Det händer mycket konstigt när man sover.
Jag har ett lite udda problem som ganska nyligen uppdagats: under natten kan jag helt plötsligt sluta andas och istället... jag vet inte hur jag ska förklara det annat än som gnyenden. Som pyttesmå andetag. Som om jag inte "kan" andas och kippar efter luft. Vad beror det på? Kanske hör det ihop med att jag drömmer? Hur gör jag för att det ska försvinna så att jag istället andas normalt hela natten (och inte irriterar/oroar sängkamraten)?
Can't go a minute without your love.
Klarar verkligen inte att vara ensam nuförtiden. Kanske har det delvis med nyförälskelse att göra men mest beror det nog på att jag är som jag är. När jag inte är med honom tänker jag på vad jag sagt medan vi umgåtts; funderar över om jag varit jobbig eller sagt nåt knasigt. Tänker att jag inte vill skrämma bort honom när det fina precis har börjat. Undrar vad tusan han ska med mig till. Deppar i de mörkaste och allra mest dumma stunderna över att han faktiskt har varit kär förut och att han har varit hud mot hud med någon annan. Att han har varit såhär med andra. Samtidigt är det precis så som jag skrivit förr: jag kan inte vara arg eller ledsen över att han har ett förflutet. Och vi har det så himla bra, vi två.
Åh, jag vill bara glömma alla jobbiga tankar som tvingar sig fram.
Hur gör man?
När jag är deppig ska i alla fall jag tänka på en viss låt. Och blir förhoppningsvis mindre deppig.
Åh, jag vill bara glömma alla jobbiga tankar som tvingar sig fram.
Hur gör man?
När jag är deppig ska i alla fall jag tänka på en viss låt. Och blir förhoppningsvis mindre deppig.
It's what I want.
Idag skickade jag äntligen in en färdig uppsats. Det var ett oerhört förlösande ögonblick. Sedan slog det mig dock: vad ska jag göra nu? Har inte opponering förrän tisdag och onsdag nästa vecka och därmed finns det en massa fritid fram till dess. Men det är ju precis när man har all tid i världen som man inte kan komma på vad man ska göra. Ett liknande problem är att det finns för många tv-serier att välja bland. Jag kan inte bestämma vad jag ska se, vilket resulterar i att inget känns lockande. Åh, mina problem är så små.
Snart är det sommarlovskick-off med familjemys, start på sommarkursen och kryssning med ett härligt gäng. Hur kan tiden ha gått så fort att sommarledigheten står för dörren? Maj månad har drömlikt susat förbi som en av de bästa i mitt liv och jag har verkligen försökt att hänga med i dess tempo.
Och vad gör man när man vill spotta på alla dumma tankar man nånsin formulerat? Jag trodde jag visste hur det skulle kännas, jag trodde jag kunde förutspå svaren - men jag var en liten flicka inombords, en flicka utan den minsta verklighetsuppfattning eller klokhet. Självklart är det inte så att jag är en helt ny person nu. Jag är ju den där flickan. Men jag ser plötsligt saker i ett helt nytt ljus och har ett lugn i själen som jag aldrig förut haft. Och jag kan inte i ord beskriva hur skönt det är att inte längre känna en ledsen, gnagande känsla av ensamhet och en önskan att bli omtyckt på det där speciella sättet. Trots att jag inte kan vara säker på att det alltid kommer vara han jag håller i handen klarar jag av att vara lycklig och det är ett ganska stort steg för min del; att hela tiden drömma (orealistiskt) om framtiden var så länge typiskt mig.
Snart är det sommarlovskick-off med familjemys, start på sommarkursen och kryssning med ett härligt gäng. Hur kan tiden ha gått så fort att sommarledigheten står för dörren? Maj månad har drömlikt susat förbi som en av de bästa i mitt liv och jag har verkligen försökt att hänga med i dess tempo.
Och vad gör man när man vill spotta på alla dumma tankar man nånsin formulerat? Jag trodde jag visste hur det skulle kännas, jag trodde jag kunde förutspå svaren - men jag var en liten flicka inombords, en flicka utan den minsta verklighetsuppfattning eller klokhet. Självklart är det inte så att jag är en helt ny person nu. Jag är ju den där flickan. Men jag ser plötsligt saker i ett helt nytt ljus och har ett lugn i själen som jag aldrig förut haft. Och jag kan inte i ord beskriva hur skönt det är att inte längre känna en ledsen, gnagande känsla av ensamhet och en önskan att bli omtyckt på det där speciella sättet. Trots att jag inte kan vara säker på att det alltid kommer vara han jag håller i handen klarar jag av att vara lycklig och det är ett ganska stort steg för min del; att hela tiden drömma (orealistiskt) om framtiden var så länge typiskt mig.
Det regnar men solen lyser ändå.
Uppsatsångesten försöker dränka mig men han håller mig flytande genom att säga att jag är söt eller fråga: "Vill du ha nåt? Saft? En puss?" Jag vet inte vad som hade hänt med mig om han inte hade funnits här just nu och gjort mig så himlans glad. Det här är inte för bra för att vara sant (tro det eller ej!!), vilket gör mig alldeles yr och fnissig.
Jag tänker på min fina vän i Norge som känner sig ledsen och ensam. Samtidigt vet jag att hon är så stark och modig att hon kan klara vad som helst. Det sa jag till henne för inte så länge sen: att jag vet att hon kan göra precis vad hon vill med sitt liv. Ja, det är faktiskt en av få saker här i livet som jag är riktigt säker på. Hoppas du läser det här och känner all min kärlek till dig!
Nu måste jag försöka knyta ihop uppsatssäcken.
Jag tänker på min fina vän i Norge som känner sig ledsen och ensam. Samtidigt vet jag att hon är så stark och modig att hon kan klara vad som helst. Det sa jag till henne för inte så länge sen: att jag vet att hon kan göra precis vad hon vill med sitt liv. Ja, det är faktiskt en av få saker här i livet som jag är riktigt säker på. Hoppas du läser det här och känner all min kärlek till dig!
Nu måste jag försöka knyta ihop uppsatssäcken.
Ibland gör man vad som helst för att slippa skriva de sista sidorna på sin B-uppsats i litteraturvetenskap.
Jag hittade den här listan hos Cosmo! (Japp, det gjorde jag verkligen. Googlade "lista" och "blogg" för att jag ville ha ett tidsfördriv, fann denna och tänkte att den får duga)
Nämn något som gjorde dig glad igår: När jag blev matad med tacos.
Vad gjorde du kl 08 imorse: Sov.
Vad gjorde du för 15 min sedan: Läste gamla inlägg i en av mina vänners bloggar.
Det sista du sa högt: "Jag lägger ner mitt för idag!" (syftade på skrivandet av uppsatsen)
Det senaste någon sa till dig: "Jaha, du gör det alltså?"
Vad har du druckit idag: Saft och mjölk.
Vad var det senaste du åt: En väldig röra. Ja, alltså en röra bestående av rester från gårdagens tacos samt tortellini.
Vad var det senaste du köpte: Bland annat jordgubbar och saft.
Vad är det för färg på din ytterdörr: Trä.
Vad är det för väder hos dig nu: Moln och solstänk.
Godaste glassmaken: Någon av Ben&Jerry. Phish food eller Baked Alaska kanske.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Inte kärlek kanske, men jag vet att man kan känna en slags samhörighetsgnista.
Sover du tungt: Oftast, ja. Detta är ett oerhört trevligt faktum.
Drömmer du mardrömmar: Ibland. Mestadels är det halvmardrömmar och de är nog nästan värre. När man liksom inte riktigt är säker...
Trivs du med ditt jobb: Jag har inget jobb, men trivs utmärkt med mina studier (trots att jag har uppsatsångest).
Favoritklädsel: En söt klänning.
Favoritlåt just nu: The Naked And Famous – Punching In A Dream
Vad ser du om du tittar till höger: Ett skrivbord, en stol och på denna stol sitter min duktiga pojkvän och pluggar. Nyss gjorde han en av våra interna sär-miner (fråga inte...).
Vad gör dig glad just nu: Det blir mer och mer sommar, både utomhus och i mitt hjärta.
Vad ska du göra härnäst: Duscha och sedan förmodligen cykla till Flogsta med fint sällskap. Kanske gå på korridorsfest hos Oskar.
Höger eller vänsterhänt: Höger.
Humör just nu: Mätt, trött, lugn.
Favoritgodis: Choklad måste jag nog säga att det är.
Kläder just nu: Svarta strumpbyxor, jeansshorts jag ärvt av Jessica, randig t-shirt.
Sommarplaner: Läsa kurs, pussas, umgås, vara utomhus så mycket jag bara kan. Skutta på en äng och hålla hand, för det har vi bestämt att vi ska göra.
Hur många kuddar sover du med: Tre.
Spelar du något instrument: Spelar och spelar, men blockflöjt skulle jag nog kunna rocka om jag försökte igen.
Morgon eller nattmänniska: Natt, definitivt. Jag önskar jag var piggare på morgonen så jag kunde möta dagen på ett trivsammare sätt. Nuförtiden har jag dock oftast någon att morgonmysa med, vilket i och för sig är ytterst trivsamt.
Vad är viktigast för dig: Att mina nära och kära mår bra; det är win-win där eftersom jag därmed också mår bra.
Är du kittlig: Ibland.
Snarkar du: Nej, men jag har fått höra att jag då och då slutar andas normalt och istället börjar sucka och gny. Mystiskt.
Stjärntecken: Jungfru.
Äckligaste insekten: Kackerlacka, de dör ju aldrig!!
Längtar du mest efter just nu: Att uppsatsen ska vara färdigskriven.
Sha la la.
Han avbryter sitt ätande för att lukta på min nacke och gnyr något jag inte riktigt hör på grund av alla miljontals fjärilar som härjar i mitt inre. Ibland håller han mig så nära att det känns som vi sitter ihop.
Ja, jag är så väldigt tillfreds med tillvaron just nu. Samtidigt vet jag inte längre hur det är att ta ut de stora svängarna. Jag antar att det är den bästa sortens tecken på att detta är mer på riktigt än vad det nånsin varit för mig gällande pojkar och känslor. Det behövs inga överdrivet hetsiga glädjeutbrott eller för stora växlar för jag har hittat någon som skänker mig trygghet. Och så har det varit ända sedan vi pratade i fem timmar på den där festen och fann att vi har så väldigt mycket gemensamt. Kanske ännu mer sedan jag insåg vilken omtänksam och fin människa han är. Nu får jag lära känna honom ännu bättre. Det här är så sjukt spännande!
Samtidigt är det så väldigt oväntat. Han har sagt att han inte är chockad över utvecklingen mer än att han inte trodde jag kände likadant. Jag har svårt att greppa att vi var bara vänner för inte alls så länge sedan. Det gick så snabbt för mig att erkänna för mig själv att även jag vill vara mer än vänner. Jag antar att jag bara ska vara glad över att minnena av dem tillsammans börjar suddas ut, men det finns ändå en gnagande känsla som säger "det är jobbigt att veta att han har älskat någon annan". Men sen är det ju så att alla har rätt till ett förflutet. Och det är mig han vill vara med nu. Jag håller fast vid den tanken så länge det är möjligt.
Ja, jag är så väldigt tillfreds med tillvaron just nu. Samtidigt vet jag inte längre hur det är att ta ut de stora svängarna. Jag antar att det är den bästa sortens tecken på att detta är mer på riktigt än vad det nånsin varit för mig gällande pojkar och känslor. Det behövs inga överdrivet hetsiga glädjeutbrott eller för stora växlar för jag har hittat någon som skänker mig trygghet. Och så har det varit ända sedan vi pratade i fem timmar på den där festen och fann att vi har så väldigt mycket gemensamt. Kanske ännu mer sedan jag insåg vilken omtänksam och fin människa han är. Nu får jag lära känna honom ännu bättre. Det här är så sjukt spännande!
Samtidigt är det så väldigt oväntat. Han har sagt att han inte är chockad över utvecklingen mer än att han inte trodde jag kände likadant. Jag har svårt att greppa att vi var bara vänner för inte alls så länge sedan. Det gick så snabbt för mig att erkänna för mig själv att även jag vill vara mer än vänner. Jag antar att jag bara ska vara glad över att minnena av dem tillsammans börjar suddas ut, men det finns ändå en gnagande känsla som säger "det är jobbigt att veta att han har älskat någon annan". Men sen är det ju så att alla har rätt till ett förflutet. Och det är mig han vill vara med nu. Jag håller fast vid den tanken så länge det är möjligt.
I cannot wake up in the morning without you on my mind.
Har jag plötsligt blivit någon annan? Det känns i alla fall lite så. Är så förvirrad. För vem var hon som tänkte och skrev ner alla de där numera närmast främmande tankarna? Vem är hon som skriver nu?
Kan jag ha mognat såsom det känns att jag gjort - på en månad? Jag ska i så fall verkligen inte ta åt mig äran. Tackar istället någon annan. Att vara tacksam. Det kanske inte är rätt sätt att tänka. Det är inte som att han är tillsammans med mig i välgörenhetssyfte. Men tacksam är jag; över att ha fått träffa någon som är väldigt lik mig men olik på precis rätt sätt. Någon som lugnar mig och pusslar litegrann varje dag på min röriga själ så att bit för bit faller på plats och jag alltmer inser vad (vem) det egentligen är meningen att jag ska tillägna alla dessa känslor som jag burit på så länge.
För ni vet sådär som vissa gör, att de vandrar runt och är mödrar långt innan de fått barn utan att veta om det för att sedan inse detta när de håller bebisen i sina armar? Det är kanske en aning löjligt men jag känner lite som att jag har gått runt och varit flickvän nånstans inombords så himla länge. Nu sipprar mer och mer fram och det känns så väldigt naturligt att vara i ett förhållande, trots att det inte har varit vi ens i en månad. Jag har så mycket inom mig som jag vill ösa över honom. Visst vet jag att förälskelsen så småningom övergår i något annat (något större) men jag vill alltid känna nästan precis såhär. Jag önskar att jag alltid ska vilja ta hand om honom. Hålla om, mata, pussa hals, visa upp för hela världen.
Nu menar jag inte att jag skulle vara ensam om detta att tycka sig ha uppfyllt nåt slags livsöde eller att jag är speciell på så vis; jag försöker bara nysta ut varför jag vant mig så otroligt snabbt. Kanske har det inte så mycket med detta "oooh jag har hittat mitt livskall!" att göra utan snarare det faktum att vi passar som hand i handske.
Åh vad klyschig jag är nuförtiden.
Kan jag ha mognat såsom det känns att jag gjort - på en månad? Jag ska i så fall verkligen inte ta åt mig äran. Tackar istället någon annan. Att vara tacksam. Det kanske inte är rätt sätt att tänka. Det är inte som att han är tillsammans med mig i välgörenhetssyfte. Men tacksam är jag; över att ha fått träffa någon som är väldigt lik mig men olik på precis rätt sätt. Någon som lugnar mig och pusslar litegrann varje dag på min röriga själ så att bit för bit faller på plats och jag alltmer inser vad (vem) det egentligen är meningen att jag ska tillägna alla dessa känslor som jag burit på så länge.
För ni vet sådär som vissa gör, att de vandrar runt och är mödrar långt innan de fått barn utan att veta om det för att sedan inse detta när de håller bebisen i sina armar? Det är kanske en aning löjligt men jag känner lite som att jag har gått runt och varit flickvän nånstans inombords så himla länge. Nu sipprar mer och mer fram och det känns så väldigt naturligt att vara i ett förhållande, trots att det inte har varit vi ens i en månad. Jag har så mycket inom mig som jag vill ösa över honom. Visst vet jag att förälskelsen så småningom övergår i något annat (något större) men jag vill alltid känna nästan precis såhär. Jag önskar att jag alltid ska vilja ta hand om honom. Hålla om, mata, pussa hals, visa upp för hela världen.
Nu menar jag inte att jag skulle vara ensam om detta att tycka sig ha uppfyllt nåt slags livsöde eller att jag är speciell på så vis; jag försöker bara nysta ut varför jag vant mig så otroligt snabbt. Kanske har det inte så mycket med detta "oooh jag har hittat mitt livskall!" att göra utan snarare det faktum att vi passar som hand i handske.
Åh vad klyschig jag är nuförtiden.
Jag tror mitt hjärta blöder.
Hon brukar föra hans hår bakom öronen. "Du skulle typ vara världens snyggaste stekare", ser hans ogillande min och tillägger snabbt att hon såklart inte menar att han ska behöva börja kamma sitt hår sådär. Tänker i hemlighet att det ändå vore lite kul om han gjorde det ibland, bara för att visa att han kan vara stilig på flera olika sätt. Ja visst, det är lite larvigt. Och hon vill absolut inte förändra honom, missförstå icke.
Det dansar fjärilar i hennes mage när de kramas. Under ytan bubblar starka ord som en del av henne vill ha sagt men som den rädda realisten tycker är för tidigt att yttra. Särskilt framträdande är den rädda realisten då han säger att han är försiktig med de starkaste orden eftersom han sagt dem och känt innebörden förr - och det har ändå tagit slut, varje gång. Hon kan inte hjälpa att det skär lite i henne att veta att han är så realistisk; att han till och med kanske är mer cynisk än hon.
De skulle lägga sig skapligt för att inte vakna vid lunchtid dagen efter. De somnar inte förrän halv fyra. Pratar om allt möjligt, skrattar, eskimåpussas, kliar rygg, värmer fötter. I nästan en timme predikar hon sådant hon tror på. Som att man inte ska luta sig mot statistik över antalet skilsmässor och krossade förhållanden. Varje förhållande är unikt. Som att man inte ska tro sig behöva veta allt. Det är hemskt att människor vill ha svar på allt, istället för att bara leva i nuet. Då kontrar han med att det är precis det han menar; man måste acceptera att man inte vet att man kommer vara tillsammans hela livet. Att det där med att inte veta är lite tjusningen med det hela. Och att han lever i nuet och är glad (trots att han ändå är beredd på att saker kan gå åt skogen). Han kramar henne lite extra. Hon känner sig korkad. Han har rätt: hon lever inte efter det hon förespråkar. Det är hon som inte lever i nuet, det är hon som både oroar sig och hoppas inför framtiden.
Trots att det gör ont att höra meningar avslutas med "...för det kan ta slut" är det ändå sant. Tar det slut kanske det är för det bästa. Om man lever i nuet förbereder man sig på bästa sätt för framtiden. De är lyckliga nu. Vad tjänar det till att ta ut eventuella sorger i förskott?
De har bara varit tillsammans i tre veckor. Kanske är det lite tidigt att diskutera sånthär. Egentligen är det bara så otroligt skönt att kunna prata om nästan precis vad som helst.
all the hours that we turned into days.
Det dansar fjärilar i hennes mage när de kramas. Under ytan bubblar starka ord som en del av henne vill ha sagt men som den rädda realisten tycker är för tidigt att yttra. Särskilt framträdande är den rädda realisten då han säger att han är försiktig med de starkaste orden eftersom han sagt dem och känt innebörden förr - och det har ändå tagit slut, varje gång. Hon kan inte hjälpa att det skär lite i henne att veta att han är så realistisk; att han till och med kanske är mer cynisk än hon.
De skulle lägga sig skapligt för att inte vakna vid lunchtid dagen efter. De somnar inte förrän halv fyra. Pratar om allt möjligt, skrattar, eskimåpussas, kliar rygg, värmer fötter. I nästan en timme predikar hon sådant hon tror på. Som att man inte ska luta sig mot statistik över antalet skilsmässor och krossade förhållanden. Varje förhållande är unikt. Som att man inte ska tro sig behöva veta allt. Det är hemskt att människor vill ha svar på allt, istället för att bara leva i nuet. Då kontrar han med att det är precis det han menar; man måste acceptera att man inte vet att man kommer vara tillsammans hela livet. Att det där med att inte veta är lite tjusningen med det hela. Och att han lever i nuet och är glad (trots att han ändå är beredd på att saker kan gå åt skogen). Han kramar henne lite extra. Hon känner sig korkad. Han har rätt: hon lever inte efter det hon förespråkar. Det är hon som inte lever i nuet, det är hon som både oroar sig och hoppas inför framtiden.
Trots att det gör ont att höra meningar avslutas med "...för det kan ta slut" är det ändå sant. Tar det slut kanske det är för det bästa. Om man lever i nuet förbereder man sig på bästa sätt för framtiden. De är lyckliga nu. Vad tjänar det till att ta ut eventuella sorger i förskott?
De har bara varit tillsammans i tre veckor. Kanske är det lite tidigt att diskutera sånthär. Egentligen är det bara så otroligt skönt att kunna prata om nästan precis vad som helst.
all the hours that we turned into days.
Ja, jag skriver lite blogg såhär mitt i natten.
Kan inte sova. Ingen värme mot ryggen. Man vänjer sig så snabbt vid att inte vara kall.
Imorgon ska jag på pluggdejt med Tilda. Vi ska försöka plugga men det blir nog mest en dejt, åtminstone från min sida då disciplinen inte är på topp nuförtiden. Därefter ska vi cykla hem, piffa till oss, kanske äta något (eller äta på stan) och sedan se spexet som coolaste Långhåret regisserar. Lär vara hur bra som helst, hoppas ni sörjer litegrann att ni missar det! Senare hamnar vi nog på V-dala där Anna Järvinen ska uppträda. Till slut släpar jag med någon hem. "Vi kan skeda och prata känslor, se film till gryningen... eller äta bacon" sa han.
I början av juni händer det grejer; början på sommarkursen "Astrid Lindgrens författarskap", trädgårdsfest för Joel den 6e, EM-kvalmatchen mot Finland på Råsunda den 7e och slutligen kryssing med ze man och hans bästa vän den 8e. Haha åh det sistnämnda lär bli väldigt lustigt! Jag - och två unga män som växt upp tillsammans och som gärna kramas med varandra eller retas med närmaste offer (läs: mig).
Imorgon ska jag på pluggdejt med Tilda. Vi ska försöka plugga men det blir nog mest en dejt, åtminstone från min sida då disciplinen inte är på topp nuförtiden. Därefter ska vi cykla hem, piffa till oss, kanske äta något (eller äta på stan) och sedan se spexet som coolaste Långhåret regisserar. Lär vara hur bra som helst, hoppas ni sörjer litegrann att ni missar det! Senare hamnar vi nog på V-dala där Anna Järvinen ska uppträda. Till slut släpar jag med någon hem. "Vi kan skeda och prata känslor, se film till gryningen... eller äta bacon" sa han.
I början av juni händer det grejer; början på sommarkursen "Astrid Lindgrens författarskap", trädgårdsfest för Joel den 6e, EM-kvalmatchen mot Finland på Råsunda den 7e och slutligen kryssing med ze man och hans bästa vän den 8e. Haha åh det sistnämnda lär bli väldigt lustigt! Jag - och två unga män som växt upp tillsammans och som gärna kramas med varandra eller retas med närmaste offer (läs: mig).
Mystiskt.
Är trött nästan hela tiden. Vet att jag är dålig på att röra på mig, men får en känsla av att det är nåt mer. Sover länge nästan varje natt. Ändå är jag jättetrött innan klockan hunnit bli halv elva på kvällen. Vi ser film och jag måste sitta obekvämt för att inte somna. Kanske är det sällskapet som gör att jag känner mig trygg, tung och trött. Lutad mot honom somnar jag nästan direkt. Antingen får vi sluta träffas (??!!) eller så får jag anstränga mig för att tvinga ut oss båda på hurtiga promenader eller joggingturer. Problemet är då bara att jag inte skulle hänga med i hans tempo, inte för en sekund. Har ingen som helst grundkondition eller -muskelstyrka. Och det är ju så himla mysigt att se på film och kramas hela tiden...
Som det ska vara.
Han ligger utslagen på min säng. Jag sitter vid mitt skrivbord och skriver uppsats, sneglar då och då på hans fridfulla, sovande ansikte. Gläds över att han känner sig trygg hos mig. Och börjar alltmer känna det där. Att han är solen som lyser upp min själ.
Har ingen aning om vilken veckodag det är.
Jag har tappat greppet om verkligheten en aning. På bästa möjliga sätt såklart. Och jag vet knappt längre vem jag är. Tur att någon annan påminner mig.
Det är fint, så fint. Fint att vakna till på natten av att någon gnyr, kryper nära och pussar nacken. Fint att vakna på morgonen och upptäcka någon som ler, mumlar obegripliga nöjdhetsord, fnissar och gömmer ansiktet i ens hår. Fint att höra någon säga att man är "bäst" helt plötsligt, utan att man har gjort något speciellt.
Imorgon är det två veckor sedan jag strax efter klockan 17 skuttade genom korridoren mot dörren för att möta denna någon. Imorgon har vi varit ett par i två veckor. Det bestämde vi idag. Han tycker inte det är jätteviktigt med datum men man vill ju ha en dag att skriva upp i kalendern.
Vill också att ni ska veta följande: jag har inte glömt mina nära och kära, men har dåligt samvete för att det kanske verkar så. Samtidigt känner jag att jag måste ha tillåtelse att dyka ner med hela hjärtat i det här. Detta fina som jag aldrig tidigare upplevt och som jag så länge tvivlat på att någonsin få uppleva. Kanske är jag aningens frånvarande ett tag. Men jag lovar att jag kommer tillbaka - och då kanske jag kan sprida mer glädje än jag kunnat förr. Jag hoppas ni förstår.
Det är fint, så fint. Fint att vakna till på natten av att någon gnyr, kryper nära och pussar nacken. Fint att vakna på morgonen och upptäcka någon som ler, mumlar obegripliga nöjdhetsord, fnissar och gömmer ansiktet i ens hår. Fint att höra någon säga att man är "bäst" helt plötsligt, utan att man har gjort något speciellt.
Imorgon är det två veckor sedan jag strax efter klockan 17 skuttade genom korridoren mot dörren för att möta denna någon. Imorgon har vi varit ett par i två veckor. Det bestämde vi idag. Han tycker inte det är jätteviktigt med datum men man vill ju ha en dag att skriva upp i kalendern.
Vill också att ni ska veta följande: jag har inte glömt mina nära och kära, men har dåligt samvete för att det kanske verkar så. Samtidigt känner jag att jag måste ha tillåtelse att dyka ner med hela hjärtat i det här. Detta fina som jag aldrig tidigare upplevt och som jag så länge tvivlat på att någonsin få uppleva. Kanske är jag aningens frånvarande ett tag. Men jag lovar att jag kommer tillbaka - och då kanske jag kan sprida mer glädje än jag kunnat förr. Jag hoppas ni förstår.
Det här är inte mitt foto utan Sofia Schröders, men jag var tvungen. Tvungen att lägga upp bilden på en tjej och en moviestar.
Till dig kan jag säga vad som helst.
Jag är ganska irrationell i mitt beteende emellanåt. Särskilt med alkohol i kroppen. Så jag ville be någon om ursäkt. Ville förklara. Jag är rädd att göra något konstigt så att denne någon plötsligt tröttnar. Jag sa att ju knasigare jag tänker att jag är och ju mer jag ältar mina egna tics, desto mer tycker jag om någon och desto mer är denne någon en person jag inte vill förlora. Han sa "Då måste du tycka om mig väldigt mycket." och "Jag gillar allt med dig, särskilt det knasiga. För annars vore inte du du."
Ser bilder på honom och är svartsjuk på mig själv. Rör vid hans varma, lena rygg och undrar när det kommer kännas verkligt och inte bara som världens finaste dröm.
