Hej. Jag är trött. Du har rätt. Men det är för enkelt och det är för svårt. Kanske kan jag sova bort lite av denhär känslan.

Om jag inte känner mig frisk efter helgen ska jag uppsöka läkare. Småförkyld i drygt en månad. Så ska det väl inte vara? Bryt ut ordentligt, din jäkel, eller försvinn. Men det kanske är just det du har gjort nu.

Det finns så sjukt bra tv-serier att plöja genom (synd att jag inte har så mycket tid som jag önskar). Och filmerna som släpps på bio snart. 500 days of summer, Sherlock Holmes och New Moon för att nämna några.

Shalalalalaaa. Bad kitty! Eller ska jag kanske säga...mylady?

Det värker i magen. Jag vet inte om det är lungorna, hunger eller lite såndär trevlig höstångest. Men nu ska vi inte deppa ner oss. Eller jo, lite. Lite depp behövs ibland. Jag verkar behöva mycket depp. Depp är mitt livselixir och min undergång. För vem orkar simma upp till ytan när man dragit ner sig själv på botten?

Ibland blir jag så ledsen och undrar varför det aldrig blir min tur. Vad gör jag för fel? I mitt huvud försöker jag hur mycket som helst men extrovert försöker jag inte alls. Jag har inget självförtroende. Jag är kräsen och rädd. Men att vara lite kräsen och rädd kan kanske vara en aning bra också. Att inte nöja sig med första bästa psykfall. Dock börjar jag slå ifrån mig hela grejen med "du kommer vara glad sen när det händer, du har något fint att se fram emot". Jag vill ju må bra nu, jag vill vara lycklig nu.

Jag är rund. Du är fyrkantig. Men jag ska älska dig.

Two shots of happy, one shot of sad

Den underbaraste och roligaste film jag sett på väldigt, väldigt länge. Kanske den bästa animerade filmen nånsin. Herrejösses, ni måste se den!

http://www.youtube.com/watch?v=USpI6Jzl3No

"Squirrel!" <3

Chris Cornell's röst, vid min dörr vad bra! (haha, nytt uttryck)

Get up
Get off the floor
I said get up
Do something more
You need a backbone
To roll with the world
You gotta get you one
To run with the bulls
You ready?

Jag är så otroligt trött, både till kropp och själ. Utmattad, urvattnad. Jag slår vad om att min hjärna rann ut genom ena örat idag, sakta men säkert. Där satt jag och skrev och skrev, men mest satt jag och stirrade ut i luften och tänkte en massa bra saker istället för att skriva dem. Plötsligt var det bara tio minuter kvar, men jag var ju inte klar... Fyra urtrista timmar har aldrig i världshistorien gått så fort, det är jag säker på!

Min sambo och jag diskuterar roliga saker. Fibes, Oh Fibes! på Berns eller kanske en kryssning? Något ska vi göra. Och så ska jag och ex-sambo-forever på Londonäventyr. Och så är det fest nästa helg. Men just nu, kom inte och prata om fest för då spyr jag av denna trötthet. Ibland undrar jag om sömn verkligen är det bästa botemedlet mot trötthet. Jag vet, det är vad man brukar hävda, men ofta vaknar jag och är ännu tröttare än vad jag var kvällen innan. Så ska det väl inte vara? Sover jag för lite eller för mycket? Somnar jag för sent? Jag gissar på det senare alternativet. Man ska ju sova när det är mörkt och vakna när det är ljust, det är så vi människor är rustade. Men jag är inte riktigt rustad that way märker jag. En riktig nattuggla.

Jag var på Orvar (Norrlands nationspub) en sväng förut, med några kompisar från klassen. Vi gick därifrån vid åtta och då såg vi en kille, som hade suttit bredvid oss inne på puben, som satt och kaskadspydde. Antar att det var för många öl på för kort tid där. Stackaren. Men man får å andra sidan skylla sig själv, det tycker jag. Dock kan man få skylla på andra ibland också, i riktig remotio criminis-anda som det så fint heter på retorikspråket.

Det var tanken. Men sen tänkte jag lite mer och bestämde mig för att skriva. 

Nu är jag tillbaka i Uppsala, efter nästan en vecka (!) hemma i Flen. Jag saknar Flen. Mamma och pappa lagade mat. Jag behövde inte vara vuxen, något som jag i och för sig finner stört omöjligt även om jag är i Uppsala. På fredag är det tenta. Jag hade en period då jag trodde att världen skulle störta samman och att jag skulle hamna under alltsammans. Men nu känner jag mig förvånansvärt lugn. Det kanske går över. Haha.

Uppenbarligen drömmer jag en massa konstigheter nuförtiden. Eller ja, jag vet såklart att jag gör det. Men det verkar även påverka andra. Jessica påpekade, då hon övernattade bredvid mig natten till lördag, att jag hade gnytt ganska mycket. Vad jag minns var det ingen mardröm som hemsökte mig. Kanske var det bara nåt i mitt undermedvetna som plågade mitt sovande jag. I det går det bara att spekulera.

Denna kille har sjukt snygg röst och fint hår: http://open.spotify.com/track/41XGv6kZMaTE65uKApcY4y

Oh no. Vi krockar. Men från min sida är det nog bara som vanligt. Hets och inbillning. Suck.

Först vill jag bara passa på att tycka lite synd om mig själv. Jag hostar som en jag-vet-inte-vad. Det går inte över. Och det bryter heller inte ut i någon riktig förkylning. What the heck, liksom.

Jag börjar bli hungrig och ska nog fråga Jessica om vi inte ska äta middag nu. Köpte bag in box-vin idag. Första köpet på Systemet EVER! Kändes underligt. Det har ju alltid varit någon annan, aldrig jag. Det fick mig kanske att känna mig lite vuxen. Men bara lite.

Måste nämna en lite rolig grej. Under reccentiorsmottagningen och gasquen såg jag en viss man hela tiden. Han var liksom överallt. Och när jag lämnade Josse på stationen i söndags var han där. Idag när jag cyklade till stan stod han vid sin cykel och pratade i telefon, nästan hemma hos mig. Is someone trying to tell me something?

Åh, nu kom Bruises med Chairlift på Spotify. Min långa lista är på shuffle och ändå kom den. Exakt ett år efter att jag upptäckte den och Sara skickade den till mig. Åh, den är så mycket London för mig. Lyssna på låten, den är underbart mysig.

Jag springer och springer. En dag ska jag komma ifatt dig och ta din hand. Sedan ska vi tillsammans vandra över ängarna.

Idag har jag skrivit en massa. Logosargumentationsuppgiften är definitivt den svåraste skrivuppgiften hittills på denna delkurs. Hua. Men vi får se hur det blir. Jag lär väl få en del kritik, men det är meningen att man ska revidera den sen och visa på utveckling i skrivprocessen osv. Nåväl.

Idag upptäckte jag, lite till min förtvivlan, att jag gillar ytterligare en låt med... Jesse McCartney. För några år sedan förälskade jag mig i Beautiful Soul, eller ja mest  i texten. Och nu heter den nya kärleken How do you sleep. Jag vet, det är very boyband. Denna låt är en blandning av boyband och RnB. Jag brukar inte gilla något av dessa särskilt mycket (förutom dear old Backstreet Boys och Westlife som man of course måste älska, och någon låt av Rihanna) men jag tycker den är så söt. Jag vill dansa.

http://ekuriren.se/nyheter/flen/1.499920, http://kkuriren.se/nyheter/flen/1.500102

Nu har vi alla ansiktet bakom gärningarna.

Nu vet dina vänner vem du verkligen är.

Nu kanske flickan kan få ro.

Och nu kan jag prata om det utan att oroa mig för att avslöja något jag inte får avslöja.

"bestämmelsen om våldtäkt bör vara reserverad för de mest allvarliga sexuella kränkningarna" står det. Kan man sätta olika värden på lidande? Vart går gränsen för det ena eller det andra?

I natt drömde jag något som var en blandning av mardröm och trevlig dröm. Jag vet inte hur den började, men plötsligt var vi ett gäng som undersökte något slags brott. Jag tror det var ett mord som hade begåtts. Vi letade ledtrådar och hittade något i en källare i vad som liknade en lada. Det var mörkt i källaren, det enda ljuset kom från ett fönster, så vi tände en ficklampa. Plötsligt viskade någon "Där kommer han!" och vi såg en man med hund gå in i sitt hus som låg bredvid ladan där vi befann oss. Som alltid i drömmar vet man huxflux saker utan att någon har sagt det. Vi visste att den där mannen var the bad guy. Han började gå mot ladan och vi skyndade oss att släcka lampan. Han vandrade förbi ladan, där vi låg tryckta mot golvet, och tittade in i fönstret. Vi var ganska säkra på att han sett att det först lyste där inne och att det sedan släcktes, och att han visste att vi var där inne. Så när han gått iväg sprang vi ut för att hitta polisen. En av killarna i gänget tog min hand medan vi sprang, för att jag inte skulle komma efter och för att jag skulle känna mig trygg. Det kändes fint. Det är den känslan jag bäst kommer ihåg. Att någon brydde sig, att jag var omhändertagen.

Vi sprang i skogen tills vi kom fram till en stor byggnad, ungefär som ett gigantiskt köpcentrum. Där tappade vi bort varandra. Plötsligt var det inte längre viktigt att hitta till polisen, utan att hitta de andra så vi kunde umgås i baren där det fanns en massa goda fruktdrinkar. Jag hittade killen och vi sprang runt i en lycklig dimma och kramades och pussades. Sedan tappade vi bort varandra igen och jag fick syn på min mamma i sällskap av några vänner. Självklart var jag tvungen att prata med henne ett tag innan jag kunde återuppta sökandet efter de andra.

Jag sprang och sprang och kom fram till något som liknade IKEA, med en massa snirkliga gångar och våningar där jag såklart gick vilse. Som tur var dök två tjejer ur gänget upp och vi hade sällskap. Och jag hittade min prins. Vi stod i kö för att köpa glass eller godis eller något annat, jag minns inte riktigt. Och vi pussades och det var underförstått att han skulle vara min pojkvän i åtminstone 5 minuter. Sedan vaknade jag av ett sms från Paulina.

I natt drömde jag att jag träffade, umgicks med och fell in love with Ola Svensson. Vi hade det så himla bra, vi två. Höll om varandra, handlade mat. Men när vi packade kassar kom det en massa klänningsklädda medelålderskvinnor (någon såg ut som Brooke Shields) som hade bestämt sig för att mörda oss. Vi försökte lura dem och trodde att vi hade kommit undan. Men de dök upp igen. Så vi kastade oss ner i en stor sjö och simmade över vattnet till en klipphäll. Därifrån såg vi att kvinnorna dök i efter oss. De kom fram och vi slogs. Jag såg inte vad som hände, men plötsligt låg Ola medvetslös på klipporna och jag var tvungen att få bort kvinnorna själv. Jag lyckades och sprang fram till honom. Försökte med mun-mot-mun-metoden och hjärt-lungräddning. Jag var helt förtvivlad. Vet inte hur det slutade eftersom alarmet på telefonen väckte mig. I guess I'll never know...

Jag tycker det är ganska häftigt vilka fantasifyllda drömmar man kan ha.

Jag är något jobbig. Hostar titt som tätt, och såklart passar jag på när det verkligen är helt fel läge. Äckelpäckel.

Jag har precis läst några gamla blogginlägg, från okt 2008 till ca jan 2009. Det känns som att jag läser det som någon annan har skrivit. Kan inte riktigt greppa att det är jag. LondonMärd. Den tjejen var på många sätt coolare än NästanVuxenMärd, men å andra sidan en mindre person än dagens version. Jag var verkligen en tonåring. Och med det inte sagt att jag inte är tonåring fortfarande (jag är 20, men ni förstår principen). För det är jag, eller rättare sagt min hjärna. Men det känns som jag hunnit mogna en del sedan dess. Och minns ni hur mycket ni tyckte att jag hade mognat när jag var i London? Yikes, vad omogen jag måste ha varit innan London.

Kan inte låta bli att tycka att mitt liv just nu är väldigt trist om man jämför med det liv som inleddes för ett år sedan, och som jag levde i ett halvår. En del av mig är dum nog att önska att folk ska överösa mig med sånadär fina ord som jag fick höra då. "Du är så himla cool, LondonMärd.", "Jag saknar dig så mycket." Det är själviskt och oerhört barnsligt, det vet jag. Man ska inte behöva få bekräftelse, man ska inte kräva det. Man ska förstå att folk tycker att man är bra ändå.

Har haft en mysig helg tillsammans med Josefine. Under dessa dagar har vi hunnit med att titta på fyra gamla 80-talsgodingar med Brat Pack, det vill säga Molly Ringwald, Judd Nelson, Anthony Michael Hall, Demi Moore, Rob Lowe, Ally Sheedy, Emilio Estevez och Andrew McCarthy. Pretty in Pink, The Breakfast Club, Sixteen Candles och St Elmo's Fire var filmerna vi såg. Good stuff!

Vi har även plöjt bland den oändliga informationen på imdb.com (<3) och när vi läste om Titanic blev vi något förvånade. Eller rättare sagt, vi försökte föreställa oss det som står skrivet. Där finns nämligen namn på de personer som från början var tänkta till de olika rollerna. Filmbolaget ville ha Matthew McConaughey som Jack Dawson. Föreställ er det! Yikes... Eller varför inte Macaulay Culkin, som även han var ett av alternativen (trots att han bara var 16-17 år när filmen spelades in!!). Och som Rose: Gwyneth Paltrow. Oh my... Det är ofta man läser sånthär och tänker att det som blev, det passar väldigt bra. Eller vad säger ni?



Jag följde Josefine till tågstationen för några timmar sedan, och då fastnade vi inne på Pocket Shop. Inte mig emot! Jag köpte tre finfina böcker som jag ska läsa när jag har tid. Nu ska jag se på film i väntan på att Jessica ska komma hem.

Funderar starkt på att helt bojkotta Idol från och med nu. Det är helt insane när de tar med idioter som slaktar fina låtar och släpper personer som Clara och Rasmus som kan sjunga. Fy.

Nu ska jag strax guida Josefine i Uppsala. Vi får se hur bra det går med tanke på att jag själv är ny i staden. Huhu.

Eftersom jag var ute och flängde ikväll såg jag kvällens idol-kval på tv4.se. Är det bara jag som är lite kär i Rasmus Ingdahl? Vilken gosepöjk!!! Magaaawd... Han är hur bra som helst ju, och förtjänar enligt min åsikt att räddas av juryn.

Och även om jag älskat Erik från första stund tycker jag inte att han var SÅ fantastisk ikväll. Hans röst är för rockig för Is it true. Men söt som socker, det är han alltid.

Men nog med Idol-snack nu. Det här är banne mig ingen Idol-blogg. Detta är ju en blogg där jag skriver deppiga saker.