med att ha en pojkvän. Kom att tänka på att vissa saker som jag på förhand trodde jag skulle ha problem med inte alls visade sig orsaka mig något vidare huvudbry. Som att hålla hand på stan, våga visa att han är min. Pussa eller krama honom medan mamma och pappa står bredvid. Det vill säga känna mig helt avslappnad i min roll som flickvän (vilket jag igår varit i tre månader, tjohooo).

Men såklart dök det istället upp sådant jag inte hade föreställt mig innan. Som att jag skulle sakna honom minuter efter att vi skiljts åt. Jag kan leva på doften, värmen och mjukheten vid hans hals hur länge som helst. Det är både skräckinjagande och fantastiskt att låta någon komma nära och att få komma nära. Man är mer sårbar och samtidigt mer trygg än man varit tidigare.

Förresten är han så mycket klokare än jag, vilket jag nog redan har konstaterat tidigare. Han har realistiska och logiska åsikter medan jag ofta styrs av mina känslor. Känner mig ofta så korkad när jag ska förklara anledningen till mina åsikter. Ja, jag är en känslomänniska och berörs så oerhört av historier om svältande barn och rasistiska idioter. Jag är arg på ett helt land för att det finns ett antal knäppskallar där, exempelvis förre presidenten Bush jr eller Sarah Palin. Jag bryr mig inte ett dyft om yttrandefrihet utan muttrar att alla rasister borde fängslas (i mina mest arga och uppgivna stunder tycker jag att de kanske till och med ska skjutas) på grund av sina åsikter. Nej, ingenting blir bättre om man skulle göra så. Det vet jag. Egentligen menar jag ju bara att jag är så ledsen på världen för att det får finnas en massa ondska, hemskheter och störda människor. Hoppas han inte i smyg börjar tycka att jag är en knasig idiot.

Nu är vi uppenbarligen ett par på riktigt. Det har nämligen blivit officiellt på facebook. Men de viktiga människorna i mitt liv har vetat de senaste tre månaderna. Att han är den som tänjer (och nästan spränger) och vårdar och värmer mitt hjärta. Jag har sagt det förr, men det tåls att upprepas; aldrig förr har jag känt mig lugn i själen på det här viset. Det pirrar och dansas glad fuldans i mitt inre. Folk har väl tittat på mig förr men ingen har tittat på mig som han, ingen har nånsin förr gjort att jag känt mig säker på att världen är som den ska men nu vet jag det varje gång jag blickar in i hans ögon. Det var verkligen värt 21 års väntan. Som en blixt. Som att vinna på lotto. Plötsligt händer det. Plötsligt hände han mig. Han vill vara med mig. Och jag är djupt och innerligt tacksam för varje andetag han vill dela.

Sitter i Gränby vid hans dator. Ska skriva klart ena uppgiften idag, tänkte jag. För drygt en vecka sedan "lyckades" jag ha sönder fläkten på min egen dator. Den var ändå gammal så jag hade väl väntat mig att behöva byta till en annan snart. Men ändå. Bajs.

Mötte upp honom i Stockholm i fredags och vi spenderade några timmar på en filt i olika parker. Och åt sushi såklart. Sedan firades Amanda och hon hade bakat jättegoda tårtor (och jag som inte brukar vara så förtjust i tårta, då fattar ni hur bra de var). Till Uppsala sent på kvällen. På söndagen kom mamma och pappa på kort besök för att hjälpa mig packa litegrann och mamma hade till min stora glädje hittat ett par röda hjärtformade solglasögon i Köpenhamn. Busmamma! Några dagar senare ringer pappa och säger att de har hittat en ny dator till mig på OnOffs monsterrea som de har nu när de gått i konkurs. Och så lyckades han laga fläkten på den andra. Så nu har jag två datorer plötsligt.

Det jag i huvudsak ville säga med inlägget är att jag har så otroligt fina föräldrar som bryr sig och alltid stöttar och hjälper mig och att jag överhuvudtaget har sådan oerhör tur som har så många underbara människor i mitt liv.

Och jag skulle aldrig ta mig hem utan dig för du dansar i mitt huvud, i mitt hjärta, i allt som är jag.

Borde umgås med människor medan jag befinner mig i Flen. Det är klart att jag vill umgås, att jag saknar mina vänner och vill träffa dem. Men det krävs uppenbarligen initiativ från andra, annars sitter jag bara här med min onda mage som helst vill vara ensam och behöver bli glad samt min hög med kurslitteratur som måste bli läst hur mycket jag än kämpar emot. Och snart är jag inte kvar här, snart (på fredag) lämnar jag Flen ett tag. Det ska packas och det ska flyttas och det ska pluggas och det ska, om jag får bestämma, framför allt kramas och pussas.

Imorgon åker mor och far till Köpenhamn. Hoppas de kommer hem utan att ha lärt sig ett enda ord danska. Då är jag liksom fortfarande inte ensam om att inte förstå ett jota när en dansk person pratar. I övrigt önskar jag dem en trevlig resa.

En blandning av gammalt och nytt. Här finns flera av mina favoritlåtar och lite annat också. Det är helt enkelt sånt jag vill lyssna på när det är sommar 2011.

Det är väl egentligen ingen som är särskilt sugen på detaljer om hur min mage mår. Men tänkte hur som helst säga att jag börjar bli mer och mer säker på att det är magkatarr (som åtminstone är största boven) eftersom jag har sådan konstig känsla i bröstet (förmodligen halsbränna) idag. Det här förstör verkligen mitt humör och min studiemotivation.

Har en pall som provisoriskt skrivbord för att jag ska kunna sitta med datorn och se tv:n samtidigt. Istället för att plugga skulle jag allra helst ge mig ut på en joggingtur men har inga joggingskor här och jag tror inte min mage skulle bli särskilt glad i nuläget. Jag får väl vara motionsduktig lite senare i Uppsala.

Måste börja tänka positivt gällande den här saknaden. Vända den till något bra. Exempelvis följande: om jag skriver duktigt denna vecka kommer jag ha mer tid över till kramar nästa vecka. Eller: istället för att gräva ner mig i saknaden efter någon som inte är här nu bör jag umgås med alla jag inte har nära sen. Ändra mitt tankesätt - det är nästan alltid det jag behöver göra.

Magkatarr? Något annat? Jag är så trött på det här; jag oroar mig och då blir det inte direkt bättre. Det är med största sannolikhet inget allvarligt fel på mig men det vore roligt om jag fick känna mig frisk och pigg på sommarlovet. Just nu känns det å andra sidan inte så mycket som ett lov eftersom jag mer och mer börjar känna press att skriva på mina uppgifter i sommarkursen. Det ordnar sig nog till slut, men jag gillar inte att jag alltid blir såhär när jag ska försöka prestera något. Ångest. Ser jag på mina betyg under universitetstiden (och även till viss del gymnasiet) så vet jag ju egentligen att jag kan. Det är bara irriterande ibland att inget kommer lätt för mig, att jag alltid måste anstränga mig och peta med detaljer för att det ska bli riktigt bra. Kanske tror jag i och för sig bara att jag måste peta med detaljer. Kanske har jag mer naturligt inom mig än jag trott. Det kanske blir bra om jag skriver och bara slappnar av. Undrar om jag nånsin kommer lära mig att göra det.

Nu ska jag äta middag. Tur att mamma och pappa finns här med bra matrutiner. Då kanske min mage blir glad igen till slut.