Ett nästan overkligt dygn har glidit förbi. För en stund sedan cyklade han iväg, men om någon timme kommer han tillbaka igen. Då ska vi äta kladdpepparkaka och se på film med benen ihopslingrade.

Åker tillbaka till Uppsala imorgon efter den mest omvälvande veckan i mitt liv. Har nog aldrig längtat dit såhär mycket. Och för första gången finns det för mycket att skriva. "I've been waiting for this moment for all my life" räcker inte ens till. Dessutom är det så earth-shaking och galet att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Jag fattar inte. Har varit känslomässigt vilsen och ensam hela min tonårstid och även ganska länge därefter. Som om jag var menad att vara ensam för alltid, har det känts som. Hur kommer det sig att jag tycks få uppleva sådan MEGATUR nu? För ja, det här känns verkligen sju miljoner ton för bra för att vara sant! Det blir ständigt alltmer tydligt hur lika vi är och samtidigt är han som individ så mycket mer. Jag kan inte förklara det. Jag bryr mig knappt om att försöka.

Försöker dock trycka undan skräcken som infinner sig. Jag har aldrig upplevt något som detta. Och även om jag hade haft en hel drös pojkvänner tidigare så tror jag ändå inte jag skulle kunna jämföra det. Har svårt att tro att det kan kännas bättre med någon nånsin. Vi är så jävla lika som människor. Och det skrämmer mig alltså, stundtals lika mycket som det gör mig glad (jag kanske har svårt att känna mig förtjänt av det). Att lämna ut sig själv. Här är mitt hjärta, det är så lätt för dig att stampa på det om du skulle vilja. Jag är ganska säker på att du inte vill, att du inte är en sådan person - men en dag kanske du trampar fel av misstag och så är jag krossad. Det är en sådan läskig tanke.

Men imorgon åker jag som sagt till Uppsala. Jag vet vad jag kommer känna när vi ses och är ändå inte beredd. Ja jävlar...

Ja vad ska man säga nej jag vet inte det finns inte så mycket man kan säga när hjärnan är utochin eller är den bakochfram...

Shalalalalaaaa, skutta på en äng, sjunga från en bergstopp.

Livrädd och fjärilar i magen-glad på samma gång. Väldigt förvirrad. En hel del dåligt samvete.

"Jag ler ju bara så när jag är med dig." Men jag förstår det inte. Jag förstår verkligen inte. Att det är på riktigt.

Nu får vi se hur det blir. Jag brukar alltid ta ut saker i förskott men tror inte jag gör det efter att ha hört "Jag vill vara med dig." Shit. Hoppas att det utvecklar sig bra och det slutar med: Lycklig. Rosa moln-förvirrad. Förståelse från de flesta i omgivningen.

Men jag har ingen aning. Och jag antar att det är meningen.

JA JÄVLAR.

Det slog mig, tack vare en påminnelse från Ras, att jag verkar ha fått det såsom jag ville; den som bestämmer har nämligen skänkt mig en förkylning med halsont och feberkänslor som vägrar att försvinna. (Det jag syftar på är ett tidigare inlägg där jag bad om krämpor istället för att de skulle drabba mina nära och kära)

Och jag som äntligen har påsklov och vill vara frisk och glad!

Idag hyrde Sonja, Sara, hennes kompis Elena och jag en bil. Eller vänta nu, först åkte vi buss där busschauffören måste ha varit den trevligaste, gladaste och sötaste nånsin. Så fort någon klev av ropade han "HEJ DÅ, HA EN BRA DAG!". Snacka om bra start på dagen!

Och solen sken. Vi besökte IKEA och åt korv med bröd + dryck för 15 kr. Det är ju sanslöst billigt! Gott var det också, kan jag tala om. Hur som helst, jag fick bland annat med mig en byrå hem. Spenderade några timmar med att sätta ihop den - hela 30 steg skulle följas. Och jag klarade det riktigt bra. Än så länge har byrån i alla fall inte ramlat ihop. Har också flyttat om lite bland mina saker men har fortfarande skrivbordet att rensa. När det är gjort kommer jag ha det riktigt fint; jag ser det redan nu, trots alla högar med papper på just skrivbordet.

Idag kunde jag gå utan jacka och det kändes verkligen underbart. Nu ska jag äta nudlar och se Mordkommissionen. Hoppas må bättre imorgon, för då vankas städning, förfest med serietittande och sist men inte minst fest hos Sara.

Jag vet inte hur länge jag har tänkt på dessa skor. Suktat efter dem. Väntat med att beställa dem för att hitta en midsommarklänning att beställa på samma gång. Idag hittade jag ett avi i brevlådan. Julafton! Jag hämtade ut paketet. Det var svårt att öppna, jag behövde en sax men var tvungen att leta efter den. Pulsen steg alltmer. Till slut fick jag se lådans innehåll. Där var klänningen, en jättefin grönblå sådan med rosett i ryggen. Där var ett underbart, blommigt solglasögonfodral. Där var en skokartong; jag hade lämnat det bästa till sist. Jag lyfte på locket och...



...de hade skickat fel skor. FEL SKOR! Hur kunde de?! Jaja, de randiga är också fina men randiga skor har jag redan och det var ju de blommiga jag beställde. Nu ska dessa stripey ones skickas tillbaka och jag hoppas innerligt att jag får mina blommiga skor inom en snar framtid (men jag vågar knappt hoppas).

Har 6 sidor hemtenta så nu är det bara att jag rättar till röran av citat och mindre bra formuleringar. Dessutom har Tilda peppat mig inför hösten och i sommar blir det till att kläcka varsin idé kring peppobjektet.

Min lilla ♥mamma mår fortfarande inte bra (hon har drabbats av ännu fler bakslag) och jag blir så ledsen när mina pärlor mår dåligt. Du som bestämmer, ge mig diverse krämpor istället och lämna mina nära och kära ifred!

Förbereder mig på flera sätt inför sommaren och nog bor det allt lite vårkänslor inom mig. Idag var det varmt och solsken, morgondagens födelsedagsbarn Jessica och sushi, cykel och skratt, kloka och stöttande ord. Fint.

Skriver hemtenta som ska vara inlämnad på onsdag. Har 2,5 sida av de totalt tillåtna 6-7 än så länge. Jag kommer hinna klart men det går så långsamt framåt. Det är inte så att tentan är svår - tvärtom har professor Heggestad varit ganska snäll. Det är motivationen som är låg, vilket gör det svårt att riktigt komma in i ett flyt. Vet heller inte om jag gör tillräckligt djup analys. Och jag kan inte komma fram till vad jag ska välja som tredje textpar att analysera på fråga ett. Man ska inte ge mig en massa alternativ för jag är som tagen ur en beskrivning av beslutsångest.

Var på gayklubb på Kalmar nation igår, väldigt spännande. Det var kass musik men jag hade roligt ändå med Tilda och Julia. Dock blev jag mer full än jag önskat och idag har jag ont i huvudet, men mår tack och lov inte illa vilket jag annars brukar göra när jag är bakfull. Haha bra, då vet ni...

Lilla Jönssonligan och Cornflakeskuppen har muntrat upp mig ikväll. Ibland blir jag så trött på alla filmer med mål att få tittaren att må dåligt. Tacka vet jag sådant som jag växte upp tillsammans med, sådant jag älskat sedan jag var liten. Just nu behöver jag sväva på oskyldiga moln, hålla mig flytande. Hitta känslor jag hade som barn för att de är barnsliga på ett sådant fint sätt.

För några veckor sedan drömde jag att jag reste tillbaka i tiden till en av föreställningarna om månlandningen som min klass satte upp när jag gick i tvåan på Söderskolan. Jag lyfte upp mig själv, bar iväg mig till min mamma och sa "Titta vad söt och glad jag var en gång i tiden!". Hmm... Kanske speglar det mina försök att gräva fram allt det positiva hos mig själv för att bygga på med det inför framtiden? Men jag är ingen drömtydare, och faktum är att jag drömmer så mycket. Häromdagen var det om en kattunge. Undrar verkligen vad detta pekar på i mitt undermedvetna. Om det betyder något alls eller om jag bara har en väldigt livlig fantasi.

Man ska inte önska att man vore någon annan. Det gör jag inte heller; jag bara önskar att jag inte vore så mycket mig själv hela tiden. Behöver förändring, men inte för någon annans skull. För min egen, så att jag trivs bättre med den jag är och inte inbillar mig att jag är i vägen för allt och alla.

På ett sätt är jag för snäll. Jag skänker tid och tankar åt personer som nog inte förtjänar det. Och mår själv dåligt av det. Det är främst här jag måste förändras, det vet jag. Drömmar slår inte in så länge personen i drömmen inte är samma som verklighetens person. Och man kan inte leva i en dröm, för det är i verkligheten som saker sker. Det vet jag också.

Pluggade klart inför fredagen redan igår så idag har jag inget skolarbete att ta mig för. Det är såklart skönt, men samtidigt blir jag rastlös. Byter mellan tv-serier eftersom jag av någon anledning lätt tröttnar efter ett tag, hur bra det än är. Tittar just nu på pilotavsnittet av nya serien "The Killing" (baserad på danska serien "Förbrydelsen", vilket lovar gott eftersom Danmark gör fantastiska polisserier) där fina Joel Kinnaman har en av huvudrollerna. Han pratar riktigt bra amerikansk engelska - dock känns det inte helt lätt och ledigt. Men det gör det ju inte riktigt när Alexander Skarsgård pratar heller. Kanske tycker jag bara att det låter lite lustigt för att jag är så van att höra dem prata svenska. Hur som helst får jag lite Frank Wagner-vibbar, minus "jag är egentligen en good guy men låtsas att jag är en bad guy som älskar att snorta kokain och skrämma mina bar-gäster så jag inte blir mördad av dem jag lurar"-attityden som Wagner drogs med. Kinnaman spelar nämligen polis här, men har i kontrast till detta ett kors tatuerat i nacken och gillar att provocera förhörsoffren. Och har inte lika najs frisyr som förr. Nåväl, man får väl vara nöjd med det som bjuds!

En vrickad röra. Det var som jag misstänkte, ändå slog det mot mig som en iskall våg. Önskar att jag inte var en sådan som vill veta. Egentligen vill jag inte veta, jag önskar ju verkligen att jag inte visste! Det är så sjukt att jag vet, för vad ska jag göra med den informationen? Det skaver. Och jag är korkad om jag inte släpper taget en gång för alla. Jag tror mig veta hierarkin och aldrig att jag skulle bli vald först. Men kanske blir ingen vald alls. Måste motvilligt erkänna att denna sista tanke är en tröst. Och vill jag ens bli vald eller försöker jag bara rädda min stolthet?

Har knappt kunnat koncentrera mig på läsningen idag utan mest tänkt på min lilla mamma. Snacka om att hon haft tur i den stora oturen. Imorgon opereras hennes hand så att lillfingret åter får kontakt med resten av handen. Först när min mamma är hel igen kommer mitt hjärta att lugna sig.

Den längsta dagen på länge. Vaknar 07.15 i Flen. Hör mammas röst; hon skulle ha varit hemifrån för drygt en kvart sedan. Blir nyfiken och tvingar upp mig själv ur sängen. Hittar henne chockad i en fåtölj. Hon har trillat på cykeln på väg till jobbet. Jag kan inte hantera sådana situationer men det ordnade sig ändå. Grannfrun som är sjuksköterska kommer förbi för att se över och plåstra om sår och onda kroppsdelar. Jag frågar om jag ska stanna i Flen men mamma säger att det bara är för henne att ringa pappa eller grannarna om hon behöver hjälp. Så jag stoppar om henne för att sedan bege mig mot tåget till Uppsala. Det värker i hjärtat när jag tänker på min lilla mamma.

Försöker förbereda mig ytterligare för essäopponeringen på tåget men är vilsen i huvudet. Är zombie och halvsover mest. Gör ungefär detsamma när det väl är dags för seminarium.

Äter dressingdränkt burgare som kvällsmat på Max tillsammans med Julia, Tilda och Kim. Den förstnämnde var tvungen att gå så vi andra satt själva kvar och flummade. Ibland är jag mer korkad än jag anat. Jag kan inte skylla på en flygresa från Rom med ankomst i Sverige klockan sju imorse som den ena av oss, liksom. Eller en (lika) händelserik helg som den andra. Kan i och för sig skylla lite på incidenten i Flen. Nåväl.

Vandrar på stan med Tilda. Jag råkar köpa ett par skor. Hon råkar göra detsamma. Virrar runt med hennes punkterade cykel. Köper fyra Fifty-Fiftyklubbor och livet är underbart på ett knyck. Åker buss hem.

Har sedan dess slipat på teaterrecensionen och livet känns snarare segt än underbart. Vet inte vad jag ska göra nu. Kanske borde passa på att lägga mig skapligt. Smälta denna händelserika dag och vara tacksam för att det värsta som den resulterade i var ett brutet lillfinger, ett knäckt revben och en hel del blåmärken...