Jag hade tänkt skriva en längre redogörelse om mina känslor och tankar. Men jag orkar inte. Allt kan ändå sammanfattas i en enda mening.

Jag är så fruktansvärt rädd.

Du har poppat en påse popcorn och undrar; varför poppades inte alla kornen?

Koolaste kvinnan på länge. Eller är det en man? Vissa spekulerar. I strongly vote for woman, though. Känns ju ganska elakt egentligen, att spekulera. So don't. Och do remember att La Roux är en duo, a woman and a man, for future references liksom.

This time baby
I'll be
bulletproof

Nu är det mindre än två veckor kvar tills jag börjar läsa på Uppsala universitet. Mindre än två veckor kvar tills jag ska börja läsa nåt som jag inte är hundra procent säker på att jag kommer att trivas med. Jag tycker inte om den känslan. Men vad gör man? Jag antar att det brukar kallas "gilla läget". Det blir nog bra till slut.

Ibland gör din egoism mig så arg. Din och många andras. Det värsta är att du inte inser själv. Självinsikt är bland det viktigaste man kan ha!

Jag ska försöka att sluta vara ilsken. Men det är svårt.

Uppdatering: Sådär blir det när man sitter och blir arg mitt i natten. Jag borde inte tillåtas att skriva blogg då. Jag är orolig och stressad och låter minsta lilla grej irritera mig... Jag hoppas att någon förstår mig.

Kan andra inte förstå att man ibland inte orkar ens det minsta lilla? Att jag beter mig på ett visst sätt och häver ur mig saker för att jag helt enkelt inte är hel?

Det finns saker som sitter i vägen. Saker som inte borde läggas på mig. Saker jag inte rår för. Jag önskar att man kunde mogna samtidigt. Men ibland är det alltför tydligt att det gapar ett hål mellan oss.

Det är som att jag inte får känna det jag känner, men speciellt som att ingen riktigt vill lyssna när jag försöker prata om det. Det kommer ju sluta med att jag inte längre pratar. Antingen tas det inte på allvar, eller för mycket på allvar. Finns det inget mellanting? Äsch. Det kliar på själen, men jag kanske vänjer mig.

Lyssnar på Snow Patrol och undrar varför jag inte lyssnat sönder dem tidigare. Det känns nästan som låtarna är skrivna till såna som jag. Såna som inte klarar sig utan lite melankoli. Love <3

Jag undrar varför jag ens kämpade. Eller snarare - varför kämpade jag inte mer? Ska detta få definiera mig och min framtid? Nej, jag vägrar att låta det vara något negativt.

Jag har spenderat en underbar helg i Göteborg. Mer om den vid ett bättre tillfälle. Vill bara berätta att jag just nu lyssnar på U2, drömmer mig tillbaka och fäller en och annan tår över hur fint det var.