Ibland förvånar det mig att jag lever. Jag kan få sådana chocker. Som att någon slår mig på käften och att jag då för en gångs skull ser hur det verkligen är. Livet, alltså. Att leva. Vid sådana tillfällen känner jag min egen existens så att det värker i hela kroppen.

Är det kanske så att jag lever lite utanför mig själv? Att jag oftast betraktar mig själv som om jag vore en film? Kan det vara därför jag ibland glömmer att andas, så att ett skuttande hjärta är min enda påminnelse om att jag måste fortsätta? Fortsätta andas.

All we can do is keep breathing.

Tog hand om förkylda barn (och en förkyld bror) i onsdags. Mycket sött och roligt sades. Det mest minnesvärda var detta:

Emilia: "Undrar varför de heter kikärtor. Kanske för att de är så kikiga?"
Ebba: "Jaa, och jag undrar varför bönor heter så. Kanske för att de är busiga?"

Tre och ett halvt-åringar är stora filosofer.

Jag vill så gärna känna "Wow! BAM!" när jag träffar någon. Och vet ni vad den främsta anledningen till detta är? Jo, jag är rädd för scenariot att jag börjar gilla någon jag inte vill gilla. Hua vad hemskt att vara tvådelad! Jag menar, tänk om jag exempelvis hade börjat gilla min irriterande granne där borta i England. Fytusan. Jag hade hellre hoppat utför ett stup. Inte bara pga det lidande som åsamkas mig själv om jag gillar någon jag inte alls gillar egentligen, utan också för denna persons skull. Det kan ju inte vara kul att vara flickvän till någon som inte ens vill tycka om en!

Jag var faktiskt seriously rädd att det skulle bli sådär gällande grannen. Ohmy vad skönt att det aldrig blev så! Vad hade det annars blivit av mig?

Är det någon mer än jag som funderar över en massa konstiga saker och onödiga detaljer? Just nu funderar jag exempelvis på om det är flest män eller flest kvinnor som har blivit mördade i deckarserierna från Britain (Kommisarie Lynley, Morden i Midsomer etc) och the USA (Criminal Minds, CSI, Cold Case etc). Undrar om det finns nån nisse någonstans som håller reda på statistiken?

Jag sa ju att jag funderar över underliga ting...

Är det inte konstigt av mig att jag tvekar att avbryta irriterande nyhetsbrev från diverse brittiska siter? Jag hade kanske användning för dem för några månader sedan, men nu bor jag ju inte i London längre och har därmed svårt att närvara på skumpartyn på elektroklubbar eller olika konserter. Jag frågade just mig själv varför jag inte avbrytit ännu, och den enkla anledningen är att jag vill ha något som påminner mig om min tid i England. Men varför väljer jag detta? Är det inte bättre (och framför allt mer logiskt) att fokusera på annat som brings back memories? Hmm...

Förresten, rulla ner till inlägget om Yohanna från Island och läs det jag har lagt till. I long for someone to understand me!

Och oh yes, thank you!

Imorgon ska jag vakta barn. Upp halv sju. Jag skulle inte sitta uppe sent ikväll. Men här sitter jag.

Idag har jag lyssnat sönder en låt. Men jag skäms för mycket för att erkänna vilken det är. Eller, det är väl mest artisten som gör det hela pinsamt. Nåja...

Nej, nu ska detta pucko sova. Skulle behöva ett slag i huvudet så jag kunde somna snabbt. Annars blir det som vanligt så att jag ligger och tänker för mycket. Och sedan drömmer jag konstigt.

'How on earth could I be anymore obvious? It never really did and now it's never gonna happen with the two of us.'

Ni skulle ha sett med vilken fart jag just tryckte i mig tre bitar paprika. Vilken speed! Vilket liv...

Idag tänker jag extra mycket på min otroligt starka vän och hennes minst lika starka far. Vill att du, min fina vän, ska veta det. Jag älskar dig <3

Något slog mig just som en våg. Som en sten i huvudet eller ett slag i magen. En överväldigande känsla. Och nej, jag blev inte hutlöst sugen på korv eller något annat ätbart. Jag insåg att jag måste gifta mig med en brittisk man. Det går liksom inte annars. Jag måste få prata engelska med folk, måste få höra engelska. För fy vad jag skulle tröttna på svenskan. Men brittisk engelska, det tröttnar jag aldrig på. Åh, så fint det är! Jo, nog tycker jag om engelska. Men jag hade ingen aning om detta enorma behov.

Å andra sidan skulle jag kanske kunna nöja mig med en svensk man som pratar väldigt bra engelska (med brittiskt uttal, glöm icke det!). Kanske, var ordet.

Några trevliga exempel på fina britter jag definitivt inte skulle tacka nej till:

   
    

Avreaktion på gång. Känner mig just nu väldigt uppskattad. Har som bekant bott i London i drygt ett halvår och bland det första jag får höra när jag kommit hem är familjens planer på vad de ska göra med mitt rum när jag flyttar ut i höst. Min lillasyster har redan bestämt att hon ska måla om rummet så att väggarna matchar hennes saker. Och mamma har väl praktiskt taget tittat ut bäddsoffan som ska stå i rummet som för närvarande är Jessicas (och som blir ett gästrum). Där kommer jag bli inkastad när jag är på besök. På besök i ett hus jag fortfarande ser som mitt hem. Förlåt mig, om ni tycker jag överreagerar. Men jag trodde att min familj efter ett halvårs åtskillnad hade saknat mig tillräckligt mycket för att kanske vänta lite med att planera min flytt. Önskar någon kunde förstå att jag faktiskt är ledsen på riktigt.

Nej, nu får jag sluta böla. Följer med spänning Malena Ernmans framfart i Eurovision Song Contest. Hoppas verkligen hon går vidare! Hon är så otroligt duktig och verkar vara en väldigt sympatisk människa. På tal om denna tävling - fytusan vad mycket falsksång. Awful! Det är i princip bara två personer som kan sjunga. Isländska Yohanna (amazing, jag rös) och Sveriges Malena har visst fått all talang, medan i princip alla andra kottar hamnat utanför. Nu håller jag tummarna.

Förresten, ena halvan av nostalgiska duon Me&My (Dub-I-Dub, remember?), Susanne Georgi, tävlade för Andorra. Hon sjöng tyvärr inte så bra här i semifinalen och går nog inte vidare. Ganska catchig låt, dock.

(Uppdate: MALENA GICK VIDARE! Yay! Även Island gick vidare. Najsnajs!)

Nu vet jag vad som hittills är de bästa timmarna i mitt liv. Jag tyckte ju väldigt mycket om McFly innan, men att se dem live gjorde att min kärlek till dem höjdes till en nivå jag inte visste kunde få plats i min lilla kropp. Att bara ha lyssnat på någon låt eller en skiva (eller varenda låt, egentligen) gör dem inte rättvisa. Inte på långa vägar. Man måste se dem live för att riktigt förstå. Och det är inget jag bara säger. Det de är mest kända för är att vara så sjukt bra live. Det är nog få band och artister som kan slå McFly. Sådan energi, glädje, utrstrålning, talang.

Jag är inte bra på att uppdatera min blogg. Det vet jag. Men jag vill inte bara skriva - jag vill ha något att skriva om. Dessutom mår jag inte på topp just nu. Så jag orkar inte.

Men nu ska det bara vara positiva tankar. Imorgon åker vi till London. Jag ska tillbaka, efter bara tre veckors frånvaro. Sjukt ju. Och på onsdag smäller det! Då möts vi, kära, älskade McFlugor. Ojoj, så overkligt...