Walking through an empty house. Tears in my eyes.

Ikväll och imorgon blir det trevligheter. Då kan man glömma det man knappt förstår. Det som får magen att vända sig, det som får allt att kännas som en hemsk och sjuk dröm.

Ikväll och imorgon ska jag bara ha det bra. Snart ska jag ner på stan och möta upp mamma. Kära, älskade mamma. <3

Jag läser på inför vårt basgruppsmöte imorgon. I kapitlet Den sköna stilen i Kurt Johannessons bok finns det flera stycken som drog upp min irritation till ytan. Varför är vi svenskar, och har alltid varit, så fega? Neutralitet i allt. Men den där neutraliteten är bara just feghet! Och om någon har starka åsikter och vågar vara annorlunda, då ställer vi oss direkt i försvarsposition och tycker att den där personen är mycket irriterande. "Varför gör hon sådär? Usch vad hon är jobbig!" Men vadå jobbig? Vi borde alla imponeras av de som vågar ha en åsikt, som vågar stå upp för sin sak. Istället är vi rädda. Vi vill ju vara lagom. Jag ska inte förneka att jag brukar vara en av dem. Men nu när jag läste i min bok om när Olof Palme höll tal mot USA's bombningar av Hanoi 1972 (som de gjorde när Vietnamkriget borde ha varit slut), om hur han vågade uttala sin åsikt, då känner jag mig ynklig och feg. Då kände jag att jag verkligen vill ändra på mig. Han vågade säga vad han tyckte, trots att han var statsminister i lilla neutrala landet lagom som just därför - enligt många - inte borde få ha en åsikt. Han fick så mycket skit för det, från USA och många andra länder. Nu vet jag inte om jag är en stor beundrare av just Olof Palme. Det är lite svårt att bedöma honom när jag inte levde under hans tid och inte känner till så mycket som krävs. Men jag imponeras så av hans sätt att uttrycka sig. Att han kastade sig ut i ett hav av ovisshet. Att han vågade. Och om man ser till enbart detta, gör det mig extra arg att någon tog sig friheten att mörda honom. Den där fege mördaren ville nog att vi skulle fortsätta vara lilla landet lagom.

Jag önskar att jag inte vore feg. Därför ska jag försöka ändra på mig.

Om Ginny till slut fick Harry, Bella fångade the perfect man Edward och Elizabeth och Mr Darcy fick varandra borde väl även jag kunna få den jag vill ha?

Om mindre än tjugo minuter är jag inte längre en teenager.

Jag har en vän jag lärt känna genom Jessica. Han heter Ragnar Hägg. Ragnar är så fruktansvärt cool. Han ska nämligen vara med i Alcazar-Andreas kör i Körslaget, som snart drar igång. Fattar ni! Ragnar var en av endast 20 Uppsala-bor som valdes till kören. Och han förtjänar det verkligen, då han är helt grym på att sjunga i kör. Ragnar är min nya idol. Ragnar ska vara med i TV. Ragnar kommer bli känd. Ragnar är banne mig coolaste killen i stan. (OCH! Han kommer ju från Flen egentligen. Eller ja, typ. Malmköping...)

Ni vet när något exploderar? När all materia runtomkring sugs in i soon-to-be-explosionens centrum som om det vore ett svart hål. Och när det sedan exploderar och sträcks ut och delas i tusen bitar som ändå sitter ihop och allt detta sker med sådan kraft att man genast vet att något sådant aldrig förr inträffat. Typ Big Bang.

Så känner jag ofta att jag skulle vilja göra. Liksom kura ihop mig till en liten, liten boll för att sedan explodera och sträcka ut mig. Varför vet jag inte. Kanske för att jag bär på en massa strunt som jag borde göra mig av med, då de egentligen inte är något värt att bära med sig.

Det är alltid så negativa toner i min blogg. Jag förstår att folk inte orkar läsa eller kommentera. Det jag dock inte riktigt kan förstå är att andra inte förstår, eller framför allt accepterar, att detta är jag. Jag har svårt att se det ljusa i livet. Det bara är så. Och det är inte lätt att ändra på sig. Det borde alla veta. Jag orkar inte höra på reprimander om att jag ska sluta skriva om deppiga saker eller mystiska texter som ingen förstår. Jag orkar inte. Jag skriver faktiskt inte för att folk ska kommentera. Jag skriver av mig. Jag skriver för mig. Och visst, många gånger är detta inte rätt plats att skriva vissa saker då vet som helst kan läsa det. Men det är å andra sidan inte så att jag nånsin skriver vad som pågår allra längst inne. Så dum är jag inte.

Jag har ingen inspiration längre. Vad ska jag skriva om? Det är väl knappast någon som är intresserad av hur jag spenderar mina dagar?

Nej, usch. Nu är det sannerligen för dystert här. Jag vill verkligen inte att andra ska må dåligt när de läser min blogg. Det är aldrig så att jag skriver deppiga saker för att jag vill dra ner andra i träsket. Jag antar att jag helt enkelt har fastnat i en negativ bana. Det går på automat. Men jag har heller aldrig varit en tjej som kunnat skriva om lycka. Jag vet inte varför. Jag har ju haft en underbar barndom. Åtminstone har jag haft underbara människor i min omgivning. Det är nog mig det är fel på. Det är jag som är i krig med mig själv. Det är bara jag som kan lägga ner stridsyxan. Och tro mig, jag önskar jag kunde göra det precis just nu.

Dumma saker förändras med tiden likt en blomma som vissnar. Det man fällt tårar över, det som förr gett upphov till sådan förtvivlan, övergår utan förvarning i likgiltighet. Och det är trots detta meningen att man ska vara beredd. Men det är man sällan. Och då sitter man där och skriver blogginlägg.

Man vill alltid fel saker vid fel tillfälle. Ibland vill man ingenting. Ibland existerar bara ett par ögon och en tom vägg.

Jag längtar till den dag då jag har någon att existera för. Men samtidigt börjar den där dumma känslan komma tillbaka och jag tänker att nej, jag klarar mig bra utan dendär Någon.

Nu ska jag försöka ge upp dethär med att tänka. Bara flyta runt i något slags existensminimum (jag vet att det uttrycket egentligen har med pengar och annat att göra, yiddeyadde...) och överlåta min infekterade hjärna till nån forskare.

Waaah! Noomi Rapace är typ coolast ever. Och så är hon ju gift med Ola. Status! Jag längtar efter att se film nummer två i Millenium-serien, som kommer på bio 18 september. Svensk film blir bara bättre och bättre. Denna gång kan man tacka Hasse Alfredson och hans gener. Det är ju sonen Daniel (en närmast exakt kopia av sin far, till utseendet menade jag då) som regisserat.

Idag under seminariet diskuterade vi monkey-man G.W. Bush och hans tal vid nine-eleven. Hur den där personen fick vara president är beyond me. Och USA och deras patriotism! Nåja, det finns mycket att säga fy och usch över. Klart är iallafall att jag inte är emot de olika konspirationsteorierna som kommit fram. Visst vill man egentligen inte att de ska vara sanna, men det är faktiskt mycket skumt som händer i världen. Vem vet? Vi kanske ständigt luras av ett gäng puppet-masters som pekar på och skrattar åt oss. Vad vet vi vanliga dödliga om vad makthavarna egentligen är kapabla till?

What if we are living our own Truman Show?

What I've done is who I was,
perhaps even who I am.
But it's not who I'll be.

Jag kan inte hjälpa det. Det var längesen jag mådde såhär dåligt. Och ni som brukar läsa min blogg vet att jag gnäller mycket.

Ska man ha livskris när man inte ens är fyllda 20? Det kanske inte är en kris. Men lite så känns det. Det är något som inte går att skrubba bort. Jag känner mig smutsig, kränkt...

Mamma...jag vill ha en kram.

I smell of someone I don't know.
I want to, but I can't let go.

Då får jag återse det välbekanta. Idag har jag skrivit en krönika om sport som min mamma svor över. Även jag hade tidigare svurit över densamma, men av en annan anledning. Jag sorterar bland listor på Spotify. Snart ska jag sova. Godernatter.

Jag är alldeles tom. Nej, vänta. Där har vi nåt. Lite irriterad är jag. Men det går ju över.

Every day you break me
just a little bit more.
Tear off another piece
though you know that I am sore.
One day you will see
there's nothing left of me.

Of all the lonely people, I wanna be loved by you.

Erik Hassles album är fantastiskt.