Har jag plötsligt blivit någon annan? Det känns i alla fall lite så. Är så förvirrad. För vem var hon som tänkte och skrev ner alla de där numera närmast främmande tankarna? Vem är hon som skriver nu?

Kan jag ha mognat såsom det känns att jag gjort - på en månad? Jag ska i så fall verkligen inte ta åt mig äran. Tackar istället någon annan. Att vara tacksam. Det kanske inte är rätt sätt att tänka. Det är inte som att han är tillsammans med mig i välgörenhetssyfte. Men tacksam är jag; över att ha fått träffa någon som är väldigt lik mig men olik på precis rätt sätt. Någon som lugnar mig och pusslar litegrann varje dag på min röriga själ så att bit för bit faller på plats och jag alltmer inser vad (vem) det egentligen är meningen att jag ska tillägna alla dessa känslor som jag burit på så länge.

För ni vet sådär som vissa gör, att de vandrar runt och är mödrar långt innan de fått barn utan att veta om det för att sedan inse detta när de håller bebisen i sina armar? Det är kanske en aning löjligt men jag känner lite som att jag har gått runt och varit flickvän nånstans inombords så himla länge. Nu sipprar mer och mer fram och det känns så väldigt naturligt att vara i ett förhållande, trots att det inte har varit vi ens i en månad. Jag har så mycket inom mig som jag vill ösa över honom. Visst vet jag att förälskelsen så småningom övergår i något annat (något större) men jag vill alltid känna nästan precis såhär. Jag önskar att jag alltid ska vilja ta hand om honom. Hålla om, mata, pussa hals, visa upp för hela världen.

Nu menar jag inte att jag skulle vara ensam om detta att tycka sig ha uppfyllt nåt slags livsöde eller att jag är speciell på så vis; jag försöker bara nysta ut varför jag vant mig så otroligt snabbt. Kanske har det inte så mycket med detta "oooh jag har hittat mitt livskall!" att göra utan snarare det faktum att vi passar som hand i handske.

Åh vad klyschig jag är nuförtiden.