fy. fan. så, nu har jag fått det sagt.

Idag höll jag mitt argumenterande tal om att man bör få tacklas inom damhockeyn. Det gick bra.

Jag fryser, är dödshungrig och trött. Jag kan ju göra något åt alla dessa otrevligheter, kanske nästan på samma gång. Iallafall de första två. Det är lite svårt att äta när man sover. Det första jag ska göra är hursom att äta. Men jag måste vänta på att kycklingen tinar. Jag kanske ska passa på att tina ismuren runt min själ när jag ändå är igång?

I wake up
It's a bad dream
No one on my side

När man ger upp, lever plötsligt hoppet igen.

Eller så gör det inte riktigt det. Men man klamrar sig ändå fast vid vad man får.

Research idag. Det var intressant i början, men sedan blev jag så trött på mikrofilm, Lasermannen, Carl Bildt (hur han nånsin kunde bli stadsminister är förresten beyond me. till att börja med ser ju karln ut som en påse nötter!) och framför allt Birgit Friggebo. Bara namnet gör att man inte kan ta kvinnan seriöst! Och allsång med "We shall overcome" under ett tal till rädda invandrare, jikes. Vad trött jag blev, som sagt. Sen cyklade jag hem. Vet inte hur jag lyckades, men plötsligt låg jag innanför dörren. Lax och underbar potatis och jag blev lite piggare. Men sen somnade jag på mage på sängen. Nu sitter jag här och försöker hålla mig vaken så jag kan sova i natt.

You're superficial, I'm a misfit.

 

 

 

Det är skönt att vara singel.

 

Mitt nya liv. Lite positiva vibbar.

Möh vad jag är trött. Och hungrig. Wow, framsteg!

Imorgon ska jag upp klockan sju. För min del är det snarare som kl fyra, eftersom jag blivit oförskämt van vid att inte stiga upp tidigt särskilt ofta. Hur som haver, jag ska till tandläkaren som ska laga ett hål i min ena framtand. Tummen upp för Madeleine med hål i tanden! Å andra sidan.. tänk själv på hur länge sedan det var du besökte tandläkaren. Kanske har du en massa hål? Det var knappt att jag vågade gå dit förra gången, men som tur var hade jag bara ett hål och inte sjuttioelva som jag hade trott. Jag förstår om det känns jobbigt, helt enkelt.

Jag älskar melankolisk musik utan lyckligt slut. Inbillar mig att man kan överföra lite av sina egna problem på den där låten. Eller att problemen sipprar ut ur själen när man lyssnar.

Woke up
wished that I was dead
with an aching in my head.

And the world spins madly on.

Nu vet jag vilken film jag och Amanda ska se i "London". Kanske får jag lirka och locka lite, men det kommer vara värt en titt - jag lovar!

Läs rubriken, Amanda. Lite såna grejer är det. Jobbiga känslor. Lidande. Love. Good stuff, med andra ord!

Aj. Min mage. Jag åt precis ett äpple. Ändå känns det konstigt. Så det kan inte vara hunger. Men hunger, det känner jag å andra sidan så sällan att jag kanske inte känner igen det. Men nej. Jag är inte hungrig. Inte. Hungrig.

Nu ska jag sova. Det är inte bara magen som är konstig. Mycket annat. Vad har jag gjort med mitt liv? Vad ska jag göra för att det ska kännas bättre PÅ RIKTIGT?

Ibland är det ångest. Men sen finns det tillfällen då det är ÅNGEST. Oförklarlig ångest. Jag behöver inte ha ångest. Jag har för bövelen inget att må dåligt över. När ska egoistiska och självcentrerade jag förstå det?

Å andra sidan är jag inte självcentrerad hela tiden. Jag bryr mig väldigt mycket om hur andra mår. Men för det mesta har man bara sig själv att umgås med och då blir det ju lite tjatigt och enformiga svar när man frågar "hur mår du?". Man kan ju bara känna sina egna känslor och tänka sina egna tankar.

Nej, nu ska jag avsluta med att vända på steken. Jag behöver inte det jag tror att jag behöver för att må bra. Jag klarar mig med bara Madeleine. Och fantastiskt fina vänner och en underbar familj. Och musik, film, böcker och foto.

Framför allt behöver jag inte dig för att överleva. Du kan komma lite senare. När du vill, egentligen. Men jag ska inte ständigt vara ledsen för att du inte är här än.

Tar jag mig själv på för stort allvar? Tar andra för lätt på mina egenheter? Jag vet varken ut eller in. Förmodligen är det någon sorts blandning. Mest överdrift från min sida, dock.

 

 

 

 

 

Jag önskar mig en systemkamera.

Ser det lite vagt framför mig. Men kan inte minnas vem det var.

Jag gillar Erik Hamrén. Byebye Lagerbäck. Jag sörjer inte att du fick flytta på dig.

Ska hålla mitt tredje tal på måndag. Det ska vara i argumenterande stil och kommer med största sannolikhet kritisera det faktum att kvinnor inte får tacklas när de spelar hockey. I nästan alla andra sporter är reglerna för damer och herrar likadana, så what is up with this shit? Brottning - kvinnor vrider nackarna av varandra. Handboll - kanske den tuffaste närkampssporten som finns, för både damer och herrar. Fotboll - tjejer sparkar och drar omkull varandra. En av de saker jag gillade när jag själv spelade fotboll var att jag fick ta ut mina agressioner på irriterande motståndare, och jag är ganska säker på att detsamma gäller för de som spelar hockey. Jag skulle vilja sparka desombestämmerinomishockeyn i röva!

Jag är lite hungrig, men ska sova nu ty klockan är mycket. Lovar att jag åt en ordentlig middag! Pasta med kryddig tomatsås, mums.

the bird and the bee. Reminds me of London.

Ibland får jag så himla fina kommentarer här i bloggen. De värmer verkligen mitt lilla hjärta, ska ni veta. Jag har så svårt att svara på dem. Svaret måste ju vara minst lika fint, liksom. Och det går oftast inte. Fasen vad mina vänner är fina!

Hade planerat att stiga upp tidigt imorgon. Får se hur det blir med den saken. Men jo, man kan inte sova till halv ett. Även om hela kroppen skriker efter sömn när man vaknar. Och även om man drömmer fina saker. Även om man drömmer om mig och dig och en solstänkt gräsmatta och fingrar som fastnar i det där underbara, rufsiga edward-håret.

Jag är hungrig. Måste duscha. Och läsa essäer. Det känns bra idag. Jag ska få arslet ur lägenheten ikväll och träffa Sara för bio och annat mys. Oj, det regnar. Men det är ju bara mysigt.

Imorgon bär det av hem till Flen. Ska sitta i knä hos les parents. Det är nog det jag saknar mest av att vara liten. Att få sitta tryggt i knä hos mamma eller pappa. Men blir man nånsin för gammal för det? Detta ska alltså testas.

Idag fyller mamma och min brorsdotter Julia år. Femtiotre och två år är de nu. Vad tiden går fort. Emilia och Ebba är redan fyra. Om åtta dagar är även Totte två. Pappa är femtiosju. Mina syskon är trettiofem, trettiotre och arton. Och jag är tjugo.

Det börjar med att kunna titta sig i spegeln och faktiskt gilla det man ser. Än är jag bara en blomsterknopp med förhoppning om att bli en blomma.

The ones that love you, they love you unconditionally. And they love you for a reason.

Varför skäms jag? Self-pity? Det spelar kanske ingen roll. Om ni ser en hund på stan med svansen mellan benen är det nog jag, förvandlad för att jag bad om det så mycket.

Hur kommer det gå imorgon? Ski-cross, det visste jag ingenting om förut och nu vet jag bara lite mer än ingenting. Ski-cross, det ska jag hålla ett tal om imorgon. Fyra minuter ska det vara. Ski-cross, det ska jag hålla ett tal om imorgon och samtidigt bli filmad. Snacka om att möta sina rädslor. Tala inför grupp och filmas samtidigt. Kom tillbaka när ni tvingas göra något liknande i skolan. Men jag vet inte, kanske växer jag efter detta.

Nu ska jag lägga mig i sängen, läsa igenom mina fakta och se om det blir nåt tal av det hela.

Sedan ska jag sova och återigen drömma om en korsning mellan min nya Orlando (förresten, jag minns att jag kallat Bradley Cooper för min nya Orlando, men kan man inte ha en i varje land?) och charmknutten från SA. Han höll om mig och pussade mig i nacken. Har man ingen på riktigt som gör sånt är det väl tur att det finns tillgängligt i drömmarna. Och effwajaj, jag brukar kunna bestämma vad jag ska drömma. Ska alltså försöka frambringa samma dröm igen. Det blir dock alltid lite (mycket) skruvat. Men sen är ju alla mina drömmar skruvade nuförtiden.

Så hemskt sorgligt det är att det bästa jag har varit med om på länge, det hände i en dröm.

Jag är inte speciell. I en folksamling är jag nog den sista man skulle lägga märke till. Den där lite grå tjejen.

Om man tittar riktigt nära förstår man kanske att den där grå tjejen har lindat in hjärtat så gott hon kan. Det finns en mur man inte ser. Visst är det underligt, med tanke på hur mycket hon önskar att någon ville klättra över den där muren och ta hand om det där hjärtat.

Jag önskar inte att bli speciell på det sättet att alla såg mig. Jag är gärna grå ibland. Men det skulle vara fint om jag någon gång lyste i en fin färg. Att en själsvacker människa såg mig på bussen eller där jag vandrade fram på gatan. Och såg förbi allt det andra.

Först måste jag sluta se så rädd ut. Sluta vara rädd. Det ska inte lysa rädsla eller nervositet eller osäkerhet i mina ögon. Rak i ryggen och le mer. Inte be om ursäkt för att jag finns. Det är ju en början.

---

Ibland undrar jag om man kan ha för mycket hjärna eller hjärta. Eller för mycket utrymme, åtminstone. Jag är en person som tänker och känner så mycket hela tiden. Ibland känns det som att det inte borde få plats. Men det gör det. Även om huvudet och bröstet värker. Och hellre för mycket än inget alls. Tomhet skrämmer mig mer än något annat.

Jag skriver blogg nattetid. Det är lite farligt. Det är då man släpper ut det som brukar gömma sig längst inne. Sådant man inte vill titta på annars. Oh, nu blev jag precis jättelycklig! Har gått runt ett tag och grubblat över en sak som jag lovat mig själv att inte glömma. Och nu kom jag på vad det var.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Å andra sidan kan jag inte komma på vad jag hade planerat att skriva om, så jag ska bara låta hjärnan leka fritt.

Det finns stunder då jag ångrar det jag gjort och sagt. Den jag var. Men vad jag än gör kan jag aldrig ändra på dåtiden. Varför ska jag då ha ångest över det som varit? Dessutom vet jag inte vad som kommer hända i framtiden. Så varför ska jag ha ångest även över det som komma skall?

Ångest är skönt ibland. Det släpper lös monstret som vill tugga på själen. Jag tycker att man ska känna att man lever. Lite dåligt ska man må, för att riktigt uppskatta de stunder då man mår bra.

Mitt huvud beter sig som att jag har gråtit. Det svider lite i ögonen. Näsan är täppt. Men jag har inte gråtit. Än.

Don't tell me it's not a love story.

Jag ser det framför mig. Jag ser det framför mig, särskilt om jag blundar. Hur det ser ut för någon annan, det bryr jag mig inte om. Det dansar och det sjunger och jag känner livet i mig trots att jag inte borde. Det är uppför och nerför den där rulltrappan och jag tröttnar aldrig. Du har fint hår och jag har ögon som lyser och vi skrattar och du säger att det inte finns någon som rör sig som jag. Jag säger att jag bara följer dig. Jag bara följer dig.

 

Läskigt, men ganska roligt också. Jag rekommenderar det i alla fall. För visst, har man som jag inte det bästa självförtroendet är det jobbigt. Men samtidigt ger det en boost och man känner sig lite finare än vanligt. Vad säger du, Amanda, ska vi göra det igen? Höhö.

Jag vet att det finns där. Är det inte härligt? :)

I helgen är jag ensam här i lägenheten. Jessica är hemma i H-näs. Jag vill gå på bio. Jag vill också se på Pip-Larsson och julkalendern med Pelle Svanslös. Synd att de inte fanns på Åhléns. Istället fanns Macken och första filmen om Johan Falk att köpa. Och det gjorde jag, med mitt ena presentkort. Snart är det Idol. Sen ska jag nog se någon av DVD:erna jag köpte. Vad ensam jag kände mig, plötsligt. Men jag klarar mig nog.

Nu är jag dålig på att följa precis alla serier jag gillar. Gossip Girl är en sådan jag ser lite då och då, men ändå har koll på. Och lite intressant är ju detta: En trekant mellan tre huvudkaraktärer? Snacka om att det skapar debatt borta i dubbelmorals-USA.

Jag vet inte vad det är med mig, men nu sitter jag och läser om Astrid Lindgren och nästan gråter. Vilken otrolig människa! Kanske sörjer jag att hon inte finns mer. Det spelas i alla fall sorglig musik på Spotify och jag inser att det aldrig kommer finnas en sagoberättare som henne, nånsin. Och det kommer inte komma nån ny Pippi Långstrump, för alla är bara rädda att deras karaktärer ska kallas copycats.

Nu ska jag äta mina gurkmackor och fortsätta skriva om Astrids betydelse för barnen.

Henne tycker jag så mycket om. Så mycket att jag fastnar i mitt gamla vanliga tänkande, vilket gör det svårt att skriva denna essä. Jag ska försöka knåpa ihop den så gott jag kan och hoppas på det bästa. Har ju hela dagen imorgon på mig att skriva också, men då ska jag dessutom hämta biobiljetter framåt kvällen.

Nu tittar jag på älskade The Big Bang Theory. Har pausat skrivandet litegrann. Jag kanske är lite lat, men å andra sidan vet jag att det finns de personer som är mycket värre och jag ska därför sluta må dåligt.

Det skulle inte skrivas mer, var det tänkt. Men jag ville bara informera om att jag är trött. Så trött att jag snart inte vet vem jag är. Jag ska nog skriva mitt namn på armen så kanske jag klarar mig. Imorgon ska jag, som tidigare nämnts, skriva essä - men först ska jag sova. Jag tror jag ska sova så länge min kropp och själ önskar. Kanske blir det större delen av dagen och det hoppas jag självklart inte. Men idag var det så svårt att gå upp ur sängen att jag åtminstone tänker vara förberedd på ett liknande scenario imorgon.

Jag tror, att om varenda person på detta jordklot bara skulle säga och göra saker in the name of love, då skulle allt vara mycket bättre. Inte för att hämnas, för att få makt, för att klättra högre på karriärsstegen. Jag gör det in the name of love.

Och förresten, pengar är en så dum uppfinning. Den mest korkade nånsin, skulle jag vilja säga. För om man läser i historieböckerna... eller nej, man behöver inte ens göra det. Man kan bara tänka efter och föreställa sig. Innan pengen uppfanns bytte man till sig det man var i behov av. Märk i behov. Hur mycket saker finns det inte nu, som vi bara tror att vi måste ha? Hur mycket finns det inte som vi egentligen skulle klara oss utmärkt utan? All materialism, den kommer ta kol på oss. Vi siktar bara högre och högre, vi vill ha mer och mer. Mer pengar så vi kan köpa saker. Och någonstans måste det ta stopp. Någonstans kommer vi inse att det inte finns några uppfinningar kvar. Men inte alla människor är materialistiska. På många ställen finns det dem som klarar sig utan en enda ägodel. Som kämpar för mat och skydd för natten. Vi tycker synd om dem. Men kanske är det oss det är synd om, vi som är beroende av pengar.

"Tänk på det, en annan gång. Jag ångar vidare. Än finns det mycket kvar att platta till." som Anders Eriksson så fint säger där han sitter på sin maskin och plattar till jorden.

Man kanske ska tänka innan man agerar.

Jag förbereder min essä som jag ska börja skriva på imorgon. Vill skriva om Astrid Lindgren och måste då bege mig till Carolina Rediviva och låna ett par böcker. Minst 1200 ord måste jag få ihop. Och jag som inte ens vet hur en essä ska se ut. Möh.

Men nu tänkte jag fylla i en lista som jag lånat av Sara.

Lovar du att vara ärlig? Ja

Du heter: Madeleine Helena Söderberg
Smeknamn: Madde, Märd, Mård, Märdie.. det finns nog ett par fler liknande namn.
Låt som när du är ledsen sörjer till? James Morrison - The pieces don't fit anymore
Vad tror folk om dig? Blyg, tråkig, oskyldig och oerfaren. Seriös.
Stämmer det? Till viss del, men på många sätt inte. Jag vet vad jag tycker och kanske är jag inte så impulsiv som många skulle önska att jag var. Dock känner jag att jag vill göra mig själv, och inte alla andra, nöjd och lycklig. Och jag känner att jag inte måste pröva allt. Kanske verkar jag tråkig, men om man lär känna mig hoppas jag att denna uppfattning ändras.
Vad får du oftast komplimanger för? Mina sameögon, höhö.
Vad säger du för att imponera på någon? Hela grejen med att säga eller göra saker för att imponera på någon känns så dumt.
Hur imponerar man på dig? Som Sara så klokt skrev: "Genom att vara sig själv."
Brukar du skratta för dig själv? Väldigt ofta. Det är otroligt skönt och befriande.
Vad står det i ditt senast inkomna SMS? Information från Halebop om att jag minsann måste ladda mitt kontantkort idag, annars blir det trist för mig.
Var bor du? Uppsala
Trivs du där: Jovars, det är en trevlig och fin stad. Men jag saknar de jag har lämnat hemma väldigt mycket, även om jag har det bra här med Jessica.
Äger du några Converse: Nej, bara ett par från Primark som liknar sådana.
Brukar du bli för full: Nej, det har bara hänt två gånger. Annars tror jag att det brukar vara ganska lagom.
Är du allergisk i mot något: Inte fysiskt, men det finns mycket som ger mig psykisk allergi. Hur människor beter sig ibland, exempelvis.
Har du haft sex idag: Nej
Hur svarar du i mobilen: Tyvärr oftast "Hallå", vilket är väldigt plumpt och oartigt men som är en ren reflex. Försöker komma ihåg att säga "Madeleine" istället.
Antal timmar sömn inatt: 11 och en halv. Hade kunnat sova hela dagen. Var så sjukt trött att jag knappt orkade lyfta huvudet.
Sov du ensam: Jag hoppas det, så att jag inte hade besök i sängen utan att veta om det.
Brukar du komma i tid: Japp, det visar att man respekterar andra - och sig själv.
När mår du bra: När jag får göra precis vad jag vill i min ensamhet eller är omgiven av de jag tycker om.
När blev du fotad senast: I lördags, då jag var utklädd till slampig nunna.
Hur känner du dig nu: Återigen sjukt trött. Antar att det aldrig gick över. Och eftertänksam, om man nu kan känna sig på det viset.
Vanligaste färg på dina kläder: Blå eller svart, skulle jag tro.
Vad tycker du om fötter: Bebisfötter är underbara, men annars är de ganska snuskiga. Särskilt om personen som äger dem inte klippt tånaglarna.
Vad saknar du: Times that were, London, jordgubbar, de jag tycker om. Barnen <3
Hade du en bra kväll igår: Jag borde ha haft en bra kväll men förstörde den, kan man säga.
Favoritdryck på morgonen: Apelsinjuice eller O'boy
Rakar du benen: Jaa, men ibland orkar jag inte bry mig så då kan jag kanske gå runt som en apa ett tag.
När brukar du oftast gå och lägga dig: För sent.
Är du blyg? Ja och nej. Det beror på situationen. Men ja, oftast.
Sysslar du med någon idrott: Ibland går jag runt och låtsas att jag fortfarande är vältränad fotbollsspelare, men.. nej.
Vill du hellre ha mail än brev: Nej jag vill gärna ha en hederlig gammal brevvän.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Kanske inte kärlek i ordets rätta bemärkelse, men tror väl att man kan känna något direkt. Få en känsla av samhörighet på något vis.
Har du spytt offentligt: Ja, usch.
Är du nöjd med ditt liv: Jag borde vara det, men går alltid runt och önskar att jag hade någon att vara kär i och som var kär i mig tillbaka.
Är du bortskämd: Nej, absolut inte vad det gäller materiella ting (förutom när jag är hemma och blir lite ompysslad av mamma, men då är det mest godis och tomater jag får) men jag har alltid känt att mina föräldrar har skämt bort mig på annat vis och det är jag glad över.
Vad gör du i morgon: Cyklar till Carolina Rediviva och läser om Astrid Lindgren, för att sedan skriva en essä om henne.
Hur mycket pengar brukar du slösa på en vecka? Inte särskilt mycket. Är dålig på att shoppa, men mat köper jag ju.
Vad längtar du till? Snö och jul och sedan vår och sommar.
Har du bra vänner och äkta vänskap? Ja och det är jag evinnerligt tacksam för.
Vad använder du för shampoo? Har faktiskt använt samma shampoo sedan april och det är ett dyrt sådant från en hårsalong i London. Nu suktar dock mitt hår efter något nytt så jag ska gå tillbaka till min älskling Nordic Hair Care som gjorde underverk förra gången jag använde det.
Vad är det finaste du fått? En lillasyster och syskonbarn. Men förmodligen syftar denna fråga på materiella ting och då får jag väl säga... hmm, vad svårt. Alla personliga saker, som vänner och familj har skapat själva. Som man kan se och förnimma själen i.
Hur gammal är du: 20. Hjälp, det känns jobbigt att skriva det, haha.
Tycker du om någon just nu: Nej, nu var det ett tag sedan jag var förälskad.
Om fem månader: Jag hoppas och ber.
Du samlar på: Minnen och ögonblick. Brukade samla på Kitty-böcker, bokmärken och klippdockor som liten.
Gröna eller röda äppeln: Ibland det ena, ibland det andra.
Vem ringer du när du är arg/ledsen: Jag ringer väldigt sällan till någon överhuvudtaget. Antingen går jag runt och är ledsen och berättar inte det för någon, eller så skriver jag av mig eller pratar med någon. Men mamma, tänker jag sådär spontant. Henne skulle jag nog ringa om det var riktig kris.
Gillar du golf: Det verkar kul att spela, men det är mindre kul att se på.
Vilken tid gick du upp idag: 12
Har du strumpor på dig nu: Strumpbyxor, men ändå är fötterna som isbitar.
Är det okej att gråta: Ja, även om jag känner mig otroligt tafatt när någon gråter i min närhet. Vet inte hur jag ska agera, vad jag ska säga eller om jag ens ska säga något.
När grät du senast: Igår kväll, då var det jobbigt ett tag.
Vad skulle du göra om du vann en miljon: Göra mig av med studielånet och sedan investera. Göra något för min familj.
Tycker du det är viktigt att ha märkeskläder: Absolut inte, även om de ofta har bra kvalitet och kan vara roligt att ha.
När går du upp ur sängen en helgmorgon: För sent.
Vill du gifta dig: Ja, jag längtar.
Vill du ha barn: Absolut. Ibland känner jag som att jag skulle vilja ha barn precis, just nu. Men sedan tänker jag alltid att nej, det är jag nog inte redo för. Men jag älskar barn. Jag ser fram emot att ha en hög med filurer som jag kan hjälpa bli fina människor och som jag kan ösa kärlek över.
Solar du ofta: Nej, men skulle gärna göra det då och då för att se mindre sjuklig och blek ut.
Är du bra på att laga mat: Ja, det är jag nog. Även om jag inte har lagat så mycket i mina dagar.
Hur vig är du: Usch, jag är alldeles för stel och knakar alltid i leder och benpipor och jag vet inte allt.
Är du musikalisk? Litegrann, det tror jag nog.
Vad dricker du helst när du är törstig: Vatten, även om jag oftast är mer sugen på Coca Cola eller Julmust.
Tror du på ett liv efter döden: Jag har svårt att tro att det bara tar slut sådär pang-bom.
Tycker du om sushi: Ja, det var iallafall gott när min kusin David, som är kock, lagade det på min fasters bröllop.
Bor dina föräldrar tillsammans: Ja, annars är de bra på att låtsas som att de gör det.
Har du tandläkarskräck: Nej, men lite jobbigt är det att ha uppmärksamhet riktad mot det lilla kaoset som är mina tänder.
Har du någon gång gråtit dej till sömns: Många gånger.

Jag är den jag är och då förväntar jag mig att det är okej. Andra får vara hur de vill, men gör mig inte till en av er bara för att ni tycker att det är rätt person att vara.

Det är inte som det var. Det är inte som jag trodde. Det skär och sliter i själen.

Jag ser vissa saker på ett fulare sätt, och andra på ett finare. Det gemensamma är att det känns klart. Om det kommer fortsätta att vara så, det vet jag inte. Jag hoppas bara det är sanningen jag ser, för the truth will set you free. Hellre såras av sanningen än av lögnen. Klyschigt men väldigt bra.

Ibland finns det bara sanning som man inte har kunnat se, men som börjar klarna alltmer. Sådant som man, trots ihärdighet från omgivningen, måste komma fram till själv. Kanske är jag där snart. Kanske är jag där nu. Kanske blir det inte bättre än såhär? Jag vet åtminstone att det känns bättre att ha lite optimism i livet än ingen alls. Så jag tänker att jag snart är där och att det kommer vara bättre än vad det är nu, det låter bra. Om jag inte kan leva i nuet, måste jag försöka blicka framåt. Inte bakåt. För vad hjälper det?