Nu är jag tillbaka. Tillbaka i Flat 4, 1009 Finchley Road, London, NW11 7HB. Och det är med blandade känslor jag sitter här. Visst, London är jävligt ballt och blablabla - men det var så himla mysigt att vara hemma! Att bara umgås med mina nära och kära. Jag ville inte att det skulle ta slut. Det kändes ju som att jag aldrig varit borta. Det kändes så bra. Och jag tänkte, att jag kommer må bajs när jag väl sitter där i lägenheten igen. Men det blev inte så farligt. Jag tror att jag kommer överleva resten av tiden, och mot slutet kommer jag förmodligen inte ens vilja åka hem. Japp, så ombytlig är jag. Och så är nog de flesta människor.

Hur mysigt det än var att komma hem, kan jag inte låta bli att vara bitter över att jag var sjuk under hela mitt besök. Sjuk på julafton! Och ännu värre på juldagen. Jag var nog världens tråkigaste sällskap just när jag ju ville vara världens bästa. Jag ville umgås, umgås, umgås och skratta, skratta, skratta och kramas, kramas, kramas. Det irriterar mig något evinnerligt - jag kunde ha hunnit med mycket mer om det inte hade varit för mitt ynkliga hälsotillstånd. Det känns som att jag svek mina nära och kära, eftersom jag inte orkade umgås. Bortkastad tid. Snyft.

Det känns som att jag vänder ut-och-in, in-och-ut på mig själv hela tiden. Som att jag är två olika delar som inte trivs med varandra. Ibland svävar jag ut och ser mig själv så tydligt. Det är då det känns pinsamt att vara jag. Samtidigt vet jag så väl att jag absolut inte får tänka såhär om mig själv. Man måste tycka om den person man är. Det vet jag. Och jag vet allra längst där inne, där jag sällan brukar befinna mig, att jag är en bra person. Annars skulle jag helt enkelt inte ha så många fina nära och kära. För att citera ett pojkband -  "If you want me, I must be doing something right".

'You saw me as a friend
Baby I don't want revenge
But if you must know the truth
What you didn't see in me
Reflects what you will never be

Cause in your empty heart I have left a mark
- The best you never had '

Detta är det vackraste jag nånsin sett. Snyft. Tack kära vän, du gjorde min dag!

I guess I have to let it go. But I can't. It's a sweet misery that I cling onto.

Jag har funderat ett tag, och idag kom jag till slut fram till en möjlig förklaring. "En förklaring till vad?" kanske ni undrar. Jo, en förklaring till varför jag inte kan släppa taget om the misery. Varför jag mår dåligt över saker jag inte borde må så dåligt, över saker som jag förstorar upp i mitt huvud. Varför jag tänker tillbaka och känner sorg över att saker och ting är över, istället för att vara glad över mina minnen och de människor jag mött i livet. Varför jag hellre siktar lågt från början när det gäller viktiga privatlivs-saker.

De olika "varför" är ju egentligen flera skilda saker, flera olika svagheter i min personlighet. Men jag tycker att det finns en förklaring som på sätt och vis passar dem allihop: Jag tror att jag är rädd. Rädd att hoppas för mycket, rädd att vara för glad. Jag är rädd att om jag klättrar för högt kanske jag faller. Och ju högre man klättrar, desto hårdare faller man. Ju mer man hoppas, ju lyckligare man är, desto mer olycklig blir man om något går snett. Ja, jag är nog väldigt rädd.

Och jag är rädd att släppa taget om the misery. Jag är rädd att om jag slutar vara ledsen även kommer att sluta minnas det som varit. De personer som vandrat in och ut i mitt liv, utan att själva veta om (den kanske något förstorade) betydelsen de har haft. Men varför, varför känner jag att jag måste minnas med sorg? Jag vill så gärna kunna minnas allt fint med glädje i stället.

Och inom mig pågår en ständing kamp. En stor del av mig ser det dumma i att klamra sig fast vid något som aldrig kommer leda någonstans. Ser det dumma i att låta ovetande personer betyda mer än de förtjänar, låta dem uppta nästan alla tankar. Men en annan (oftare starkare) del av mig vill verkligen inte glömma. Den delen vill inte tro, vill inte tänka på möjligheten - eller snarare det faktum - att det finns någon lika bra där ute. Någon som till och med är bättre. För just när den delen av mig styr. Ja, då finns det ingen annan, ingen som någonsin skulle kunna vara bättre.

So I don’t look back
Still I’m dying with every step I take
But I don’t look back
Just a little, little bit better

So I don’t look back
Still I’m dying with every step I take
But I don’t look back
And it hurts with every heartbeat

Förlåt att jag upprepar något som jag nyligen hade med i ett inlägg. Men det är så himla fint, detta. Och tänk efter. Visst är det precis så? Visst ryser man litegrann över detta faktum? Eller är det bara jag?

Sometimes the last thing you want comes in first
Sometimes the first thing you want never comes
But I know that waiting is all you can do
Sometimes

Åh herregud! Jag glömde ju skriva att jag även saknar julmust! Jag älskar julmust! Jag vill ha julmust!

GE MIG JULMUST!

In my life
like a song
I will still hear you

Jag skäms just nu över tre saker:

1. Jag vaknade klockan tre idag.
2. Jag har inte varit utanför dörren ännu.
3. Mitt jäkla hår!

- Jag saknar mina nära och kära otroligt mycket. Snart ses vi! <3
- Jag saknar lussebullar och pepparkakor. Och knäcken och de där mörka kolorna mamma brukar baka runt julen. Och mammas och/eller pappas köttbullar. Ja, jag saknar dem jättemycket! Jag hoppas de finns där redo att bli uppätna när jag kommer hem.
- Jag saknar julstämningen hemma hos oss som alltid börjar den första december. Det är en alldeles speciell och obeskrivlig känsla. Jag saknar speciellt känslan jag alltid har inombords när det är julafton. Jag känner mig alltid som ett litet barn. Allt är så mysigt och underbart.
- Jag saknar att få klä vår kära julgran. Det får jag ju bara göra en gång om året, liksom. Men inte i år! För jag antar att den kommer vara klädd när jag kommer hem? Annars bryts ju traditionen att alltid klä granen dagen innan julafton, och det går väl ändå inte för sig?
- Jag saknar min egen säng där hemma. Jag saknar att bara vara hemma.
- Jag saknar, som ni ser, en hel del saker. Men nu orkar jag inte räkna upp fler för då får jag sitta här hela dagen.

Att vara i London har fått mig att verkligen uppskatta det jag egentligen kallar "hemma". Kära gamla Flen. Men tanken på Flen får mig samtidigt att uppskatta att jag är i just London. Här finns så många möjligheter och det är en väldigt vacker stad. Även om jag längtar hem ibland, är jag så otroligt glad att jag och min kära väninna vågade göra denna resa, ta detta kliv. För vi tog ju verkligen ett stort kliv. Inte nog med att vi flyttade hemifrån - vi flyttade till ett helt annat land, till en stad som skiljer sig markant från vår lilla hemstad. Att ha tagit detta kliv har redan gjort att jag växt som person (iofs om så bara litegrann, men det räknas ju). Jag känner att jag i slutändan kommer vara väldigt stolt över att jag vågade. Och så kommer jag ha en hel del konstigheter att berätta för barnbarnen.

Tack vare ett stearinljus luktar det jul i lägenheten. Det ger mig viss ro inombords. Jag ska duscha nu.

Jag har inget roligt att skriva. Min hjärna vill inte komma på nya saker. Den vägrar. Och jag orkar inte bråka med den.

Jag har sagt att jag vill hitta på något skoj. Och jag vet att jag borde kunna ta mig i kragen och hitta på något på egen hand. Jag vet att jag måste bättra mig på den punkten. Men det börjar inte från och med idag. Jag är fortfarande en tråkmåns som sitter hemma och läser i ljuset av ett stearinljus. Jag kanske inte behöver äventyr, trots allt? Nej, det känns nog bara så just nu. Och jag är förresten lite uttråkad. Men det tänker jag ignorera. För jag orkar inte göra något annat. Lat är jag i alla fall, det är något jag är säker på.

Jag förstår att ingen orkar kommentera längre. Jag menar, hur mycket tjat orkar folk med? Suck...

If I kissed you where it's sore, would you feel better? Would you feel anything at all?

Den senaste tiden har mina blogginlägg inte berättat något om vad som pågår i mitt liv. Bara vad som pågår i mitt huvud. Men det är kanske lite samma sak?

Nåja, det är inte mycket mer än jobb på min livskarta just nu. Det är väl lite småtrist sådär och jag ska försöka hitta på något riktigt skoj snart - eller rättare sagt, jag ska övertala Amanda om att vi ska göra nåt riktigt skoj snart. Jag skulle verkligen behöva det. Men just nu vet jag inte vad det där superroliga skulle vara... Några förslag?

I am not a child now
I can take care of myself
I mustn't let them down now
I mustn't let them see me cry
'Cause I'm fine
I'm fine

Varför är jag ett monster i just de ögon där jag vill vara en vacker prinsessa?

Save me. Save me from myself.

I've been sectretly falling apart.

Är ett gråtfyllt sammanbrott bra eller dåligt? And what if det händer på jobbet?

Förlösande, jovisst (ja, det är svårt att sluta gråta när man väl börjat). Men hur mycket har det egentligen hjälpt?

Kan man inte se det på sättet hon går? Den vilsna blicken, att hon inte ens ler?

Nej, nu går jag i celibat!

Och i ide.

God natt.

Ska verkligen sova snart. Men först vill jag bara uppmärksamma en sak. När jag loggade ut från hotmail hittade jag in till denna artikel. Därefter fick jag syn på denna.

Vad är det som händer där hemma egentligen? Varför är det spännande först när jag är borta?

Jag är så trött att jag inte orkar gå och lägga mig. Det ni. Men sen har jag ju också en hel del som snurrar runt i huvudet, vilket nog kan förklara sömnsvårigheterna...

Jag känner mig av någon anledning tvungen att skriva om...ja, allt detdär. Men jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte var det börjar och var det slutar. Jo, det började ju för ungefär två månader sedan. Två månader som känns som mycket mer. Jag vet att man ska försöka tänka positivt och vara glad över sina minnen, men jag är inte där än. Just nu, när jag tänker tillbaka, gör det så ont inom mig. Det gör ont att tänka att jag inte får några nya minnen med många av de personerna jag mötte då. Det gör ont att tänka på hur lugn jag kände mig över tanken att jag inte behövde våga säga de där sakerna just då. Jag hade ju ett halvår på mig! Det var vad jag trodde då. Men att det förändrades handlar faktiskt denna gång inte om att jag är naiv. Densombestämmer fick för sig att röra om i min livsgryta. Usch vad själviskt det låter när jag säger att det är just min gryta det har rörts om i. Men det känns verkligen så. Det är ju jag som sitter här och är knäckt.

Jag hatar att jag byggde upp en sådan iver och förväntan (och jag syftar speciellt på inför denna dag). Jag skulle inte ha gjort det. För ju högre man hoppar, desto längre och hårdare faller man om det går illa.

Jag hatar att jag är så besviken på mig själv. Varför är jag det egentligen? Jo, jag tänker att jag borde ha tagit chansen tidigare. Då hade det kanske blivit på ett annat sätt. Men jag antar att det som hände (och inte hände) var av en anledning. Densombestämmer har nog vissa planer för mig och försöker uppenbarligen styra mitt liv. Fate. Men saken är den att: "Sometimes I believe in fate, but the chances we create always seem to ring more true." Japp, trots att jag precis gått igenom detta tror jag fortfarande att man kan kämpa emot.

Och jag som hade hoppats få skriva "Han går som en karl, han ser ut som en karl, med en kropp som en karl - och han kysser som en karl ska." Men jag fick ju inte riktigt reda på det sista. Bara en antydan, och det räcker ju inte. Fan då...

Nu ska jag läsa ett fint mejl jag fick igår. Jag tror att jag behöver det just nu, för att få perspektiv. Mitt i all denna skit fick just detta mejl mig att på ett sätt må lite bättre. Visst, varje gång jag läser det fäller jag en hel del tårar. Och då menar jag inte enbart ledsna tårar. Det är ett väldigt vackert mejl. Och så är ju jag en sådan som tror att lite tårar då och då är ganska bra.

Ni.
Ni kom och ni försvann ur mitt liv som skuggor i sommarnatten.
Hur mycket man än vill, kan man inte hålla fast sådana ting.
Tro mig, jag har försökt.
Så jag antar att skuggor är skuggor av en anledning.



Åh... om jag anstränger mig kan jag fortfarande känna den där doften...






(P.S Förlåt för ett rörigt inlägg med ett ganska osammanhängande innehåll. Jag är verkligen helt slut i kropp och själ...)

Här sitter jag och lyssnar på Abba. Amanda äter frukost och ska snart bege sig till jobbet. Vad ska då jag göra fram tills jag börjar jobba? Duscha... och sen inte göra något vettigt alls. Men klockan tre (fyra enligt svensk tid) kommer ju en viss man och hämtar sina avdumpade väskor och jag antar att jag måste förbereda mig för detta sista möte. Vad ska jag säga och vad ska jag göra för att det ska sluta på bästa sätt? För att det ska sluta på ett sätt som gör att jag kan gå vidare och känna att jag fått allt sagt? Jag vill inte att jag, innan han har gått ut genom vår dörr, ska ha sagt fel saker eller inte sagt nåt alls.

Knepigt värre. Men det får väl bli som det blir. Det får bli som det är menat att vara.

När jag tittar runt i olika bloggar och läser hur alla äter lussebullar och pepparkakor, julpyntar huset, myser framför tv:n och dricker glögg... ja, då önskar jag inget hellre än att få komma hem. Då önskar jag inget hellre än att byta liv med någon där hemma som gnäller över hur tråkigt deras liv är. Visst, jag är i London och upplever spännande saker, men i grund och botten är jag ju en sådan som trivs med det lugna livet i familjens trygga famn. För framför allt (nu när jag är ledsen och sådär) känner jag att jag vill hem till Sverige och fira jul med min familj. Min familj som bara genom att finnas till kan trösta mig.

Sen i april när vi kommer hem till Sverige igen, kommer jag nog att tycka precis tvärtom. Då, när jag inte har något roligt att ta mig för, kommer jag längta tillbaka till mitt självständiga och innehållsrika liv i London. Det är märkligt att man inte kan vara nöjd med det man har, eller hur? Ofta är ju det man redan har ganska bra...

Jag har pratat om att jag ska våga. Men det gör jag egentligen inte. Jag vågar inte. Dock ska jag nu ta tag i det här. Vad har jag att förlora? Jag har åtminstone betydligt mer att vinna.

Nu skickar jag.

Nu är det skickat. Hjälp.

Uppdatering: Och så gick det ganska bra. För att sedan bli dåligt igen...eller? Nu vet jag varken upp eller ner.

Här sitter jag mitt i natten. Kan inte sova. Det är för mycket som pågår i mitt huvud. Jag önskar jag kunde stänga av ibland, och bara...finnas till.

Imorgon (idag, om man tittar på klockan) kommer AnnG och Josse hit. Oj vad skoj det ska bli att träffa dem! Och en aning pirrigt faktiskt. Jag känner mig lite nervös över vad de ska tycka om mitt nya liv. De kanske blir besvikna över hur oglammigt och vardagligt det faktiskt är. För vi är inte särskilt glamourösa, eller hur Amanda?

Jag har tänkt på en sak. Det känns som att denna resa verkligen har förändrat mig. Men är det möjligt att känna så efter bara två månader? Är det möjligt att mogna så snabbt, att bli som en annan person? Jag kanske bara inbillar mig. Jag kanske är samma person som förut. Men sen är det faktiskt så att två av mina nära vänner back in Sweden, oberoende av varandra, har påpekat att de tycker att jag låter helt annorlunda - på ett bra sätt. Det känns iallafall på nåt vis som att jag verkligen behövde detta. Som att det var vad som krävdes för att jag skulle växa (åtminstone litegrann) som människa. Tack Amanda för att du ville samma sak som jag. Tack London och alla personer jag mött. Ja, för vissa människor har konstigt nog lärt mig otroligt mycket. Lärt mig att det är viktigt att leva livet (och gjort mig nyfiken på det jag innan inte brytt mig särskilt mycket om). Framförallt har de gett mig viljan att se livet från den ljusa sidan lite oftare. Att bara ha roligt och inte tänka så mycket. Tyvärr vet dessa personer inte om detta. Och jag tror nog att de mest skulle tycka att jag överdrev och är konstig, om jag nu skulle berätta det. Jag tror jag avstår. Men så är det iallafall...