Jag lyssnar på Joni Mitchell ty hon är verkligen fantastisk. Vet att jag behöver sova, men det är alltid som svårast att somna när man har talat om för sig själv att det vore bra.

Idag har jag vandrat i rutiga skor mot innerstan för att möta Sara Mårtensson en sista gång innan vi skiljs för sommaren. Det var närapå att hon gick förbi mig där jag stod och väntade, då min hårfärg plötsligt har närmat sig hennes och hon först inte kände igen mig. Passexpeditionen var stängd såhär på pingstafton, så ett pass får jag skaffa någon annan vardag under den närmsta tiden. Sara och jag vandrade i affärer där hon köpte hopprep och jag diverse saker för olika presentkort. Vi drack cola och åt bullar på ett svalt café. Därefter bestämde vi oss för att (för första gången!) besöka Botaniska trädgården - och bländades båda två av det vackra. Vi skymtade fyra brudpar som hade valt trädgården som antingen vigselplats eller fotografimiljö. Uppe vid slottet hade ett av dem mottagning och vi satt på en stenbänk och spanade på dem. Slutligen kom vi överens om det vi båda hade gått och hållt inne med: att vi borde äta sushi. Det gör vi så sällan annars, liksom.

Bra dag! Förutom att Sverige förlorade på det värsta sättet som är möjligt. Dock kan man ju inte sörja detta för alltid. Världen stannar inte upp för något sådant. Då är det lika bra att flyta med strömmen.

Slutligen har jag som vanligt funderat. Om jag inte längre låter andra trampa på mig, kanske jag även slutar trampa på mig själv? Ibland känns det som att jag är värd mer än det jag tänker om mig själv. Det finns dagar då jag vill sjunka genom jorden när folk iakttar mig där jag går. Det finns å andra sidan stunder då jag rätar på ryggen, ler och får spänst i stegen. Jag hoppas att det blir fler sådana stunder. Både jag själv och de jag umgås med skulle tjäna på att jag på allvar började se mig själv i ljus istället för mörker.

Glömde nämna att The Beach Boys även har skrivit The little old lady from Pasadena. Go granny, go granny, go granny goooo! Modigt ämne att skriva om.

Inatt drömde jag om ett triangeldrama mellan mig, Alexander Skarsgård och Joel Kinnaman. Det slutade med att jag inte kunde välja och att de försvann. Inte the happy ending jag ville ha! Sen vaknade jag och började med mitt uppdrag för dagen: att få håret att se fräscht ut, utan att tvätta det. Jag skulle till frisören kl tre och tänkte att det är lättare för henne att tvätta håret om hon ville, än att göra det smutsigt om hon skulle behöva ha otvättat hår som grund till färgningen. Och ja, sen var jag hos frisören och efter två timmar hade jag fint hår (efter diverse små missöden såsom avfärgning och hår som fastnade i sönderfallande hårtork). Om ni mot förmodan har missat min egobild av resultatet så finns den på facebook.

Jerry Maguire på tv. Har inte sett den förr. Hittills är den awesome.

Everywhere people stare each and every day
I can see them laugh at me and I hear them say
Hey, you've got to hide your love away

Att bara ha 26 låtar på skiva får mig att vilja lägga (om det så vore mina sista) slantar på fler skivor fyllda med denna musikmagi. Försök hitta det, men det kommer aldrig finnas något band som når upp till deras nivå. Man behöver inte ens gilla musiken, bara komma ihåg hur egen den var när den lanserades samt hur älskad den fortfarande är av så många. Och The Beach Boys slet av sig håret för att slå dem. Jämför man de två banden finner man att strandpojkarna skrev en låt om surfing. Å andra sidan skrev The Beatles om LSD. Men: vilket av dessa alternativ är mest rocknroll?

Nu råkar det vara så att jag gillar både The Beach Boys och The Beatles. Det var inte meningen att utvecklas till någon slags tävling. Man kan konstatera att den musik som föräldrarna gillar är bra (med vissa undantag, såklart). Det var i och för sig en något underlig slutsats. Hejpa.

"You work for 15 years and then you're sorted for life." Jäkla Greg Mr bananskalgenomlivetmenändåinte.

Jag har fått hem mina fina klänningar. Synd att mina ben råkar vara som de är.

Jag skriver ett väldigt spretigt inlägg. Vet inte vad jag har att säga riktigt. Jag vill göra en lista med finafinafina sommarlåtar på Spotify, men har hört att de kanske kommer lägga ner hela grejen så då kanske jag kommer sitta i efterhand och sakna den där fina listan och liksom inte riktigt komma ihåg vad som var med och... puh.

Kanske beror spretigheten på att jag är trött. Jag borde vara trött istället för full när jag ska våga. Jag är nog mer galen som sömnig än tipsy. Men mest av allt behöver nog någon annan våga precis samtidigt som jag vågar. Det är då det händer.

He gave her a heartbeat and then took her soul.

Jag har resultatlöst försökt att ta mig i kragen och verkligen komma vidare med uppsatsen. Istället lämnar jag det till morgondagen och skänker mig själv obeskrivlig ångest. Så blir det alltid när man skjuter upp saker. Jag lär mig aldrig. Men det ligger chokladbollar och stelnar i kylskåpet. Jag har en film att se. Sverige slog Kanada med 3-1 (way to go!). Än är livet inte hopplöst.

Och i sommar är det kanske rentav härligt?

I'll never be the same if we ever meet again
Won't let you get away, said if we ever meet again
This free fall's got me so
Kiss me all night don't ever let me go
I'll never be the same
If we ever meet again

Tänk att jag nästan hade glömt att du existerade. Kanske är det bra att släppa taget om vissa saker. Lite sorgligt är det ändå, när man inser att man har gjort det. Fjortonåriga Madeleine och Orlando Bloom går inte att skilja om man ser tillbaka. Tjugoåriga Madeleine och Orlando Bloom har nästan ingenting tillsammans. Förutom att hon känner den där lilla beundran som nog alltid kommer finnas.

Dessa tre raringar har jag beställt till mig själv i present. Som ett diplom för att jag inte slet av mig allt hår under veckan som varit och som en tröst för att jag måste flytta. Självklart också för att det snart är sommar.

Denna person betyder ingenting för mig egentligen, men ändå - känns det inte som att man vill sörja någon som dött? Det gör ont, så ont i hjärtat. Jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte. Tio operationer på en dag. Och jag har läst att hon inte tänker sluta där. Tydligen är brösten för små fortfarande. Hon är bara tjugotre år. Hur långt kan en människa gå i jakten på uppmärksamhet?

Varför vill man bli ett monster när man är så vacker? Tyckte hon att hon var ett monster som skulle bli vacker? Om man har så dålig självkänsla måste man söka sig någon annanstans än till en plastkirurg. Jag kan inte sluta vara upprörd! Det är så sorgligt...

Nu är min hjärna överfylld med polysemi och resonans och ikoniska tecken så jag tänkte lägga ner pluggandet för dagen. Istället börjar jag fundera på annat.

För jag kan inte riktigt låta bli. Att undra vad som hade hänt. Om jag hade tagit ett djupt andetag och klamrat mig fast vid ögonblicket och dendär, och sedan inte släppt taget. Kanske hade jag nu haft något att vara oändligt lycklig över. Vem vet vad som hade hänt om jag för en gångs skull hade vågat? Men jag ska inte hata mig själv för det. Kanske tycka lite synd om för att jag är som jag är, men samtidigt skratta åt det.

Nej, nu ska jag se om Jessica vill sjunga lite mer duett. 'Jakten på Julia' inspirerar. Huhu.

Idag blev armar och näsa lite brunare än igår. Och jag inbillar mig att min hjärna blir lite mer intelligent för varje sudoku-puzzle jag löser (och är lycklig över att jag löser de flesta så snabbt).

Ibland kommer jag på mig själv med att längta så efter barn. Att ha någon mjuk och len att nosa på, någon som är liten och liksom verkar vara utformad så att man ska gråta av lycka varje gång man ser den. Man vet inte vad denna någon ska heta för det finns så många fina namn. Denna någon upptar nästan alla ens tankar, så man inte har tid att tycka synd om sig själv. Det är någon som man blir mer och mer stolt över och vill visa upp för andra, någon vars knän man alltid är redo att plåstra om och någon vars lilla hand man alltid håller. Någon man läser och visar Astrid Lindgrens mästerverk för. Någon man får återuppleva barndomen tillsammans med. Någon man håller om när den gråter. Någon man skyddar från världens monster. Någon som så småningom får hår på benen, och kanske även överläppen. Någon vars studentskylt man klär med det pinsammaste fotot man kan hitta. Någon man kan få skjuts av på äldre dagar. Någon till vem man säger "En dag är jag borta, men du vet att jag alltid kommer älska dig."

Men det dröjer nog. Och det är förmodligen ganska bra, för när man är ung behöver man sin egen tid.

Jag ska sluta titta på lyckliga par och önska mig det som de har och samtidigt vara lite, lite avundsjuk. För jag tror att även om man inte säger det högt, finns det alltid "någon" som vet vad man tänker. Och som bestämmer att jag inte får vara lycklig eftersom jag ibland har mina svaga stunder och missunnar andra det fina. Man ska inte se sig själv som mer förtjänt av något bra än andra, för då kommer man ju aldrig bli förtjänt det man vill ha.