Alltid är det något som spökar. Nu oroar jag mig för att pengarna ska ta slut och att jag inte kommer ha råd att leva fram till fredag nästa vecka och att jag inte kan betala tågresan till Flen på torsdagen. Kanske är det dock bra att tänka på det så att jag inte har tid att vara deppig över annat. Men vad säger jag, det finns ju alltid tid att vara deppig!

Skämt åsido: livet är inte så himla great just nu. Men i denna sekund är jag hur trött som helst så känslan har nog en förklaring.

Och jag tror att jag en dag till fullo kan komma över dig om jag verkligen, verkligen måste... 

...men jag vet inte om jag själv kan lyfta mig ur den likgiltighet jag känner inför den person som kallas jag.