Jag känner mig av någon anledning tvungen att skriva om...ja, allt detdär. Men jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte var det börjar och var det slutar. Jo, det började ju för ungefär två månader sedan. Två månader som känns som mycket mer. Jag vet att man ska försöka tänka positivt och vara glad över sina minnen, men jag är inte där än. Just nu, när jag tänker tillbaka, gör det så ont inom mig. Det gör ont att tänka att jag inte får några nya minnen med många av de personerna jag mötte då. Det gör ont att tänka på hur lugn jag kände mig över tanken att jag inte behövde våga säga de där sakerna just då. Jag hade ju ett halvår på mig! Det var vad jag trodde då. Men att det förändrades handlar faktiskt denna gång inte om att jag är naiv. Densombestämmer fick för sig att röra om i min livsgryta. Usch vad själviskt det låter när jag säger att det är just min gryta det har rörts om i. Men det känns verkligen så. Det är ju jag som sitter här och är knäckt.

Jag hatar att jag byggde upp en sådan iver och förväntan (och jag syftar speciellt på inför denna dag). Jag skulle inte ha gjort det. För ju högre man hoppar, desto längre och hårdare faller man om det går illa.

Jag hatar att jag är så besviken på mig själv. Varför är jag det egentligen? Jo, jag tänker att jag borde ha tagit chansen tidigare. Då hade det kanske blivit på ett annat sätt. Men jag antar att det som hände (och inte hände) var av en anledning. Densombestämmer har nog vissa planer för mig och försöker uppenbarligen styra mitt liv. Fate. Men saken är den att: "Sometimes I believe in fate, but the chances we create always seem to ring more true." Japp, trots att jag precis gått igenom detta tror jag fortfarande att man kan kämpa emot.

Och jag som hade hoppats få skriva "Han går som en karl, han ser ut som en karl, med en kropp som en karl - och han kysser som en karl ska." Men jag fick ju inte riktigt reda på det sista. Bara en antydan, och det räcker ju inte. Fan då...

Nu ska jag läsa ett fint mejl jag fick igår. Jag tror att jag behöver det just nu, för att få perspektiv. Mitt i all denna skit fick just detta mejl mig att på ett sätt må lite bättre. Visst, varje gång jag läser det fäller jag en hel del tårar. Och då menar jag inte enbart ledsna tårar. Det är ett väldigt vackert mejl. Och så är ju jag en sådan som tror att lite tårar då och då är ganska bra.

Ni.
Ni kom och ni försvann ur mitt liv som skuggor i sommarnatten.
Hur mycket man än vill, kan man inte hålla fast sådana ting.
Tro mig, jag har försökt.
Så jag antar att skuggor är skuggor av en anledning.



Åh... om jag anstränger mig kan jag fortfarande känna den där doften...






(P.S Förlåt för ett rörigt inlägg med ett ganska osammanhängande innehåll. Jag är verkligen helt slut i kropp och själ...)