Åker tillbaka till Uppsala imorgon efter den mest omvälvande veckan i mitt liv. Har nog aldrig längtat dit såhär mycket. Och för första gången finns det för mycket att skriva. "I've been waiting for this moment for all my life" räcker inte ens till. Dessutom är det så earth-shaking och galet att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Jag fattar inte. Har varit känslomässigt vilsen och ensam hela min tonårstid och även ganska länge därefter. Som om jag var menad att vara ensam för alltid, har det känts som. Hur kommer det sig att jag tycks få uppleva sådan MEGATUR nu? För ja, det här känns verkligen sju miljoner ton för bra för att vara sant! Det blir ständigt alltmer tydligt hur lika vi är och samtidigt är han som individ så mycket mer. Jag kan inte förklara det. Jag bryr mig knappt om att försöka.

Försöker dock trycka undan skräcken som infinner sig. Jag har aldrig upplevt något som detta. Och även om jag hade haft en hel drös pojkvänner tidigare så tror jag ändå inte jag skulle kunna jämföra det. Har svårt att tro att det kan kännas bättre med någon nånsin. Vi är så jävla lika som människor. Och det skrämmer mig alltså, stundtals lika mycket som det gör mig glad (jag kanske har svårt att känna mig förtjänt av det). Att lämna ut sig själv. Här är mitt hjärta, det är så lätt för dig att stampa på det om du skulle vilja. Jag är ganska säker på att du inte vill, att du inte är en sådan person - men en dag kanske du trampar fel av misstag och så är jag krossad. Det är en sådan läskig tanke.

Men imorgon åker jag som sagt till Uppsala. Jag vet vad jag kommer känna när vi ses och är ändå inte beredd. Ja jävlar...