Det var en trevlig kväll igår, om än en smula underlig. För vart var jag under hela denna tid? Eller var det kanske mitt verkliga jag som för första gången vågade komma fram?

Jag har ingen aning. Och är det isåfall bra eller dåligt? Jag har fortfarande ingen aning.

Igår såg jag, mamma och syster Busungarna (the Little Rascals) - en film som jag ofta tittade på när jag var yngre. Mamma somnade iofs efter en stund, och pratade i telefon under sista delen, men strunt samma. Det jag ville få fram är att jag älskar den filmen! Jag hade glömt bort hur mycket.

För dessa ungar, som ni kan bevittna i ett antal videor här under, är så underbara att man spricker. Visst, vissa av dem är ganska dåliga skådespelare, men jag tycker att man ska cutta them some slack eftersom den äldsta av dem var max 10 år.

Jag skulle kunna lägga upp videor som täcker hela filmen, eftersom den är så underbar, men jag inser att det skulle vara jobbigt att titta på alla. Så jag har valt ut ett gäng godbitar. Titta på alla videor - de är för bra för att missa. :) (Fler finns såklart på youtube)

Jag känner mig klämd. På alla sätt och vis. Men speciellt i en nerv. Kanske är det ichias? Får se hur det utvecklas, kanske blir ett besök hos farbror Doktor.

Idag var mor och jag på lager 157 och shoppade. Vi stod i kö mer än halva tiden. Sedan åkte mor dit igen med syster. Undrar om de skrattade åt mor som inte kunde låta bli att besöka affären två gånger samma dag.

Jag har en konstig känsla i högra benet. Det liksom kryper. Som myror kanske? Men jag brukar inte ha myror i benen.

Undrar om det har något med mina nerver att göra. Har ju ont i nedre högra delen av ryggen (från då jag lyfte min säng och samtidigt drog ut en tung låda), och i förrgår tror jag att en nerv klämdes för jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv så vitt jag kan minnas. Smärtan startade där jag gjorde illa ryggen i juni och spred sig ut i högra benet. Kunde inte röra mig överhuvudtaget. Borde vara nån nerv i kläm eller så. Det kanske kan förklara den konstiga känslan jag har i benet nu... Aaanyway.

Jag hade glömt vad adressen till denna sida var. Men i helgen påminde bror mig. Och jag gick nyss in på den.

http://oracleofbacon.org/index.php

"Jaha, vad går detta ut på?" tänker ni nog. Jo, meningen är att man ska skriva in ett namn på en manlig eller kvinnlig skådespelare och se hur han eller hon kan länkas samman med Kevin Bacon. Om du skriver Brad Pitt, så visar det att Brad Pitt var med i Sleepers, där även Kevin Bacon var med. Då får man alltså ett steg mellan Kevin Bacon och Brad Pitt. Meningen är att man ska försöka hitta en person där det är så många steg som möjligt emellan honom eller henne och Kevin Bacon. Om man sitter där och skriver in namn en stund, märker man snart att det är väldigt svårt att få över tre steg. Det står på denna sida att det är väldigt ovanligt att man hittar fyra eller fler steg.

Inte nog med detta - man kan även sudda ut namnet Kevin Bacon och skriva ett annat namn där. Man kan alltså jämföra vilka skådespelare man vill, för att försöka få så många steg som möjligt. Om man nu känner för det.

Är detta inte den konstigaste, men samtidigt mest geniala, idén någonsin? Det är så idiotiskt men samtidigt inte. Det jag verkligen undrar över är hur man från början kom på idén till att göra detta "spel". Men så kan man iofs tänka när det gäller det mesta. Vi människor har de mest konstiga tankar och idéer.

Förresten, jag har mörklila naglar - MÖRKLILA. Jag som aldrig brukar måla naglarna. Tur då att mörklila är höstens modefärg för naglarna. Annars skulle jag ju få skämmas. ;)

Ååh, det kan nästan inte bli bättre - två av mina favoritband i ett. Abba's The winner takes it all som framförs av mina favoritkillar. Lite synd dock att min gullis Danny sjunger fel där när han kommer in i låten. Men vet inte om ni som väljer att titta på videon hade lagt märke till det om jag inte hade sagt det, han slätar över det väldigt bra. Väldigt bra pokerfejs! :)

För någon kväll sedan sa min mobil att den nästan var full (så går det när man har en telefon med ganska lite minne), så jag fick sätta mig ner och radera gamla sms. Och det var inte det lättaste. För det är ju inte som att jag kan radera alla sms. Vissa måste jag verkligen spara - de som har nuddat hjärtat. Så där satt jag och markerade sms efter sms för att kasta dem i glömskan. Men jag är ju en sådan person som inte tycker om att kasta bort saker, en person som inte vill glömma. När man läser sina gamla sms är det ju som att man läser en historia om sitt liv. Jag ville inte radera historien, men jag var tvungen att ta bort det mesta av den. Men jag tror att jag överlever ändå.

Hur kan någon ha sådan otur som lilla Susanna? Det är så förbannat orättvist! Hon är den trevligaste, mest underbara idrottare i hela OS. Hon förtjänar att vara i final, hon förtjänar att vinna! Hon är ju tamejfan bäst! Och sen, som om hon inte var tillräckligt ledsen, ställer den svenska reportern urdum fråga på urdum fråga som om och om igen får henne att börja gråta. Jävla pucko! När han frågar "Hur känns det att få titta på finalen sen, att inte vara med själv?" skulle jag ha svarat "VADFAN TROR DU, IDIOT?", men Susanna börjar gråta och försöker svara på frågan. Hur kan han vara så dum i huvudet? Gud vad jag avskyr reportrar och deras dumma frågor.

Ett bevis på hur fantastisk Susanna är, är att hon med ett leende sa "Men jag ska kämpa på i fyra år till. Minst!". Om någon förtjänar att vinna där i OS i London 2012, är det Susanna Kallur.

Jag sa ju, innan OS började, hur mycket jag såg framemot att se all sport. Men nu har lyckan överskuggats av besvikelse. Jag känner att många svenskar har vikt ner sig, de har underpresterat. Jag säger inte att jag hade förväntat mig en massa guld. Jag tycker bara att många borde ha gjort bättre ifrån sig - speciellt de som innan sa att de skulle vinna, exempelvis simmaren Stefan Nystrand. Han kom sist i de två finaler han var med i och det är ju inte lika med en guldmedalj om han nu trodde det. Nej, nu ska jag inte vara ironisk. Men jag blev besviken på Nystrand eftersom han säger något sådant innan tävlingarna. Man måste leva upp till det man säger när man väl har påstått något sådant. Istället för att vara med i medaljstriderna såg Nystrand ut att tröttna totalt. Jag undrar om det var nerver, eller om han har missat att pricka in formen.

På tal om att pricka in formen - alla talar om hur fantastisk Michael Phelps är, hur man har lyckats hitta en person med både sådan vilja och fantastisk talang. Är det ingen som fattar att killen är superdopad? Det är ju för fan helt sjukt! Ursäkta att jag får ett sådant utbrott, men det är ju så uppenbart. Han vinner tävling efter tävling, helt överlägset i målgångarna även om han låg sjuttiofem meter efter vid sista vändningen. Han jobbar alltid ikapp och vinner. Dessutom visar han inte det minsta tecken på trötthet efter att ha simmat det snabbaste han kan. Han flåsar inte ett dugg. Varje gång han och de andra simmarna kliver upp ur bassängen kan man jämföra hur de reagerar. Medan resten av startfältet flåsar och knappt kan stå på benen, vandrar han oberörd därifrån. Han är ju förövrigt knappt glad över att ha vunnit! Visst, man kanske inte bryr sig efter att ha tagit sitt sjunde OS-guld, men lite glad blir man väl ändå? Nej, jag säger bara att det är nåt väldigt skumt med den killen. Han kan simma flera lopp varje dag, med bara några timmars mellanrum, och inte vara ett dugg trött - till skillnad från andra som gör samma sak, som är helt slut. USA har hittat nån superdoping, nåt som inte finns på kartan än. Nåt som inga andra dopingframtagare har upptäckt än. Så är det bara. Och sen när världen väl upptäcker dopingen är det redan för sent. För det kommer nog inte direkt hända i år. Då kommer Phelps alla OS-guld ligga där tryggt på nån hylla, och det kommer inte gå att bevisa att han var dopad i OS i Kina... 

Vi möttes, du och jag, en varm sommardag
och jag kände mig så svag
när du tog min hand.

Ros på min kind och hjärtat i halsen
när du förde mig i valsen.

Med barfota fötter vi sprang över blommande äng
tills vi nådde sommarens säng - den glittrande sjön.

Allt var som klyschans ljuva musik
som bara du själv kan höra.
Men när allt var som varmast, i kroppen och själen, kom natten.
Det var dags för God natt och Vi kanske ses.

Jag var blyg och jag blundade nästan,
men du vågade och sträckte dig fram.
Ansiktet nära, som i en dröm.
Och drömmar är alltid för korta.

Då blev det en ny header IGEN. Jag gillar att pyssla med bilder och därför kommer jag nog att ändra header då och då. Denna är ju lite mindre än den förra, men kanske inte lika fin? Jag vet inte.

Vad tycker ni? 

Det händer alltför sällan att jag drömmer om killar. Men under veckan har det hänt flera gånger. Två gånger har jag drömt om mannen på bilden ovanför. Ett tecken? Gärna för mig. Killen har inte varit min favorit i bandet tidigare, men nu kanske jag får omvärdera. Jag är nu nämligen kär i lilla D eftersom han var helt underbar i mina drömmar. Men lugn nu alla som tror att det var en massa snusk inblandat - för det var det inte. Han var bara sådär perfekt som killar ofta är i drömmar. Jag blir alltid kär efter att jag drömt om en kille som har varit supergullig. Jag kan inte hjälpa det.

I första drömmen var Dougie och resten av killarna i bandet nere på vår bilparkering här i bostadsområdet, på något som skulle föreställa en fest. Och så var han så blyg och söt och log mot mig. Och sen dansade vi tryckare. Och så blev vi ihop. Och så pussade han på min hals. Sedan gick jag och en vän på toaletten och hon sa "Alla kan se att han är jättekär i dig." HAHA

Och sen inatt drömde jag om honom igen, men då var vi istället vid en pool någonstans. Det var världens konstigaste dröm. Jag kastade ner något i vattnet och sa till ett gäng åskådare "Titta, jag lovar, den där grejen kommer förvandlas till Dougie, vänta bara." Och så förvandlades den konstiga högen på bassängbotten till Dougie och så dök jag i vattnet och så kom han upp till ytan och pussade mig på halsen (igen!).  Det hände en del grejer innan som jag inte minns. Och sen vaknade jag. Därefter somnade jag om, men då var det en annan viss person i drömmen som jag träffade och jag sa "Jag måste prata med dig sen." (reflektion av verkligheten?), och sedan vaknade jag igen och gick upp.

Och just det, tidigare i veckan blev jag gravid med Jeremy Sumpters barn. Ja, i en dröm alltså.

/Pervo-Madde

Jag har inte ätit frukost eller lunch idag. Har inte varit hungrig. Men nu är jag jättehungrig. Kan dock inte lämna tv:n eftersom det är så spännande OS-tennis. FAN! Och vinner inte Sverige blir jag sjukt ledsen, för då har jag i princip svält mig själv i onödan.

Det är sommarlov. Jag har avslutat arbetet på GB. Jag har en massa ledig tid, eller ja, jag borde ha en massa ledig tid. Men det känns som att jag inte kan koppla av riktigt, att det är saker på gång hela tiden. Och allt jag längtar efter är lugn och ro. Okej, jag måste erkänna att det inte är det enda jag längtar efter, men vi kan låta det vara vid det.

När det nu är sommar tycker jag att vädret borde bete sig enligt årstid. Men uppenbarligen vet inte vädret hur det ska bete sig. Vart tog sommarvärmen vägen? När kommer solen tillbaka?

Nu har jag gjort en ny header igen. Den förra var rolig och personlig, men jag tycker att den nya passar bättre med den grå bakgrunden. Jag kunde iofs ha ändrat bakgrunden till någon starkare färg, men det känns mer "jag" med en subtilare färg.

Vad tycker ni?

Förresten, nu har jag tagit ett steg på vägen mot att bli modig. Bara så att ni vet. Jag är betydligt mer nervös inför nästa steg. Det avgörande steget.

Jag försöker definiera ordet modig och kom fram till detta: Att vara modig är att vara ärlig. Mot sig själv och andra. Att säga hur man känner. Eller vad tycker ni?

Jag vill vara modig. Alltså måste jag då vara ärlig och säga vad jag känner (en jävla upprepning förresten). Eller hur?

Om jag vågar vara modig, säg inte att jag inte har något att förlora. För det har jag. Även om det jag riskerar att förlora inte verkar vara nån big deal så vill jag ha det lilla jag kan få. 

Rollo 1, torsdag 31 juli 2008, kl. 20.58:

Phan bjuder mig en cappuccino-karamell. Och jag gillar den - en kaffepralin!

Är jag vuxen nu? Var detta steget jag var tvungen att ta?