Ibland förvånar det mig att jag lever. Jag kan få sådana chocker. Som att någon slår mig på käften och att jag då för en gångs skull ser hur det verkligen är. Livet, alltså. Att leva. Vid sådana tillfällen känner jag min egen existens så att det värker i hela kroppen.

Är det kanske så att jag lever lite utanför mig själv? Att jag oftast betraktar mig själv som om jag vore en film? Kan det vara därför jag ibland glömmer att andas, så att ett skuttande hjärta är min enda påminnelse om att jag måste fortsätta? Fortsätta andas.

All we can do is keep breathing.