Ja, vi var ju ute igår (eller, egentligen är det ju i förrgår om man tänker på vad klockan är). För att göra en lång historia lite kortare blev vi inbjudna till sydafrikanernas lya på "förfest". Amanda och jag hade också en liten för-förfest då vi drack en flaska vitt vin från Tyskland (som var väldigt gott). Det var nog bra att vi drack innan vi gav oss iväg. Jag var ganska nervös och pirrig (trodde det skulle vara en stor grupp okända sydafrikaner av det manliga könet väntandes på oss) och undrar hur nervös jag hade varit utan alkohol i kroppen.

Halv tio trippade vi iväg och var tvugna att gå in i en mörk och läskig gränd för att kunna komma in till sydafrikanerna. Dörren öppnades av en person med en röst som var bekant men ändå inte. Det fanns inget lyse så vi fick kravla oss uppför trappan. Till slut öppnade rösten en dörr och ljus flödade ut så man kunde se vem det var. Då fick vi se att det inte var Muffin-Alon som jag gissat, utan en annan Alon: Fit-Alon. De är bästa vänner och har samma namn. Snyft så fint. De har såklart olika röster men talar samma sorts engelska (den sydafrikanska versionen, alltså), därav förvirringen i mörkret.

Nåja, vi blev inbjudna i ljuset och fann Muffin i köket. Han hade börjat blanda drinkar och vi satte oss i soffan och drog fram rosévinet, den andra flaskan vin vi köpt under dagen. Jag kastade i mig ett glas eftersom det erbjöds en rom- och cola-drink till den av oss som drack upp vinet först. Rom och cola vill jag dricka igen, det var gött. Vid dethär laget var jag rejält...jaa, så Amanda försökte gömma mitt vinglas. Medan hungriga Muffin sprang ner och handlade en wrap, lärde vi känna Fit (som faktiskt är en trevlig kille). Om någon undrar så kommer smeknamnet Fit från hans efternamn Fittinghoff - det betyder inte nödvändigtvis att folk tycker att han är "fit", som han lite ödmjukt påpekade.

Sedan tog vi bussen till Victoria Station. Det var nära att jag kissade på mig, men jag och Amanda kastade oss av bussen en bit på vägen och sprang in på McDonald's. Vi tog därefter en annan buss till Victoria, och när vi väl kom fram och fann Pacha stod Alonarna i kö. Amanda och jag var väldigt på lyset, men det var som att vi nyktrade till när vi kom in på Pacha. Vi fick verkligen en chock. Allt var så... galet, på ett icke-galet sätt. Jag vet inte hur jag ska förklara det riktigt. Men jag märkte iallafall att jag inte var så full längre, eftersom jag tyckte att alla fulla människor var pinsamma och dansade fult.

Jag lyckades till slut övertala Amanda att köpa en drink, och efter två var inom en ganska kort tidsperiod var vi back on track så att säga. Vi kunde nu dansa lite mer avslappnat, men jag tyckte fortfarande att många var pinsamma och äckliga. Och jag lät mig inte förföras, inte ens när någon nöp mig i rumpan. Det är ju tur att jag har det mesta av mitt omdöme kvar även när jag druckit lite.

Vi hade roligt på Pacha, men det var ändå lite konstigt på nåt vis. Mycket överväldigande. Och så förstördes min kväll litegrann när Muffin berättade att alla sydafrikanerna ska åka hem (flytta hem alltså!) olika dagar i början av december. Jag är genuint ledsen. Visst, vi känner inte varandra så jättebra, men de har ändå en speciell plats i mitt hjärta av någon anledning. Kanske beror det på att tre av dem var våra första vänner här i London. Kanske beror det på att de är så härliga personligheter. Kanske representerar de det spännande och roliga i livet här i London? Om man tänker efter har det Amanda och jag innan trodde skulle vara så spännande ju faktiskt blivit vardag. Kanske är det så att jag tror att det roliga kommer försvinna när de sätter sig på sina flygplan? Men sen är jag ju helt enkelt en person som saknar. Och jag kommer sakna sydafrikanerna väldigt mycket. Och jag struntar i att det låter cheesy.