jag har klappat och kramat och pussat min katt för sista gången. hon väger mindre än ett mjölkpaket för hon har slutat äta. i filmen submarine säger de något om att husdjurens död hjälper en att hantera att människor dör. det finns nog en sanning i det, men samtidigt kan jag inte hantera att någon överhuvudtaget går bort. jag har så otroligt svårt att förlika mig med döden. att någon ena dagen finns för att nästa dag vara borta. och vet inte om jag nånsin kommer vänja mig vid tomheten och tystnaden när ingen katt möter mig i dörren hemma hos mamma och pappa. de senaste åren har jag ibland fått för mig att astor trippat förbi i hallen och kanske kommer jag framöver ibland även höra amandas glada jamanden. jag hoppas det, om det innebär att jag aldrig glömmer dem.

försöker fokusera på allt fint hon fört med sig. men det lättar knappast sorgen över det faktum att jag snart förlorar en familjemedlem, min lilla bebis - en sjuttonårig kattdam som funnits med så länge jag kan minnas. jag får ibland för mig att man sviker henne för att hon inte bara får somna in på egen hand när kroppen ger upp helt och hållet, som om avlivningen skulle signalera att hon blivit en börda för oss. men samtidigt vet jag att så inte är fallet, och det tror jag även att hon gör. det är inte humant att hon ska behöva plågas in i det sista. hon har fått små epilepsianfall ett flertal gånger under den korta tid jag var med henne i helgen och varje gång var det som en kniv i hjärtat för när anfallet var över såg hon alltid så rädd och ledsen ut. vi som älskar henne hjälper henne bara att få ett slut som hon förtjänar, ett slut med så lite lidande som möjligt.

i natt satt jag och kim i trappen, han med katten i knät. hon kurrade och såg så lycklig ut medan vi grät och strök henne över ryggen. sedan fick hon sova med oss. det var ett fint avslut.

sov gott, lilla fina kissen ♥ 

min fina pojkvän är nog bäst i världen på att gräva fram fantastiska youtubeklipp. och det är tur att vi har samma knasiga humor, hihi. förbered er på skrattfest!

vissa låtar på denna lista är så bra att hjärtat nästan brister. därför heter den också som den gör. ni får gärna prioritera den framför andra listor jag skapat (och som ni eventuellt sparat), om det nu är så att ni vill lyssna på det jag gillar. jag har nämligen försökt sätta samman en lista med många av mina gamla och nya favoriter, och den känns fräschare än "Starred"-listan som är helt rörig.

denna nya lista kommer säkert ändra form och färg över tid men just nu är den ganska vårig på nåt vis, passande nog. och på ett sätt är detta också en lista som säger mycket om min blandade musiksmak. eller, tittar man noga är den kanske inte så blandad egentligen. jag gillar vackra melodier, känslosamma röster, sorgsna texter. men såklart vill man ha nåt annat också ibland. det finns alltså lite allt möjligt att hitta där.

och en sak till: den där kombinationen när en låt är sådär bra att hjärtat nästan brister och samtidigt bär på så många minnen av hur man mådde när man blev kär i låten och spelade den på repeat. så himla bitterljuvt. när jag lyssnar på en låt kanske jag skäms lite över den jag varit. en annan låt gör mig alltid lite arg. och sen finns det såklart ett gäng låtar som svävade runt, runt, runt för drygt ett år sedan när jag blev riktigt lycklig för första gången, och som fortfarande bär med sig den där förvirringen som övergick i klarhet. med detta i åtanke känns den här listan väldigt personlig (å andra sidan är inte varenda en av de där låtarna med på listan, men ja, ni fattar).

mamma ringde idag. bland annat kom vi in på ett för mig oerhört jobbigt ämne. vår gamla kattdam som funnits med nästan så länge jag kan minnas tycks ha väldigt lite ork kvar. det brukar mamma påstå ofta men den här gången är det som att jag nånstans har gett upp och släppt taget. och jag tror att jag blivit mindre självisk på det viset att jag inte längre bara tänker på att jag vill att Amanda ska finnas kvar för min skull, för att jag behöver höra hennes stamp genom huset och hennes glada hälsningar. jag minns att jag förklarade för henne sist vi sågs, liksom vid varje hembesök de senaste åren, att hon inte får dö medan jag är i uppsala (men på den punkten är jag samtidigt osäker, eftersom jag inte vet om jag skulle klara av att med egna ögon se henne försvinna). men medan hon tittade på mig med vad som kändes som en vädjande blick sa jag ändå ett tårfyllt adjö; för jag vet att när man lyckats bli så gammal som hon trots att man har blivit illa klämd i ett skafferi samt genomgått hjärnblödning och epilepsianfall så är det nog himlans skönt att få somna in. och jag hoppas att hon på nåt sätt vet hur mycket hon har betytt (och såklart fortfarande betyder) för mig, även de dagar jag klagat på hennes ljudnivå, klumpighet eller salivsträngar. jag har begravt näsan i hennes päls för ibland har det känts som att hon är det enda som hjälper. kanske får jag se henne en sista gång - om inte, kommer jag att sakna min kattbebis så det gör ont som tusen knivhugg och försöka att hålla minnet av henne (och den två år äldre kusinen Astor) vid liv genom att fortsätta berätta om och tänka tillbaka på alla tokigheter och fina stunder.

hon brukar sitta sådär och se ganska korkad ut (och på denna bild har hon några skabbiga fläckar på nosen). vi brukar ha långa konversationer på både katt- och människospråk. tror hon föredrar när vi jamar ikapp om jag ska vara ärlig, för då reagerar hon som om jag är den första som nånsin lyssnat på henne. dessutom kan hon inte tala människospråk så det brukar bli att jag får tolka. (oh ja, jag vet ju precis vad hon säger när hon jamar.) och hon gör så många knasiga saker, klättrar runt där hon absolut inte får befinna sig, är ofta i vägen och dregglar på ens viktiga papper. hon är motsatsen till en sur och avståndstagande katt. och just därför kan man inte låta bli att tycka om henne. ibland när det är sent och bara hon och jag befinner oss på nedervåningen är det av nån anledning skönt att veta att hon är där, som om hon skulle kunna skydda mig mot någon seriemördare som tar sig in (jag är lite smårädd för mörker på så sätt att fantasin ofta skenar och jag föreställer mig att någon står utanför och betraktar mig, blää). och ibland när jag ska sova tränger hon sig in i mitt rum (trots att hon inte får vara i något av sovrummet - men bara i mitt smiter hon regelbundet in, för det brukar vara jag som är snällast mot henne) och gömmer sig under sängen. hon har lärt sig att inte låta sig luras när jag försöker locka fram henne igen, men efter en stund kan hon ändå inte låta bli att hoppa upp i sängen. hon får inte nog av mänsklig kontakt, och trots att familjen ofta säger att man fått nog av henne så är det egentligen inte sant. den svarta pälstussen finns nämligen alltid där, som tröstande stöd eller tv-sällskap eller femte hjulet vid matbordet.



och här är Astor i en av alla underbara sovposer. denna egensinniga kisse dog 2009 medan jag befann mig i London och jag hann aldrig säga adjö, vilket jag sörjer. han led av någon slags tarmsjukdom och älskade därför att bli kliad på magen för till slut kunde han fisa ackompanjerat av en riktigt nöjd min. han hade ett väldigt speciellt och omanligt sätt att jama och ibland när han sprang hoppade något av hans bakben ur led (för höften var det visst också nåt fel på) men det brydde han sig inte särskilt mycket om. han hade ett sånt mysigt sätt att andas: det lät ofta som om han var täppt i näsan och det var hemtrevligt på nåt vis. det roligaste av allt är nog att han visste precis hur han ville ha det när han satt i knät. han la upp tassarna på ens ena axel och sedan vred han sig lite och kastade sig på rygg så att han låg som ett spädbarn i famnen. sen helt plötsligt tog han sats och skuttade iväg, för han gjorde det som passade honom.

situationen med knotter har blivit aningen sämre och är fortfarande ett mysterium. halsen är nu full och ett antal prickar har bosatt sig på insidan av båda armarna. blir helt galen (och ganska rädd, om jag ska vara ärlig) av att inte veta vad det här är. soleksem/sminkrester på hud som utsatts för solsken? stress? virus som ger sig till känna? överkänslighet/allergi av något slag? jag har ingen aning!! kan heller inte få reda på något förrän tidigast måndag. vårdcentralen har inte öppet på helgen (dummaste jävla grejen på länge - ska det vara så svårt att anställa tillräckligt mycket personal som kan jobba skift och därmed ta hand om sjuka människor även på lördagar och söndagar?) och jag är inte akut sjuk så att jag skulle kunna besöka akademiskas akutavdelning. jag försökte boka tid till vårdcentralen igår men de har problem med sin telefonserver så man kom inte fram. jäkla idiotisk röra alltihop. man ska uppenbarligen se till att inte vara drabbad av nån skit framåt veckosluten!

känner mig så äcklig fast jag egentligen vet att så inte är fallet. det syns i princip bara om man vet att det är där. men det är jobbigt att inte kunna dölja det. spontant vill jag sminka över det men det är ju det sista jag borde göra. BAJS.

för att muntra upp mig själv blev jag madeleinehelena på instagram (vet inte om jag egentligen blev mer tillfreds med livet av enbart detta, men men). ja, instagram har nämligen kommit till android, vilket jag upptäckte ikväll. yaaay! nu ska jag försöka att fota mer med min telefon.

idag hade jag tänkt ta det lugnt, göra ingenting och vara tillfreds med det. har det verkligen slappt i skolan nu, och det beror mycket på att jag redan läst dracula som vi diskuterat på ett seminarium och ska diskutera även på nästa. jag hade ätit min frukost och hann tänka "vilken skön och avslappnad dag detta kommer vara" innan jag passerade spegeln, stannade till och backade tillbaka. vad är det där? knottror på kinden. började känna mig fram och upptäckte att jag var knottrig i princip över hela ansiktet och litegrann ner på halsen. en iskall sten trillade från hjärnan nånstans rakt ner i min mage. jag blir alltid helt hispig och galen när jag drabbas av någon mystisk åkomma. är nog lite av en hyponkondriker; tror alltid det värsta. i paniken kastade jag på en massa hudlotion innan jag plötsligt tänkte att jag kanske inte skulle ha gjort det när jag inte vet vad det är för något jag drabbats av. vankade av och an i den tomma lägenheten (tilda hade precis begett sig till skolan) och försökte lugna ner mig själv. började googla lite om vad det kunde vara och blev lite lugnare av att det nog inte var vägglössbett eller nån ovanlig, allvarig hudsjukdom. det kliar inte och knottrorna syns bara om man noga tittar efter. lite senare smsade jag mamma och hon tror att det är någon form av allergi, kanske en reaktion på solljus. men varför är det bara mitt ansikte som ballat ur, och ingen annan del av kroppen?

efter att ha funderat under kvällen och till slut blivit bedömd av tilda landade slutsatsen på stressreaktion. när jag tänker tillbaka minns jag svagt att jag till och med upplevt något liknande förr. det brukar ju bli så att man blir sjuk när man får slappna av för en stund och jag antar att mitt ansikte nu passar på att förklara att jag nog inte mått så bra en tid. och även när jag slappnar av är det alltid nånting som gnager litegrann. själsstressen. om jag känner efter så ligger den ständigt där och lurar. jag pressar mig själv så hårt, samtidigt som jag knappt har någon tro på mina egna förmågor. och jag oroar mig inför framtiden, det där med att inte veta vad jag vill göra.

nåväl, hoppas att mitt ansikte mår bättre imorgon. skulle gärna slippa uppsöka läkare och samtidigt inte längre oroa mig över att det kanske faktiskt är något att ta på allvar.