Vet inte varför. Varför, varför, varför. Sådana himlans höga toppar och djupa dalar i humöret den senaste veckan. När jag är på botten av dalen är jag betydligt längre ner än jag brukar vara när jag annars är lite deppig, så jag känner inte igen mig själv när det händer. Arg, ledsen, känner mig fulast i världen. Det tycks hänga en aning ihop med trötthet men samtidigt är det nog inte hela förklaringen. PMS kanske, men då har den pågått länge för att vara just det. Nu får det vara nog.

För jag mår bra annars, är lycklig som ni förhoppningsvis har märkt, och vill vara matchande glad till den känslan. Tur att det finns någon som kan bota det mesta av den dumma känslan.

Förresten verkar det här så himla, himla roligt. Och jag skulle vilja bli pink princess, medan naglarna gärna får piffas upp i nyans nummer 222, 245, 246 eller 248. Eller varför inte i sugar daddy.

Men nu får det vara nog med prylönskningar. Ville bara tipsa lite ifall någon får för sig att komma smygande med en present.

Idag har jag kramats och läst en ganska lång artikel. Behöver dessutom hinna skumma igenom drygt 300 sidor i en bok innan det är dags att sova eftersom vi är tre som delar på boken och dessa sidor ska läsas inför seminariet på torsdag. Men nu ska jag se True blood en stund.

Har spanat på fina plagg och jag tycker så mycket om klänningen med Peter Pan-krage, skira, kortärmade skjortan med rosett, linnet med Peter Pan-krage i spets, svarta spetsklänningen, skira blusen med molnvågor, vita toppen med blommig krage och det allra finaste: vita drömmen.

Nä, här finns absoluuuuut inget mönster att finna i min klädsmak...

Det är nästan som om han och jag - vi - hittills har bestått av ett långt sommarlov. Det började på allvar när våren gick mot sommar och B-uppsats gick mot ledighet. Nu har det varit vi i fyra månader. En tredjedel av ett år. Jag räknar inte timmar och tänker inte på detta varje dag, men slutet på sommaren för oundvikligt med sig en reflektion över de senaste månaderna. Fortfarande känns det ganska ofta lite för bra för att vara sant. Och jag svävar på ett väldigt kimmigt moln.

I veckan börjar så åter skolan på allvar. Vet inte vad jag ska skriva om i min 25 sidor långa C-uppsats i retorik men jag kanske drömmer fram en finurlig idé.

Tänkte avsluta med lite gnäll och konstatera att det verkligen är hur idiotiskt trist som helst att sova ensam när allt man vill är att begrava näsan i en varm hals. Jag sover ensam kanske en natt i veckan nuförtiden men denna enda natt är en natt för mycket. Hoppas han är beredd på att vara min värmekälla hela vintern och därmed finnas till hands vareviga natt. Närå, så krävande är jag inte såvida jag inte är mitt uppe i en megasaknad. Och jag bara saknar'n "lite" (ehrm) just nu och blundar för det faktum att senast vi sågs var i förmiddags.

Har haft en fin familjehelg i Flen där huvudaktiviteten var mormorsfirande, kramat mor och far adjö och imorgon ska jag jaga böcker på biblioteket samt en kalender på bokhandeln och slutligen ta tåget till Uppsala.

Jag frågar mig själv varför jag inte tagit några sommarbilder i år (knappt några bilder alls, för den delen). Min kamera har fått vara med mig endast en kväll och de tre bilderna som togs är så osomriga som de kan bli. De innefattar nämligen en bild på gulliga sorterar-Kim som packar upp i sitt nya hem samt en bild var på oss iklädda tomteluva. Jag kan inte direkt skylla på min kamera. Visst kunde den vara bättre. Men hur mycket jag än drömmer om en systemkamera tvivlar jag litegrann på att jag skulle vara mer på hugget när det gäller att fota. Såklart skulle det vara ganska mycket roligare men samtidigt resonerar jag nu såsom jag resonerar kring det mesta med mig själv och sånt jag gillar: jag blir ofta inspirerad av fina foton, av naturen eller personerna på bilderna som har fina kläder. Tänker nästan alltid att jag vill vara lite mer som Elsa Billgren eller någon annan som bor i mina drömmars klänningar. Vill ha ett tjusigare, mer retroromantiskt hem. Vill kunna ta vackra foton. Det är det där sista steget som jag inte tar; som jag är för lat för att ta. Jag är för lat för att låta inspirationen övergå i praktisk motivation som faktiskt leder nånstans. Och så saknar jag ju pengar också, som man behöver när man ska köpa fina klänningar och inredningssaker och skor och läppstift och nagellack och väskor och blusar och så vidare.

Den där magkatarren vill inte sluta bråka med mig. Jag går inte till doktorn för jag vet vad han eller hon skulle säga: "Du måste ändra dina rutiner". Ja, jag vet att jag måste äta mer regelbundet. Märker ju att det blir mycket värre när jag går länge utan mat för att sedan kasta i mig det.

Men nu tänkte jag vara snäll mot mina läsare och lämna ämnet min mage för att istället se lite serier. Kommer förmodligen att somna under tiden - har varit så sjukt trött idag utan egentlig anledning. Visst, jag gick upp strax efter kl 9 för ett tandläkarbesök. Men det var inte oresonligt tidigt ändå. Mystiskt. Nåväl. Just det, anledningen till tandläkarbesöket: avgjutning av tänderna för tillverkning av ny bettskena. Det var jag som bad om en ny snarare än att tandläkaren rekommenderat en. Har en gammal som jag inte längre får använda på grund av att mina tänder ändrat läge. Må så vara att jag inte var superflitig vad gällde att använda den när jag kunde men jag har hellre en som jag kan använda än ingen alls. Just nu är jag i ganska stort behov av en bettskena eftersom jag hackar tänder och biter ihop käkarna väldigt hårt på nätterna, vilket resulterar i huvud- och käkvärk samt oro inför att jag bäddar för kaosartad framtid för mina tänder (vill inte att de ska trilla sönder). Hade glömt hur det var att ta avtryck på tänderna. Tandläkaren hade en liten spade som fylldes med grön massa som stelnar efter en minut. Den där massan utlöser kräkreflexen om man inte stirrar bestämt på en fläck i taket och spänner händerna krampaktigt, märkte jag. Jag klarade av det ganska bra visserligen men var ändå väldans glad när jag fick gå därifrån.

Nu får det räcka med långa stycken fyllda med ointressanta tandfakta. I helgen var det kräftskiva i Räverud. Jättetrevligt, vilket var väntat. En aning jobbigt dock att förra sommaren mötte denna. Jag skäms lite på nåt vis, över den jag varit. Kan inte riktigt förklara men jag tror att några av mina närmsta vänner känner mig så bra att de vet hur jag menar och kanske kan berätta det för mig.

Tur är det hur som helst att jag känner mig nästan ännu mer nöjd med mitt (kärleks-)liv nu än innan helgen (trodde inte det var möjligt att tycka om honom mer än vad jag redan gjorde). Ja, det är precis som det ska vara och det är så himla fint tycker jag. Idag stekte han en omelett med bacon som vi delade på. Vi såg Arrested Development medan jag lutade mig mot hans bröstkorg. Det är nästan knasigt att sådana vardagsting får ett hjärta att svälla.

Snart är det höst. Den är förmodligen redan här, men väljer att smyga inpå oss framför att direkt dränka oss i röda och gula löv. Förra året var höstens ankomst något som skavde på min själ. Den innebar inte bara slutet på den varma sommaren och friheten den innefattade, utan också slutet på bekräftelsen jag hade kommit att behöva så mycket. Den innebar också början på en ny kurs och jag hanterar inte utmaningar särskilt väl. Åtminstone möter jag dem inte utan oro och nervositet.

Men i år... I år kan hösten inte störa mig. Visst sörjer jag att solen och värmen alltmer innesluts i mörker och kyla, visst oroar jag mig över höstterminens C-kurs i retorik. Men jag har nånting jag aldrig haft förut. Jag är inte glad varenda minut på dygnet men jag har något som hjälper mig att kämpa emot dumma tankar och dystert väder.

Den här sommaren har jag i princip varit lika lat som förra året, förutom att jag läst en sommarkurs. Jag suckar lite irriterat när jag tänker på hur lite tid jag har spenderat utomhus. Men å andra sidan är det så sjukt värt det för jag har varit inomhus med min favoritperson. Jag har haft sol i själen nästan varje sekund då jag inte haft solsken mot huden.

Jag struntar i att jag inte solat mig särskilt brun denna sommar. Jag struntar i att jag inte tagit ett enda dopp i sjön. Jag är så lycklig som har fått kramas i en vardagsrumssoffa medan solen lyste in genom fönstret.

Jag tänker inte hymla, sticka under stol med och så vidare att jag känner mig så himlans, väldans lyckligt lottad. Den dag jag tar det här för givet förtjänar jag det inte. Ibland känner jag mig inte förtjänt av det som det är nu. Ingen är perfekt men han är perfekt för mig. Kan inte upprepa det för ofta. Jag känner mig sakta bli en bättre version av mig själv tack vare honom. Jaja, klyschorna haglar. Jag menar inte att överdriva, det är helt enkelt såhär jag känner. Helt klart är jag fortfarande väldigt mycket som jag brukar vara; jag ältar, oroar mig, pratar nästan sönder hans (och andras) öron. Men jag har också lärt mig att ta åt mig mer av komplimanger, bromsa vissa av mina oroliga tankar och jag försöker verkligen känna mig värd honom. Han är den roligaste människa jag mött och det finns nånting mellan oss...nånting som kopplar oss samman på nåt vis. Jag trodde inte sånt existerade. Jag trodde att jag bara skulle bli kär i någon och att det skulle kännas bra och fint och allt, men kunde inte föreställa mig att jag skulle ha det här bandet till någon. Och det är verkligen inget min hjärna hittar på för att jag vill att det ska vara för evigt, det är jag säker på. Visst vill jag att det ska vara så länge det bara går, men det kan jag inte bestämma att det ska göra utan bara hoppas. Han vill vara med mig nu i alla fall. Därför känner jag mig så himlans, väldans lyckligt lottad.

Och åh vad jag ser fram emot när uppsatsen är färdig. Kanske imorgon om inte pluggångesten äter upp mig. Jag har haft nästan hela sommaren på mig och tänker göra halva jobbet imorgon. Procrastination. Borde inte plugga egentligen, jag bara gör såhär dumma saker mot mig själv.

En kväll förändrade mitt liv. Jag vaknade, tvingades ut i den oberäkneliga verkligheten. Det jag trodde att jag visste blev motbevisat, det jag trodde att jag kunde låta bli att känna slets fram av hans alkoholmodiga ord, det där leendet vars motsvarighet icke existerar, hans varma hand, en oändlig kram, doften vid nacken. Av det oundvikliga i alltsammans. Var den enda som inte hade fattat tidigare. Hade väl vägrat inse. Vägrat tro att jag kunde vara den personen för någon annan. Så envis, så korkad.

Och jag vill inte fortsätta ha en gnagande känsla av skuld. Det råkade bara bli så att två människor möttes och upptäckte att de borde vara med varandra. Man måste följa sitt hjärta. Är det inte nästan alltid någon som blir ledsen? Jag försöker intala mig själv det. Och det är som det ska vara nu. Så känns det. Men jag är ganska partisk. Och en aning kär, misstänker jag.

Har suttit i solen på balkongen och läst en stund. Till min stora förvåning fick jag färg väldigt snabbt. Å andra sidan räknar jag med att den ska försvinna lika snabbt. Skulle ha suttit där längre men kunde inte koncentrera mig - klarar inte svett och tänkte hela tiden att jag borde plugga istället. Men pluggar jag nu? Pfft.

Den bok jag läser för tillfället är Sputnikälskling av Haruki Murakami, han som har kommit att bli en av mina absoluta favoritförfattare. Älskar Norwegian Wood och nu har jag hittat ännu en av hans böcker som jag inte vill lägga ifrån mig. Jag märker nämligen att jag tycker mycket om en bok genom att jag inte känner för att börja läsa ännu en; oftast läser jag sju böcker samtidigt och blir på så vis sällan klar med en enda.

Kanske går tillbaka till solen ändå. Uppsatsen kan vänta och jag kommer ju bli klar i tid (intalar jag mig själv samtidigt som jag stretar emot dessa tankar och fortsätter ha ångest).