Jag tänker inte hymla, sticka under stol med och så vidare att jag känner mig så himlans, väldans lyckligt lottad. Den dag jag tar det här för givet förtjänar jag det inte. Ibland känner jag mig inte förtjänt av det som det är nu. Ingen är perfekt men han är perfekt för mig. Kan inte upprepa det för ofta. Jag känner mig sakta bli en bättre version av mig själv tack vare honom. Jaja, klyschorna haglar. Jag menar inte att överdriva, det är helt enkelt såhär jag känner. Helt klart är jag fortfarande väldigt mycket som jag brukar vara; jag ältar, oroar mig, pratar nästan sönder hans (och andras) öron. Men jag har också lärt mig att ta åt mig mer av komplimanger, bromsa vissa av mina oroliga tankar och jag försöker verkligen känna mig värd honom. Han är den roligaste människa jag mött och det finns nånting mellan oss...nånting som kopplar oss samman på nåt vis. Jag trodde inte sånt existerade. Jag trodde att jag bara skulle bli kär i någon och att det skulle kännas bra och fint och allt, men kunde inte föreställa mig att jag skulle ha det här bandet till någon. Och det är verkligen inget min hjärna hittar på för att jag vill att det ska vara för evigt, det är jag säker på. Visst vill jag att det ska vara så länge det bara går, men det kan jag inte bestämma att det ska göra utan bara hoppas. Han vill vara med mig nu i alla fall. Därför känner jag mig så himlans, väldans lyckligt lottad.

Och åh vad jag ser fram emot när uppsatsen är färdig. Kanske imorgon om inte pluggångesten äter upp mig. Jag har haft nästan hela sommaren på mig och tänker göra halva jobbet imorgon. Procrastination. Borde inte plugga egentligen, jag bara gör såhär dumma saker mot mig själv.