Every time that we meet, I skip a heartbeat. Och om jag hade varit vampyr skulle jag ha ätit upp dig för länge sedan. Du är för vacker för ditt eget bästa - ja, du förtjänar det inte. Men nu är det som det är, och If you change your mind, I'm the first in line. Honey, I'm still free - take a chance on me.

Mod. Ja, det krävs att mycket mod får plats i min lilla kropp. Min lilla kropp som inte alls har långa legs som du gillar.

I can't pretend anymore
that I am not affected, I'm not moved
I could lie to myself
that I'm not always thinking of you

I raise my hands and I surrender
I surrender to the feeling in my heart

(Jag önskar att det var mina ord och inte utdrag ur en sångtext.)

Hela min tonårstid har jag brytt mig för mycket om vad folk tycker och tänker om mig eller vad de skulle tycka och tänka om jag betedde mig på ett visst sätt. Det är dags att jag slutar oroa mig och börjar agera. För det viktigaste är ju egentligen vad jag tycker om mig själv, inget annat. Visst, det är lätt att säga så och mindre lätt att våga sluta bry sig. Men jag ska verkligen försöka att... "bara göra".

Och när det gäller detdär. Jag borde nog bara köra på och inte bry mig. I will never ever get to see your face again. Jag måste våga. Visst, jag kommer kanske ses som en riktig slut som hoppar mellan sådär. Men det skulle ju bara ha varit du från början. Fan, jag vill inte riskera att såra någon. Och jag vill väldigt gärna slippa ses som en slut, om det går att undvika. Jag vill för bövelen kunna göra det jag verkligen, verkligen vill utan att det blir pannkaka! Ja, det är sannerligen krångligt det här.

Why did you have to go and make things so complicated?

Ber om ursäkt för Avril-citatet, men det passar verkligen bra just nu. För lilla vilsna jag förstår verkligen...ingenting. Det verkar inte vara menat att saker ska vara som man vill att de ska vara. Eller så är vissa saker menade att hända, och den-som-bestämmer vill visa att man minsann inte kan ändra på ödet! Men jag ska tamejtusan försöka. Eller? Ja, det ska jag! Jag ska ge den-som-bestämmer en riktig match!

Nåja, om livet känns tråkigt är det från och med nu bara för er att göra en Madde (som det så fint formulerats). Det rör till allt, kan jag säga!

Nu sitter jag här igen och tänker för mycket. Och känner för mycket, det gör jag nog också. Jag måste släppa taget. Men jag vill inte släppa taget. Inte om något jag tycker om, något som just nu känns som det fina, det fräscha, det härliga, det spännande i livet. Ja, nog är det så att jag känner för mycket.

Jag måste gripa det sista grässtråt och klamra mig fast, innan det är för sent. Ja, för sent kommer det ju till slut att vara. Jag måste - jag ska - förvåna mig själv genom att våga. Jag måste bara hitta rätt tillfälle. Och det är faktiskt en bra ursäkt ifall jag misslyckas, då det bästa tillfället är svårt att finna. Ska det sluta i en desperat handling? Det hoppas jag inte. Eller, kanske borde jag lägga in en gnutta desperation? Kanske skulle då allt få mer önskade följder? Om jag bönade och bad och sa allt jag vill ha sagt? Skulle det sluta som i en dröm då? Eller ännu bättre - skulle det sluta överhuvudtaget?

Igår när vi kom hem från jobbet väntade ett brev på oss. I brevet stod det:

"To All tenants at 1009 Finchley Road

It has come to our attention that certain tenants are playing loud music, cooking and leaving ther flat doors open and talking in the common areas which noise and smells are disturbing the other tenants.

Kindly refrain from disturbing other tenants in terms of the lease."

Detta välformulerade brev är skrivet av en av våra landlords, som även råkar vara pappa till den 40-åriga grannen som röker weed så att det stinker i hela huset och sedan springer runt i kalsongerna och säger åt oss andra att vi ska respektera våra grannar. Brevet känns ganska tydligt riktat mot oss (Amanda, mig, Febe och Robbert) då kalsongmannen kom och skrek på oss en kväll när Febe råkade väcka honom då hon skulle visa oss hur hemskt hennes dusch låter. Robbert skrev ju för en tid sedan ett klagobrev om hans weedrökande, vilket kan vara anledningen till att han nu försöker hitta anledningar att "klaga tillbaka". Att det inte är någon av oss fyra som spelar hög musik (utan en annan granne som jag knappt har hälsat på) verkar dock inte ha nått fram till den klagande weed-grannen.

Det känns lite jobbigt att vi från och med nu inte får laga mat. Och inte får prata om vi möter varandra i korridoren. Jag känner mig hur som helst lite sugen på att framställa en enkät och fråga runt bland våra grannar vad som är värst - lukten av weed eller lukten av mat.

Det är en del krångel i England, må jag säga. Åtminstone för de stackars små svenska flickorna som inte direkt är världsvana. Men det löste sig ändå till slut och det visar ju att även gamla hundar kan lära sig att sitta. Eller kanske att valpar kan lära sig snabbt? Nåja...

Just i detta nu sitter jag här ensam vid min laptop. Min roommate bör vara hemkommen snart. Eller, snart och snart. Inom en timme åtminstone. Hoppas jag. Annars kommer jag fortsätta känna mig ensam och bored out of my pants. Men jag får skylla mig själv. Jag har blivit erbjuden att umgås med grannarna. Dock är jag ofta mittemellan frivillig ensamvarg och uttråkad. Och då blir det såhär. Att jag sitter där. Ensam. Och gnäller. Över att jag är - just det, ensam.

The one you fell for makes it seem juvenile
and you'll laugh at yourself
again and again

I'm a fool for love
'cause I just can't get enough
I'm a fool for love
Can't get enough, can't get enough of your
la-la-la-la-la-la-la

Inget Zizzi idag, så det var Victoria and Albert Museum som gällde. En mysig och trevlig dag i London. Och när jag kom hem, satte igång datorn och loggade in på msn fick jag en väldigt trevlig överraskning. Vilket härligt år 2009 blir, särskilt sommaren.

Mihihihihiiii. Oj vad jag är fnittrig inombords. You're my sweet little, sweet little misery. Så är det verkligen. Jag vet att jag inte borde av många anledningar, speciellt för mitt eget bästa. Men ändå. I like you.

Idag när klockan ringde ville vi inte riktigt gå upp. Men om vi inte hade gått upp hade vi missat en mycket god (och gratis) måltid, varsit glas Pinot Grigio Veneto, att få se en viss kollega svettas av stress samt kändisspotting. Så vi är glada att vi ramlade ur våra sängar.

OK! Magazine arrangerade någon sorts tillställning (troligtvis för barnen) i O2 Centre där en grupp kända personer klädde sig i dräkter ur exempelvis Trollkarlen från Oz och Peter Pan. Vår arbetsplats, alltså Zizzi Ristorante, hade kommit överens med tidningen att kändisarna och journalisterna kunde hålla till i den bakre delen av restaurangen medan de genomförde intervjuer och såklart åt god mat. Jag och Amanda blev placerade på första parkett, kan man säga. Vi satt ett fåtal meter från alla kändisar. Tyvärr var de flesta av dessa skådespelare från brittiska långkörare såsom Eastenders, och vi är inte så insatta i den engelska såpkulturen. Dock befanns sig där tre män som jag kände igen:

Simon Callow - någon som känner igen honom? Om jag säger Ace Ventura 2?



Henry Winkler - Fonzie i Happy Days

 

Steve Guttenberg - Polisskolan och It takes two (tyvärr är han inte alls lika söt som förr)

 

Under förmiddagen imorgon är Zizzi Ristorante full av kändisar. Jag jobbar inte förrän kl sju, men Amanda och jag ska dit och äta vid tolv. Haha, kändiskåta? Neeej då, vi får varsitt gratis mål mat och det tackar man inte nej till.

Amanda är så himla intellektuell. Här sitter jag framför hennes laptop medan hon läser Franz Kafka. Jag ska försöka väga upp det hela genom att stänga av datorn, borsta tänderna och sedan lösa lite sudoku. Men det enda jag då lyckas med är att vara mer tant än min kära roommate. Fy bubblan.

Jag måste nog börja tro på mig själv (och därmed vara nöjd med den jag är) för att andra ska kunna göra det. Varför är det så lätt att klanka ner på och nedvärdera sig själv? För mig är det så otroligt lätt att i en jobbig situation direkt vinkla allt det åt det negativa hållet. Det måste ju vara betydligt trevligare att istället tänka positivt - både om saker i allmänhet och om sig själv. Jag ska nu försöka skriva något bra om den jag är - utan att det för den delen blir självupptaget och fjantigt.

Visst, jag har inte så bra självförtroende och tänker ofta dåliga tankar om mig själv - men vad är det egentligen (bortsett från den lilla djävulen på min ena axel) som säger att jag är sämre än någon annan eller att jag inte förtjänar något lika fint som många andra har? Och eftersom jag har en hel del nära vänner, måste det ju finnas bra sidor hos mig som andra tycker om. Oavsett hur trött jag är på mig själv och hur dum jag är mot andra, så stannar mina vänner kvar. Det måste ju innebära att jag har sidor som väger upp det knasiga.

Jag har nyligen klivit in i en ny period i mitt liv där jag sakta men säkert ska lära mig att se det positiva hos mig själv, istället för att tänka negativt. Det är svårt att ändra på något som varit en del av en själv så länge, men jag tror att man kan träna bort det. Och jag tror att jag skulle må bättre om jag lyckades med det.

Här sitter jag, förkyld och väldigt vidrig. Jag önskar att jag inte blev såhär äcklig varje gång jag är förkyld. Men när jag sitter här med mina egna funderingar inser jag att det jag framför allt önskar är att jag hade någon som gjorde mig lycklig. Som bara jag fick krama och hålla om och klamra mig fast vid på det där speciella sättet. Som, när jag var ledsen, gjorde mig glad bara genom att vara där. Som gav mig en ring ur ett Kellogg's-paket och sa "Du får en riktig sen när vi gifter oss". Men jag skulle ju tycka att den där ringen från Kellogg's var den finaste presenten nånsin. Jag skulle inte behöva något annat än den där ringen och den där speciella personen.

Jag pratar för mycket. För mycket är det i alla fall när det bara är jag och två sydafrikaner som har ett samtal efter att jag har druckit ett glas Merlot (när klockan är 12 och jag inte ätit sedan klockan 4). Men jag önskar faktiskt att jag kunde vara lite sådär jämt. Bara babbla och inte vara lika rädd att ångra mina ord som jag annars är. Och förresten känner jag fortfarande av det där glaset vin. Bara så ni vet.

Det var ju meningen att jag skulle försöka få håret klippt idag. Detta uppdrag har inte gått särskilt bra. Jag har inte hunnit med det och den anledning jag kan komma på är att jag är förkyld och behövde sova. Nu har jag precis duschat. Ska göra mig iordning, kanske äta en macka, ta en promenad i Temple Fortune på jakt efter en bra frisör som jag kan besöka när jag är ledig och sedan hoppa på bussen till jobbet. Har tänkt äta ett mål innan jag börjar jobba. Tyvärr (och innan jag kom till England trodde jag aldrig att det var möjligt) har jag börjat tröttna på pasta och pizza. Tanken på att äta just detta fem dagar i veckan i ytterligare ca fem månader gör mig lite smått obekväm.

If I never see your face again...

Tänk att här sitter jag vid min dator när jag egentligen skulle jobba ända till after midnight. Det är bra att man får gå hem och vila när man är sjuk. Och vila är vad jag ska göra nu, inte sitta här och pina mig själv.

Och förresten - jag ska våga för en gångs skull. Du ska allt få en chock och jag skiter i om du protesterar! (Nej, det gör jag ju egentligen inte alls, men jag ska försöka förtränga den del av mig som alltid är så rädd och försiktig. Hoppashoppas jag lyckas...)

När man befinner sig på en viss stig i livet kan verkligheten aldrig vara så fin som drömmen. Men om drömmar hela tiden skulle bli verklighet, skulle det inte finnas något finare än verkligheten. Och det är en lite deprimerande tanke. Vi vill ju alltid ha det vi inte har.

På tal om ingenting, tycker jag att James Morrison är helt fantastisk. Hans röst, hans skapelser. Denna låt kan vara en av de vackraste någonsin:

I've been twisting and turning in a space that's too small.
I've been drawing the line and watching it fall.
You've been closing me in, closing the space in my heart.
Watching us fading and watching it all fall apart.

Well I can't explain why it's not enough,
'cause I gave it all to you.
And if you leave me now, oh just leave me now,
it's the better thing to do.
It's time to surrender, it's been too long pretending.
There's no use in trying when the pieces don't fit anymore.
The pieces don't fit here anymore.

You pulled me under, if I had to give in.
Such a beautiful myth that's breaking my skin.
Well I'll hide all the bruises, I'll hide all the damage that's done.
But I'll show how I'm feeling until all the feeling has gone.

Ja, vi var ju ute igår (eller, egentligen är det ju i förrgår om man tänker på vad klockan är). För att göra en lång historia lite kortare blev vi inbjudna till sydafrikanernas lya på "förfest". Amanda och jag hade också en liten för-förfest då vi drack en flaska vitt vin från Tyskland (som var väldigt gott). Det var nog bra att vi drack innan vi gav oss iväg. Jag var ganska nervös och pirrig (trodde det skulle vara en stor grupp okända sydafrikaner av det manliga könet väntandes på oss) och undrar hur nervös jag hade varit utan alkohol i kroppen.

Halv tio trippade vi iväg och var tvugna att gå in i en mörk och läskig gränd för att kunna komma in till sydafrikanerna. Dörren öppnades av en person med en röst som var bekant men ändå inte. Det fanns inget lyse så vi fick kravla oss uppför trappan. Till slut öppnade rösten en dörr och ljus flödade ut så man kunde se vem det var. Då fick vi se att det inte var Muffin-Alon som jag gissat, utan en annan Alon: Fit-Alon. De är bästa vänner och har samma namn. Snyft så fint. De har såklart olika röster men talar samma sorts engelska (den sydafrikanska versionen, alltså), därav förvirringen i mörkret.

Nåja, vi blev inbjudna i ljuset och fann Muffin i köket. Han hade börjat blanda drinkar och vi satte oss i soffan och drog fram rosévinet, den andra flaskan vin vi köpt under dagen. Jag kastade i mig ett glas eftersom det erbjöds en rom- och cola-drink till den av oss som drack upp vinet först. Rom och cola vill jag dricka igen, det var gött. Vid dethär laget var jag rejält...jaa, så Amanda försökte gömma mitt vinglas. Medan hungriga Muffin sprang ner och handlade en wrap, lärde vi känna Fit (som faktiskt är en trevlig kille). Om någon undrar så kommer smeknamnet Fit från hans efternamn Fittinghoff - det betyder inte nödvändigtvis att folk tycker att han är "fit", som han lite ödmjukt påpekade.

Sedan tog vi bussen till Victoria Station. Det var nära att jag kissade på mig, men jag och Amanda kastade oss av bussen en bit på vägen och sprang in på McDonald's. Vi tog därefter en annan buss till Victoria, och när vi väl kom fram och fann Pacha stod Alonarna i kö. Amanda och jag var väldigt på lyset, men det var som att vi nyktrade till när vi kom in på Pacha. Vi fick verkligen en chock. Allt var så... galet, på ett icke-galet sätt. Jag vet inte hur jag ska förklara det riktigt. Men jag märkte iallafall att jag inte var så full längre, eftersom jag tyckte att alla fulla människor var pinsamma och dansade fult.

Jag lyckades till slut övertala Amanda att köpa en drink, och efter två var inom en ganska kort tidsperiod var vi back on track så att säga. Vi kunde nu dansa lite mer avslappnat, men jag tyckte fortfarande att många var pinsamma och äckliga. Och jag lät mig inte förföras, inte ens när någon nöp mig i rumpan. Det är ju tur att jag har det mesta av mitt omdöme kvar även när jag druckit lite.

Vi hade roligt på Pacha, men det var ändå lite konstigt på nåt vis. Mycket överväldigande. Och så förstördes min kväll litegrann när Muffin berättade att alla sydafrikanerna ska åka hem (flytta hem alltså!) olika dagar i början av december. Jag är genuint ledsen. Visst, vi känner inte varandra så jättebra, men de har ändå en speciell plats i mitt hjärta av någon anledning. Kanske beror det på att tre av dem var våra första vänner här i London. Kanske beror det på att de är så härliga personligheter. Kanske representerar de det spännande och roliga i livet här i London? Om man tänker efter har det Amanda och jag innan trodde skulle vara så spännande ju faktiskt blivit vardag. Kanske är det så att jag tror att det roliga kommer försvinna när de sätter sig på sina flygplan? Men sen är jag ju helt enkelt en person som saknar. Och jag kommer sakna sydafrikanerna väldigt mycket. Och jag struntar i att det låter cheesy.

Om tio minuter ska Amanda och jag vandra iväg mot en lägenhet fyra minuter härifrån. Vi ska till Pacha ikväll. Pacha är Londons andra bästa klubb. Vi ska till Pacha med ett gäng sydafrikaner. Amanda. Jag. Ett gäng sydafrikaner av det manliga könet.

Huhu.

Jag började precis gråta. Tårar strömmar nerför mina kinder. Jag är väl egentligen inte ledsen, men blev översköljd av en stor saknad efter min familj och mina vänner. Det har gått fyra veckor sedan jag sist träffade dem. Fyra veckor är kanske inte så mycket, men just nu känns det så. Det är jobbigt att tänka att vi kommer ses tidigast i december/januari. Men det är tur att jag har Amanda här. När jag har henne att prata med, har jag inte så mycket tid till att tänka och hinna bli ledsen. Det känns väldigt lugnande.

Och jag är så glad att jag inte är ensambarn. Det är något jag inte säger särskilt ofta till mina syskon, men som jag borde säga så ofta jag kan. De är alla tre unika och underbara personer och jag vill inte ens tänka på hur livet hade varit utan dem. De är de bästa syskonen man kan ha. Tack mamma och pappa för att ni träffades. Ja förresten, tack mamma och pappa för att ni finns. <3

           

 

Tänk er det minsta möjliga nyttiga man kan åstadkomma på en dag. Det är vad jag har gjort idag. Jag har inte gjort nånting. På ett visst plan är det väldigt skönt, men jag mår alltid så illa över mig själv när jag beter mig på detta vis. Och så är jag ju en sådan person som ofta skjuter upp saker till "imorgon", "om ett par dagar" eller "nästa vecka". Det gör det hela ännu värre. Jag har skjutit upp alla måsten (som iofs inte är så värst många egentligen) till imorgon. Och jag lovar alltid mig själv att jag ska ta tag i saker, men är så himla dålig på att lyda mina egna riktlinjer och mål.

Imorgon ska jag verkligen ta tag i saker och ting. Jag ska ta med våra relativt snuskiga smutssaker till Laundrette och få dem tvättade. Det måste jag för både min egen skull (då jag måste få lite frisk luft) och Amandas.

Åh. Jag lutade mig precis ut genom fönstret för att se Amanda skutt-springa iväg mot busshållplatsen för att möta sin pojke (vill dock förtydliga att jag bara såg Amanda skutt-springa, och inte själva mötet med pojken. Jag vill även passa på att tillägga att det tycks vara så att jag gillar att skriva saker inom parentes). Det känns väldigt varmt i hjärtat. Jag var tvungen att sätta mig ner.

Jag vill också uppleva en såndär film-reunion. :)

I dagar, kanske uppemot en vecka, har jag varje dag på jobbet gått runt med ett väldigt sug efter vin. Jag vet inte varför. Det finns nog ingen förklaring, precis som med kak-/choklad-/glassuget. Den-som-bestämmer var ganska vänlig mot mig ikväll och jag var nog ganska olaglig. Jag drack en överbliven white wine spritzer under arbetstid. Inte nog med det - jag drack den som om det var vatten. Tänk på att jag är liten och inte hade ätit på sju timmar. Självklart gick det direkt till huvudet. Jag var alltså lite halvfull på jobbet. Lite lullig sådär. Plötsligt var det väldigt roligt att torka bord. Jag skrattade till och med när en stor blomkruka mosade mina tår. Jag kunde inte casha ut (alltså räkna mina pengar eller slå in rätt siffror på miniräknaren osv), men skyllde på att jag var trött. Vill ju inte få sparken.

Men bli inte helt till er nu. Jag drack inte det där glaset medan jag hade sjuttielva bord att ta hand om. Det var precis innan stängning, och jag hade inga kunder alls att servera. Så jag är inte riktigt så cool (haha) eller modig som jag först kanske verkade. Se det som en after work-drink.

På tal om after work så försökte några av våra kollegor dra mig med ut på äventyr i natt. Men jag kände inte direkt att det var ett särskilt pålitligt umgänge (jag behöver ha Amanda med mig, åtminstone innan jag får veta hur våra nya vänner beter sig när de är fulla. Sen när jag vet hur folk är kan jag kanske hantera det på egen hand. Yeah, right.). Dessutom är jag trött och inte alls finklädd. Och så kommer ju Amandas T alldeles strax och jag vill vara mentalt stöd vid en sådan viktig händelse.

MEN VAD SKA JAG HITTA PÅ UNDER MINA TVÅ LEDIGA (och ensamma) DAGAR? Förslag? (Helst ett annat än grannens förslag, som är att han tycker jag ska bjuda in en viss kollega på vin. Maha!)

Idag blev vi väckta klockan nio av en elektriker som låste upp vår dörr. Allt han sa när han såg att vi låg och sov var "Oh...oh...". Elektrikerna var i vår lägenhet igår och fixade med lyset, och vi visste att de skulle komma tillbaka idag - men inte att det skulle vara klockan nio, dagen då vi hade sovmorgon och planerat att inte gå upp så tidigt. Amanda var den av oss som orkade pallra sig upp ur sängen, öppna dörren och prata med elektrikern. Han sa att de skulle in till vår granne först, men skulle komma till vår lägenhet efter tio minuter. Klockan är nu kvart i tre, och fortfarande har ingen elektriker varit här. Jag antar att det slog dem att de redan har fixat lyset hos oss. Ibland undrar man om folk har glömt hjärncellerna hemma.

Ska ta bussen till jobbet om en timme. Börjar jobba klockan fem, men tänker äta en Quattro Formaggi innan dess. Jag är mer sugen på pizza än pasta idag, och vilken pizza är bättre än en med en massa ost på?

Just nu lyssnar jag på hög musik från min mp3. Ibland är det så himla skönt med jättehög musik. Då kan det kännas som att man är musiken, eller som att musiken är inom en. Eller också att man är med i musikvideon. Haha, huhu.

Vad ska jag göra, vad ska jag göra, vad ska jag göra i helgen? Amanda måste ju få sin tid att umgås med T. Jag vill ha lite roligt! Men när det kommer till att ha riktigt, riktigt roligt krävs det nog att man inte är ensam. Jag kanske ska köpa lite Gevalia på IKEA (om de nu har just Gevalia där) och hoppas på oväntat men välkommet besök? Hmm...

Is it any wonder I'm tired? Is it any wonder that I feel uptight? Is it any wonder I don't know what's right?

OHMY. En av våra grannar, som jag aldrig träffat (och som jag enligt vår granne Robbert ska vara glad att jag aldrig träffat), röker weed. Röken når upp hit och har gett mig världens migrän. Härligt. Jag måste sova lite nu.

Idag känns det lite bättre. I might have over-reacted slightly yesterday, men just då var jag så jädra arg och ledsen. Ett nytt oyster card kostade £3. Det var inte så farligt, men tråkigt att jag ska behöva betala något överhuvudtaget efter att jag blivit bestulen på mina ägodelar. Och jag är fortfarande besviken på arten Homo Sapiens Sapiens. Vi är en hög med idioter.

Mina fötter är misshandlade till oigenkännlighet. Bulor och blåmärken, mysigt värre. Och on top of everything känns det som att jag går på benpiporna (säger man förresten så? äsch).

I helgen kommer Amandas pojke och hälsar på. Jag är ledig lördag och söndag. Vad ska jag hitta på helt själv? Ja, jag vet att jag bor i en stad av möjligheter, men tanken på att jag kommer att vara ensam lockar inte särskilt mycket. Gah, jag som är sugen på att go clubbin'.

Just nu sitter jag hemma själv. Amanda jobbar till stängning idag, vilket innebär att hon nog är hemma vid ett ungefär. Jag handlade på Sainsbury's förut. Det kändes väldigt vuxet av nån anledning. Förresten har det inte slagit mig tidigare hur snabbt allt har blivit som vardag för oss. Livet flyter på. Det känns litegrann som att vi alltid har bott här. Som att det var en annan Madeleine och en annan Amanda som bodde i Sverige. Det är bra konstigt hur man anpassar sig.

Dagen började helt okej, men slutar verkligen i en dynghög. Jobbade 12-00.30 idag. Härligt bara det. Idag var restaurangen extra busy och jag var superstressad. Vissa kunder ville jag slå in skallen på. Jag hatar människor som inte förstår andra - som inte förstår att det existerar fler än de själva, att inte andras liv går ut på att göra just dem nöjda.

Och så har vi den obeskrivliga smärtan i fötterna, orsakad av världshistoriens värsta skor. De är besatta av djävulen själv. Jag har ALDRIG haft så ont som jag har haft idag (okej, jag överdriver kanske men faaaaaaaaaaaaasen vad ont det gör). Och vet ni, jag har verkligen rätt att tycka synd om mig själv just nu. För inte nog med detta - någon av mina arbetskamrater (med största sannolikhet någon i köket) har stulit £10 ur min väska som var förvarad i the staff room. För en liten stund sedan upptäckte jag att även mitt oyster card har blivit stulet. (Fick skjuts hem av en av våra managers, därav upptäckte jag detta först när vi var hemma.) För er som inte vet vad ett oyster card är, kan jag tala om att det är ett resekort som gör det möjligt för mig att ta mig till jobbet. Härligt. Vemfan stjäl grejer nuförtiden? Detta är 2000-talet - hitta på något nytt!

JAG ÄR I UPPLÖSNINGSTILLSTÅND! Funderar på att köpa en flygbiljett och åka hem. Men jag får inte ge upp. Har dock rätt att hata arten Homo Sapiens Sapiens just nu.

Klockan är fem i två. Jag börjar jobba kl 11 imorgon. Måste gå upp ca halv nio för att hinna köpa ett nytt oyster card. Men jag vill inte köpa ett nytt oyster card. Jag vill dö! Så känns det nu. Det är så jävla orättvist - vad har jag gjort för att förtjäna detta? Jag ger just nu fanken i att det finns många som har det mycket värre. Jag tycker att jag förtjänar bättre än såhär.

Förresten. Min stalker har förstått att jag inte är intresserad - efter att Amanda påpekade det. Hoppas han lämnar mig ifred. Jag har tyckt synd om honom i några timmar, men nu är jag så jävla trött på folk! GAH!

Jag tänkte att jag kanske borde börja blogga om vad jag gör om dagarna. Det är egentligen inte särskilt speciellt eller intressant, men jag skriver ändå.

Idag vaknade jag kvart över åtta. Blev jätteledsen över att jag var tvungen att gå upp, så jag ställde klockan på fem minuters snooze. Gick dock upp självmant efter tre minuter. Idag var jag extra seg med att göra mig i ordning och äta frukost. På tal om att äta frukost - idag blev det vatten och bröd. Jag skojar inte. Vi hade ingen juice eller mjölk. Och utan mjölk blev det heller inga flingor. Och förresten håller osten på att ta slut, och brödet smular sönder. Det är nästan pinsamt. Jag fick en stark längtan efter att öppna lilla frysluckan och ta fram min kära Ben&Jerry's med smak av Cookie Dough. Lyckades dock hålla mig från att gå under av frestelse (men glassen är ändå slut nu... så går det när man kommer hem på kvällen och tänker att man förtjänar "lite" glass). Ett till "på tal om" - denna gång gällande glass. Jag har sedan vi kom hit funnit att jag är besatt av tre saker: glass, kakor och choklad. Och helst ska dessa intas tillsammans. Jag har exempelvis börjat bre glass på Hobnobs (kakor med chokladöverdrag). Och som min granne så fint påpekade för mina kollegor idag, räcker det med att säga "ice cream" för att jag ska bli exalterad och lycklig. Jag tror att jag måste söka hjälp...

Tjugofem över nio kastade jag mig ut genom dörren mot busshållplatsen. Efter fem-sex minuter kom buss 82 och jag hoppade på den för en skumpig tur till jobbet. Tio i tio var jag framme vid O2 Centre och släpade mig sedan fram till Zizzi. Jag har insett att jag hatar att öppna restaurangen. Det är så jävla mycket skitjobb! Jag fick exempelvis uppgiften att titta under borden för att se om någon satt fast tuggummin där. Jag hittade ett tuggummi. Det var vidrigt.

Klockan ett kom en av våra managers, Tom, fram och sa att han behövde en frivillig. Sedan konstaterade han att jag var den enda som kunde vara den frivilliga. Han frågade nämligen om jag kunde tänka mig att åka hem och istället komma tillbaka på kvällen och jobba. Jag avslöjade då att Amanda och jag hade planerat att se den nya Bond-filmen efter att jag ursprungligen skulle ha slutat (klockan fem). Då rusade Tom iväg. När han kom tillbaka visade det sig att han varit på biografen Vue (Europas största biograf) precis intill restaurangen. Han sa han att han fixat två gratisbiljetter till mig och Amanda för visningen 15.20. Snacka om snällt!

Jag spenderade en och en halv timme på restaurangen med att äta och umgås med mina arbetskamrater. Amanda och vår neighbour kom för att dra med mig till biografen. Innan vi gick hann vi dock med ett intressant samtal innehållande bland annat "neighbour-stuff" och glassprostitution. En viss herre sa att han gärna vill komma över och se vad vi grannar egentligen pysslar med. Jag sa att allt som krävs för att få komma in är en flaska vin. Vi får se hur det blir med den saken...

Filmen var definitivt inte dålig, men den var inte alls i samma klass som suveräna Casino Royale. Denna film saknade story och logik. Men actionscenerna är grymma!

Jag släpade mig tillbaka till jobbet med ett huvud som blivit tungt efter att ha tittat på film i två timmar. Men de fyra arbetstimmarna försvann relativt snabbt, och jag tyckte det gick ganska bra. Jag får dock fortfarande ibland en överväldigande panikkänsla. En känsla av att jag är den sämsta servitrisen på jobbet, att folk tycker att jag är dålig. Men det är nog mest inbillning. Det är bara så stressigt och jobbigt ibland. Jag känner mig som en fisk som kämpar för att inte bli fångad i ett fiskenät. Kanske inte världens bästa metafor, men whatever.

Imorgon kommer bli så jädrans jobbig. Jag ska jobba 12-24. Men det slutar inte där. En liten kock från Zizzi i Highgate (där Amanda och jag hade training) är besatt av mig. Han frågade för någon vecka sedan Amanda om mitt mobilnummer, men hon var vänlig och smart nog att inte ge honom det, utan föreslog istället att hon kunde ta hans nummer. Han ringde också förra veckan till restaurangen och frågade Amanda, som av någon anledning hade telefonen, varför jag inte ringt honom. Denna kock ska hoppa in på vår restaurang imorgon. Jippie! Tur är det att Amanda och jag jobbar samtidigt. Annars skulle jag nog springa hem och gömma mig. Men det kanske jag gör ändå... Hoppas han fattar vinken - JAG ÄR INTE INTRESSERAD! Leave me alone, jag varken vill eller orkar med dig! Jag vill istället att den jag är intresserad av ska känna likadant - för en gångs skull.

Kan vem-det-nu-är-som-bestämmer sluta plåga mig? Amor, sikta hit och skjut en pil i ena skinkan eller vad som helst!

Vad krävs? Jag kanske ska bli lite (mycket?) galen? Släppa på kedjorna? Svika mina egengällande rules? Men jag kan inte. Jag är som ogräs som har växt fast. Det är svårt att ändra på sig själv "bara sådär". Jag vill att andra ska sluta se på mig på ett visst sätt. Som lilla pryda Madeleine. Jag vill vara mittemellan. Det är ingen som pikar de som är mittemellan.

Men vad jag än skulle ta mig för skulle förvåna andra. Det är kanske det värsta. Kommer jag nånsin att kunna göra något som går andra förbi?

Ja, det är dumt att gnälla och tycka att livet är orättvist. Ja, det finns många som har det värre. Men det hindrar väl inte mig från att vara mer än lovligt trött? Jag ser ut att vara fjorton. Jag är inte fjorton. Kan folk sluta se mig som en fjortonåring?

Jag ska snart tvätta ansiktet, borsta tänderna och sedan sova (klockan är ju trots allt kvart i två här i London). Men först vill jag skriva något. Jag har dock inga bra ord att använda, så jag väljer att citera lite ur en låt istället. (Men varför finns det ett äckligt ord med i låttexten?!! Jag har inte sett låten ur den synvinkeln förrän nu. Det var en väldig besvikelse faktiskt. Nåja...)

High enough for you to make me wonder where it's going.
High enough for you to pull me under.

Why can't I breathe whenever I think about you?
Why can't I speak whenever I talk about you?