Jag lyssnar på Joni Mitchell ty hon är verkligen fantastisk. Vet att jag behöver sova, men det är alltid som svårast att somna när man har talat om för sig själv att det vore bra.

Idag har jag vandrat i rutiga skor mot innerstan för att möta Sara Mårtensson en sista gång innan vi skiljs för sommaren. Det var närapå att hon gick förbi mig där jag stod och väntade, då min hårfärg plötsligt har närmat sig hennes och hon först inte kände igen mig. Passexpeditionen var stängd såhär på pingstafton, så ett pass får jag skaffa någon annan vardag under den närmsta tiden. Sara och jag vandrade i affärer där hon köpte hopprep och jag diverse saker för olika presentkort. Vi drack cola och åt bullar på ett svalt café. Därefter bestämde vi oss för att (för första gången!) besöka Botaniska trädgården - och bländades båda två av det vackra. Vi skymtade fyra brudpar som hade valt trädgården som antingen vigselplats eller fotografimiljö. Uppe vid slottet hade ett av dem mottagning och vi satt på en stenbänk och spanade på dem. Slutligen kom vi överens om det vi båda hade gått och hållt inne med: att vi borde äta sushi. Det gör vi så sällan annars, liksom.

Bra dag! Förutom att Sverige förlorade på det värsta sättet som är möjligt. Dock kan man ju inte sörja detta för alltid. Världen stannar inte upp för något sådant. Då är det lika bra att flyta med strömmen.

Slutligen har jag som vanligt funderat. Om jag inte längre låter andra trampa på mig, kanske jag även slutar trampa på mig själv? Ibland känns det som att jag är värd mer än det jag tänker om mig själv. Det finns dagar då jag vill sjunka genom jorden när folk iakttar mig där jag går. Det finns å andra sidan stunder då jag rätar på ryggen, ler och får spänst i stegen. Jag hoppas att det blir fler sådana stunder. Både jag själv och de jag umgås med skulle tjäna på att jag på allvar började se mig själv i ljus istället för mörker.