Är så trött, helt matt i kropp och sinne. Har ställt till med lite dumheter utan ansträngning (den som anstränger sig för att vara dum borde skjutas), sårat utan att mena det överhuvudtaget... ja, helt enkelt känt mig ganska dum och konstig sedan en vecka tillbaka. Kan vara därför jag är så trött, sådana här tankar kräver ganska mycket energi känns det som.

Och jag måste sluta oroa mig. Att folk ska sluta tycka om mig och sådär - särskilt att han ska göra det. Varför kan jag inte fatta att jag mer än duger i hans ögon? Han skulle inte vara med mig om han inte tyckte om den jag verkligen är. Samtidigt behöver jag verkligen ändra på vissa saker, såsom att jag håller honom vaken lite för länge med mitt grubbel. Att jag verkar ha blivit ganska självisk i mitt tänkande den senaste tiden, vilket har sårat andra. (Men åh, jag kan nog inte hjälpa att jag vill vara med honom hela tiden, att min värld kommit att cirkulera kring honom, att jag inte tänker på att andra såras av det.) Vill inte vara hemsk. Vill vara den versionen av mig som ler nästan hela tiden, och när jag inte ler så ska jag åtminstone inte vara ledsen, orolig eller ha dåligt samvete för att någon annan är ledsen på grund av mig. Så vill jag ha det.

Imorgon åker jag till Flen. Behöver sitta på ett tåg med honom som jag inte kan rå för att jag tycker mest om. Och kramas med familjen. Och skratta med vänner. Komma tillbaka till Uppsala på söndag med ny energi.

det var ju en mysig början i alla fall.


i fredags var vi ute och mitt i all fylla hade jag världens samtal med någon jag trott irriterar sig på mig sedan mina desperata dagar, men som förklarade att så aldrig varit fallet. tvärtom har jag tydligen "alltid varit cool". och därefter hade vi så himla kul allihop. känns bra, känns fint. att vi kan vara vänner nu. att jag kanske kan börja tro att jag faktiskt lyckas charma folk ibland, istället för att anta att jag är irriterande när jag så gärna vill vara det motsatta och försöker alltför mycket. det kanske inte spelar någon roll att jag försöker för mycket ibland, kanske märks det inte eftersom min personlighet ändå är starkare än mina svagare, dumma sidor.

läser just nu (eller ja, jag skriver ju här för tillfället) världens tråkigaste text. eller så farligt är det nog inte, men jag har ingen studiemotivation. och oroar mig så inför att skriva C-uppsats-PMet som ska vara inne på måndag. har blivit skrämd av "ni ska ha en frågeställning med en twist" osv så har ingen tro på min uppsatsidé.

men på torsdag fyller jag år och om jag får som jag hoppas ska den firas med min bästa person i form av sushi och bio. och sen är det såklart födelsedagsfest på fredag för oss båda. det lär ju bli awesome!

Det kan inte bli underligare än såhär.

Seriöst. Vad är oddsen för kombinationen dvärg, Gordon Ramsay-lookalike, porr (fiffiga namn på filmerna förresten) samt självmord och/eller grävlingsdöd? Älskar rubriken! (Och tänk hur sjukt det måste ha känts för journalisten när han skrev meningen.) Självklart är det hemskt att han har dött men omständigheterna kan inte göra annat än locka till skratt hos mig. Följande citat är nästan oslagbart: "Teorierna varierar mellan självmord, någon som kastat ner den mindre dubbelgångaren i boet eller kanske till och med ett fullskaligt slagsmål mellan Foster och grävlingen."

Jag bemödar mig inte ens med att skriva ut min långa skrattattack i text för er, jag tror ni fattar på egen hand.

det magiska i att för första gången få höra de magiska orden, i ett redan magiskt ögonblick. att översvämmas av inneboende glädjefjärilar och inte kunna hindra en liten tår från att trilla. att hålla någon så nära men samtidigt så varsamt man bara kan för att man håller på att expandera och trilla sönder på samma gång. håll om mig, annars tar mitt hjärta ett extra glädjeskutt och rymmer iväg. att veta att man är två om att ha vågat kasta sig ut.

imorgon ska sara m och jag äta sushi. snart åker hon till london och då har jag ännu en vän att sakna. de är så många nu. gamla finingar från flen och nyare uppsalafiningar är på plugg-, jobb- eller reseäventyr i andra delar av sverige eller världen. kul för dem men trist för mig som måste sakna. å andra sidan är längtan fint. man vet att det man saknar betyder något.

ska se några avsnitt awkward. äta mackor med avokado- och kesoröra. duscha. försöka få ordning på håret som verkar vara i en trotsperiod. jag vet precis vad jag vill ha på mig. får se om det blir fint. de nya skorna ska jag ha i alla fall. kanske röda läppar, kanske hatt. cykla tio minuter i motvind och uppförsbacke. så himla värt för jag får pussas och påminnas om doften vid halsen. framåt kvällen blir det vin och vänner och lite kulturnatt. fint, bra.

förresten vill jag åh så gärna ha de här skorna som är de finaste jag sett på länge. såg dem på elsa och de verkar hur bra som helst. men de verkar inte finnas i min storlek där i webshopen och kostar dessutom i överkant för vad fattigstudent-jag har råd med. åååååh.

who are we to be emotional? who are we to play with hearts and throw away it all? who are we to turn each other's heads? who are we to find ourselves in other people's beds? oh, I don't like the way I never listen to myself. I feel like I'm on fire, I'm too shy to cry for help. oh, I don't think you know me much at all. this love is be and end all. this love will be your downfall. this love is be and end all. this love will be your downfall. I'm feeling down about this love. who are you to make me feel so good? who are we to tell ourselves that we're misunderstood? oh, how am I to say I'm always yours? who am I to choose the boy that everyone adores? oh, I don't see a reason why we can't just be apart. now we're falling on each other like we're always in the dark. oh, I don't think you know me much at all. this love is not what you want. this heart will never be yours. this love is be and end all. this love will be your downfall.

Ibland är världen helt uppochner. Ibland förstår man ingenting. Fula saker drabbar oundvikligt fina människor, verkar det som. Om jag bara kunde lyfta allt det onda från andras axlar och lägga det på mina egna.

Helg alltså. Tilda har nog smittat mig en aning vilket jag baserar på det faktum att jag har ont i halsen. Det är sol och fint ute men jag vill bara ligga under en filt och se på Grey's, Mad Men och Awkward. Om jag klär upp mig lite kanske jag blir inspirerad att ta en promenad i alla fall.

Stefan Liv var väl en sådan målvakt som jag ibland irriterade mig på. Han gjorde enkla missar då och då. Men han är också en spelare som funnits med i landslaget nästan så länge jag kan minnas och som har räddat laget i tuffa situationer. Någon som jag ändå tyckt lite synd om efter att ha irriterat mig på. Det är inte bara familjen som har mist någon de älskar; vi som sportälskande land har förlorat en pusselbit i hockeyvärlden. Det är klart att man alltid blir berörd när man läser om hemska olyckor (och denna var verkligen förfärlig och så jävla onödig) men jag blir extra berörd nu, av någon anledning. Kanske för att Liv var en av dem som spelade för Sveriges ära, som på ett vis försvarade vår gemenskap. Likt när jag blev väldigt berörd då Heath Ledger dog, eftersom han hade ett särskilt sätt som jag beundrar (den där "jag skiter i vad kritiker och media tycker och tolkar mina roller så att publiken blir berörd"-attityden... eller hur jag nu ska beskriva det). Egentligen vet jag inte varför jag skriver ett blogginlägg om detta. Människor dör hela tiden och hur sorgligt det än är så är det oundvikligt; men när det händer av en sådan idiotisk anledning som en flygplanskrasch är det så svårt att greppa.

ibland är reklamer så himla fina. i den här är det ju främst låten, som ni kan få hem i fullängdsversion här. visst, jag kanske inte bara ska låta den här reklamen passera utan att peta lite på detaljer med tanke på att jag ska föreställa en analytisk retoriker och eventuellt kommer arbeta med reklam i framtiden. den vill övertyga oss om att köpa deras klimatsmarta kaffe och så vidare. men jag tycker om låten och struntar i att jag borde analysera även musikens roll i reklamens övertygande syfte.

ändå har jag inte levt så länge. och kanske vill jag inte skriva om hela min bok egentligen. bara de stycken som inte lärt mig något, som inte tjänat nånting till överhuvudtaget. vet å andra sidan inte sådär på rak arm vad dessa stycken skulle bestå av men jag antar att jag bara är lite livsbitter idag. eller trött på mig själv, det är vad jag är. kanske har jag växt och mognat det senaste året. men jag tycker fortfarande inte jag har mognat tillräckligt. jag måste ständigt hindra mig själv från att överdramatisera småsaker, låtsas bli sårad för att få bekräftelse eller ta allt personligt (det vill säga sådant som det inte alls är meningen att jag ska ta personligt).

förresten är det som om jag letar efter anledningar att vara deprimerad, som för att matcha någon som är ledsen. men om någon är ledsen är det väl snarare bättre att jag håller mig glad som stöttande kontrast.

ibland är jag alltså bitter över vissa delar av mitt liv. kanske skäms jag för den känslomässigt omogna individ jag varit. men vad spelar dåtiden egentligen för roll? jag kan inte ändra något och borde nog bara se det som att allt jag varit med om på något sätt arbetat ihop sig till en deg som format mig; som ständigt formar mig från en dag till en annan.

jag kan inte riktigt minnas den första jag blev kysst av. men jag har någon som fyller varje kyss med kärlek nu. det pirrar när han ser på mig. jag är nästan lika nervös då som jag varit varje gång någon jag gillat har sett mig i ögonen. jag brukade titta bort, lät nervositeten vinna. men nu tittar jag inte bort. och det är inte en förgörande nervositet utan en som får mitt hjärta att klappa på rätt sätt och som förvissar mig om att trots att den första förälskelsen har lagt sig så finns det något annat - större - där som gör mig varm och trygg. en gång i tiden var det någon annan som höll om mig för en kort stund men jag minns inte hur det var. det enda min hud känner igen är hans hud. den doftar som inget annat och är varm när jag är frusen och kall när jag behöver svalka (oftast är den jättevarm och det är bra eftersom jag därmed inte behöver frysa denna vinter). jag frambringar ständigt fåniga ljud som nästan bara han gillar. och vilken tur att jag är bra på att klia rygg.

och att vi är ungefär lika bra på att vara fula:

Väntar på honom, på att han ska komma hit och hålla om mig under natten. Kanske vore det bättre om jag inte var så beroende av någon annan. Det är läskigt att lägga så mycket av sig själv i någon annans händer. Skrämmande att vara den som har mest behov av att prata om sina känslor. Men å andra sidan, går det att få den nivån att vara helt jämn? Jag inbillar mig att det i varje förhållande finns en person som åtminstone är lite mer orolig än den andra. För mig handlar det inte om rastlöshet; jag kunde inte vara mer tillfreds. Jag har fått det jag vill ha. Men jag fick det så plötsligt, mitt i röran. För inte så länge sedan önskade jag mig den högsta vinsten. Och nu är det som om jag har allt att förlora. Inte för att det känns som att jag ens är i närheten av att mista det fina - det här är bara rädslan i vetskapen om att jag skulle kunna förlora det om jag gjorde nånting fel.

Råkade skicka efter ett par höstskor igår. Vad gör man annars när man upptäcker att de skor man provat i affär men som var lite för stora visar sig finnas i storlek 35 på hemsidan? Synd bara att faktura och frakt lägger på 67 kr extra - jag kunde ju ha cyklat till andra sidan stan och köpt dem i affär, verkar det som. NÅVÄL. Igår fixade jag också så att mitt muppiga kontantkort hos Halebop blir ett Tele 2 Kompis Student-abonnemang om ett par veckor. Kanske dessutom borde köpa en ny mobil snart. Jag som hade tänkt vara sparsam med mina pengar...

Imorgon är det inflyttningsfest och det ska bli kuwl.