Nu är jag nästan sådär fint förvirrad igen men jag vet inte om jag vågar insupa känslan denna gång. Det finns inte mycket (knappt något alls) att falla tillbaka på. Det är för tidigt, det kanske inte finns något alls. Samtidigt är det nu jag måste ta chansen och se om det kan bli en bra höst 2010, vad gäller sådant jag inte får uppleva särskilt ofta. Det var inte längesen jag badade i mörker utan egentlig framtidstro. Jag vill därför inte klättra för högt nu - ju högre jag har klättrat, desto mer ont gör det om jag faller ner igen.

Det verkar nog som att jag även nu analyserar för mycket. Ja, det vet jag att jag gör. Det är helt enkelt så jag hanterar livet och allt som det kastar på mig.

Trots att födelsedagen var halvfull med plugg var den ändå awesome. Har känt mig väldigt uppskattad. Många fina människor hörde av sig med fina ord, sötnosarna Jessica och my fellow födelsedagsbarn Viktor var på besök (och hade med sig en fin present) och framåt kvällen ordnades en underbar födelsedagsmiddag hos Tilda. Närvarande var även Isabella, Julia och Camilla. Kristoffer anslöt lagom till efterrätten. Det blev tacos och vin och jag tillägnades en tårta (och satte nästan eld på huset när jag blåste ut ljusen - hmm, flashbacks någon?). Jag fick dessutom ett kort där det stod att vi ska gå på teater i oktober, närmare bestämt Anna Karenina på Uppsala stadsteater. Härligt!

En del av denna textrad passar så väl in på mitt humör de senaste veckorna. Dock lyftes en tyngd idag och det känns som att jag är på rätt väg.

Somewhere along the way
my hopefulness turned to sadness
Somewhere along the way
my sadness turned to bitterness
Somewhere along the way
my bitterness turned to anger
Somewhere along the way
my anger turned to vengeance
And the ones that I made pay were never the ones who deserved it
And the ones who deserve it, they'll never understand it

Men nu är jag inte längre lika arg. Det känns bra.

Behöver något att tro på, något mer än ett "kanske" eller "det finns en chans till lycka någon gång i framtiden men det kan vara imorgon likväl som om tio år". Jag är en person som måste ha något konkret som gestaltar meningen med livet. Jag måste ha något att se tillbaka på och något att se fram emot, särskilt då jag har svårt att vara lycklig i nuet. Det är trist att det ska vara så, men det är svårt att vara någon annan än sig själv. Jag kan känna någon annans känslor lika lite som jag kan stänga ute mina egna. Självklart kan jag ändra mitt tankesätt, men sådant kräver både tid och ork och det är något jag inte har för tillfället.

Förresten: Ena stunden har jag bestämt mig för att skriva det jag tänker och känner och fråga det jag undrar över, men i nästa är det mitt nya och starkare jag som talar och som säger att jag klarar mig ändå. Vem är det egentligen bäst att jag lyssnar på?

I torsdags röstade jag med hjärtat och då gör det ont när nästan en halv miljon människor har gjort det motsatta. Tilda och jag hade vår egen lilla valvaka hos mig igår och vi hamnade efterhand i fosterställning, jämrandes över allt gift som nu får chansen att sprida sig i vår riksdag. Gillar inte att prata politik egentligen (det blir ju alltid så dålig stämning), men eftersom jag röstade på de rödgröna kan jag säga att det känns lite extra tungt just nu. Nåväl, nu är det verkligen upp till regeringen att visa att de kan styra skeppet Sverige utan att det går på grund för att det släpar tung last bestående av främlingsfientligt slödder. Jag vill verkligen bli positivt överraskad. SD ska inte ha något att säga till om överhuvudtaget, så det så.

Idag har jag massor att läsa men jag har ingen motivation. Tittade på Tillsammans istället och nu lyssnar jag på musik. Ska baka gottiga kladdkaksmuffins med dumlekolor tillsammans med Tilda om en stund. Dessa ska ätas på onsdag när två awesome människor fyller år (det vill säga Viktor och jag). Och så ska jag laga mat. Borde verkligen ta tag i det där med att läsa också. Hade dugga idag, sneglade därefter på några gamla tentor och upptäckte att jag har lång väg kvar. Men det är tenta om en vecka och två dagar.

"Även om det du älskar är långt ifrån dig står bilden

Det känns lite som att jag måste skriva nåt för att jag inte ska bli igenkorkad, men oj vad jag är trött. Kanske för att jag drömmer när jag borde sova. Kanske för att jag drömmer när jag borde röra på mig. Kanske för att jag drömmer när jag borde göra något annat, vad som helst.

När någon dyker upp är det lätt att hoppas, lätt att surfa på vågen trots att man vet att man inte borde. Man får plötsligt för sig att det ska vara jag och han. Inte ens när det tydligt pekar åt andra hållet ger man upp. Men så en dag tar man sig i kragen och säger "Hej livet. Jag antar att det är du och jag nu. Förhoppningsvis inte alltför länge, dock."

Alltid är det något som spökar. Nu oroar jag mig för att pengarna ska ta slut och att jag inte kommer ha råd att leva fram till fredag nästa vecka och att jag inte kan betala tågresan till Flen på torsdagen. Kanske är det dock bra att tänka på det så att jag inte har tid att vara deppig över annat. Men vad säger jag, det finns ju alltid tid att vara deppig!

Skämt åsido: livet är inte så himla great just nu. Men i denna sekund är jag hur trött som helst så känslan har nog en förklaring.

Och jag tror att jag en dag till fullo kan komma över dig om jag verkligen, verkligen måste... 

...men jag vet inte om jag själv kan lyfta mig ur den likgiltighet jag känner inför den person som kallas jag.

Har hittat något som kan vara bland det finaste jag hört. Jag sätter volymen högt, placerar hörlurarna i mina små öron och lägger mig ner och blundar. Fäller kanske en och annan tår för att det är så melodiskt vackert. Fäller kanske en och annan tår för att musiken är det enda som får mig att känna mig levande just nu. Men det kommer bli bättre, det vet jag.

Denna lista snodde jag från fina Sara.

Fina Anna satt beredd klockan nio imorse och fixade oss biljetter till Robyns spelning på Berns den fjortonde december. Awesome! Jag är ett stort fan av Robyn och fascinerad över all den talang som bor i henne. Härligt med trevliga nyheter såhär när mycket annat tynger själen min.

Just i detta nu har jag en enorm panik som härjar i mitt inre. Hoppas innerligt att den försvinner medan jag sover i natt.

Och så stod det en hel massa annat här också, men då det faktiskt kändes jobbigt att publicera en massa tråkigheter valde jag att sudda. Om jag ska kunna vända nytt blad i mitt liv måste jag anstränga mig och då är det inte bra när jag sätter krokben för mig själv genom att fortsätta skriva om alla mörka tankar.

Jag vet inte vad den där paniken är för något, men det är nog bara ännu en dum storm att vänta ut. Tänkte bara nämna att jag nog är lite orolig för mig själv ändå. Är blek och frusen - och så mår mitt hår skit. Vet inte om det är det knasiga Uppsala-vattnet eller om det beror på förkylningen eller mina dåliga matvanor eller att jag inte dricker tillräckligt med vatten eller att jag använder fel slags hårprodukter. Har inte råd att gå till frisören förrän efter den 24e, som det verkar. Skulle sitta fint med en klippning, nämligen. Och lite proffsråd. Och kanske några nya och jättebra schampo och balsam från salongen. Som det är nu känns håret både torrt, slitet, flottigt och ostyrigt. Min frisyr är en enda tova. Förmodligen är det inte på långa vägar så illa som jag tror, men jag vet att ett besök hos frisören skulle göra mig betydligt mer tillfreds med tillvaron.

Och så vill jag vaxa benen. Desperat. Ifall ni nu undrade om det var nåt mer jag vill åtgärda.

"I don't know you but I want you all the more for that." Story of my life.

Har en stark känsla av att jag kommer somna med ilska i själen och en stor F-word-svordom som vill hoppa ur mitt bröst. Därför försöker jag arbeta bort det genom att skriva lite om vad jag har haft för mig idag.

Vaknade sent eftersom jag somnade sent under natten. Efter en stund kom Tilda förbi för att byta bok med mig. Därefter begav jag mig hem till Sara för en plugg- och pannkaksstund. Vi drack te också. Och när vi skulle plugga så pratade vi mest. Det var fint. Sara gör goda pannkakor.

Kvart i fem cyklade jag mot Engelska parken för att ha möte med basgruppen. Vi pratade om Aiskylos och Aristoteles och om vad vi vill bli när vi blir stora. Josse smsade och ville veta vad jag önskar mig när jag fyller år. Småblommigt påslakan eller en fin skiva, film eller bok. Det var mitt svar, men egentligen vet jag inte. Visst blir det bara svårare och svårare att önska sig något? Jag kanske har dålig fantasi, eller så är jag bara inte lika materialistisk som under min barndom. Och sanningen är klyschig: jag blir glad över vad jag än får. Om det så bara är en grattis-tanke från någon långt borta.

Nu har han gjort det igen. Fångat mitt hjärta. Eller rättare sagt: krossat mitt eget såsom hans eget är krossat. Den bästa musiken är den som griper tag i och lyfter dig. Den bästa musiken är den som snurrar runt dig och slungar iväg dig till världens ände. Så ska det kännas inuti oavsett om det är en sorglig låt eller ej, tycker jag. Och det är vad denna låt gör med mig. Jag vill springa och skrika ut all den smärta som bor i en olycklig och obesvarad kärlek.

Åh, jag vill göra en spotifylista med bara sorglig musik som får själen att lägga sig i fosterläge och lyssna på den och gråta. Gråta för alla som har brustna hjärtan och drömmar och som har förlorat någon.

I could go underground, but you'd still be inside.

Klockan är nu fyra på natten (morgonen?) och jag har ännu inte somnat. Får ingen ro. Men när den väl infinner sig vill jag drömma fint och glömma innan jag vaknar. Om jag vaknar och minns en fin dröm som överträffar verkligheten blir jag lite smått ledsen i ögat. Tyvärr minns jag det mesta jag drömmer. Och det verkar som att min enda chans till det jag önskar mig finns i drömmarnas värld, sa hon bittert.

Jag går in i ett stort rum fyllt med människor. Kanske är det på en flygplats. Allting snurrar omkring mig. Det finns ingen fast punkt, ingen trygghet i vimlet. Förrän jag känner honom i luften. Och jag vet plötsligt hur det är att existera när min blick bara flyktigt möter hans. Rummet med alla stressade människor har slutat skrämma mig. Han tar min kalla hand i sin varma och hans värme täcker min kyla. Jag lägger min lediga, desperata hand på hans bröstkorg. Vill vara nära hjärtat. Undrar hur hans kan slå så lugnt när mitt rusar och minns att jag reflekterade över detta när vi sågs sist. Han böjer huvudet och kysser min panna. Jag tar ett halvt steg framåt så att jag andas hans doft. Hans läppar vilar mot mitt öra. Han säger ingenting. Jag fäller en tår han inte ser som landar på hans tröja. Behöver höra honom säga något, vad som helst. Det här kan vara slutet på vår början och om så är fallet fick slutet åtminstone en fin början. Men jag står inte längre ut med tystnaden och att andas en doft jag kanske måste ge upp. Fångar hans blick. Denna gång vågar jag kasta mig in i hans ögon. Det är nu eller aldrig. Tvekar. Vill finna de rätta orden. "Vad händer nu?" säger jag till slut och slungas samtidigt tillbaka till en sommar flera år tidigare. "Det du vill ska hända" säger han och visar med sitt leende att även han minns. Och jag vet att vi vill samma sak.

Det är bara en av alla mina drömmar. En saga, skulle man också kunna kalla den. Framöver ska min blogg behandla min oerhört intressanta vardag.

Flera vänner har sagt det och visst, ibland kan jag känna det själv. Jag har mognat, jag har vuxit. Samtidigt känner jag mig långt ifrån vuxen. Fortfarande bor det alltför mycket tonårsångest i mig.

Ständigt vill jag ha bekräftelse. Ständigt vill jag höra någon säga det som jag någonstans djupt inom mig redan vet, det som jag vägrar uppmärksamma. Men sällan tar jag åt mig av det fina och kloka som sägs varje gång jag tjatar. Om jag hade tagit åt mig så hade jag slutat kräva bekräftelse för länge sedan. Åh, vad tjänar det då till att fina människor säger fina saker när jag inte lyssnar?

Jag vill ha svar på allt. För mig måste det finnas en logik i varje händelse, i varje ögonblick - och innan jag hittar denna logik kan jag inte släppa taget. Ingenting får heller lämnas trasigt. Då och då försöker jag laga sådant vars förfall jag inte ens har bidragit till. Detta gör mig till en människa som ibland har svårt att sympatisera med dem som har en annan uppfattning av saker och ting. Det är inte så att jag alltid vill ha rätt och vara världsbäst; det skrämmer mig när saker och ting visar sig vara på ett annat sätt än det jag föreställt mig. Då rasar något i min värld. Och om jag är dålig på att lappa ihop sådant som egentligen inte rör mig, är jag om möjligt ännu sämre på att sätta samman mig själv.

Och jag är rädd för att falla, på alla sätt och vis. Varje gång jag trillar ner är jag rädd att jag aldrig ska kunna klättra tillbaka igen. Varje gång jag trillar är jag rädd att det ska göra mer ont än den förra. Jag må blotta mycket av mitt inre i denna blogg och i samtal med mina vänner, men jag är ändå någonstans fruktansvärt rädd om mitt allra innersta - om mitt hjärta. Det är så lätt att knuffa mig över kanten. Hur lätt är det då inte att mosa mitt hjärta?

Jag vet att jag ofta behandlar mig själv fruktansvärt illa, exempelvis när jag inte rör på mig eller när jag inte äter eller när jag tänker dumma tankar om mig själv (som att jag inte klarar att ta beslut på egen hand eller att jag ständigt gör bort mig). Jag vet. Det är bara jag som kan ändra på det faktum att jag tänker för mycket, att jag vrider och vänder på allt. Det är bara jag som kan få mig själv att inse att jag är värd att räddas.

Jag kan laga mat, jag kan leva. Jag måste stå på egna ben. Jag måste tro att jag klarar det.

En sista korkad tankegång som jag delar med mig av: Ibland önskar jag att jag vore någon annan. Exempelvis någon som inte tänker och reflekterar såhär alldeles för mycket som jag gör.

Ett försök att vara mindre korkad: Men vem skulle då vara jag om jag var nån annan? Det är nog ganska bra att jag är jag ändå. Och jag hoppas - och vågar till och med tro - att det betyder nånting för mina nära, för världen.

Jag kan nynna på en låt, varpå jag sätter igång radion och det är just den låten som spelas. Min mobil kan ligga orörd en hel dag, tills jag plötsligt tittar eller tar på den - och just då får jag ett sms. Och nu ska ni få höra vad som just hände mig. Ett exempel på hur nära hjärtat jag håller sådant som har med min barndom att göra, kan man säga. Eller ett exempel på vilka konstiga grejer jag behåller i minnet, kan man kanske också säga.

Har precis tittat på första avsnittet av Kungarna av Tylösand på Kanal5play. Helt smaklöst program, men ändå lite roligt just av den anledningen. Deltagarna presenterades och en av dem heter Nemo. Det första jag tänkte var inte "Åh, Hitta Nemo!", som vore väldigt naturligt, utan "Fasen vad han är lik någon, den där Nemo...". Jag kunde inte placera honom. Men så plötsligt dök det upp något från botten på min minneskista och jag vet inte om det var namnet eller utseendet som utlöste detta: Nemo, var inte det nån unge som tävlade i Småstjärnorna? Jag började googla Nemo Hedén och lyckades ta reda på att han var med år 1996, men inte vilken artist han porträtterade. Men så, helt oväntat, fick jag ytterligare en uppenbarelse out of the blue: The Beatles! Jag vill passa på att berätta att jag följde Småstjärnorna närmast maniskt och har sett om mina kära videokasettsinspelningar otaliga gånger (och sitter dessutom här och är sugen på att se dem igen, hehe). Småstjärnorna är nog etsat i min ryggmärg för all framtid. Och Nemo är ett ovanligt namn. Han var ganska söt då (han är ganska snygg nu - jämn utveckling där!). Jag minns att nåt speciellt hände när Småstjärne-The Beatles skulle "uppträda" med Twist and shout. Jag är hundra procent säker på att jag har rätt, vilket nästan skrämmer mig. Jag menar, hur kan jag sitta och dra sådana här långsökta slutsatser om småpojkar jag beundrat under mina naiva "innan tonåren"-år, som visar sig stämma? Nåväl; dessa faktorer gör att jag minns att Nemo var Paul McCartney och att han tappade peruken medan han och hans vänner skakade på huvudena så där som Beatlarna gjorde på sextiotalet och att Agneta Sjödin skrattade så hon nästan kissade på sig. Och nu, 23 år gammal, pippar Nemo i Kanal 5 (han stannade inte ens kvar på Tv4!). Ja, han lyckades till och med ligga med två tjejer i ett och samma avsnitt. Jag mår faktiskt lite illa. Han lär ju ha alla könsjukdomar som existerar. Snacka om att gå all in för att förstöra och besudla ett av mina heliga barndomsminnen.

Kallsvett på utsidan och i själen. Psykiskt mår jag i och för sig bättre än vad jag många stunder gjort men min kropp är förskräckligt förkyld. Och jag gillar inte att jag i sjukdomstider har extra lätt att se tillbaka på stunder (låt oss kalla dem "stunder från i somras") då jag mådde så bra att det oundvikligen inte fanns något annat än ett slut som heter "det var för bra för att vara sant", för bra för att det skulle få fortsätta till en saga med framtidsslut.

Jag säger inte detta för att starta någon (idiotisk) tävling, men jag har svårt att föreställa mig att det finns någon som kan älta som jag. Det är inte något man vill vara bäst på. Jag försöker bättra mig. För att jag ska kunna bättra mig måste jag väl prata med mina vänner för att få perspektiv? Men när jag pratar med mina vänner så är älta allt jag gör. Det är som en knasig, ond cirkel. Kanske finns denna cirkel bara i mitt huvud. Jag överanalyserar ju allt, så det är inte omöjligt.

Det som skaver mest är att jag ständigt är arg på livet för att det är orättvist. Hur positivt jag än försöker tänka, återkommer jag ständigt dit. För jag fick inte det jag blev visad och som jag, om så blott för en sekund, trodde att jag skulle få. Retsamt och frustrerande är det minsta man kan säga. Vad vill densombestämmer att jag ska lära mig? Vad måste jag göra för att förtjäna något fint?

Bara så ni vet: om jag får ur mig nånting alls får ni ha överseende med innehållet då jag har hamnat mitt i något som kallas feber.

Det finns så otroligt många vackra bloggar, som skrivs av så häftiga människor. Får prestationsångest samtidigt som jag känner mig inspirerad. Om jag inte var så lat kanske jag vore så cool som hon som syr en fantastisk klänning av en spetsgardin. Sen tror jag i och för sig att man behöver ha en viss grund också. Typ från födseln. Att man kom till världen och var cool redan vid första andetaget. Och snygg! Sådär snygg att man är cool vad man än gör.

Och så behöver man - vill man (jag) - ha en ursnygg garderob. Jag vill bo i fina klänningar och kjolar och byxor och tröjor. Till och med mina undies vill jag ska vara grymma. Kanske kan jag ha detta som projekt? Att bli lite coolare och ha ett finare innehåll i min garderob. Tror banne mig jag ska rensa bland det som befinner sig i garderoben för tillfället. Göra plats för nytt. Typ imorgon. Om jag inte har feber, förstås.